Fantastiska dagar

Det är snart dags för mig att bege mig ut med de små odjuren, men innan dess vill jag hinna avnjuta en kopp kaffe och skriva kort om min helg. Vaknade alldeles för sent idag. 09:50 visade klockan när jag äntligen lyckades ta mig upp och helvete vad besviken jag blev på mig själv. Nu dunkar skallen och jag har inte hunnit sitta ned och ta det lugnt ett bra tag innan det är dags att gå ut.

Istället har jag ätit lite zucchini, bäddat sängen (någon från ÖBO kommer äntligen hit i eftermiddag och börjar fixa hålen i taket i sovrummet!) och klä på mig. Trött och matt i kroppen och inte alls redo att komma igång med dagen.

I fredags sade jag till mig själv att jag skulle njuta mer av helgen än vad jag gjorde förra. Verkligen uppskatta minuterna av lugn och trygghet när Sofia finns i min närhet. Ändå gick helgen så jävla fort – igen- och jag kan inte säkert säga att jag uppskattade den mer. Fast nej förresten, det är fel. Helgen som gått var fantastisk och jag älskade den och säkerligen är det därför det gick så jävla fort.

I lördags gick mamma och jag på match, ÖSK mötte GAIS och det slutade 2-1. Mysigt som sjutton att titta med mamma, och sitta och mysa under filten tillsammans för att hålla värmen.

Jag har läst, sett på Talang, glott på Outlander, pusslat och lyssnat podd. Och bästa dagen var igår. Vi lagade mat för den kommande veckan och eftersom jag är så jävla bra på att organisera och strukturera upp saker – jag är inte ironisk – tog det inte ens två timmar.
På eftermiddagen tog vi en långpromenad med hundarna och lät dem båda använda felxikoppel och Kiba flög som en jojo som tagit uppåttjack. På kvällen glodde vi på Farmen och vid nio var det match mellan PSG och något annat franskt lag (seriöst, jag kommer aldrig lära mig de namnen). Och så läste jag ut en bok.

Med andra ord en produktiv helgdag och det är det jag så ofta misslyckas med. Att faktiskt göra saker om helgerna. Istället blir jag passiv och inbillar mig att det är vad jag behöver och vad jag vill när det i själva verket troligtvis är min allra största fiende.

Och fredagen, den var helt fantastisk den med. Tog mig upp innan åtta och glodde på norska farmen och stickade och i reklampauserna passade jag på att pussla (mamma och pappa överraskade mig med fem pussel från Erikshjälpen i onsdags och nu har jag nog med pussel för ett bra tag framöver :)) Vid elva gick jag ut med djuren och njöt av våren och inne igen satte jag mig vid köksbordet och skrev och lyssnade på James Arthur.

Tre timmar och trettio minuter skrev jag och Kiba och Kami låg lugnt i soffan och sov och lät mig vara kreativ. Så när jag var färdig tyckte jag att de förtjänade en belöning och därför blev det lek (med Kiba) och gos (med Kami) innan vi gick ut igen.

Hemma igen stekte jag en herrans massa pannkakor så jag kunde frysa in och ha i framtiden (allt är redan uppätet) och pusslade och sedan kom Sofia hem ❤

Så jag har väldigt fina dagar bakom mig och inget säger att idag ska bli något sämre. Sofia slutar två och klockan tre ska snubben från ÖBO komma hit och fixa taket. Då kommer jag vara ute med hundarna och gömma mig (eller snarare promenera). Det blir inte lika mycket tid att skriva som i fredags, men jag får försöka acceptera det. Kanske kan jag fortsätta skriva efteråt. Det visar sig.

Men nu är det dags att ge pälsbollarna mat och gå ut. Solen skiner bakom molnen och parken är mer grön än vit. Vår ❤

Match med lillkillen och Sofia

I lördags var jag på match med Sofia och Vincent. Att Vincent skulle sitta med oss var en bonus jag fick reda på bara några timmar innan och det är en underdrift att säga att jag blev glad.

Själva matchen blev det dock inte särskilt mycket fokus på. Från början var Vincent intresserad. Han satt mellan Sofia och mig och ropade glatt Rogic! Rogic! Rogic!
När han inte såg Rogic från sin plats frågade han oss var han var och efter en stund började han även fråga efter Omoh, som han kallade Omis (seriöst, går det att vara sötare?) Så Rogic, Omis och Oscis var tydligt hans favoriter.

