Fantastiska dagar

Det är snart dags för mig att bege mig ut med de små odjuren, men innan dess vill jag hinna avnjuta en kopp kaffe och skriva kort om min helg. Vaknade alldeles för sent idag. 09:50 visade klockan när jag äntligen lyckades ta mig upp och helvete vad besviken jag blev på mig själv. Nu dunkar skallen och jag har inte hunnit sitta ned och ta det lugnt ett bra tag innan det är dags att gå ut.

Istället har jag ätit lite zucchini, bäddat sängen (någon från ÖBO kommer äntligen hit i eftermiddag och börjar fixa hålen i taket i sovrummet!) och klä på mig. Trött och matt i kroppen och inte alls redo att komma igång med dagen.

I fredags sade jag till mig själv att jag skulle njuta mer av helgen än vad jag gjorde förra. Verkligen uppskatta minuterna av lugn och trygghet när Sofia finns i min närhet. Ändå gick helgen så jävla fort – igen- och jag kan inte säkert säga att jag uppskattade den mer. Fast nej förresten, det är fel. Helgen som gått var fantastisk och jag älskade den och säkerligen är det därför det gick så jävla fort.

I lördags gick mamma och jag på match, ÖSK mötte GAIS och det slutade 2-1. Mysigt som sjutton att titta med mamma, och sitta och mysa under filten tillsammans för att hålla värmen.

Jag har läst, sett på Talang, glott på Outlander, pusslat och lyssnat podd. Och bästa dagen var igår. Vi lagade mat för den kommande veckan och eftersom jag är så jävla bra på att organisera och strukturera upp saker – jag är inte ironisk – tog det inte ens två timmar.
På eftermiddagen tog vi en långpromenad med hundarna och lät dem båda använda felxikoppel och Kiba flög som en jojo som tagit uppåttjack. På kvällen glodde vi på Farmen och vid nio var det match mellan PSG och något annat franskt lag (seriöst, jag kommer aldrig lära mig de namnen). Och så läste jag ut en bok.

Med andra ord en produktiv helgdag och det är det jag så ofta misslyckas med. Att faktiskt göra saker om helgerna. Istället blir jag passiv och inbillar mig att det är vad jag behöver och vad jag vill när det i själva verket troligtvis är min allra största fiende.

Och fredagen, den var helt fantastisk den med. Tog mig upp innan åtta och glodde på norska farmen och stickade och i reklampauserna passade jag på att pussla (mamma och pappa överraskade mig med fem pussel från Erikshjälpen i onsdags och nu har jag nog med pussel för ett bra tag framöver :)) Vid elva gick jag ut med djuren och njöt av våren och inne igen satte jag mig vid köksbordet och skrev och lyssnade på James Arthur.

Tre timmar och trettio minuter skrev jag och Kiba och Kami låg lugnt i soffan och sov och lät mig vara kreativ. Så när jag var färdig tyckte jag att de förtjänade en belöning och därför blev det lek (med Kiba) och gos (med Kami) innan vi gick ut igen.

Hemma igen stekte jag en herrans massa pannkakor så jag kunde frysa in och ha i framtiden (allt är redan uppätet) och pusslade och sedan kom Sofia hem ❤

Så jag har väldigt fina dagar bakom mig och inget säger att idag ska bli något sämre. Sofia slutar två och klockan tre ska snubben från ÖBO komma hit och fixa taket. Då kommer jag vara ute med hundarna och gömma mig (eller snarare promenera). Det blir inte lika mycket tid att skriva som i fredags, men jag får försöka acceptera det. Kanske kan jag fortsätta skriva efteråt. Det visar sig.

Men nu är det dags att ge pälsbollarna mat och gå ut. Solen skiner bakom molnen och parken är mer grön än vit. Vår ❤

Fräschhetsstatur

IMG_6549

Jag har på mig en nytvättad pyjamas. Alltså, någonting som är rent. Det är ganska stort med tanke på att jag varit klädd i samma kläder sedan i fredags. På något sätt lyckades jag få av mig bh och trosor efter att jag kommit hem, och bytte mysbyxor mot pyjamasbyxor, men förutom det har jag varit klädd detsamma. Övervägde att ta ut hundarna i pyjamasbyxorna på förmiddagen men orkade på något sätt ta mig upp till övervåningen, dra av byxorna och ta på mig samma mjuka mjukisbyxor som i fredags. 

Jag vaknade ändå på relativt bra humör imorse. Mådde betydligt bättre än igår även om det tog en väldans lång tid att faktiskt ta mig upp. 

