Det går inte längre

Jag orkar inte. Det går inte. Jag kan inte fortsätta såhär, fast i en depression som istället för att bli bättre hela tiden tycks bli allt sämre.

Förut brukade jag isolera mig när jag nått tillräckligt långt ned och på sätt och vis är det det jag kommer göra nu. Tänker inte logga in på instagram för min feed tycks ta ännu en gnutta livslust ifrån mig för varje gång jag loggar in och försöker mig på att följa vad som hänt sedan jag senast loggade in. Det är så mycket ångest och desperation och negativitet i mitt feed eftersom jag följer personer och organisationer som precis som jag vill förändra den här världen som kan vara så vidrig. Och just nu kan inte jag hantera det. Och jag vill inte avfölja någon för jag vet att det kommer finnas en tid då jag kommer ha orken åter och dessutom skulle det ge mig så fruktansvärt dåligt samvete. Därför tänker jag skapa en provisorisk instragramprofil så jag iallafall kan följa mina människor. Så jag inte missar för mycket av vad som händer i deras liv.


Igår fick jag ännu en käftsmäll från Försäkringskassan och jag tror att det var det sista strået. Mamma ringde dem i måndags eller tisdags och fick veta att någon, eller några, personer på Försäkringskassan skickat in en överklagan gällande min sjukpension. En person eller flera på fucking jävla FK som suttit och läst igenom det utförliga arbete som krävts inför Förvaltningsrättens beslut om att berättiga mig sjukpension och tänkt att nej, hon den där Mana, hon ska fan inte ha rätt till sjukpension. En eller flera vidriga äckliga jävla människor som tycker att det är helt rätt att sparka på de som redan ligger. Och folk undrar varför vi har så många självmord i Sverige?! 

Det var tur som fan att mamma och pappa inte berättade något för mig för jag tror inte att jag kunnat hantera informationen. Jag tror… Nej, jag vill inte ens tänka på det.
FK gillade inte Förvaltningsrättens beslut och skickade alltså in en överklagan till Kammarrätten i Göteborg och de, TACKGODEGUDINNA!, avslog FKs överklagan. Det känns som att Försäkringskassan ville ge mig en dödsdom och Kammarrätten tog den dödsdomen ifrån dem och sade att nej, nu räcker det. Mana förtjänar att leva.

Tydligen är det slut nu. Nu ska de inte kunna överklaga igen. Ingen ska kunna ta min sjukpension ifrån mig. Men det har jag ju hört förut och se vad som hände. Hur fan ska jag någonsin våga lita på att FK inte kommer ta min krycka ifrån mig ännu en gång och skrattande se på medan jag ligger på golvet och utan hjälp från dem försöker ta mig upp?

Jag vet att det inte är personerna på FK jag ska vara arg på, att de bara gör sitt jobb, men det är inte så jävla lätt. De som sköter avrättningar utför också bara sitt jobb men inte fan förväntar sig någon att jag ska vara okej med dem för det. Så varför måste jag vara okej med personerna på FK som om och om igen vill dra undan mattan jag står på?


Att jag mest tittat på Shameless och L Word sista veckorna gör inte att jag mår direkt bättre heller. Shameless är ju överlag inte en feelgood-serie men just nu är det lite värre än vanligt. Debs vän som skurit sig och Deb som testar det själv. Och Ian, som visar sig vara bipolär, och rusar upp ur sängen skrikandes de kommer de kommer och tar fram ett basebollträ redo att slå det som hans hjärna lurat honom är ute efter honom. Jag kan inte låta bli att slungas tillbaka till de gånger jag, skrikandes i mitt eget huvud, sprungit genom lägenheten, skräckslagen för de uniformerade som är på väg att hämta mig och istället för att hämta ett baseballträ gömt mig i hörnet i köket, i fosterställning.
Och L Word med Jenny som börjat självskada.

Nej, det funkar inte. Inte längre. Jag måste distansera mig. På måndags ska jag träffa en läkare på Karla. Just nu är det det enda jag ser fram emot.

