bullet journal/filofax, Färdigheter, Hetsätning, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Nog nu

Promenad i en brant backe som fick mig att känna mig som hundra år

Jag är inne i en jävligt ond cirkel. Visst har jag märkt av sårbarheter gällande mitt utseende och min kropp under sommaren som varit. Jag har haft problem att hitta kläder som inte får mig att dra in magen och sluta andas så fort jag får syn på en annan människa och jag har haft svårt att bara acceptera mig själv så som jag är.

Men idag blev jag varse just hur illa det faktiskt är.

Jag hade precis kissat och i badrummet på nedervåningen är badrumsspegeln rakt framför toan. Inte så att man behöver se sig själv sitta och skita, men när man ställer sig upp får man en väldigt bra syn av sig själv.
Och idag fastnade blicken på magen när jag drog upp trosorna och det var som att en stor jävla kör plötsligt överöste mig med ord och meningar som alla går ut på att jag är ett vidrigt äckel.

Hah. Med andra ord är det inte konstigt att jag är utmattad och helst sover eller läser mig bort till andra värdar.
Jag har helt tappat det.

Självföraktet hänger också samman med att jag inte följt LCHF sedan innan midsommar. Jag kan inte riktigt förklara hur det blivit så men mitt tydligaste minne av sommaren 2020 kommer helt säkert vara kolhydratskoma. Så fort jag äter kolhydrater sätter nattätandet igång och att vara vaken om nätterna för att glufsa i mig ännu mer kolhydrater ökar också på både utmattningen och självföraktet. Som den där natten förra veckan. Jag vaknade för tredje gången samma natt och åt upp de sista chipsen i påsen innan jag ostadigt tog mig nedför trappan och in i köket där jag fixade sex limpmackor med smör och ost och övervägde att även ta med ett äpple. Nej, mackorna får vara nog, lyckades jag säga till mig själv och skyndade sedan upp igen, där jag lade mig i sängen med de sex mackorna staplade på magen.

Jesus. Allt blir så tydligt när jag skriver ned det. Jag behöver börja reda upp mitt liv igen för såhär kan jag inte ha det. Jag kan inte gå runt och hata på mig själv samtidigt som alla kolhydrater påverkar både mig kropp och mitt psyke negativt.

Det är dags att ta tag i det här nu.

Mål att sträva efter:

  • Börja med liberal LCHF igen
  • Blogga regelbundet
  • Motionera regelbundet
  • Återgå till att skriva to do-listor i min Bullet Journal

Hetsätning, Hjärta, Mina diagnoser, Vardagligt

Att prata diet utan att vikthetsa, går det?

IMG_0682.JPG

Mamma skickade två bilder till mig igår. Den första tagen i November förra året, nere i Lysekil. Den andra tagen för någon vecka sedan när jag provade en klänning Sofia köpt med till mig från Lidl. Mamma ville poängtera viktskillnaden.

Jag vet att jag gått ned mycket i vikt men att se bildbevis gjorde det så mycket verkligare. Och jag blev både stolt och glad när jag såg mig själv och just därför ville jag lägga upp bilderna på Instagram och Facebook, men visste inte om det kändes okej. Jag vill inte bidra till utseendehetsen och det vet nog alla som känner mig. I många år har jag kämpat med att acceptera min tjocka kropp och vara nöjd precis så som jag var. Och ändå har jag nu lagt ut de här två bilderna.

Det känns lite som att jag sviker mig själv och mina egna ideal genom att lägga ut bilden. Känner mig taskig om bilderna skulle ha en negativ inverkan på någon annan som kämpar med samma slags kroppshat som jag gör/ har gjort. Samtidigt är jag så jävla stolt över mig själv! Jag började med LCHF i Januari och jag hade aldrig kunnat tro att jag fortfarande skulle hålla fast vid det fyra månader senare.

Jag började med just LCHF för att mina blodprover visat att jag är på god väg att utveckla diabetes om jag inte skulle göra drastiskt förändringar i mitt liv. Var livrädd när jag skulle börja, skräckslagen att ännu en diet skulle förvärra min ätstörningsproblematik. 