IMG_3170

Större delen av dagen har jag spelat Sims, precis som planerat. Sedan slutade det funka, efter att Sofia kommit hem, och jag satte mig och pusslade istället. Har sedan nyår ett bord inne i mitt craftroom som används enbart till pussel. Så jag pusslade i några timmar och lyssnade på en podd och motvilligt lade jag mig sedan i badet vid åtta. Läste ut (don’t) call me crazy vars sista text, som i korthet handlade om att inte skämmas, inspirerade mig till att skriva ett ärligt inlägg om min fräschhetsstatus. För såhär blir det när jag går ned mig och när det är riktigt illa kan det gå veckor mellan mina bad. 

När jag är riktigt stabil avslutar jag badet med en dusch, precis som jag gjorde ikväll, och nu känner jag mig stark nog att börja återgå till livet igen. Det blev en dipp, absolut, men helvete vad fort jag verkar ta mig upp denna gång! 🙂 

En jävla kollaps

Det som inte fick hända, det hände. Jag trodde inte ens att det skulle kunna hända. Övertygad om att jag var mycket starkare än så. Att jag kommit längre.
Så på ett sätt är jag jävligt förvånad, men när jag tänker tillbaka till hur gårdagen var, innan revyn, då är det inte förvånande alls.

Jaja, kom till saken någon gång, tänker ni säkert, och jag ska. Problemet är att min hjärna lämnat mitt huvud och befinner sig någon annanstans. Troligtvis behövde den en semester efter gårdagen och jag har med andra ord väldigt svårt att tänka. Samla tankarna och få ihop de till ord och meningar andra kan förstå.

Under förmiddagspromenaden igår sköt ångesten i höjden. Jag kom in och bestämde mig genast för att ringa mamma. Ångesten låg på en nia och jag visste inte hur jag skulle få ned den.
Och mamma var lika fantastisk som mamma alltid är och efter vårat samtal var jag nere i en sexa. Det är fantastiskt. Mäktigt. Helt jävla underbart. Vad jag hade ångest över var lite olika saker, men framför allt ökade pulsen vid tanken på revyn.

Tillsammans med mamma bestämde jag att jag inte skulle bestämma om jag skulle med eller inte förrän Sofia kommit hem. Hon har alltid förmågan att få ned mig på jorden igen och jag tänkte att bara jag spelar Sims så jag på så sätt håller mig distraherad tills Sofia kommer, så kommer det gå bra. Och det gjorde det.

Trots allt valde jag att följa med. Gå emot känslan sade pappa till mig tidigare under dagen och jag tänkte att det nog var rätt. Men samtidigt, det måste finnas tillfällen, utan uppenbar fara, då en ändå inte borde gå emot känslan. Eller?
Hur som helst ville jag varken göra Sofia eller hennes mamma besviken och ångesten var hanterbar och därför valde jag att ändå följa med.

Vi snabbspolar lite nu. Bilresan dit är inte särskilt intressant och orkar heller inte gå in på detaljer om hur det var att komma in i lokalen och allt runt omkring.
Vi satte oss uppe på läktaren och jag valde platsen längst ut, just för att jag då trodde att det skulle bli någon form av lugn och ro för mig. Att jag därför inte skulle störas lika mycket av andra människor, jag hade ju ingen bredvid mig.

Hah! Så jävla fel.

Första numret inleddes och jag andades lugnt. Tänkte att det gick bra. Att jag skulle vara stolt över mig själv efteråt. Men så var det några tjejer snett framför som började skratta så.jävla.högt. Och snart nog stod någon uppe på läktaren och dansade och det skrattades och det skreks och människor sprang fram och tillbaka bakom mig och hela läktaren dunkade och alla intrycken gjorde det svårt att koppla av. Så mycket höga ljud och plötsliga och snabba rörelser, två saker jag alltid har svårt att hantera.

Men jag klarar det här. Det var jag säker på. Att jag inte skulle palla fanns inte i mitt huvud.
Det mesta är väldigt suddigt men jag minns att när ett nummer om fobier spelades där framme, och folk skrattade, och även jag själv gjorde det, då började någonting gå fel inom mig. Fobier är en sådan sak som människor överlag inte tar på allvar. De skämtar på om det och samtidigt sitter jag där, med fobier som är på dödligt allvar för mig, och ska bli road? Och jag skrattade ju för fan själv? Jag satt själv där och skrattade samtidigt som jag ville ställa mig upp och skrika att varför i helvete ska vi med fobier hela tiden ses som roande neurotiska fanskap? Hur, hur skulle folk reagera om vi bytte ut fobierna och människorna med fobierna, till, säg, cancersjuka. Inte en jävel skulle väl tycka att det är okej.
Dessutom. Skådespelarna som föreställde personerna med fobier, det kroppsspråk de hade, det är samma kroppsspråk jag så ofta har när jag kämpar som mest, ett kroppsspråk jag många gånger sett hos personer i DBT, personer som precis som jag kämpar för att överleva. Det var svårt att dra en linje där. En linje mellan det som utspelades på scenen och verkligheten. Människor skrattade, jag skrattade, och det var som att det var just jag som satte där uppe, med kroppen förvrängd av ångest och människor runtom som skrattade.

