En extra fin helg

Den här helgen har varit helt fantastisk, på riktigt.

I fredagskväll satt vi ute på balkongen och såg på Fosters och gick inte in förrän halv elva (och det var fortfarande skönt ute).

Igår tog Sofia och jag varsin hund i våra cykelkorgar och drog iväg till Sveaparken och mötte upp mina föräldrar, farmor och farfar och Kenny.

Jag minns inte när jag träffade farmor, farfar och Kenny senast och det var fint att spendera några timmar där ute och äta och umgås.

Lika skönt var det såklart att komma hem igen och vi spenderade många timmar på balkongen tillsammans.

Idag har jag varit där ute nästan hela dagen. Skönast var när jag lade mig ned i soffan och solade med bara himlen och solen över mig.

Men också kvällspromenaden vi tog tillsammans för en stund sedan var sådär magiskt fin som de bara är på sommaren.

Så ja, det känns lite sorgligt att helgen är över.

Jag är bara tacksam

Jag är bara väldigt tacksam. Tacksam att jag har månen ovan mig, som en fin påminnelse om att jag aldrig är ensam.

Tacksam att jag får bo i den här fina lägenheten, med en flickvän som ger de varmaste kramarna och alltid får mig att känna mig trygg, och med två galna, fantastiska och trötta gamla gringubbar till hundar.

Jag är tacksam för att vara vid liv och tacksam för min tro, som alltid hjälper mig framåt. Som hjälper mig att känna mig hemma i den här väldigt skumma världen.

Och jag är tacksam för maj månad då naturen fullkomligen exploderar

Jag är bra på att skjuta upp saker

Jag har tänkt länge att det är dags för mig att skriva ett blogginlägg. Senast jag skrev här var i oktober och jag var alldeles i början av en jobbig period som skulle hålla i sig till årsskiftet.
Sedan, så fort 2020 tog sin början, var det som att allt det jobbiga och negativa släppte. Ändå orkade jag inte skriva. Slå på datorn. Formulera meningar.

Just nu är jag på väg att återhämta mig från en helvetes utmattning. Hela förra veckan var något av en katastrof energimässigt. 2 av 10 på skalan.
Vad som ligger bakom det vet jag inte säkert. Kanske är det allergi. Kanske Corona. Kanske att jag varit rätt social på sistone.
Kanske är det en mix av alla tre.
Det viktiga är hur som helst att det sakta, sakta börjar vända. Igår eftermiddag var jag överlycklig för att jag orkat laga mat på egen hand och idag har jag lyckats ta en längre promenad med hundarna. Det viktiga just nu är att inte stressa och försöka göra för mycket. Då kommer energin börja sina igen och det är fan inte lätt att hålla humöret uppe när en blir skakig i hela kroppen bara av att gå ned från övervåningen.

För kanske en månad sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt problem med att jag inte klarar av att läsa när jag är ensam hemma. Det här året är planen att jag ska våga leva mer och då främst klara av att göra saker, ofta hemma, när jag är ensam. Som att läsa, duscha, spendera tid på övervåningen, dammsuga.

Jag har inte klarat av att läsa när jag är själv sedan hundarna var små (med ett kortare uppehåll då jag lyckades spendera någon halvtimme här och där med att läsa). Så jag trodde att det skulle ta lång tid för mig att vänja mig. Det konstiga är att det gick bra från första början. Så pass bra att jag spenderar större delen av min ensamma tid med att läsa, i tystnad. Hundarna ligger vid mig eller på mig och timmarna rinner iväg. Jag är avslappnad och lugn och inte alls lika slut när Sofia kommer hem från jobbet.
Så jag är jävligt nöjd med hur bra det gått. Att klara av att läsa underlättar min vardags enormt och få saker ger mig så mycket nöje som en riktigt bra bok kombinerat med hundmys.

Jag är fullt kapabel att ta hand om mina sårbarheter

De här hundarna, de är så välgörande för mitt psyke. Jag är precis hemkommen från vår förmiddagspromenad och eftersom jag varit väldigt trött den här veckan var jag extra noga med att vara mindful. Det är inte direkt svårt under den här årstiden när naturen är mer magisk än någonsin.

Kiba, den lilla tokstollen, fick mig att skratta. En stadsbuss stannade en bit framför oss och bland de som gick av var det två äldre kvinnor. Kiba satte sig och vägrade gå, ögonen konstant fästa på kvinnorna, och han vägrade gå vidare förrän de hade uppmärksammat honom. Han satt där och glodde och kvinnorna, som varit inne i ett samtal, fick syn på hans tittande ögon, skrattade och hälsade på honom.
Det är så typiskt honom att göra så, vilket är idiotiskt eftersom han tycker främlingar är läskiga. När okända brukar se honom i ögonen, och ännu mer när de talar till honom, morrar han och reser ragg.
Men inte denna gång. Han bara stirrade, dock med svansen nere, och så lyckades jag få honom med mig tillslut.

I måndags träffade jag överläkaren på Karla. Jag träffar henne en gång per år för en check up, och inför det var jag tvungen att ta massa blodprover, vilket jag gjorde med mamma förra veckan.
Testerna kom tillbaka fullt normala och det var skönt att kunna fokusera på de framsteg jag gör och även långsiktiga mål jag har.
Jag gillar henne. Hon är inte alls sådär stel och nedlåtande som psykläkare så ofta är. Dessutom frågade hon mig om ärren på kroppen. Pratade om det på ett lättsamt sätt som tar död på tabut kring självskadebeteende.
Hon är helt enkelt en fantastisk person, på helt rätt plats. Alla patienter som får träffa henne borde vara tacksamma.