Men sanningen är den att LCHF snarare hjälpt mig ifrån de problemen. Jag har inte hetsätit sedan någon gång i Januari och jag går inte upp och äter 1-3 gånger per natt. Jag räknar inte kolhydrater. Försöker hålla mig runt 20 kolhydrater per dag men inget är etsat i sten. Jag äter när jag är hungrig och slutar när jag är mätt och för det mesta äter jag två gånger per dag.

Jag har provat alla olika dieter tidigare. Viktväktarna, 20/20-diet, pulver, GI, Viktklubb. Alla dieter där jag var tvungen att skriva upp precis allt jag åt, något som bara ökade på mina ätstörningar (ärligt talat minns jag inte hur det var med GI, men de resterande). Och alla dessa förbannade lightprodukter och allt socker jag fick i mig. Med LCHF har jag blivit så gott som sockerfri och att sluta med socker är det absolut bästa jag kunnat göra. Idag kan jag tänka på ett helt annat sätt. Det är som att en tjock dimma låg över min hjärna.

Jag har aldrig fokuserat så lite på ätbara saker som jag gör nu. Fredagar betyder inte längre sockerchock eller chipskoma. Mina dagar spenderas inte med att längta efter och tänka på bullar och godis och kakor och chips och munkar och tårta och så vidare och så vidare. 

Jag mår bra nu och ja, jag mår bra av att gå ned i vikt. Det känns bra att inte svettas från alla kroppens vrår och att kunna gå ut med hundarna utan att känna mig svimfärdig. Allt det positiva kommer inte av just viktnedgången, det kommer av att maten jag äter ger energi. Jag orkar mer än någonsin tidigare.

Att börja med LCHF är det bästa beslut jag tagit för min kropp men allra främst för mitt psyke. Socker är ett helvete i kombination med de diagnoser jag har och mitt psyke är betydligt stabilare. Och ja, det känns bra att väga mindre. När jag började i Januari vägde jag troligtvis runt 120 kilo och det är tungt att bära runt på. För mig var det här rätt beslut och jag tänker vara stolt över mig själv för att jag hållit mig till denna nya livsstil. Det betyder inte att jag tycker att tjocka människor är sämre än smala. Jag är själv fortfarande en tjockis och även om jag skulle sluta gå ned i vikt skulle jag inte sluta med LCHF. Det har blivit livsnödvändigt för mig. Att följa det hjälper mig att hålla mig ifrån mina ätstörda beteenden och tankar.

Ändock är det svårt när människor ger kommentarer. Jag är rädd för att börja fokusera på mig kropp igen på en sådant sätt att jag slutar äta (som jag gjort periodvis tidigare). Jag är rädd för att lägga för mycket fokus på det här, samtidigt som jag älskar att höra hur duktig jag varit. Fast i mina ögon har jag inte varit duktig för att följa LCHF har för mig alltid varit lätt.

Så jag tänker låta bilden vara kvar. För den påminner mig om hur stora steg jag tagit framåt. Dessutom behöver jag sänka kraven på mig själv. Jag kan inte hela tiden bete mig precis så korrekt som jag kanske skulle önska. Inte om det innebär att jag går miste om lite stolthet och glädje. 

Familj, Hetsätning, Kiba och Kami, Luna och Juno, Vardagligt

Engångsskor och LCHF

Jag har märkt att jag inte vill använda frysen nu när Junos lilla kropp ligger där. Skulle göra is till en iskaffe imorse men jag klarade inte av att öppna dörren. Inte för att jag är äcklad, inte alls. Det känns snarare… oheligt. Mitt husdjurs lilla hamsterkropp ligger där inne och det känns fel att störa. Respektlöst.

Är precis inkommen från eftermiddagspromenaden med Kiba och Kami. De har hatat slasket de senaste dagarna och inte velat gå ut alls. Idag är det iallafall torrare men allt grus gör det svårt för Kami att gå, trots skorna han har på sig. Det är engångsskor. Köpte det först för att testa. Se om han, och Kiba, ens skulle gå med skorna på. Bättre det än att köpa dyra jävla skor som de inte skulle använda.

