Brölande machomän, söndertuggat finger och mållös fotboll

Det är bara att konstatera och acceptera att jag idag kommer få betala priset för gårdagen 😒 Visserligen vaknade jag av mig själv vid nio igen och jag gick upp direkt igen. Men jeez, hela kroppen känns lite halvt ur funktion.
Ögonen känns svullna och är ljuskänsliga och torra efter gårdagens konstanta blåst. Dessutom tycks de hela tiden försöka stänga sig själva.
Och kroppen är matt och kraftlöst vilket gör att jag tvingas ta små pauser flera gånger under varje mening jag skriver.
Vi ska laga fyra rätters mat idag och jag ska också gå minst 6000 steg, ett stegmål som jag fan inte tänker låta mig skippa hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Så fort jag är klar här ska jag pallra mig upp till övervåningen, ta på mig något bekvämt som tajts och en mysig tröja och sedan är det bara att fortsätta häva kaffe och tvinga upp ögonen som stängs av sig själva var och varannan sekund.

Men dagen igår var fantastisk. Som planerat gick vi med hundarna hem till mina föräldrar. Hundarna är inte vana vid att gå inne i stan men båda skötte det väldigt bra. Kiba försökte ta sig in på Bra Zoo när vi gick förbi och Kami tuggade sönder mitt finger när jag försökte dra ut en stor bit folie som han försökte svälja. Dessutom behövde vi lyfta hundarna tre eller fyra gånger inne i stan för att marken var täckt med glassplitter (Hur orkar någon bo inne i stan med hund?)

Vi lämnade hundarna till pappa och skyndade iväg till Behrn Arena. Flera ÖSK-spelare satt inne på området och skrev autografer och jag blev precis sådär pinsamt starstruck som jag alltid tycks blir när jag får se en spelare på nära håll. Nu gick jag inte mer än någon meter ifrån Kevin Wright och de tre andra spelarna och jag kan säga att jag just då var tacksam över min sociala ångest. Annars hade jag säkert förvandlats till en pinsam, tonårsfangirl. Nåja.

Matchen var kass. Den slutade 0-0 och jag fick ångra att jag sagt, lite kaxigt, att vi lätt skulle ta de där tre poängen. Men det var mysigt att vara där med både Sofia och mamma. Min mamma, hon är så jävla härlig. Hetsig som en huligan emellanåt, och jag fick skratta en hel del.

Planen var att vi skulle få skjuts hem men både Sofia och jag kände för att gå hem igen. Så det gjorde vi. Strax efter Svea Parken var det någon irriterande snubbe som skrek efter oss från en bil som fastnade vid ett rödljus. ”Öh bruuuudar,” med brölig röst. ”Viider,” när vi vägrade ge honom uppmärksamhet. Jag fortsatte stirra rakt fram medan Sofia pekade finger.
När bilen åkte förbi och vi fick se att det var mina föräldrar i bilen, och min mamma som brölat efter oss, blev vi både paffa och fulla i skratt. Hon hade lyckats lura oss båda. Jag var övertygad om att det var några Sundsvall-supportrar som blev triggade av min ÖSK-tröja 😉

Vid Norra Station går det inte längre att gå över järnvägen, vilket i sig kanske är bra, men istället behövde vi ta oss upp på en stålställning som skulle föreställa en bro och trappa och Sofia kunde inte hålla sig för skratt medan jag skräckslagen fastnade på bron och inte vågade gå vidare.
Jag är höjdrädd som satan och det kändes så jävla instabilt. Tillslut bestämde jag mig för att springa över så det skulle vara över så fort som möjligt, men Kami var trött och orkade knappt springa och därför tog det fruktansvärt lång tid iallafall.

Hundarna spenderade resten av dagen sovandes. Kami som annars är lättväckt och vaknar till så fort vi rör oss litegrann bara fortsatte sova.
Vi var också trötta. Som satan.

Samtidigt som vi gick hem spelade Spurs mot Crystal Palace, en match jag ändå inte kunde se för att ViaPlay av någon dum jävla anledning inte visade den. Under första halvleken plingade det som fan i mobilen och det blev 4-0 till Spurs under de första 45 minutrarna. Irriterande som fan att jag inte kunde se en match som jag högst troligt hade älskat att se.

Vid halv sex spelade PSG, även det en match som var mållös nästan hela matchen och jag var så jävla trött på fotboll just då. Tillslut gjorde Neymar mål, tackolov, men överlag var det ingen bra fotbollsdag igår.

Nåväl. Tydligen blir jag extra babblig i skrift när jag är trött. Jag funderar på att lägga mig en stund igen. Det här är bara fånigt att kämpa emot. Bättre att jag sover en stund till så kanske jag orkar göra det som behöver göras lite senare.

Allt blir lättare när jag tycker om mig själv

Det är inte ofta jag tar mig upp innan tio på helgerna. Vanligtvis sover jag tills mobilen börjar tjuta för att det är dags för morgonmedicin och då brukar jag irriterat släpa mig upp, mer en zombie än en människa, instabil på trötta ben nedför trappan som aldrig är brantare än när jag är nyvaken, och vidare till vardagsrummet där jag har dosetten.

