Äldre och – förhoppningsvis – visare

Sofia var inne i mitt craft room och ändrade text på lightboxen medan jag var på fotboll

Jag har haft en så fin helg. En helg fylld med glädje, skratt, allvar, kärlek och allt däremellan.

I fredags blev det läsning och handarbetande och serietittande. I lördags hade vi fullt upp med att dammsuga hela lägenheten och laga mat inför den kommande veckan. Ändå hann jag med att se Spurs möta City i en match som slutade 2-2 och så lite serier med Sofia efter det.

Igår vaknade jag på väldigt bra humör. ÖSK mötte Häcken hemma och att sitta där på Behrn Arena och se ÖSK spela, det är mitt happy place. Visserligen förlorade ÖSK och det kändes, och känns, pissigt, men jag hade mysigt med mamma och i halvlek kom Vincent och massa andra småttingar in på planen för ett ärevarv.
Jag trotsade sociala ångesten och ropade Vincents namn, högt, två gånger men inte hörde han det. Det var ändå fint att se honom. Glädjen och spralligheten.

Efter matchen kom mamma, pappa, farmor och farfar över. Det var inte meningen att jag skulle ha något firande hemma. Nästa söndag ska vi alla till Karlskoga och grilla med Sofias föräldrar, mormor, Johan och Cissi och jag tyckte det var perfekt att kombinera det med firandet. Ett bra sätt att komma enkelt undan.
Men eftersom både mina föräldrar och farmor och farfar hade en hel del paket och det kändes onödigt att dra med allting till Karlskoga, kom de över för lite glass och kaffe.

Jag fick så fina saker. Inte en enda bok eller ett ynkaste garnnystan önskade jag mig. Bara saker till lägenheten, som den fina vita lyktan som syns på bild ovan. Bortskämd och glad och det var mysigt att få krama på farmor och farfar en stund. Och så är jag nu ägare till världens snyggaste tröja. Den var från början pappas men efter en del tjat gick han med på att ge mig den i present 😀 Risken är väl att jag aldrig kommer ha någon annan tröja på mig.

Så jag är nöjd och glad och försöker smälta hur snabbt åren har gått och att jag bara har sex år kvar till 40. Men jag gillar det här. Jag gillar att åldras. Växa som människa och komma till nya insikter. Gråa strån i håret och slappare hud. Det är fint det, att faktiskt få leva.

Ibland klarar jag av att hantera ändringar

Det är fredag och om några timmar har Sofia redan jobbat två veckor efter semestern. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid hur snabbt tiden går och hur ska jag kunna det när det känns som att jag inte hinner med? Poff, så har ännu en vecka gått.

Just nu mår jag bra. Känner den där ron igen. På söndag fyller jag år och ÖSK har hemmamatch. Sedan jag fick veta att de skulle spela hemma på min födelsedag har jag varit inställd på att Sofia och jag skulle gå tillsammans och sedan käka på Max.
Men inget blir som planerat och jag är faktiskt helt okej med det. Max är jag inte alls sugen på nu sedan jag är igång med LCHF på riktigt igen.
Och Vincent, som den här veckan gått i ÖSK:s fotbollsskola, ska in på planen på söndag och avtackas och det är ju klart som sjutton att hans farmor ska vara där.

Så med andra ord blir det jag och mamma och jag är redan beredd på att börja böla när jag få se Vincent på planen. Det är ju en fantastisk mix – ÖSK och min brorson. Kan det bli bättre?

Istället för att mysa på matchen med Sofia ska vi försöka ha en mysig helg (som dock inkluderar både matlagning och dammsugning). Det känns rätt sjukt att jag blir 34. När jag får höra om folk från mitt förflutna, runt min ålder, som skaffat barn blir jag alltid lika paff. Tänker Shit vad unga föräldrar de kommer vara. Men så kommer jag på att jag inte alls är 17 år längre.

Helt sjukt.

Men nu – skriva. Och sedan massa PLL och lite handarbete.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.

Maskande jävla töntar

Mamma och jag, finklädda i ÖSK:s färger

Vilken match det var igår! Mamma var hyper medan jag var ganska lugn. Kände mig trygg med ÖSK och säker på att de inte skulle förlora. När Blåvitt gjorde första målet kändes det surt, men ÖSK spelade förbannat mycket bättre och jag var var fortfarande säker att de skulle komma igång.
Och så blev det 2-0 till göteborgarna och mamma gav upp helt.
”De har fortfarande en chans,” sade jag till henne men det kändes inte som att hon trodde på mig.

Sedan small det till. Jag som dittills varit nervös men ändå chill började gapa och skrika och var så förbannad att jag ville springa ned på plan och säga åt domaren att för i helvete skärpa till sig. De blåvita spelarna började maska så in i helvete. En av dem fick gult kort, men resten, de fortsatte den uppenbara maskningen och ÖSK:supportrarna höll på att fullkomligt explodera.