IMG_9681.JPG

IMG_8767.JPG
Bilder från förra veckan, med engångsskorna på

Men båda är helt okej med sina skor och jag hoppas att nya, bättre skor kommer göra det mindre jobbigt för Kami att gå på grus. För jag vill ut och gå. Fort. Långt.

Den sjunde januari började jag med LCHF. Det innebär att det idag är min 69e dag med LCHF och det har på allvar förändrat mitt liv. I början var jag rädd att det skulle trigga igång mina ätstörda beteenden och därför vägrade jag väga mig. Skumt nog fungerar allt bara bra. Jag går inte upp på nätterna och äter, tänker inte på mat och sötsaker 24/7, har mycket mer energi, hjärnan känns inte längre dimmig och framför allt är mitt humör väldigt mycket bättre. Jag började inte med LCHF för att gå ned i vikt, det var för att jag var i riskzonen att få diabetes, men jag skulle ljuga om jag sade att viktminskningen inte vore en bonus. Mitt fokus ligger dock inte där. Det ligger på att äta bra och må så stabilt som möjligt.
Att både mamma och Sofia joinat sekten är ännu en bonus.

Men jag har inte tid med det här nu. Skulle behöva laga mat. Idag ska jag prova göra blomkålsmos för första gången och köttbullar till det. Jag tycker till och med det är roligt att laga mat nu.

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Familj, Färdigheter, Hetsätning, Hjärta, Karla, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Psyk, Svårigheter, Vardagligt

Det har hänt mycket

Inte långt efter att jag skrivit inlägget om att jag funderade på att sluta blogga kom suget tillbaka igen. Nya idéer gällande saker att skriva om dök upp titt som tätt och efter några dagar bestämde jag mig för att fortsätta. Så länge jag släpper den där känslan av att jag måste blogga, även när jag inte vill, så kommer det funka bra.

Och så mycket har hänt den senaste tiden. Jag har inte hetsätit om nätterna på nästan tre veckor, jag sover bättre än på flera år, och regelbundet, och jag har en behandlingsplan för det närmsta året eller så.

Utdrag ur min dagbok:

2 Januari -18
Hjärnan är dold bakom tjocka lager av ludd. Och slut som fan är jag. Vaknade tre gånger inatt och gick upp och åt alla tre gångerna. Massa cheesecake och massa godis. 

4 januari -18
Wow, jag är verkligen på helspänn idag. Minsta ljud från trapphuset och jag slutar andas för en stund. Bytte musik nu. Från hetsig piano (som inte alls var avslappnande) till en klassisk blandning för stresshantering. Jag behöver ta ned mig själv nu, innan jag spricker emotionellt. 

5 januari -18

Mitt EKG blev äntligen kollat igår. När pappa och jag kom till Karla var det människor överallt. Jag ville fly. Kände mig utstirrad och ville klösa ögonen ur kvinnan framför oss i kön. Nådde äntligen upp till frikort så nu slipper jag iallafall betala mina besök, vilket kom väldigt passande för jag ska tillbaka redan på måndag igen.
EKGt gick bra även om det var en fruktansvärd upplevelse att ligga där på britsen och blotta mina bröst medan en kvinna satte fast massa skumma grejer. Och svetten! Kände mig så fruktansvärt äcklig. Efter mig på britsen var det en blöt fläck där min rygg varit.

Blev så väldigt trött att det är svårt att skriva och ögonen ser suddigt. Men det kommer gå över. Är jag fortfarande lika trött när jag skrivit klart får jag sova vidare en stund. Och acceptera att det är just så min verklighet ser ut. Varför är det så svårt för mig att acceptera det? Att vara på helspänn tar på krafterna, och det hör till min sjukdomsbild att vara på helspänn. Att naivt hoppas att det ska gå över, med rätt medicin eller med ännu mer kämpande, – det är ju bara idiotiskt. Det är inte att acceptera, det är motsatsen. Och på något sätt måste, eller snarare behöver, jag nå fram till någon form av acceptans. Sluta att göra mig själv olycklig med frustrerade tankar som jämför mig med mentalt friska personer, personer med helt andra förutsättningar än mig. 

