Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Vardagligt

En kort påhälsningsturné

Igår var vi ute och åkte. Sofia hämtade upp mig och hundarna efter jobbet och så drog vi till Fjugesta. Johan skulle hjälpa henne med bilen.

Min insida ville helst stanna hemma. Jag har svårt att se att min närvaro skulle tillföra någonting positivt i situationen, men samtidigt visste jag ju dels att jag behöver komma ut, behöver träffa människor, och dels att min negativa självbild färgar allt i en bajsbrun nyans av hittepå.

Och det var fint att träffa dem. Johan, Cissi och lille Henning. Vilken bedårande liten unge. Djur och bebisar och småbarn får ur mig ur mitt skal och det vad fint att sitta ute och dricka kaffe och bara prata lite. Vi stannade inte särskilt länge och ändå var jag slut när vi satte oss i bilen igen för att åka till Karlskoga.

Vi ville hälsa på en snabbis för att gratulera Sofias mamma som fyllde år igår. Jag försökte tanka energi med rätt musik i bilen men jag var ändå ganska urlakad. Sådär så det känns nästan omöjligt att hänga med i vad som pågår runtom mig.

Men det var också fint. Vi satt i solen på tomten och hundarna rusade runt och gladdes åt att vara fria. Det är så skönt att våren äntligen är här.

Hela hemresan var jag så trött i skallen att jag mest bara lyssnade till Sofia som talade och hummade med lite här och där. Min hjärna stod mer eller mindre still och ögonen ville inte hålla sig öppna och jag har en känsla av att jag idag kommer känna mig som en levande död. Men det är okej. Jag får helt enkelt ta det ännu lugnare än vanligt. Läsa och sova om det är vad som krävs. Jag har inga måsten förutom hundarna och skriva handlingslapp. Ja, och så måste jag väl även klä på mig, antar jag. Vore nog ingen hit att gå ut i pyjamas.

Familj, Färdigheter, Fotboll, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En tung vinter

Det har varit en ganska jobbig början på året för mig. Mycket upp och ned och främst massa tupplurar.

Men så lyckades jag börja vända det litegrann. Sakta, sakta, men stabilt. Gjorde saker. Både kreativa och mer praktiska saker. Mådde bättre och bättre och kände mig stark och klartänkt och tog beslut om att sluta med LCHF. Det har överlag varit fantastiskt för mig med LCHF men jag bestämde att jag ska få börja äta långsamma kolhydrater, för jag lyckas inte längre få till en varierad kost med LCHF. Det har varit för många fuskdagar och för mycket trånande efter havregrynsgröt.

Och kanske var det koständringen, kanske någonting annat, men jag kraschade lite. Blev så jävla utmattad. När det var som allra värst tog jag tre tupplurar på en dag.

Och sedan blev jag såklart sjuk.

Så. Det är kämpigt nu. Jag är kraftlös och nedstämd. Otroligt folkilsk och låter grinig för att jag inte har orken att anstränga mig. Och hjärnan. Den är som en dimma. På en halv sekund glömmer jag bort vad jag håller på med och koncentrationen är inte den bästa. Inte alls.

Men igår tvingade jag ut mig själv. Det var fint väder, äntligen, och Sofia och jag beslöt oss för att ta oss ut i skogen. Ingen av oss kände för det på vägen dit men jag blev lugn så fort jag steg ur bilen och nöjt insåg att naturreservatet jag letar upp var precis så avlägset och folktomt som jag hoppats. Problemet var bara att vi gick bort oss. Såklart.

Men det var skönt. Främst att se Kibas lycka. Hans konstanta skuttande och springande. Han har inte mått helt bra den sista tiden och nu får han smärtstillande varje dag och mår betydligt bättre, men han är ändå inte riktigt sig själv. Och det har varit tärande.

Det blev en betydligt längre runda än planerat och sista biten fick Sofia bära på Kami, något som aldrig hänt tidigare. Men det var skönt. Blev en fin dag. Precis vad jag behövde efter den här långa och ganska tunga vintern.

Ett stycke trött blandras

Idag skiner solen igenom molnen och jag njuter av tystnaden blandat med fågelkvitter. Ska fokusera ännu mer på att bygga upp mig själv igen men också på att lyssna på kroppen och själen. I fredags mådde jag skit. Hade ångest och overklighetskänslor och sade till Sofia att jag kände mig så jävla värdelös. Idag ska jag dricka kaffe, läsa, epilera benen och se på fotboll. Försöka finna någon form av acceptans och lugn. Njuta av det som är istället för att gräva med mig i negativa tankar gällande min egen eventuella värdelöshet. Vara tacksam. Gosa med hundar och min människa. Det är en plan jag kan stå bakom.

Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Familj, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Min bästa vän

Den sjunde december är en högtidsdag för er som inte redan vet det. För tolv år sedan idag, det var en söndag, blev vi tillsammans. Vi hade känt varandra i drygt ett halvår och jag hade sagt till henne att absolut inte bli kär i mig. Mitt hjärta var krossat efter att det tagit slut med mitt ex och fastän jag var ett enda självdestruktivt kaos lyckades jag hålla mig ifrån att hoppa in i ett nytt förhållande, bara för att slippa vara ensam, så som jag, om jag fått gissa, hade trott att jag skulle sköta ett krossat förhållande.