Kenny var nere vid plan och tog bilder och varje gång Vincent fick syn på honom sken han upp och tjöt glatt Pappis! Där är min pappis!
Och stoltheten i hans röst när han sade att pappa filmade ÖSK ❤

ÖSK mötte Degerfors i en träningsmatch och när en degerforsare gjorde någonting som Vincent inte gillade började han bua och inte fan slutade han. Bu bu bu bu bu. Om och om igen så gubben framför vände sig om för att ta reda på vad ljudet kom ifrån. ”Jag buade åt det röda laget,” var Vincent snabb att säga och slutade sedan. För denna gång 😉

Men att sitta en hel match var nog lite för mycket för honom. När vi köpte popcorn i halvlek retades han med Sofia och försökte göra det omöjligt för henne att ta några och som från ingenstans började han glo på någon raden bakom oss och han slutade inte! Jag kände sakta paniken komma krypande för han vägrade att lyssna på oss när vi sade åt honom att sluta och stundvis kände jag för att ta honom i handen och gå.

Mamma och pappa var hundvakt ❤

Men överlag var det väldigt roligt. Vincent med alla roliga kommentarer och frågor och jag kände mig stolt när jag satt där med min fotbollsgalne lille brorson.
”Blev det gult kort?” Hoppfull Vincent.
”Nej.”
”Rött då?”
”Nej, inte det heller.”
Detta upprepades så fort någon från Degerfors tycktes komma för nära en ÖSK-spelare och lika besviken blev han varenda gång. Självfallet missade han de gånger någon faktiskt fick gult kort 😉

Vid ett tillfälle berättade han för mig om när han gjorde mål.
”Då ska jag kalla dig Cavani,” svarade jag stolt.
”Jag är ingen CABANI! Jag är DRAGON!”

Och alla gånger han tyckte att domaren hade fel. Han lät som en miniversion av sin farfar när han frustrerat morrade att det var frispark och irriterad som sjutton när han ansåg att det var inkast (tilläggas bör att jag är långt ifrån fullärd när det kommer till fotboll, så jag höll mest bara med honom).

Hur som. Det var riktigt fint att äntligen gå på en match med lillkillen men jag är glad att det bara var en träningsmatch eftersom det var allt annat än lätt att hänga med i vad som hände på planen samtidigt som Vincent ville ha vår fulla uppmärksamhet 😉 Nu längtar jag tills jag får se honom spela ❤

Fräschhetsstatur

IMG_6549

Jag har på mig en nytvättad pyjamas. Alltså, någonting som är rent. Det är ganska stort med tanke på att jag varit klädd i samma kläder sedan i fredags. På något sätt lyckades jag få av mig bh och trosor efter att jag kommit hem, och bytte mysbyxor mot pyjamasbyxor, men förutom det har jag varit klädd detsamma. Övervägde att ta ut hundarna i pyjamasbyxorna på förmiddagen men orkade på något sätt ta mig upp till övervåningen, dra av byxorna och ta på mig samma mjuka mjukisbyxor som i fredags. 

Jag vaknade ändå på relativt bra humör imorse. Mådde betydligt bättre än igår även om det tog en väldans lång tid att faktiskt ta mig upp. 

IMG_3170

Större delen av dagen har jag spelat Sims, precis som planerat. Sedan slutade det funka, efter att Sofia kommit hem, och jag satte mig och pusslade istället. Har sedan nyår ett bord inne i mitt craftroom som används enbart till pussel. Så jag pusslade i några timmar och lyssnade på en podd och motvilligt lade jag mig sedan i badet vid åtta. Läste ut (don’t) call me crazy vars sista text, som i korthet handlade om att inte skämmas, inspirerade mig till att skriva ett ärligt inlägg om min fräschhetsstatus. För såhär blir det när jag går ned mig och när det är riktigt illa kan det gå veckor mellan mina bad. 

När jag är riktigt stabil avslutar jag badet med en dusch, precis som jag gjorde ikväll, och nu känner jag mig stark nog att börja återgå till livet igen. Det blev en dipp, absolut, men helvete vad fort jag verkar ta mig upp denna gång! 🙂 

Mig själv igen

Idag har jag varit mig själv igen. Precis som jag trodde igår vaknade jag imorse upp ur den där dimman som ibland tar över hela mitt jag.

Jag har varit mig själv och Kiba, älskade gamling, han har också varit sig själv och irriterat Kami med sitt uppmärksamhetssökande.

Har främst spelat Sims, men också veckohandlat, badat, städat mitt skrivbord och fortsatt läsa i (dont) call me crazy som är en samling berättelser från personer som lider av psykisk ohälsa. Jag älskar den, samtidigt som jag saknar berättelser från de som är som mig, de som inte kan sköta ett så kallat vanligt liv med arbete och dylikt. Människorna i boken har lyckats på ett sätt som jag aldrig kommer kunna göra och min rädsla med boken är att människor, de som förstår till viss del men långt ifrån tillräckligt, ska tro att det är så det är för alla. Att boken ger en enhetlig bild när en stor bit av oss faktiskt har utelämnats.

Nåväl. Har lyckats slita mig från boken och ligger i sängen med Kiba bredvid mig. Är fortfarande angstig för imorgon men inte mer än att jag kan hantera det. Och jag tror att jag till och med kommer lyckas njuta 😊

Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.