6 januari – 18
Jag känner mig som en ganska dålig människa just nu. Tror ingen förstår vilka hemska komplex jag har över att inte kunna städa och ta hand om mitt hem som en vanlig människa. 

7 januari -18
Jag har overklighetskänslor och ångest. Tror att det är en bladning mellan överansträngning och LCHF. Överansträngning på grund av badrumsstädningen i fredags och burstädningen igår. Och LCHF. Det är så skumt, men ofta drabbas jag av ångest och overklighetskänslor vid förändringar. Fast egentligen är det inte konstigt alls. Jag vet ju att förändringar skapar obehag inom mig, även när det är någonting positivt och något jag ser fram emot. De senaste dagarna har jag läst på och sett en dokumentär och det känns som att LCHF är det bästa för min mentala hälsa. Inte bara det fysiska. Inget kaloriräknande och även om det innebär en ändrad diet står jag trygg i min uppfattning om att det inte kommer bli bantning. Och bara jag blir fri från mitt sockerberoende tror jag att min natthetsätning kommer upphöra. Att sockret tagit platsen efter självskadande, tablettmissbruk och alkoholen har jag nyss börjat förstå. Känns konstigt att jag inte sett det tidigare. 

8 januari -18
Åt sex rågerut med smör inatt. Och avslutade med sex limpskivor smör och salami. Visserligen mycket bättre än godis och chips, men jag hatar det ändå. 

9 januari -18
Det var skönt att träffa M på Karla igår igen. Vi pratade lite om mina mediciner. B- och D-vitaminbrist kan ligga till grund för min depression och det kan ta upp till tre månader innan de börjar verka.
Vi pratade också om Lergiganen som jag fått för min sömn och hur skumt det är att jag inte känner något alls när jag tar det. Nu testar jag att ta det tidigare på kvällen för att ta reda på om det kan hjälpa mig att komma till ro. Igår tog jag 25 mg klockan åtta och ikväll ska jag prova att ta det redan vid sju. 

10 januari -18
Igår var fyllt med ångest. Stundvis så stark att jag fann mig själv lamslagen. Troligtvis för att Sofia behövde jobba över. Stänga, då hen som skulle stänga var sjuk. Plötsligt blev det så många timmar att fylla på egen hand. Timmar att hålla orken uppe. Jag tycks försöka tvinga mig själv att må bra. Bättre iallafall. När jag inte kan finna en, i mina ögon, bra orsak att må dåligt, då är det så jävla svårt att acceptera och validera det. Så många månader har slösats bort på att må dåligt och vara extra orkeslös. Den där självvalideringen är inte alltid så lätt. Får för mig att jag inte kämpar tillräckligt men herregud, det är ju absurt! Så som jag kämpar och slåss hela tiden. Försöker hela tiden finna roten till depressionen, som ju ärligt varit mer eller mindre konstant de senaste åren, dock betydligt värre under 2017. Jag har testat grej efter grej. Omega 3-grejen, dr Phil, KBT på egen hand och så vidare i all oändlighet. Problemet kanske ligger mer i min oförmåga att acceptera och att inte kunna släppa traumatiska och jobbiga saker. Mormors död tror jag att jag accepterat. Idag känns det självklart att hon alltid finns med mig.
Slutet på vänskapen med min bästis accepterade jag, men så tog jag kontakt med henne runt nyår 2016 och nu drömmer jag så jävla mycket om henne igen. Nu känns det infekterat igen om än inte fullt så infekterat som det en gång var.
Jag har fortfarande inte helt kunnat acceptera att min bror och J inte längre är tillsammans. Jag insåg det nyligen.
Sigrids död är också, fortfarande, tufft. Jag tänker dagligen på hennes mamma och jag kan inte släppa Siggan, den där lilla tjejen som så desperat sökte efter hjälp och lade sitt liv i psykvårdens händer. Hon gav dem sitt liv och de sjabblade bort det totalt. De missbrukade sitt förtroende och jag vet inte ens om de fått stå till svars för det. De sparkade bort trappsteget för henne och lät henne ligga kvar på marken och gråta och kräla och skrika efter hjälp, efter att någon jävel skulle sträcka fram sin förbannade hand och hjälpa henne upp igen. De sjabblade bort hennes liv. Efter alla år hon krigat för att överleva och så lät de henne spolas ned i avloppets avgrund. Hur ska en kunna lita på psykvården efter det?
Hur ska en kunna acceptera det? Jag vet inte ens om de såg henne som en människa. En vacker, levande varelse med ett liv värt att kämpa för, eller om de bara såg henne som ännu ett psykfall.
Sigrid. Allting blev så fel. Så 
fruktansvärt icke rätt. Men ingenting var ditt fel. Du gjorde allt du kunde, kämpade ända in i slutet för att överleva. Du kämpade så jävla mycket! 