Så gjorde Jake Larsson 2-1 i 82:a minuten och glädjen kunde inte bli större. De blåvita fortsatte maska och helvete vad ”skadade” flera av dem plötsligt blev. Jag var så förbannad att jag hade svårt att sitta still, samtidigt som ÖSK krigade på och gav allt och i 94:e minuten kom kvitteringen till 2-2 och Örebroarna jublade medan göteborgarna höll sig väldigt tysta.

Men det som hände igår, med det fula spelandet från IFK Göteborg, gav mig en bitter smak i munnen. Det är första gången jag blivit förbannad på ett lag. Det är så jävla osportsligt. Vi lär barn att det är fel att fuska men dessa vuxna snubbar, de verkar ju inte ens skämmas över sitt bedrövliga beteende? Seriöst alltså.

Men jag var ändå glad när vi lämnade vallen. Glad för poängen och att ÖSK nu ligger på plats åtta. Det var inte länge sedan de kämpade runt i botten.

Och jag är glad att jag utsätter mig själv det här. En arena med tusentals främlingar varav många gapar och skriker. Det är så värt det. Värt obehaget och exponeringen. För inte mycket slår känslan när ÖSK presterar bra eller känslan när vi alla ställer oss upp och sjunger tillsammans medan lagen går in på planen. Det ger en känsla av tillhörighet jag hade behövt som ung.

De sista dagarna av ledighet

Sofias fyra veckor långa semester tog, såklart, slut alldeles för fort. Nu är det måndag igen. Tillbaka till vardagen med allt vad det innebär, men först tänker jag skriva lite om dagarna i Karlskoga och de sista dagarnas ledighet.

Tre nätter spenderade vi i Karlskoga och vi blev upphämtade vid elva förra lördagen. Hundarna blev lika glada som alltid när vi kom fram och de fick nosa runt på tomten.

På kvällen köpte vi med oss mat och åkte genom skogen tills vi kom till Nora. Efter lite letande hittade vi en ledig bänk vid en lekpark och satt där och åt innan resandet fortsatte.

Jag älskar att åka bil och har gjort det så länge jag kan minnas. Mitt ex brukade ta med mig ut på turer med bilen när ångesten var ohanterbar för det är någonting med det som gör mig lugn.
Vi hamnade i Rusakulan. Heter det så? Mitt inne/uppe i ingenstans och med en utsikt som slår det mesta.

Sedan fortsatte resan genom skogen tills vi kom fram till Karlskoga och längs med vägen fick vi olika historier berättade för oss, bland annat om hur Sofias föräldrar träffades en gång i tiden ❤️

Söndagen var solig och varm och jag var slutkörd redan när jag gick upp.

Monicas vän Gunilla kom över på besök, och likaså Sofias mormor. Vi lyxade till det med frukt och sedan var jag tvungen att vila, för typ sjunde gången den dagen eller något.

På kvällen åkte vi ut på en tur igen, denna gång till Kristinehamn.

Vi gick ut en stund i närheten av hamnen och Sofia tog massa kort medan jag försökte hindra Kiba från att hoppa ned i vattnet.

På tillbakavägen åkte vi längs med skogsvägar igen och jag, som hamnade i något slags meditativt tillstånd, fick plötsligt en bokidé som hann växa till sig rejält innan vi stannade till vid Möckeln för att far och dotter skulle ta kort på skymningen.

Magiskt.

På måndagen blev det korsordslösning på tomten och en hel del vilande.

Och på kvällen slog jag mig ned i bäddsoffan i gästrummet, tog fram min stickning och njöt av att se ÖSK vinna stort över Helsingborg (4-1).

Vi åkte hem på kvällen på tisdagen och jag var fullkomligt slutkörd. Vet knappt vad jag gjorde onsdag och torsdag men på fredagen tog Sofia, jag och hundarna en liten cykeltur. Först stannade vi till i Hästhagen så jag kunde ge Vincent en Pokemon-boll jag virkat och sedan fortsatte vi till farmors systers grav.

Jag plockade blommor längs med vägen. Ville att det skulle vara vilda blommor för det var vad Birgit själv brukade plocka medan hon levde. Ofta från sin tomt. Enormt vackra buketter.

På lördagen cyklade vi till Hästhagen och åt middag där.

Natten mellan lördag och söndag.

Och igår lagade vi massa mat och gnällde för att semestern nu är över. Som vanligt har det gått alldeles för fort.

Men jag försöker vara positiv. Så fort jag är klar med inlägget här ska jag fortsätta spåna på den nya bokidén och det är något jag längtat efter sedan idén först kom till mig där i bilen.
Sofia jobbar till fem och klockan sju ska jag på match med mamma.
Så det ska nog funka att komma tillbaka till vardagen igen.