När jag är mig själv

Vincent på fotbollen i lördags

Jag är mig själv igen. Det är ganska fantastiskt, att det jag numera definierar mig själv som är pigg och glad och produktiv. Kreativ. Minns den tiden då självskadorna och min Borderline-diagnos var det jag definierade mig själv som/med. Den självskadande, självhatande, kaotiska ångesthoran. Bara att använda det gamla uttrycket ångesthora ökar pulsen.

Den här veckan har jag strukturerat upp noga. För ett tag sedan gav jag upp skrivandet av Kollektivet (kommer fortsätta på den senare) och började istället bearbeta den allra första boken, Starkare tillsammans. Idag ska jag enligt planen bearbeta kapitel 12 och 13 och läsa igenom kapitel 14-16.
Annat som står på listan är dammsuga, borsta tänderna och borsta Kami.
Det är då jag mår som allra bäst; när jag har en väl bearbetat plan inför varje dag och som jag sedan kan bocka av allteftersom.

Det är lika bra att sätta igång 🙂

Fotbollshelg

Idag mår jag bra igen. Det känns tydligt att jag börjar komma tillbaka dit där jag var innan den här lilla dippen. Och det är så jävla skönt! Idag kom jag till upp med upp ur sängen strax innan nio, fastän det är lördag. Sofia och Kiba väckte mig och jag tyckte tydligen att det kändes som en bra idé att gå upp.

Idag ska jag på fotboll med pappa och Vincent. Sista träningsmatchen innan Allsvenskan drar igång nästa helg.
Hela helgen blir något av en fotbollshelg. Igår kväll såg vi England slå Tjeckien och senare idag spelar Sverige mot Rumänien. En riktigt fin helg med andra ord 😚

Och Kiba, han mår bara bättre och bättre han med ❤️

Kärlek i form av bilder

Min hjärna är för trött för att jag ska kunna jobba med boken. Istället har jag suttit ett bra tag framför datorn och gått igenom gamla bilder. Mest för att det är så många som behöver raderas och jag skjuter hela tiden upp det.
Att det skulle vara såhär roande hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Vissa bilder skjuter pilar av kärlek rakt in i mig och några av dem (kanske alldeles för många) ville jag lägga in här i bloggen.

Vincent. Vad finns egentligen att säga? 😍
Allra första gången Kiba och Vincent fick en chans att hälsa
De där bedjande ögonen 😍
Kami, som brukade smyga upp på vardagsrumsbordet i gamla lägenheten så fort solen var framme
När Theo valde skönaste liggstilen
Jag har alltid sagt att barn bör hållas kopplade på allmän plats 😉
En utslagen Kami efter att han tagit bort tandsten
Kolla munnen!
Min fina mormor ❤️
Kolla vad ung hon var 😘
Bara kärlek

Det går åt rätt håll, för oss båda

Kiba mår mycket bättre! Korven han bajsade under förmiddagspromenaden var bara lite småkletig. Inget blod och det var det inte igår heller. Dessutom praktiskt taget tvingade han mig att leka med honom tidigare idag. Även det ett tecken på att det går åt rätt håll. Och just det, han dricker självmant 🙂

Jag börjar också må bättre. Energin återkommer så sakteliga även om jag är långt ifrån återställd. Idag jobbar Sofia till sju och det är otroligt många timmar jag har framför mig att klara av.

Men med tanke på att båda hundarna är mycket lugnare här känns det som att det kanske inte kan bli för jobbigt ändå. Jag tror till och med jag ska testa att bada fastän Sofia inte är hemma. Och det, det är stort. Enormt.
Kiba är inte särskilt jobbig innan hon kommer hem, men Kami, han är på helspänn från när vi kommer in från eftermiddagspromenaden tills han hör hennes nyckel i dörren. Har svårt att koppla av och skäller till på minsta lilla. Det där ljusa, skärande skallet.

Hursom. Nu ska jag börja arbeta med boken. Hoppas på att värken i bakhuvudet ska släppa och att mattheten i kroppen även den ska ge med sig.