11 januari -18
Igår kollade jag min vanliga instagram igen. Det kändes som att jag är redo. Kollade igenom flödet litegrann när jag vaknade tidigt imorse och jag slogs av hur avlägset allting känns. Nästan varenda en jag följer, oavsett om det är en kändis eller någon jag känner. Som att de bor på en helt annan planet, eller så är det jag som gör det. Många skapar drama och tycks vilja stå i centrum. Andra lever i sin lilla bubbla. Och jag svävar runt i universum och kommer inte åt dem. Når inte fram. Kanske vill jag inte ens nå fram. Människor är svåra och ändå så fruktansvärt lätta. Alla dessa liv som pågår samtidigt, men totalt avskiljt från varandra. Min verklighet består, just nu, mest av ett innerligt trixande för att nå någon form av stabilitet. Miljoners, triljoners små, och stora, justeringar för att närma mig ett stadie som liknar stabilitet.
Veckohandlade med mamma och pappa igår. Det var fruktansvärt. Första stunden kunde jag inte ta ett enda steg själv. Kroppen var skakig och hoppig och det kändes som att jag var på väg att springa därifrån. Det blev lättare efterhand men hemma igen ville jag bara gråta. 

13 januari -18
Jag litar inte på mig själv. På min verklighet. På att allt jag ser, hör, känner och tänker är på riktigt. Tog medicinen vid tio och då hade Sofia precis tagit ut hundarna. Så jag började fixa våran helgfrukost, – ägg, bacon och tomater, men hon kom aldrig in igen. Gick och tittade i fönstret i sovrummet för att se om de var i närheten och fastnade en stund. De syntes ingenstans. Bara andra människor och andra hundar. Och jag nojjade. Fick svårt att tänka klart. Tankarna var infekterade av minnen från när mitt ex S  drog iväg och träffade M i smyg. Har drömt om honom två eller tre nätter nu och tänkte att det var ett tecken. Att Sofia är på väg ifrån mig. När maten var nästan klar bestämde jag mig för att ringa henne. Min rationella sida försökte tränga igenom och säga att hon såklart fått för sig att ta en långpromenad. Men jag var rädd när jag ringde henne. Rädd för hennes reaktion. Jag som aldrig annars är rädd för att ringa henne.
Såklart var hon på långpromenad och allt kändes så mycket lättare. Hon fick dåligt samvete när jag sagt att jag gjort frukost, men det är ju inget hon ska ha dåligt samvete för. Att jag är uppe vid tio och fixar käk har väl aldrig hänt tidigare.
De senaste tre nätterna har jag inte ätit när jag vaknat. Det finns inte ens något sug att äta. 

