Det förflutna, Färdigheter, Högtider, Karla, Psyk, Vardagligt, Wicca

Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter

Så länge jag inte kämpar emot kommer det snart vända

Ända sedan Sofia tog sitt körkort har jag drabbats av overklighetskänslor. Inte extrema, och inte heller konstanta, men de dyker upp nästan dagligen och slungar in mig i en bubbla av obehag. Det är inte oväntat. Tvärtom. Jag hade räknat med både ångest och stark overklighet när Sofia klarade sitt körkort och blev förvånad när det enda jag kände var glädje.
Men som sagt, lite kämpigt är det. Psyket är inte heller vant vid att lämna lägenhetens trygga väggar såhär ofta vilket gör mig trött och slutkörd.
Men allt det här är värt det. För jag älskar det. Livet har förändrats för både mig och Sofia och det till det bättre. Att spontant kunna ta en tripp till något naturreservat och vandra runt planlöst, det är… det ger livslust.
Min hjärna och min själ behöver bara vänja sig vid allt det nya. Jag behöver acceptera de negativa delarna och inte kämpa emot, precis så som jag redan gör. Fortsätter jag så kommer obehaget snart försvinna och energin att återvända.

I söndags åkte vi till Sörön naturreservat efter att jag letat upp det på nätet. Vi, eller främst jag kanske, ville åka iväg någonstans och gå en promenad i lugn och ro och Sörön verkade perfekt såhär års, då de flesta verkar besöka naturreservatet på våren.

Jag älskade det. Sofia… nja. Det var blåsigt som satan och hon tröttnade snabbt på att hålla sig och Kiba undan alla koblajjor som låg här och där.

Men jag njöt av tystnaden och de lugnande ljuden som bara finns i naturen. Tyvärr valde vi att vända tillbaka när vi fick syn på ett par kor en bit bort. Ingen av oss var sugna på att ta reda på hur hundarna skulle reagera på att stöta på så stora djur och dessutom vore det inte sjysst mot kossorna heller. Inte fan tänkte jag låta hundskall komma och störa deras lugna strövande.

Kiba somnade snabbt i baksätet när vi körde tillbaka mot Örebro och innan vi åkte hem stannade vi till vid Subway och köpte med mat. För i söndags var min sista skit-ätar-dag. Nu har jag äntligen börjat med LCHF igen och jag ser fram emot energin som kommer komma om någon vecka eller så. Tills dess ska jag bara chilla. Läsa och skriva brev och pussla. Lösa korsord. Sova. Ta det lugnt och njuta av hur kompetent jag blivit.

bullet journal/filofax, Färdigheter, Hetsätning, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Nog nu

Promenad i en brant backe som fick mig att känna mig som hundra år

Jag är inne i en jävligt ond cirkel. Visst har jag märkt av sårbarheter gällande mitt utseende och min kropp under sommaren som varit. Jag har haft problem att hitta kläder som inte får mig att dra in magen och sluta andas så fort jag får syn på en annan människa och jag har haft svårt att bara acceptera mig själv så som jag är.

Men idag blev jag varse just hur illa det faktiskt är.

Jag hade precis kissat och i badrummet på nedervåningen är badrumsspegeln rakt framför toan. Inte så att man behöver se sig själv sitta och skita, men när man ställer sig upp får man en väldigt bra syn av sig själv.
Och idag fastnade blicken på magen när jag drog upp trosorna och det var som att en stor jävla kör plötsligt överöste mig med ord och meningar som alla går ut på att jag är ett vidrigt äckel.

Hah. Med andra ord är det inte konstigt att jag är utmattad och helst sover eller läser mig bort till andra värdar.
Jag har helt tappat det.

Självföraktet hänger också samman med att jag inte följt LCHF sedan innan midsommar. Jag kan inte riktigt förklara hur det blivit så men mitt tydligaste minne av sommaren 2020 kommer helt säkert vara kolhydratskoma. Så fort jag äter kolhydrater sätter nattätandet igång och att vara vaken om nätterna för att glufsa i mig ännu mer kolhydrater ökar också på både utmattningen och självföraktet. Som den där natten förra veckan. Jag vaknade för tredje gången samma natt och åt upp de sista chipsen i påsen innan jag ostadigt tog mig nedför trappan och in i köket där jag fixade sex limpmackor med smör och ost och övervägde att även ta med ett äpple. Nej, mackorna får vara nog, lyckades jag säga till mig själv och skyndade sedan upp igen, där jag lade mig i sängen med de sex mackorna staplade på magen.

Jesus. Allt blir så tydligt när jag skriver ned det. Jag behöver börja reda upp mitt liv igen för såhär kan jag inte ha det. Jag kan inte gå runt och hata på mig själv samtidigt som alla kolhydrater påverkar både mig kropp och mitt psyke negativt.

Det är dags att ta tag i det här nu.

Mål att sträva efter:

  • Börja med liberal LCHF igen
  • Blogga regelbundet
  • Motionera regelbundet
  • Återgå till att skriva to do-listor i min Bullet Journal

Färdigheter, Hjärta, Litteratur, Vardagligt

Jag är bra på att skjuta upp saker

Jag har tänkt länge att det är dags för mig att skriva ett blogginlägg. Senast jag skrev här var i oktober och jag var alldeles i början av en jobbig period som skulle hålla i sig till årsskiftet.
Sedan, så fort 2020 tog sin början, var det som att allt det jobbiga och negativa släppte. Ändå orkade jag inte skriva. Slå på datorn. Formulera meningar.

Just nu är jag på väg att återhämta mig från en helvetes utmattning. Hela förra veckan var något av en katastrof energimässigt. 2 av 10 på skalan.
Vad som ligger bakom det vet jag inte säkert. Kanske är det allergi. Kanske Corona. Kanske att jag varit rätt social på sistone.
Kanske är det en mix av alla tre.
Det viktiga är hur som helst att det sakta, sakta börjar vända. Igår eftermiddag var jag överlycklig för att jag orkat laga mat på egen hand och idag har jag lyckats ta en längre promenad med hundarna. Det viktiga just nu är att inte stressa och försöka göra för mycket. Då kommer energin börja sina igen och det är fan inte lätt att hålla humöret uppe när en blir skakig i hela kroppen bara av att gå ned från övervåningen.

För kanske en månad sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt problem med att jag inte klarar av att läsa när jag är ensam hemma. Det här året är planen att jag ska våga leva mer och då främst klara av att göra saker, ofta hemma, när jag är ensam. Som att läsa, duscha, spendera tid på övervåningen, dammsuga.

Jag har inte klarat av att läsa när jag är själv sedan hundarna var små (med ett kortare uppehåll då jag lyckades spendera någon halvtimme här och där med att läsa). Så jag trodde att det skulle ta lång tid för mig att vänja mig. Det konstiga är att det gick bra från första början. Så pass bra att jag spenderar större delen av min ensamma tid med att läsa, i tystnad. Hundarna ligger vid mig eller på mig och timmarna rinner iväg. Jag är avslappnad och lugn och inte alls lika slut när Sofia kommer hem från jobbet.
Så jag är jävligt nöjd med hur bra det gått. Att klara av att läsa underlättar min vardags enormt och få saker ger mig så mycket nöje som en riktigt bra bok kombinerat med hundmys.

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Färdigheter, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Paranoid PS, Schizotypal PS, Svårigheter, Vardagligt

Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.