Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Familj, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Min bästa vän

Den sjunde december är en högtidsdag för er som inte redan vet det. För tolv år sedan idag, det var en söndag, blev vi tillsammans. Vi hade känt varandra i drygt ett halvår och jag hade sagt till henne att absolut inte bli kär i mig. Mitt hjärta var krossat efter att det tagit slut med mitt ex och fastän jag var ett enda självdestruktivt kaos lyckades jag hålla mig ifrån att hoppa in i ett nytt förhållande, bara för att slippa vara ensam, så som jag, om jag fått gissa, hade trott att jag skulle sköta ett krossat förhållande.

Sofia fanns kvar. Var min vän och det kändes som att hon såg mig. På något konstigt sätt. Och i slutet av november 2008, när jag trodde att jag var på väg att förlora chansen att faktiskt inleda någonting med henne, insåg jag att jag äntligen var redo. Mitt hjärta var läkt och det slog väldigt mycket snabbare när Hon fanns i min närhet.

Vi trodde båda att förhållandet skulle ta slut ganska snabbt och jag kan föreställa mig att hon trodde att det snarare skulle rinna ut i sanden då jag, de första månaderna av förhållandet, knappt klarade av att träffa henne. Varför? Nya relationer gav mig ångest. För mig har det där med att vara nykär aldrig varit en hit. Jag hatar det. Osäkerheten. Allt det nya. Jag längtade efter henne samtidigt som ångesten satte klorna i mig. Varje gång hon åkte hem till Karlskoga kändes det tomt och lite överjävligt. Jag både ville ha henne hos mig hela tiden och bli lämnad ifred.

När sommaren kom hade hon blivit min fasta punkt. Jag började i DBT och blev mer kaos än någonsin och när jag skulle åka iväg på en veckas semester nedåt i landet fick jag, kvällen innan, panik. Hur skulle jag klara mig utan henne? Det gick inte. Hon var tvungen att följa med och för Sofia verkade det inte vara något problem. Hon följde med. Fanns där för mig, precis som hon fortsatte och fortfarande gör. Som en stabil och lugnande kraft.

Jag försöker att inte förgås av ångest när jag tänker på allt jag utsatt henne för, bara genom att vara tillsammans med mig. Hon var kär i en person som dagligen kämpade för sin överlevnad, på de mest irrationella sätt. Jag knaprade benso, gärna blandat med alkohol, skar mig fyra, fem gånger i veckan, hallucinerade och hade känslosvall som såhär i efterhand är svåra att ens förstå att de kom från mig. Självmordsförsök och självförakt. Hon älskade mig fastän jag själv bara ville förgöra mig själv.

Jag förstår inte hur hon gjorde det och Sofia förstår det inte ens själv. Men jag är tacksam. De första tre åren var kaotiska och helvetiska men också fina, för vi hade varandra. Idag får jag dåligt samvete när jag går ned mig litegrann men för henne måste det vara någon form av paradis i jämförelse.

Jag gillar inte att tänka tillbaka till hur det, eller snarare jag, brukade vara. Men en dag som denna, när vi firar tolv år tillsammans, är det värt att minnas. Jag skulle inte vara där jag är idag utan Sofia. Hon har alltid funnits vid min sida. Tröstat mig när jag behövt tröst. Älskat mig fastän jag kanske inte förtjänat. Stannat när jag försökt få henne att gå.
Och se senaste nio åren… Wow.
Det finns ingen annan som hon och jag känner mig priviligerad som fått vara med och se henne växa från en osäker tonåring till den kvinna hon är idag. Och, vilket jag aldrig skulle ha trott på om jag inte upplevt det själv – men vårat förhållande blir bara bättre och bättre, fastän det känns som att det redan är så jävla bra. Alla skratt vi delar. Att få se henne fuldansa nästan varenda dag. Att krama sönder henne och sniffa henne på halsen. Jävlas lite. Det är så det ska vara. Livet. Du och jag. Och hundar. Alltid hundar.

Jag hoppas att du aldrig tröttnar på mig, fastän jag är en introvert och ganska tråkig tant, redan vid 35-års ålder.

bullet journal/filofax, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Vardagligt

Nedfrusen men fantastisk

Precis såhär ser en stor del av mina dagar ut – i fåtöljen med bok och två hundar som absolut måste vara nära, nära

Här sitter jag, framför datorn, påpälsad och frusen som satan. Den här lägenheten alltså. Vi har bott här i lite mer än två år nu och jag är fortfarande inte van vid hur kallt det blir under höst/vinter/tidig vår. Jag, som annars svettas så fort jag råkar andas, sitter med vantar och halsduk och filt över axlarna. Fingrarna är stelfrusna.

Men nog med gnäll. Jag mår bra. Som ”bevis” infogar jag en bild från den här månadens mood tracker i min Bullet Journal. Blå symboliserar halvdana dagar, medan grön är bra och lila fantastiskt och som ni ser har jag haft tre fantastiska dagar denna månad, hittills. Det i sig är tamejfan fantastiskt.

Jag har börjat skriva igen. Under två veckor har jag kastat mig in i mitt eget historieskapande och när jag inte skriver läser jag mest. Och ser litegrann på teve med Sofia. Men mest skriva och läsa och jag älskar det. Att blanda produktiv kreativitet med total avkoppling. Skulle dock gärna tagit en lång skogspromenad i helgen också men inte i det här vädret. Varken Sofia eller jag har tillräckligt bra skor för att vandra runt i en blöt skog och det kommer nog dröja tills vi har råd att köpa det till oss båda.

