Familj, Högtider, Hjärta, Wicca

Samhain

Jag kommer nog aldrig sluta tjata om att Samhain är den absolut bästa tiden på året. Det är en tid då det nästan känns omöjligt att inte märka av magin i världen.
I år sammanföll Samhain med Alla helgon vilket, om du frågar mig, är ganska irriterande. Varför? För att kyrkogårdarna svämmar över av människor och gör det väldigt svårt för mig att koppla av och fokusera.

I lördags vaknade jag vid nio, satte mig och skrev mina tre sidor morning pages och bakade sedan äppelpaj samtidigt som jag lyssnade till en Samhain-playlist på Spotify.

På eftermiddagen hämtade vi upp mamma och besökte först Hovsta Kyrka där mormor, morfar och min morbror Owe är begravda och trots att det var mycket folk där var det ändå rofyllt och jag kunde njuta av den vackra omgivningen. Jag tog några kort upp mot kyrkan och över gravstenarna med alla tända ljus, men tyvärr hade jag glömt min telefon i bilen och använde Sofias, vilket innebär att jag inte kommer åt dem nu.

Sedan åkte vi till Norra kyrkogården för att tända ett ljus för Sofias brorsdotter Alma, men där var det alldeles för mycket människor och hundar för att jag skulle kunna finna ro och tillslut fick jag skynda mig iväg med Kami som började skälla alltmer och på så sätt störde friden som rådde innan.

När Sofia och jag lämnat av mamma och bland annat handlat vaniljpulver åkte vi hem och fixade mat. Jag gjorde vaniljsås till pajen och en vitkålsgratäng, och Sofia stekte lövbiff. Jag brukar alltid fira Samhain med en silent supper, vilket jag även gjorde denna gång, om än omgjort. Jag dukade upp med en extra tallrik, bestick och glas och ”välkomnade” personer som dött att vara med under måltiden. Ett sätt att hedra dem men också, för mig, ett sätt att hedra livet. För mig är det precis vad Samhain går ut på, att hedra livet.

På det hela blev det en väldigt fin Samhain. Och ja, jag längtar nog lite tills nästa år, och nästa Samhain. Magin i luften under den här tiden på året är helt enkelt oslagbart.

Men nu är det vardag igen och jag vill helst bara läsa, men jag har lite sysslor uppskrivna i min Bullet Journal som jag också ska ägna mig åt. Men mest kommer det nog bli läsning till ljudet av smattrande regn mot fönstret.

bullet journal/filofax, DBT & dylikt, Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

Familj, Fotboll, Högtider, Hjärta, Kiba och Kami, Wicca

En extra fin helg

Vilken fantastisk dag det varit! Det är inte ofta jag vaknar om morgnarna och inte är på pissigt humör, men imorse tog jag mig lätt upp ur sängen en stund innan alarmet satte igång och var snart redo för utflykt till Järleån.

Vid halv tio packade vi in hundar och färdkost i bilen och åkte till norr, där vi mötte upp mamma och min moster Inger, och så for vi iväg i två bilar.

Inger är rädd för hundar och Kiba och Kami är inte direkt de ultimata hundarna för en hundrädd person att träffa, men det gick riktigt bra. När vi väl kom till grillplatsen där vi slog oss ned var de så vana vid Inger att de inte gav henne särskilt mycket uppmärksamhet.

Sofia skulle såklart testa på att hugga ved, vilket gick sådär 😉 Men söt var hon iallafall.

Vi grillade korv och umgicks någon timme innan vi började gå tillbaka mot bilarna igen.

Innan vi åkte hem stannade vi till vid kyrkogården en snabbis och vi kom hem lagom till att ÖSKs match började (de förlorade, men det låtsas jag inte om).
Min hoodie luktar eld och jag känner mig fortfarande lite småfrusen, men längtar efter att göra något liknande igen. Det är alltid fantastiskt att komma ut i naturen och lyssna till tystnaden. Förhoppningsvis är vädret okej på Samhain, om två veckor, så jag kan ta mig ut i naturen och fira.
Det ger energi.