Men nu är jag som sagt väldigt trött och har därför inte lyckats vara lika aktiv och produktiv som jag varit innan vilket faktiskt är bra. Jag behöver ju jobba på det, på att acceptera att jag inte alltid orkar.
Det är svårt och nu när det är fredag börjar jag tröttna. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om tvätt och städning och att jag helst bara läser när Sofia är hemma. Men jag vet ju att det kommer vända, tids nog. Det enda jag kan göra är att stå ut och acceptera och egentligen borde jag vara glad, för jag mår trots allt rätt så bra. Och jag är kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Brölande machomän, söndertuggat finger och mållös fotboll

Det är bara att konstatera och acceptera att jag idag kommer få betala priset för gårdagen 😒 Visserligen vaknade jag av mig själv vid nio igen och jag gick upp direkt igen. Men jeez, hela kroppen känns lite halvt ur funktion.
Ögonen känns svullna och är ljuskänsliga och torra efter gårdagens konstanta blåst. Dessutom tycks de hela tiden försöka stänga sig själva.
Och kroppen är matt och kraftlöst vilket gör att jag tvingas ta små pauser flera gånger under varje mening jag skriver.
Vi ska laga fyra rätters mat idag och jag ska också gå minst 6000 steg, ett stegmål som jag fan inte tänker låta mig skippa hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Så fort jag är klar här ska jag pallra mig upp till övervåningen, ta på mig något bekvämt som tajts och en mysig tröja och sedan är det bara att fortsätta häva kaffe och tvinga upp ögonen som stängs av sig själva var och varannan sekund.

Men dagen igår var fantastisk. Som planerat gick vi med hundarna hem till mina föräldrar. Hundarna är inte vana vid att gå inne i stan men båda skötte det väldigt bra. Kiba försökte ta sig in på Bra Zoo när vi gick förbi och Kami tuggade sönder mitt finger när jag försökte dra ut en stor bit folie som han försökte svälja. Dessutom behövde vi lyfta hundarna tre eller fyra gånger inne i stan för att marken var täckt med glassplitter (Hur orkar någon bo inne i stan med hund?)

Vi lämnade hundarna till pappa och skyndade iväg till Behrn Arena. Flera ÖSK-spelare satt inne på området och skrev autografer och jag blev precis sådär pinsamt starstruck som jag alltid tycks blir när jag får se en spelare på nära håll. Nu gick jag inte mer än någon meter ifrån Kevin Wright och de tre andra spelarna och jag kan säga att jag just då var tacksam över min sociala ångest. Annars hade jag säkert förvandlats till en pinsam, tonårsfangirl. Nåja.

Matchen var kass. Den slutade 0-0 och jag fick ångra att jag sagt, lite kaxigt, att vi lätt skulle ta de där tre poängen. Men det var mysigt att vara där med både Sofia och mamma. Min mamma, hon är så jävla härlig. Hetsig som en huligan emellanåt, och jag fick skratta en hel del.

Planen var att vi skulle få skjuts hem men både Sofia och jag kände för att gå hem igen. Så det gjorde vi. Strax efter Svea Parken var det någon irriterande snubbe som skrek efter oss från en bil som fastnade vid ett rödljus. ”Öh bruuuudar,” med brölig röst. ”Viider,” när vi vägrade ge honom uppmärksamhet. Jag fortsatte stirra rakt fram medan Sofia pekade finger.
När bilen åkte förbi och vi fick se att det var mina föräldrar i bilen, och min mamma som brölat efter oss, blev vi både paffa och fulla i skratt. Hon hade lyckats lura oss båda. Jag var övertygad om att det var några Sundsvall-supportrar som blev triggade av min ÖSK-tröja 😉

Vid Norra Station går det inte längre att gå över järnvägen, vilket i sig kanske är bra, men istället behövde vi ta oss upp på en stålställning som skulle föreställa en bro och trappa och Sofia kunde inte hålla sig för skratt medan jag skräckslagen fastnade på bron och inte vågade gå vidare.
Jag är höjdrädd som satan och det kändes så jävla instabilt. Tillslut bestämde jag mig för att springa över så det skulle vara över så fort som möjligt, men Kami var trött och orkade knappt springa och därför tog det fruktansvärt lång tid iallafall.

Hundarna spenderade resten av dagen sovandes. Kami som annars är lättväckt och vaknar till så fort vi rör oss litegrann bara fortsatte sova.
Vi var också trötta. Som satan.

Samtidigt som vi gick hem spelade Spurs mot Crystal Palace, en match jag ändå inte kunde se för att ViaPlay av någon dum jävla anledning inte visade den. Under första halvleken plingade det som fan i mobilen och det blev 4-0 till Spurs under de första 45 minutrarna. Irriterande som fan att jag inte kunde se en match som jag högst troligt hade älskat att se.

Vid halv sex spelade PSG, även det en match som var mållös nästan hela matchen och jag var så jävla trött på fotboll just då. Tillslut gjorde Neymar mål, tackolov, men överlag var det ingen bra fotbollsdag igår.

Nåväl. Tydligen blir jag extra babblig i skrift när jag är trött. Jag funderar på att lägga mig en stund igen. Det här är bara fånigt att kämpa emot. Bättre att jag sover en stund till så kanske jag orkar göra det som behöver göras lite senare.