Ballongen är påfylld med livslust

Vi fick riktigt finbesök igår. Natta hörde av sig och ville ses och det visade sig vara just vad jag behövde. Några timmar av samtal, frukt och skratt och när Natta gett sig av kunde jag konstatera att träffen fyllt på livsballongen med livslust.

Kami spenderade tiden i sin säng på golvet medan Kiba inte kunde få nog av Nattas uppmärksamhet. Sådär är han jämt. Kräver uppmärksamhet från den eller de som besöker oss medan Kami för det mesta är en asocial liten jävel.

Så idag känner jag mig glad och sugen på att leva. Sofia slutar redan klockan tolv och ikväll ska vi mysa till det med frukten som blev kvar från igår. Imorgon spelar ÖSK mot IFK Göteborg och på kvällen är det final i Champions League. Så ja, jag är pepp. Och lite orolig (gällande matcherna).

Solen skiner och förhoppningsvis kommer jag kunna spendera en del tid ute på balkongen idag. Läsa och lyssna på ljudbok och handarbeta.
Låter som en bra plan det där.

När det vänder

Lite kvällsläsning på balkongen innan åskan kom

Jag är helt klart på väg åt rätt håll igen. Igår pratade jag och Sofia om hur fort jag numera tappar tålamodet när jag mår sämre. Det känns som att det ändrats väldigt fort. Jag har gått från att spendera månader eller år nere i djupa dalar och nu blir jag irriterad så fort jag har några dagar som är lite sämre. Det går fort att vänja sig vid det nya. Det nya liv jag just nu lever.

Efter handlingen igår satt Sofia och jag en stund på balkongen och som så ofta annars började jag prata om Sigrid. Jag tänker fortfarande på henne väldigt ofta och jag sade till Sofia att jag önskade att hon också fått nå hit, där jag är idag. Inte att hon skulle leva mitt liv, såklart inte, men att hon också fått finna den här ron. Nått till en plats där livet är mer bra än dåligt. Jag har haft mycket tur i all min otur och jag önskar att jag kunnat ge bort en del av min tur, så kanske hon också hade funnits här idag.

Hur som. Jag mår lite bättre igen. Eller betydligt bättre. Igår pendlade energin mellan en trea och en fyra och idag känns det, hittills, som att jag är på en ganska stabil fyra. Igår både skrev jag och tvättade. Idag planerar jag att fortsätta skriva, plocka in den rena tvätten och sätta igång en ny maskin och kanske försöka påbörja ett brev.
När det vänder, och jag börjar må bättre igen, vill jag helst gasa på och inte stanna upp, men det leder alltid till att jag kraschar. Men jag försöker bättra mig. Försöker tänka efter och göra kloka val och jag tycker själv att det ändå går väldigt bra.

Igår kväll kom åskan på besök. Ett åskoväder som varade i några timmar och jag tycker alltid att det känns renande efteråt. Hundarna var lugna större delen av tiden. De hör inte lika bra längre och det var inte förrän de där riktigt höga smällarna kom som de blev rädda.
Jag låg skönt tillbakalutad i soffan och läste i Underground railroad och bara njöt av att finnas till.

Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt idag med, att njuta.

Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

Jag mår som bäst när jag lyckas hålla igång

Från mitt altare

Jag tror klockan var runt tre igår när jag insåg att jag inte tagit min morgonmedicin. Med andra ord tog jag tabletterna fem timmar för sent och minsta lilla ruckning på tiden brukar ha vidriga följer. Än så länge känner jag dock ingenting. Jag mår bra. Är glad. Hade en fantastisk dag igår och det smittar av sig. När jag vaknat till imorse kände jag mig redo och glad och nästan sprallig inför att påbörja dagen 🙂

Jag var produktiv och aktiv igår. Redigerade klart några kapitel, påbörjade ett brev, bäddade rent sängen och dammsög övervåningen. Klippte Kibas klor, läste i Wicca for one och Annabelle, tvättade och plockade in tvätt. Och jag genomförde hela kvällsrutinen som innebär tandtråd, tandborstning och munskölj. Tvätt av ansiktet och nattkräm och så sprutade jag hårbotten med vattenblandad vinäger (för min seborré).