Sofia fanns kvar. Var min vän och det kändes som att hon såg mig. På något konstigt sätt. Och i slutet av november 2008, när jag trodde att jag var på väg att förlora chansen att faktiskt inleda någonting med henne, insåg jag att jag äntligen var redo. Mitt hjärta var läkt och det slog väldigt mycket snabbare när Hon fanns i min närhet.

Vi trodde båda att förhållandet skulle ta slut ganska snabbt och jag kan föreställa mig att hon trodde att det snarare skulle rinna ut i sanden då jag, de första månaderna av förhållandet, knappt klarade av att träffa henne. Varför? Nya relationer gav mig ångest. För mig har det där med att vara nykär aldrig varit en hit. Jag hatar det. Osäkerheten. Allt det nya. Jag längtade efter henne samtidigt som ångesten satte klorna i mig. Varje gång hon åkte hem till Karlskoga kändes det tomt och lite överjävligt. Jag både ville ha henne hos mig hela tiden och bli lämnad ifred.

När sommaren kom hade hon blivit min fasta punkt. Jag började i DBT och blev mer kaos än någonsin och när jag skulle åka iväg på en veckas semester nedåt i landet fick jag, kvällen innan, panik. Hur skulle jag klara mig utan henne? Det gick inte. Hon var tvungen att följa med och för Sofia verkade det inte vara något problem. Hon följde med. Fanns där för mig, precis som hon fortsatte och fortfarande gör. Som en stabil och lugnande kraft.

Jag försöker att inte förgås av ångest när jag tänker på allt jag utsatt henne för, bara genom att vara tillsammans med mig. Hon var kär i en person som dagligen kämpade för sin överlevnad, på de mest irrationella sätt. Jag knaprade benso, gärna blandat med alkohol, skar mig fyra, fem gånger i veckan, hallucinerade och hade känslosvall som såhär i efterhand är svåra att ens förstå att de kom från mig. Självmordsförsök och självförakt. Hon älskade mig fastän jag själv bara ville förgöra mig själv.

Jag förstår inte hur hon gjorde det och Sofia förstår det inte ens själv. Men jag är tacksam. De första tre åren var kaotiska och helvetiska men också fina, för vi hade varandra. Idag får jag dåligt samvete när jag går ned mig litegrann men för henne måste det vara någon form av paradis i jämförelse.

Jag gillar inte att tänka tillbaka till hur det, eller snarare jag, brukade vara. Men en dag som denna, när vi firar tolv år tillsammans, är det värt att minnas. Jag skulle inte vara där jag är idag utan Sofia. Hon har alltid funnits vid min sida. Tröstat mig när jag behövt tröst. Älskat mig fastän jag kanske inte förtjänat. Stannat när jag försökt få henne att gå.
Och se senaste nio åren… Wow.
Det finns ingen annan som hon och jag känner mig priviligerad som fått vara med och se henne växa från en osäker tonåring till den kvinna hon är idag. Och, vilket jag aldrig skulle ha trott på om jag inte upplevt det själv – men vårat förhållande blir bara bättre och bättre, fastän det känns som att det redan är så jävla bra. Alla skratt vi delar. Att få se henne fuldansa nästan varenda dag. Att krama sönder henne och sniffa henne på halsen. Jävlas lite. Det är så det ska vara. Livet. Du och jag. Och hundar. Alltid hundar.

Jag hoppas att du aldrig tröttnar på mig, fastän jag är en introvert och ganska tråkig tant, redan vid 35-års ålder.

bullet journal/filofax, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Vardagligt

Nedfrusen men fantastisk

Precis såhär ser en stor del av mina dagar ut – i fåtöljen med bok och två hundar som absolut måste vara nära, nära

Här sitter jag, framför datorn, påpälsad och frusen som satan. Den här lägenheten alltså. Vi har bott här i lite mer än två år nu och jag är fortfarande inte van vid hur kallt det blir under höst/vinter/tidig vår. Jag, som annars svettas så fort jag råkar andas, sitter med vantar och halsduk och filt över axlarna. Fingrarna är stelfrusna.

Men nog med gnäll. Jag mår bra. Som ”bevis” infogar jag en bild från den här månadens mood tracker i min Bullet Journal. Blå symboliserar halvdana dagar, medan grön är bra och lila fantastiskt och som ni ser har jag haft tre fantastiska dagar denna månad, hittills. Det i sig är tamejfan fantastiskt.

Jag har börjat skriva igen. Under två veckor har jag kastat mig in i mitt eget historieskapande och när jag inte skriver läser jag mest. Och ser litegrann på teve med Sofia. Men mest skriva och läsa och jag älskar det. Att blanda produktiv kreativitet med total avkoppling. Skulle dock gärna tagit en lång skogspromenad i helgen också men inte i det här vädret. Varken Sofia eller jag har tillräckligt bra skor för att vandra runt i en blöt skog och det kommer nog dröja tills vi har råd att köpa det till oss båda.

Iallafall. Jag mår bra. Men nu känns kroppen så stelfrusen att jag tänker sätta mig i fåtöljen med täcke och läsa en stund. Får hoppas att fingrarna snart kommer tina.