Sofia och jag var ute och åkte igår med. Vi for till Karlskoga så fort hon slutat jobbet och hälsade på hennes föräldrar en stund för att sedan åka vidare till Sofias syster, där vi stannade kanske en timme.
Så jag har varit ovanligt social den här helgen och nu förtjänar jag att ta ett varmt bad och läsa bort några timmar ❤

bullet journal/filofax, Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Mentala sårbarheter

En händelserik vecka

Gårdagen var ingen bra dag. Ångest och overklighetskänslor från när jag vaknade tills jag somnade och även om påslaget är något mindre idag är det fortfarande kämpigt och svårt. Obehaget är starkt och jag tenderar att försvinna in i mig själv, i ett virrvarr av overklighet och ångest som bara medveten närvaro kan råda bot på.

Det är egentligen inte konstigt alls att jag mår såhär. Förra veckan var väldigt händelserik för att vara en vecka i mitt liv.
Först med bilen som pajade förra fredagen. På måndagen kom mamma hit och jag klippte henne och vi lagade ett smycke tillsammans och på eftermiddagen kom Johan hit och tittade på bilen för att se om han kunde hjälpa oss laga den.
På tisdagen lämnades bilen in och hämtades dagen efter.

Sedan i fredags hade vi spelkväll. Planen var att det skulle vara vi, Johan, Cissi och Natta men Natta hörde av sig och ställde in för att hon fått migrän. Såklart väldigt trist, men vi hade kul ändå.

Mycket kolhydrater (en dag per månad får jag vräka kolhydrater), mycket lightcola och mycket skratt. Ett perfekt sätt för mig att umgås, insåg jag. Så länge spelen inte är för stressiga.
När Johan och Cissi åkte hem däckade Kiba i Sofias famn i soffan och sov medan vi såg Idol från tidigare på kvällen.

På lördagen tog vi bilen och besökte Granngården och Erikshjälpen, vilket även det bidrar till overklighets- och ångestsmällen jag just nu kämpar med.

Så nej, det är inte konstigt att jag just nu har det kämpigt, men det är absolut värt det. Idag är det måndag och vardag igen och det är nog det perfekta botmedlet mot det här obehaget.

To do-listan i min Bullet Journal, mixat med läsning, brevskrivning och handarbete är precis vad jag behöver för att dras ned på jorden och in i verkligheten igen.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Vardagligt

Det här med bilar alltså…

De senaste dagarna har inte varit så jättekul. I fredags pajade bilen och fastän det inte är ett stort fel, och trots att det inte kommer kosta alltför mycket att åtgärda, har jag hanterat det skitdåligt. Nej förresten, det är fel. Jag har inte hanterat det dåligt, men mina känslor har betett sig som jag skulle kunna föreställa mig att de skulle ha gjort för fem år sedan. Jag har tagit det skithårt och haft en stark känsla av instängdhet. Det har känts lite som att allt det här med Sofias körkort bara varit en dröm. Att jag – vi – nu är tillbaka till hur det brukade vara. Löjligt som fan och jag vet att jag inte borde invalidera mig själv såhär, men ibland förtjänar jag det nästan 😛

Innan bilen hann paja åkte Sofia, jag och hundarna till Oset för en mysig fredagspromenad. En fin belöning efter att vi dammsugit och skurat golven hemma.

Missa inte Sofias ansikte i glaset

Och tur var väl det att vi hann med promenaden innan Pernille bestämde sig för att strejka för annars skulle jag säkert ha tagit det här ännu sämre.

Hur som helst ska bilen lämnas in idag och hämtas imorgon. Med andra ord borde jag kunna pusta ut. Snart är hon redo för turer ut i friheten igen. Och jag behöver tackolov inte börja veckohandla med mina föräldrar igen!