Idag har jag också en hel del uppskrivet som jag ska försöka göra. Ska sätta igång ännu en maskin med tvätt – denna gång med de skitiga sängkläderna – och plocka in den torra tvätten. Tömma diskmaskinen och städa köket. Skriva matlista och handlingslapp. Och så ska jag såklart fortsätta skriva. Både på boken och brevet. Sofia jobbar till stängning idag så jag har en hel del tid att fylla och det känns som att idag kommer vara ännu en sådan dag som bara flyger iväg.

Överväldigad men kapabel

Jag känner mig lite överväldigad och det visar sig i att jag är slutkörd, har svårt att tänka och lätt får ångest.
Annat vore konstigt efter veckan som jag haft. En släkting som hamnat på sjukhus utomlands och Sofias föräldrars hund som blivit skadad.

Hela fredagen var jag slutkörd och energilös. Orkade inte mycket mer än att sitta i soffan och glo på teven och tanken på att spendera kvällen i Hästhagen var allt annat än lockande. Ändå åkte jag dit och i efterhand är jag väldigt glad för att jag gjorde det.

Vi hade väldigt mysigt. Mamma och pappa skötte grillen, hundarna chillade och Kenny spelade massa skum musik i telefonen. Både Kiba och Kami var lugna och tysta förutom när Kenny kom farandes efter oss andra, men att vänta sig något annat än glada (och skärande) skall när nya personer ansluter sig vore bara lönlöst och idiotiskt.

När vi kom hem igen tog jag ett bad och sedan satt Sofia och jag ute på balkongen och mös.
Det är riktigt trivsamt där ute nu, trots det hemska nätet. Och Kiba gillar att vara där lika mycket som han gjorde på förra och när han får chansen smyger han ut och lägger sig i fåtöljen.

Igår tvingade jag upp mig själv redan vid nio så jag skulle hinna få i mig några koppar kaffe innan mamma och pappa hämtade upp mig.
Vi åkte till vackra Lanna för fotbollscupen Vincent var med i och blev mötta av en överlycklig Vincent som gjort mål i första matchen och en lika glad Natta.

Självfallet var det väldigt mycket folk där och det kändes skönt att jag kunde gömma mig lite bakom solbrillorna. Vad jag inte räknat med var att matcherna faktiskt skulle vara spännande, men det var de. Att se alla dessa minismå ÖSK-spelare var helt bedårande. Säkert det sötaste jag någonsin sett, och småpluttarna var förvånansvärt bra.
Det var dock synd att inte Sofia kunde följa med.

När jag skulle åka hem igen med mina föräldrar och Vincent blev han förkrossande ledsen, en ledsamhet som aldrig tycktes ge med sig, och det är bland det absolut jobbigaste jag någonsin varit med om. Att se honom så olycklig och att inte kunna hjälpa honom. Det var vedervärdigt och resten av dagen och kvällen hade jag en fruktansvärt stark ångest.
Jag är jävla glad att jag själv inte har barn för mina känslor skulle inte palla med det. Jag skulle gå sönder om och om igen.

Idag är Sofia i Karlskoga för att fira sin mamma och planen sedan innan var att mina föräldrar skulle ta Kiba så att jag bara skulle ha Kami att fokusera på. Det är mycket enklare att bara ha en hund att göra med när jag är såhär slutkörd.

Men med den där ångesten igår kändes det inget bra. Jag kände mig elak mot Kiba fastän jag vet att han skulle ha det bra ute i solen i Hästhagen.
Hela kvällen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle göra men ingenting kändes bra. Tillslut beslöt jag mig för att helt enkelt vara i Hästhagen jag med, fastän det skulle krävas att jag promenerade hela vägen dit. Något som kändes ganska omöjligt med tanke på hur slut jag var.

Strax innan nio imorse tog jag mig upp och ganska snabbt beslöt jag mig för att trots allt stanna hemma, tillsammans med båda hundarna. Att vara själv med dem i den här lägenheten är inte alls som det var i den förra. Både de och jag är betydligt lugnare och är det någonstans jag kan tanka energi så är det här.

Vi har varit ute på en mysig förmiddagspromenad och Kiba ligger nu ute på balkongen medan Kami är hos mig i soffan. När jag är klar här är planen att sätta mig inne i mitt craftroom och skriva brev och vid tre planerar jag att småtitta lite på matchen mellan Hammarby och Djurgården.

Imorgon ska mamma och jag ned till vallen och se ÖSK möta Kalmar och sedan kommer resten av veckan fokuseras på energitankning. Även om jag är överväldigad är jag, numer, iallafall kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter och det är en lärdom som gett mig livet tillbaka.