Depressioner visar ingen hänsyn

Igår blev jag chockad. Paff. Mamma ringde mig, lika paff hon, och berättade att den senaste överklagan gällande min ansökan om sjukpension gått igenom. Pappa hade ringt henne, gråtandes, och sagt att jag äntligen, mot alla jävla odds, fått min ansökan godkänd. Jag är sjukpensionär!

Idag borde jag dansa och sjunga och vara lycklig. Njuta av sjukpensionen och njuta av helgen i Lysekil. Men depressioner visar ingen hänsyn. Den skiter i allt sånt där. Och jag, jag är helt förstörd. Känner mig sönderstressad och utmattad och vill bara lägga mig i sängen och sova. Det var alldeles för mycket för mig att göra igår och alldeles för mycket för mig att göra idag med. Packa klart, promenera med hundarna och åka till Willys och handla.

Jag är gråtfärdig. Redo att kasta mig på golvet som en tvååring och gråta ut min desperation. Och skammen på det! Skam och skuldkänslor mot framför allt mina föräldrar, mamma som krigat för det här och pappa som ordnat med helgen i Lysekil. Jag känner mig otacksam. 

Men jag har inte tid att sitta här. Om 30 minuter kommer mamma hit och hämtar mig så vi kan åka till Willys och handla. Jag ska packa det allra sista, borsta tänderna och gå på toa. Det finns ingen tid att vila.

Jag är så trött 

Jag mår inte så bra. Har försökt så mycket jag bara kan att inte låta Försäkringskassans avslag påverka mig negativt, men faktum är att det får mig att må riktigt kasst. Och det funkar inte att tvinga sig själv att må bra. 

Dagarna passerar och jag längtar mest efter att Sofia ska sluta jobbet så jag får ha henne i min närhet. Sover för länge, för mycket, för oroligt. Kroppen börjar krascha, känns det som iallafall. Hälsporren som aldrig vill ge med sig, smärtan i nedre delen av ryggen när jag böjer mig eller är ute och går och så knät som blixtrar till när jag inte har benet helt rakt. När jag kommer in med hundarna efter våra promenader och jag tar av deras selar/halsband börjar benen skaka något hysteriskt. Och vid vissa tillfällen, flera gånger per dag, skakar mina armar och händer så jag inte kan skriva. 

För ett tag sedan bestämde jag att jag ville börja jogga. Behöver den där fysiska aktiviteten både för min fysiska hälsa och min psykiska. Och jag tänkte ta med Kiba. Men hur mycket jag än planerar och förbereder mig och försöker tänka positivt så funkar det inte med min sociala ångest. Det är omöjligt. 

Jag är så trött på det här. Trött på att känna att mitt värde som människa är lika med noll. 

Men påsken var bra iallafall. Riktigt fin och jag mådde bra. 


Hopklämda i ett litet förtält med god mat och tårta och min fina familj. Det gjorde mig gott. 

Men jag är så trött. 

Läslycka 

Eftersom det är första fredagen i månaden betyder det Läskoma för mig. Underbart. Och ännu bättre blir det av att jag fick hem Camilla Läckbergs senaste bok idag ❤ 

Den 29 är det dags för mitt fjärde Read-A-Thon. 24 timmar att ägna åt bara böcker (och sömn). Den här gången har de också fixat tre stycken minireadathons innan självaste dagen. Den första är imorgon, då jag ska läsa i minst två timmar. Den andra pågår från 10-16 April och då är målet att läsa 24 timmar sammanlagt och den tredje infaller den 22 april, då jag återigen ska läsa i minst två timmar. 

Det här är ju precis vad jag behöver just nu. Något som piggar upp medan jag kämpar med utmattningen efter Försäkringskassans avslag. 

Helt perfekt. 

Ge mig ork

Rastlös själ. Kan inte komma till ro. Större delen av helgen har sovits bort och ångesten har fått min kropp att krampa. Såklart kom avslaget lagom till ett tandläkarbesök, som jag nu, för hundraelfte gången, tvingats ställa in då det blir för mycket för mig. 

Min förhoppning är att jag ska vara starkare imorgon. Jag hoppas inte på mycket, bara en ork att existera och kanske orka skura rent badkaret och borsta av golven. 

Och en förhoppning om att oron inte ska hålla mig fastlåst i mitt inre. 

Tack.