Idag vaknade jag av mig själv vid nio, antagligen för att min kropp börjat vänja sig vid att gå upp runt den tiden. De senaste två veckorna har jag under vardagarna jobbat på att ta mig upp just klockan nio och idag kände jag mig glad och redo att gå upp när ögonen slogs upp.

Satt en stund och pysslade med min bujo och sedan fick jag äntligen börjar läsa i You had me at hello av Mhairi McFarlane. Jag fick den tidigare i veckan och ville börja läsa den genast men tvingade mig själv att bli klar med En shopaholic i Hollywood först. Shit, vilken långdragen och onödig bok att läsa.

Nu är klockan halv elva och jag är påklädd (svarta tajta jeans och en svart- och vitrandig tröja) och ska passa på att skriva en liten stund innan det är dags att fixa frukost.

Sofia ligger fortfarande halvsovandes i sängen och planen är att jag ska få upp henne vid elva och efter det steka kesoplättar till frukost. Halv ett ska vi ta hundarna och promenera hem till mina föräldrar. Pappa ska vara hundvakt medan Sofia, mamma och jag ska på matchen mellan ÖSK och Sundsvall och jag är precis lika taggad som jag brukar vara inför en match.

Det känns bra att vara jag. Ganska enkelt för ovanlighetens skull och jag har insett hur mycket lättare livet blir när jag inte känner ett ständigt förakt och äckel inför mig själv. Istället för att känna mig som en uppsvullen klump med grisögon trivs jag faktiskt i min kropp och i mitt jag. Det är lyx. En lyx jag absolut tänker ta vara på.

Allt känns bara fint

Alltså, vilken fantastisk dag det blev igår! Till och med bättre än vad jag trott och hoppats på.

Vi träffade Natta och Vincent utanför Coop så Sofia kunde hämta ut mitt bokpaket och köpa ett paket med Kinderägg till Vincent och Vincent passade på att skrämma slag på mig med att klättra som en galning i ett träd.

Det var fint att se glittret i Vincents ögon när jag berättade för honom att han fick beställa vad han ville inne på donken. Han såg snabbt ut en stor chokladkaka som han ville ha och jag imponerade lite på mig själv när jag stod på mig och sade att han var tvungen att äta riktig mat också. Inte hade jag tänkt att erbjudandet att få beställa vad en vill på donken kunde innebära att bara äta efterrätt.
Men jag stod på mig (antagligen för första gången i mitt liv när det kommer till lillgrabben 😉) och han verkade inte ha något emot maten som kom med hans Happy Meal 😆

Och min mage klarade tackolov av att äta en cheeseburgare och massa pommes 👌🏼

Vivallakullarna visade sig vara betydligt större än jag räknat med. Att gå runt där blev ett bra träningspass för en otränad jävel som mig. Utsikten var fantastisk när jag väl kommit till ro med den höga höjden.

Vincent – och även Sofia och Natta – älskade den enorma rutschkanan som mest satte skräck i mig. De sprang upp om och om igen för att åka nedför den branta kanan och Sofia tjatade på mig att jag skulle åka jag med. Bara tanken gjorde mig skakis men tillslut gjorde jag det fan! Med Sofias hand i min och – antagligen – skrikande av skräck.
Men jag gjorde det iallafall.

En av höjdpunkterna var helt klart när Natta och Vincent lekte Zombie och Natta jagade honom igenom en av lekparkerna. Och när Sofia snurrade runt i en gigantisk menskopp och skrek som en rädd gammal tant på nittio bast.

Det var helt enkelt helt fantastiska timmar, med tre av de finaste människorna jag vet. Jag var slutkörd när vi kom hem, och orkade inte engagera mig riktigt i matchen mellan England och Kosovo, men det var det värt.

Och dagen idag har också varit otroligt fin hittills. Jag gillar hur det positiva sprider sig och växer sig större och större.
Jag började morgonen med att dricka kaffe och läsa i Bullet Journal-boken som anlände igår.

Och efter det blev det en fin morgonpromenad med hundarna i vackra omgivningar.
Nu ska jag släktforska en stund innan jag börjar skriva. Sofia har stängning idag så jag kommer också ha tid att påbörja ett brev ❤️

En intensiv vecka

Den här veckan kommer -nästan – enbart handla om återhämtning. Förra veckan hade jag fullt upp. Det funkade fint och jag mådde väldigt bra nästan hela tiden, men nu får jag såklart betala priset.

På söndagen var det min födelsedag, som jag redan skrivit lite om. Måndagen, tror jag det var, kom mamma och pappa förbi och satte upp en hylla, en lampa och en spegel – allt i sovrummet.

På tisdagen kom Natta hit. Det var fint och mysigt och som alltid får jag energi av att träffa henne. Vi åt frukt och pratade och timmarna rann iväg alldeles för snabbt.