Och någonstans där hände det. Någonstans där började tårarna rinna.

Tackolov hade jag en tjock halsduk/wrap virad runt min hals som jag kunde dra upp över kinderna. Det stod människor bakom och bredvid och framför och jag försökte nästan maniskt stoppa gråten. Andas in genom näsan, djupt ned i magen, och ut genom munnen igen. Emellanåt gick det bra, men så fort jag lyckats lugna ned mig själv något så när, då kom den där jävla gråten igen. Jag kunde inte sluta.  

En man sjöng My way med Frank Sinatra och jag älskar den låten, framför allt Sid Vicious version, men av någon anledning fick det mig att gråta ännu mer.
Jag drog upp luvan på tröjan och gömde kinderna bakom halsduken och kände snoret kleta mellan min näsa och halsduken. Tänkte att jag var tvungen att få bort alla bevis på tårarna innan första akten var slut och ljuset skulle tändas. Paniken, den hotade hela tiden att bryta ut totalt.

Ännu värre blev det när Sofia fick se att jag grät. Så fort hon såg på mig blev gråten mer intensiv. Nästan hela första akten blev för mig en mardröm av ångest, panik, tårar, misslyckad djupandning och en känsla av att vara 16 år igen och tillbaka på festen för min moster där jag av panik lämnade firandet. Jag var tillbaka där och det var fruktansvärt.
Vad som hände på scenen vet jag inte mycket om. Bara små fragment. Resten är en kaotisk panik och en vilja att springa därifrån.

Så tändes ljuset. Detta fruktade tillfälle. Jag hade redan viskat till Sofia att jag skulle ta mig ut och ringa pappa men jag kunde inte resa mig upp förrän hon var med mig. Och hon talade med sin mamma. Skulle troligtvis förklara lite kort vad som hände.

Jag kunde inte sitta kvar och reste mig upp och där någonstans vet jag att jag försvann. På något sätt lyckades jag ta mig fram till trappan, nedför den, och sedan ut i luften och snön och den stora parkeringen och Sofia kom skyndande efter med min jacka.

Så fort pappa svarade blev gråten hysterisk igen. Hur många gånger tidigare har jag inte ringt honom, eller mamma, gråtandes, och bett dem komma och hämta mig? Rädda mig.
De skyndade sig iväg direkt och jag grät mot Sofias axel en stund och när hon gick in för att tala med sin mamma och syster och jag hade tystnaden runtom mig, då kunde jag tänka klart.

Jag visste att mamma och pappa med största sannolikhet fick en flashback från när jag bodde i Askersund och ringde dem vid flera tillfällen, självmordsbenägen och sönderskuren. Jag blev rädd att pappa skulle köra alldeles för snabbt i snöovädret och ringde upp honom igen för att säga att han skulle ta det lugnt. Att det inte var någon fara med mig.

För det var det ju inte. Jag var ute, det var tyst omkring mig, och jag visste att jag inte behövde gå in igen. Sofia stod ute i kylan med mig och väntade, och hon tröstade och betedde sig som en sjuk idiot för att få mig att le. Och det lyckades. Mellan skrattattackerna mildrades gråten och samtidigt kom den där förbannade skammen. Jag skämdes så jävla mycket. Att det här hände i en situation där hennes föräldrar var närvarande, det var fruktansvärt. Och jag skämdes också inför Sofia. Och där kom de där tankarna igen. Det där självföraktet som säger mig att jag inte förtjänar Sofia och att jag bara förstör hennes liv. Att jag inte är någonting annat än en böld.

I bilen på väg hem satt jag med en Kiba i knät och berättade små fragment från det som hänt. Orkade inte gröpa runt i min hjärna, men jag var ändå lugn. För några år sedan skulle något som detta lett till en fullständig kollaps. Igår kväll var jag orolig att detta skulle leda till en dipp, men idag tror jag inte det.