Iallafall. Jag mår bra. Men nu känns kroppen så stelfrusen att jag tänker sätta mig i fåtöljen med täcke och läsa en stund. Får hoppas att fingrarna snart kommer tina.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Inbillad bakfylla

Jag vaknade konstigt sårbar för femton, tjugo minuter sedan. Min hjärna beter sig som om jag vore bakfull, en väldigt konstig och obehaglig känsla som såklart slungar mig bakåt i tiden. Hur många år sedan är det jag slutade dricka alkohol? Skulle gissa på sju vilket är lång tid. Så varför känns min själ fylld av bakfylleångest?

Extra surt att vakna upp till det här efter en dag som igår. Min lördag var mer eller mindre fantastisk. Jag gick upp strax efter åtta. Läste en stund, skrev en stund (har precis kommit igång med skrivandet igen) och vid elva packade Sofia och jag in hundarna i bilen, slog igång min ❤️-lista på Spotify och åkte mot Garphyttans nationalpark.

Det var vårt första besök där och vi kunde båda snabbt konstatera att det är favoriten av den nationalparker/naturreservat vi hittills besökt sedan Sofia skaffade körkort.

Vi valde den längsta vägen, en tre kilometer lång vandring i oerhört kuperad terräng. Jag slog igång min FitBit under vandringen och i genomsnitt låg min puls på 129 och som högst nådde den 166! Och jag vet precis när det var. Vi hade vandrat uppåt bra länge och det kändes lite som att jag skulle dö om jag inte omedelbart skulle få vatten. Såklart hade vi vatten med oss, men båda flaskorna låg kvar i bilen. Sofia och jag är experter på att låta latheten vinna över smartheten.
Men det var underbart att få pressa på kroppen och använda muskler jag nog inte visste att jag hade.

Kiba var överlycklig. Skuttade istället för att gå och vägrade ta de torrare omvägarna för att istället kliva rakt ned i lera och vatten. Vid ett tillfälle blev han rädd för en trädstam som låg bredvid stigen och Sofia fick kämpa på ett tag innan han vågade ta sig förbi och vid ett annat tillfälle vågade han inte röra sig medan ett gäng vuxna och barn passerade. Men förutom det verkade han mest lycklig och framåt under vandringen.

Och Kami, som älskar att hoppa upp på stenar för att få en matbit, passade på att kastade sig upp på diverse stubbar och stockar längs vägen, vilket nästan alltid slutade med att han snabbt gled ned i backen med en jävla fart igen, eftersom det var så blött ute 😉

Bild från en utsiktsplats
Försökte mig på att ta en selfie med Kami men det gick inte så bra 😉

Igår var också november månads fuskdag och jag funderar på om det är det, kolhydratsorgien, som ligger bakom dagens ”bakfylleångest.” Vi åt pizza och chips och jag var uppe två gånger inatt för att hinna få i mig det jag köpt innan morgonen.
Ändå ångrar jag det inte. Att ha en dag per månad då jag får fuska hjälper massor. Det gör det enklare att inte sukta efter skitmat månadens resterande dagar.

Idag är städning och fotboll på schemat. Både ÖSK och Spurs har matcher idag och innan det sätter igång ska vi städa. Sofia ska dammsuga hela lägenheten medan jag ska ta hand om att torka golven. Trodde igår att jag skulle vakna upp med helvetisk träningsvärk idag men det är mest i vaderna som gårdagen känns av.
Men nu ska jag passa på att läsa lite innan det är dags att sätta igång med städningen. Och väcka Sofia. Det är ett helvete att försöka få upp henne om helgerna.

Familj, Högtider, Hjärta, Wicca

Samhain

Jag kommer nog aldrig sluta tjata om att Samhain är den absolut bästa tiden på året. Det är en tid då det nästan känns omöjligt att inte märka av magin i världen.
I år sammanföll Samhain med Alla helgon vilket, om du frågar mig, är ganska irriterande. Varför? För att kyrkogårdarna svämmar över av människor och gör det väldigt svårt för mig att koppla av och fokusera.

I lördags vaknade jag vid nio, satte mig och skrev mina tre sidor morning pages och bakade sedan äppelpaj samtidigt som jag lyssnade till en Samhain-playlist på Spotify.

På eftermiddagen hämtade vi upp mamma och besökte först Hovsta Kyrka där mormor, morfar och min morbror Owe är begravda och trots att det var mycket folk där var det ändå rofyllt och jag kunde njuta av den vackra omgivningen. Jag tog några kort upp mot kyrkan och över gravstenarna med alla tända ljus, men tyvärr hade jag glömt min telefon i bilen och använde Sofias, vilket innebär att jag inte kommer åt dem nu.

Sedan åkte vi till Norra kyrkogården för att tända ett ljus för Sofias brorsdotter Alma, men där var det alldeles för mycket människor och hundar för att jag skulle kunna finna ro och tillslut fick jag skynda mig iväg med Kami som började skälla alltmer och på så sätt störde friden som rådde innan.

När Sofia och jag lämnat av mamma och bland annat handlat vaniljpulver åkte vi hem och fixade mat. Jag gjorde vaniljsås till pajen och en vitkålsgratäng, och Sofia stekte lövbiff. Jag brukar alltid fira Samhain med en silent supper, vilket jag även gjorde denna gång, om än omgjort. Jag dukade upp med en extra tallrik, bestick och glas och ”välkomnade” personer som dött att vara med under måltiden. Ett sätt att hedra dem men också, för mig, ett sätt att hedra livet. För mig är det precis vad Samhain går ut på, att hedra livet.

På det hela blev det en väldigt fin Samhain. Och ja, jag längtar nog lite tills nästa år, och nästa Samhain. Magin i luften under den här tiden på året är helt enkelt oslagbart.

Men nu är det vardag igen och jag vill helst bara läsa, men jag har lite sysslor uppskrivna i min Bullet Journal som jag också ska ägna mig åt. Men mest kommer det nog bli läsning till ljudet av smattrande regn mot fönstret.