I onsdags skulle sotarn in hit för att fixa lite. Vi fick meddelandet veckan innan och jag imponerade mig själv med att reagera problemlösande. Istället för att bli angstig och trögtänkt lyckades jag hålla mig lugn och bestämde med mamma att jag skulle spendera dagen hos henne.

Så halv åtta onsdag morgon mötte jag mamma här utanför. Vi tog hundarna, och all min förbannade packning, och cyklade hem till hennes och pappas lägenhet, glodde på Idol och drack kaffe och sedan tog vi en otroligt lång cykeltur.

Vi började med att cykla runt på Universitetet och det var en märklig upplevelse. I ett annat liv, ett liv utan alla problem jag haft, skulle det ha varit en del av mitt liv. Plugga. Jag har alltid älskat det och medan vi cyklade runt på det gigantiska området kunde jag inte komma ifrån känslan att jag blivit bestulen på något.

Sedan cyklade vi vidare och hamnade där Kenny och Natta bor. Vi stannade till vid Vincents skola, han började ettan förra veckan, och fick se honom på avstånd där han sprang runt och lekte med vänner och verkade må väldigt bra 🙂

Jag kom inte hem förrän tjugo i fyra och trots att dagen varit väldigt bra var jag såklart också trött.

Torsdag var det dags för veckohandling, under fredagen kunde jag slappa och sedan blev det lördag. Min brors födelsedag och Vincent var med i en fotbollscup i Kumla.

Han var bedårande i sin egna ÖSK-tröja som Kenny tryckt upp till honom. Kenny tyckte att Vincent skulle ha nummer sju på ryggen eftersom han snart fyller det, men Vincent skulle absolut ha samma nummer som Filip Rogic.

Fyra matcher spelade han och hans små ÖSK-kompisar, och tio (!!!) mål gjorde han ❤

Sedan blev det söndag och vi – Sofia, mina föräldrar, farmor och farfar och jag – drog till Karlskoga där vi grillade med Sofias föräldrar, mormor och Johan och Cissi.

På morgonen innan vi skulle åka var jag slutkörd och bitter och ville helst sova, men det kändes bra så fort vi blev upphämtade.
Det blev väldigt fina timmar i ett soligt Karlskoga och som vanligt gick tiden alldeles för fort.

Världens finaste farmor och farfar ❤

Så det är inte konstigt att jag är trött nu. Att hjärnan tagit semester och kroppen är matt. Men jag mår bra och är glad och stolt över allt jag lyckats åstadkomma förra veckan.
Och nu ska jag släktforska. När jag var hos mamma i onsdags fick jag ta del av morfars gamla släktforskning och nu har jag svårt att slita mig.

Äldre och – förhoppningsvis – visare

Sofia var inne i mitt craft room och ändrade text på lightboxen medan jag var på fotboll

Jag har haft en så fin helg. En helg fylld med glädje, skratt, allvar, kärlek och allt däremellan.

I fredags blev det läsning och handarbetande och serietittande. I lördags hade vi fullt upp med att dammsuga hela lägenheten och laga mat inför den kommande veckan. Ändå hann jag med att se Spurs möta City i en match som slutade 2-2 och så lite serier med Sofia efter det.

Igår vaknade jag på väldigt bra humör. ÖSK mötte Häcken hemma och att sitta där på Behrn Arena och se ÖSK spela, det är mitt happy place. Visserligen förlorade ÖSK och det kändes, och känns, pissigt, men jag hade mysigt med mamma och i halvlek kom Vincent och massa andra småttingar in på planen för ett ärevarv.
Jag trotsade sociala ångesten och ropade Vincents namn, högt, två gånger men inte hörde han det. Det var ändå fint att se honom. Glädjen och spralligheten.

Efter matchen kom mamma, pappa, farmor och farfar över. Det var inte meningen att jag skulle ha något firande hemma. Nästa söndag ska vi alla till Karlskoga och grilla med Sofias föräldrar, mormor, Johan och Cissi och jag tyckte det var perfekt att kombinera det med firandet. Ett bra sätt att komma enkelt undan.
Men eftersom både mina föräldrar och farmor och farfar hade en hel del paket och det kändes onödigt att dra med allting till Karlskoga, kom de över för lite glass och kaffe.

Jag fick så fina saker. Inte en enda bok eller ett ynkaste garnnystan önskade jag mig. Bara saker till lägenheten, som den fina vita lyktan som syns på bild ovan. Bortskämd och glad och det var mysigt att få krama på farmor och farfar en stund. Och så är jag nu ägare till världens snyggaste tröja. Den var från början pappas men efter en del tjat gick han med på att ge mig den i present 😀 Risken är väl att jag aldrig kommer ha någon annan tröja på mig.

Så jag är nöjd och glad och försöker smälta hur snabbt åren har gått och att jag bara har sex år kvar till 40. Men jag gillar det här. Jag gillar att åldras. Växa som människa och komma till nya insikter. Gråa strån i håret och slappare hud. Det är fint det, att faktiskt få leva.