Skammen fortsatte vara överväldigande resten av kvällen och det var svårt att somna, men när jag vaknade imorse var jag helt ångestfri. Igår trodde jag att jag skulle vakna med en ångest likt den jag alltid vaknade med efter en fylla, men nepp. Dock är jag fullkomligt utslagen och nu på kvällen har jag svårt att komma till ro i mig själv. Men jag är ändå okej.

Jag har ingenting att skämmas över. Ja, jag fick panik men jag satt 
kvar och stod ut. Jag flög inte ut ur lokalen även om det var vad jag 
allra helst ville göra. Och framför allt är jag stolt över att jag varken 
ville supa mig full, fantisera om benso eller skära mig. Och jag försökte.
Jag gav mitt allt för att klara av att vara med, jag gillar ju att se 
revyerna på film, men att vara där med alla människor runtom,
det blir för mycket.

Jag har varit med där två gånger tidigare. Första gången var jag proppad av Stilnoct och tyckte att jag ägde världen. Andra gången var jag där med Sofia och mina föräldrar. De tre personer i världen jag är som allra tryggast med. Och igår, – redan innan vi åkte dit var jag sårbar som fan.

Så trots allt som hände är jag okej. Att påstå att jag mår bra vore en lögn, men okej, det är jag. Fortsatt nykter och inte ett enda sår på min kropp och det, det är en jävla seger!

Ibland blir det extremt

Jag har mått väldigt bra den senaste tiden. Januari som helhet har nog varit bättre än jag någonsin kunnat tro, men nu ligger jag här i sängen med en ångest som gör mig spyfärdig och har svårt att få mig själv lugn.

Det blev mycket på en gång. För det första ska jag på revy på fredag med Sofia, hennes mamma och syster. Revyn i sig, att vara där bland alla människor, gör mig inte jättenervös men att mamma och pappa ska ta hand om hundarna, och det hemma hos oss, känns jättejobbigt. Sofia har berättat för mig att Kiba brukar yla när jag lämnar dem. När mamma var hundvakt när jag var på fotboll med pappa hade han ylat igen. Och det gör mig såklart nervös. Jag är rädd att han ska bli hysterisk och båda hundarna ska skälla utan stopp och – här blir allt ett enda kaos, som kort går ut på att vi blir hemlösa. Katastroftankarna är enorma.

För det andra råkade jag radera Sofias simsfamilj som hon spelat med i kanske en vecka. Hon är inte det minsta sur, har till och med börjat på en ny, men jag mår piss. Känner mig så jävla taskig.

För det tredje strular adlibris och jag är rädd att en postnisse ska ringa på dörren.

Och för det fjärde – Kiba. Han är så rädd. I några dagar nu har han velat fly in i badrummet för att gömma sig under badkaret, på samma sätt som han alltid gjort när det åskat och vid nyår. I eftermiddags smet han upp till övervåningen när jag inte märkte det. Eftersom han kissat i sängen några gånger har vi ställt för en grind överst i trappan och tidigare idag försökte han ta sig igenom den.

Så i eftermiddags hörde jag att det lät konstigt. Trodde det var någon granne och fortsatte spela. Men det fortsatte och jag insåg att Kiba inte låg i soffan och fick en känsla av att jag borde kolla efter.

Och visst fan, han var högst upp i trappan, fast mellan spjälorna till räcket. Frambenen på ena sidan och kroppen fast i ett hårt grepp mellan spjälorna.

Jag blev skiträdd även om jag tycker att jag höll mig lugn. Förstod inte hur jag skulle få loss honom för han satt så jävla hårt men efter lite pillande med frambenen lyckades jag tillslut dra ut honom.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att han är mer rädd nu. Vilket inte vore konstigt. Situationen blev säkert traumatisk för honom.

Jag är bara så rädd att det ska vara något allvarligt fel. Något fel som jag och Sofia är blinda inför och när jag ör orolig för någon av hundarna blir jag lätt hysterisk. Vill få en akuttid hos en veterinär och undersöka allt som går att undersöka. Får svårt att andas och tänka logiskt och rädslan tar över.

Men jag vet ju att om det här fortsätter kommer vi kontakta veterinären. Igen. Jag hatar bara att inte veta. Han tycks ljudkänslig som aldrig förr och blir rädd av minsta lilla.

Min älskade plutt. Jag vill bara att han, och Kami, ska få må bra och vara smärtfria.

Ska försöka sova nu. Sådana här intensiva känslosvall brukar minska i styrka efter en natts sömn och då brukar jag kunna tänka klart igen. Det svåra nu blir att slappna av och somna. Bara det är avklarat kommer jag vara starkare igen.

Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.