14 januari -18
Jag vet inte vad jag ska skriva. Allting, men främst jag, är så skumt just nu. Jag mår så konstigt. Började gråta litegrann och fick värsta ångestpåslaget när jag pratade med pappa i telefon och han lät grinig. När jag ringde upp honom igen, en stund senare, blev allt bättre bara jag berättade hur jag kände. Den här nivån av superkänslighet är helt extrem. Som ett övertrött barn som behöver sova. Igår sade jag till Sofia att det känns som att mitt riktigt jag är instängt i kroppen, bakom all denna overklighet och störda tankar och tankefunktioner. Jag försöker slå mig fri, men sitter lik förbannat fast. 

15 januari -18
IMG_9063Klockan är 09.22 och jag mår bra. Bra! Fixade jordgubbssmoothie, frappé och ett glas vatten med vitamindropparna i och njöt, tror jag fan, av att städa undan efter mig. Det är sådan lyx att få må bra och jag minns inte när jag senast gjorde det. På det här äkta sättet. Ibland försöker jag tvinga mig själv att må bra. Förhoppningsvis är det en helvetesvecka jag var tvungen att ta mig igenom när jag började ställa om min kropp från sockerchock och tusentals kolhydrater till LCHF. Det känns liksom nästan skönt att vara jag.

 

16 januari -18
Håret är klippt nu. Lite kortare än till axlarna. Satte upp det med hårnålar igårkväll och idag är det fint vågigt. Det blev riktigt bra. Betydligt bättre än vad jag hade trott. 

IMG_4833

17 januari -18
Det känns som att jag brukar vara pigg nog att gå upp runt sex numera, men det är alldeles för tidigt. Efter tio på kvällen brukar jag få kämpa hårt om jag ska hålla mig vaken och jag tror att det är pga melatoninet. Funderar på om det går att byta tiden jag tar det, från nio som jag tar den nu, till tio. Då kanske jag skulle, tids nog, kunna hålla mig vaken till elva iallafall och sova till sju. Men jag vet ju inte om det är okej. Ska prata med M om det när vi ses på måndag. 

19 januari -18
Tror att jag bara vaknat en enda gång inatt! Halleluja typ. Och jag har varit vaken och uppe sedan åtta.
Gårdagen blev mysig tack vare all snö. På eftermiddagen öste det verkligen ned snö, sådär så det är svårt att se framför sig. Kiba och Kami förvandlades till små snöhundar, snönosar, och jag fick till och med snö i mustaschen. 


När jag kom in igen började jag laga middag, tonfiskröra, som Sofia och jag åt medan vi tittade på serier. Vid sju satte jag mig i köket med tänt ljus och skrev brev till Eva. Sedan tog Sofia och jag en flexipromenad med hundarna runt västra. Kiba lekte lyckligt i den djupa snön och skuttade runt som en tok.
Fick brev med en ny tid bokad till Karla vårdcentral där jag ska träffa en läkare och prata igenom resultaten av mina blodprov och, gissar och hoppas jag, resultatet av mitt EKG. 

20 januari -18
Det luktar pannkakor i hela lägenheten. Vilken lyx att få äta pannkakor till frukost! Med grädde och bär. Jag saknade inte ens syltens söthet. 

21 januari -18
Min andra, nästan tredje, vecka med LCHF är tuff. Jag är matt och illamående och känner en konstant törst fastän jag dricker vatten typ hela tiden, och så är jag snustorr i munnen. 

22 januari -18
Klockan är lite över tio och jag har precis ätit frukost. Hunnit prata med både pappa och mamma också. Båda nämnde hur annorlunda jag låter numer. Som en annan människa. Det är roligt att höra och ännu roligare att båda, oberoende av varandra, sade det. Gårdagen var en riktigt bra dag. Sofia och jag åt kesoplättar med bär och vispad grädde till frukost och runt ett gick vi ut med hundarna för att köpa snus.
Nästan en och en halv timme var vi ute och gick, men insåg att det blev för lång promenad för hundarna. Kami kunde inte/ville inte gå tillslut och blev därför buren.
När vi var hemma igen gosade de ned sig bland filtar och kuddar och jag klippte lite på håret och tog sedan att bad och läste i Bitterfittan. Efter det gjorde jag middag, fläskfilégratäng, som vi åt medan vi tittade på serier. Vid åtta lade jag mig i sängen och läste ut Bitterfittan lagom tills Bron började. Och efter det somnade jag snabbt i sängen.

