En ego-boost som heter duga

Det var fantastiskt att träffa M igår. För det första betalade jag själv i receptionen, vilket är andra gången. Jag antar att jag börjar känna mig trygg där, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Att göra exponerande saker inom psykmiljön är betydligt lättare än att göra det i den vanliga världen.

Det var en ego-boost att få berätta om alla framsteg jag gjort sedan vi senast sågs. Vi gick också igenom några papper vi fyllt i tillsammans i oktober 2017, och skillnaden mellan mitt liv då och mitt liv nu är gigantisk. Jag har äntligen lyckats nå dit jag aldrig trodde att jag skulle nå. Framför allt har jag börjat acceptera mig själv så som jag är. Tvingar mig inte att göra saker bara för att det är vad som förväntas av mig och då pratar jag främst om det sociala. Förutom min sociala ångest och all annan problematik runt det, är jag också extremt introvert. Och det är okej.

Jag tänkte tillbaka till teatern, som slutade så katastrofalt. Kan såhär i efterhand enkelt se att det inte var för min skull jag gick dit. Jag uppskattar mest att se revyerna från Sofias föräldrars soffa, på video.
Men både Sofia och hennes mamma ville att jag skulle följa med och jag ville inte göra någon av dem besviken. I efterhand är det så tydligt. Jag skulle ha lyssnat på mig själv. Ja, exponering är bra. Absolut. Men det är också viktigt att jag accepterar mig själv så som jag är och att vistas i stora grupper av människor är inte min grej.

Men det är alltid lätt att vara efterklok, eller hur? Inte alls lika lätt att tänka klartänkt inför någonting, trist nog. Å andra sidan skulle vi väl inte lära oss lika mycket om allt hela tiden gick galant.

Jaja. Enough med tjat. Sofia slutar vid två idag och jag har två kapitel att arbeta mig igenom och skulle helst vara klar med dem när hon kommer hem (vilket jag absolut inte kommer vara).

En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

Rädslan brukade vara förlamande

På något sätt har jag lyckats glömma hur rädd jag var innan flytten. Emellanåt var jag livrädd. Så rädd att det kändes som att det bästa bara vore att ge upp. Att sluta kämpa.
Igår bläddrade jag igenom min dagbok och läste en anteckning som jag skrev bara dagar innan flytten och jag tyckte att det var lite intressant att läsa, såhär i efterhand.

Måndag, okt 22 2018

Det är inte särskilt kul detta med att flytta. Att min ångest pissar ned stämningen för Sofia som är så glad för sin första, riktiga flytt någonsin. Kvällarna är hemska. Vidriga. Försöker fantisera mig bort och det fungerar okej. Ändå smyger de sig in. Katastroftankarna som säger mig att jag alltid kommer vara såhär rädd – för nästan allt – och då är det svårt att inte hamna i självmordstankar. Inte så att jag vill dö, det är nog det sista jag vill, men om rädslan aldrig försvinner. Om jag inte kan känna mig trygg i mitt eget hem. Hur länge kommer jag då orka?

Jag är rädd för att vara rädd överallt i nya lägenheten. Att inte våga göra någonting. Inte våga vara någonstans alls. Här har jag mitt kök med hörnet jag brukade krypa in i, och hamna i fosterställning. Vissa gånger i flera timmar.

Det är många år sedan det sist hände. Och ändå… Min logiska sida vet att den känslomässiga sidan bara överdriver allting. Att allt som behövs är tid. Tid att vänja mig vid det nya. Känslorna skriker att det är katastrof. Katastrofläge. Nya grannarna kommer vara tusen gånger värre än granntanten här som sätter så mycket skräck i mig. Hundarna kommer inte finna någon ro på nya stället och Kami kommer skälla nätterna igenom. Jag kommer halka i trappan när jag springer i panik för att gömma mig. Män med vakande ögon och dörrklockan bara ringer och ringer.

Någonstans mitt i allting finns min visshet. Det kommer bli tufft att ställa om, absolut. Men det kommer också bli fantastiskt. En drömlägenhet. Ljus och stor, med dubbel kyl och frys, diskmaskin, ett stort sovrum och ett eget arbetsrum. En nystart bort från allt det sjuka som varit här, i min sunkiga lilla lägenhet på bottenvåningen. Jag måste ge mig själv tid och jag behöver ge mig själv en chans att faktiskt njuta. Vi har drömt om det här så länge. Fantiserat men aldrig riktigt vågat tro på att vi en dag skulle få vår alldeles egna etagetrea. Det är en dröm som slår in och vi förtjänar det båda två. Efter snart tio år tillsammans ska en av våra högsta, gemensamma drömmar slå in. Det är helt fantastiskt. Samhain i lägenheten. Yule, jul och nyår. I en riktigt lägenhet. Ett hem att må bra i och känna stolthet över. Det kommer bli fantastiskt bara jag ger mig själv chansen att smälta allt. Vänja mig. Ta det lugnt. Och hundarna kommer må så jävla bra där.

Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag läser det här. När jag blir påmind om hur jävla överjävligt mitt liv faktiskt har varit.
Jag skulle vilja sträcka mig tillbaka i tiden. Sträcka ut en hand till Mana, som satt den 22 oktober förra året och var så rädd för att inte våga leva. Och jag vill säga henne att hennes visshet hade rätt. Att det skulle bli bra. Bättre än bra. Och att det skulle gå mycket fortare än vad vissheten trodde.

Sanningen är den att jag nog aldrig känt mig tryggare än vad jag gör nu. Inte ens som barn och bodde med mina föräldrar. Den här lägenheten, och flytten, har gjort någonting med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Och vet ni vad? Jag är så jävla välförtjänt av det 😊

Jag måste ha bullar

Jag är väldigt glad att det är fredag idag. Den här helgen drar Allsvenskan igång och helvete vad jag har längtat. Och min plan är att jag ska baka lite. Testa både Zucchinikaka och kanelbullar.
Kanelbullar är typ det bästa som finns och det finns LCHF-varianter, men eftersom så mycket av LCHF-bak smakar skit enligt mig har jag dragit mig för att testa bullarna. Men nu går det inte längre. Jag måste ha bullar.
Och zucchinikakan. Jag hoppas den kommer vara god så jag har någonting annat än Kesokaka att göra när det bjuds hit folk.

Klockan är snart halv tre och jag har precis lekt lite med odjuren. De brukar ligga och sova så bra medan jag skriver, fram till klockan tre. Då brukar de börjar röra på sig och pocka på min uppmärksamhet. Iallafall Kiba. Han brukar stirra på mig från fåtöljen i mitt craftroom och tillslut hämtar han en leksak som han lägger framför sig medan han fortsätter titta bedjande på mig.
Så därför tänkte jag idag testa en stunds aktivering mitt i skrivandet för att se ifall det kommer göra det möjligt för mig att skriva tills fyra, då det är dags för eftermiddagspromenaden.

Det är väl bara att hålla tummarna.

Två väldigt olika hundar

Sovrumsfönstret, tidigt imorse.

Det är en skön känsla att vakna glad. Ännu skönare att vakna och längta efter att komma igång med dagen. Just nu håller jag på för fullt med redigeringen av Starkare tillsammans och känner knappt att jag har tid att blogga just för att jag vill fortsätta redigera.
Samtidigt vill jag inte bli klar med andra utkastet. Då är det meningen att jag ska tvinga Sofia och mina föräldrar att läsa igenom den och komma med konstruktiv kritik och det slog mig att de kanske kommer tycka att det är riktigt jävla urkasst. Seriöst. Hur jobbigt vore inte det?
Jag pratade lite med mamma om det och hon svarade typ ja, det kanske vi kommer. Inte direkt den där lugnande kommentaren jag behövt 😉 Det blir liksom annorlunda när det är familj som ska läsa. Tycker de det är kasst är det mycket värre än om en främling skulle göra det.

Nä. Fyfan.

Är nyss hemkommen från förmiddagspromenaden och nu sitter jag vid mitt skrivbord och hundarna har lagt sig till ro, så som de alltid gör numer när jag börjar skriva.

Det var otroligt skönt ute. Blåste lite men vinden kändes nästan varm. Kiba var som vanligt nästan maniskt fokuserad på att leta upp harpluttar och emellanåt känns det som jag ska tappa tålamodet totalt. Jag vill inte dra med honom i kopplet. Försöker locka honom med kommandon, glada utrop och mat. Men hundfan bryr sig inte! Ibland kommer han, men oftast stannar han inte ens upp. Det är som att hörseln helt stängs av.

Kami å andra sidan är alert och glad och lyssnar på minsta ord eller rörelse från mig. Hoppar upp på stenar och sätter sig och väntar på att få en godbit. Ofta hinner han hoppa upp innan jag ens sagt till honom och sedan sitter han där och tittar på mig med sina stora, vackra ögon. Kami vill jobba medan Kiba bara vill vara ifred och mofsa i sig de där äckliga bajspluttarna.

Men nu ska jag skriva. Försöka hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att gå ut igen.