IMG_9092

23 januari -18
Klockan är snart åtta och jag har varit vaken sedan sju! Vet inte när det hände senast. Och det innebär att jag sovit cirka åtta timmar inatt!
M och jag har nu jobbat fram en plan för mitt närmsta år vilket är att skapa, och upprätthålla, en stabil bas. Det uppnås med en stabil vardag, med hygien, schemat, fysiskt + psykiskt välmående i åtanke. Det känns väldigt bra. Bra på att skapa rutiner är jag så fort jag mår lite bättre, men att upprätthålla de rutinerna är allt annat än enkelt, men nu får jag experthjälp att klara det. Kan inte förstå att jag har sådan tur som hamnat på Karla. Jag önskar att Sigrid hamnat där, på en plats som skräddarsyr rehabiliteringsplanerna efter patientens exakta behov.
Hela dagen igår mådde jag bra. På kvällen bakade jag bröd till Sofia och mig. Slog på radion och stod och dansade och sjöng med och hade det allmänt skönt. Så började Lalehs låt Some Die Young spelas. Det är en låt som för mig är starkt sammansatt med Sigrids död och på bara en sekund stod jag och storbölade. Kunde inte sluta. 

24 januari -18
Läste 40-50 sidor i Acceptansboken igår (Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver) igår. Det mesta som står i boken är sådant som vi gick igenom i DBT och jag behövde verkligen en uppfriskning i ämnet. Plötsligt insåg jag att min kamp mot depressionen bara fått den att förvärras. Genom att försöka ta kål på den har den ökat i styrka. Istället behöver jag helt och fullt acceptera dess existens och sträva mot att göra saker som ger mig glädje och/eller får mig att känna kompetens, för att på så vis ta mig ur den. 

25 januari -18
Igår hade jag två sköna timmar då jag satt i köket och skrev brev till Yvonne med Lana Del Rey spelandes från datorn. Hundarna sov och jag var avkopplad och kunde till fullo njuta av brevet och av att skriva det. 

Familj, Hetsätning, Kiba och Kami, Medicin, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt, Wicca

Det känns som att jag inte kämpar tillräckligt

Sofia har en dag kvar att jobba innan hon får lite julledigt. Idag är Yule och jag har inte gjort någonting för att fira förutom äggtoddy som blev alldeles för söt för att egentligen kunna njuta av. Dålig Wiccan känner jag mig som, men inte tillräckligt starkt för att ha dåligt samvete. Dessutom, är det med någon, eller hos någon, jag inte behöver skämmas för vem jag är så är det väl inför Gudinnan och Guden.


Idag fick jag hem min medicin. Tabletter till kvällen och tablett + droppar till morgonen. Och de där ofarliga sömntabletterna som jag ska ta vid behov. På något sätt ger det mig hopp. Tänk vad fantastiskt att kunna sova en hel natt utan att vakna och, ännu värre, gå upp och moffsa i mig massa skit. Jag hoppas det kommer funka, att det blir så, men det känns för bra för att vara sant. Som att jag kommer för lätt undan.


På lördag ska Sofia och jag göra knäck och sån där choklad med vita puffar i, fixa köttbullar och julskinka och avsluta dagen med bingo lotto. Om någonting ska kunna ge mig lite julkänsla så är det väl det.

Och på Julafton tar Sofia med sig Kiba till Karlskoga vilket känns otroligt skönt och underlättande för mig. Jag ska försöka mitt bästa för att göra dagen så bra som möjligt. Just nu har jag fastnat i en sådan där invaliderande fas då jag tror att depressionen beror på mig själv och att jag inte kämpar tillräckligt. Det kommer gå över, det vet jag sedan tidigare, men det är jobbigt så länge det varar.