Krävande veckor

De senaste veckorna har varit jobbiga. Jobbiga som fan faktiskt. Men också lite fina. Allt började med en vedervärdig huvudvärk som gjorde det omöjligt för mig att göra annat än ligga i soffan och längta efter bättre tider. Så fort jag gjorde något, rörde mig det minsta, började det värka som fan.

Och att inte kunna skriva gjorde mig galen. När rutiner bryts blir jag ångestfylld och rastlös och det mesta känns overkligt.

På fredagen samma vecka blev Sofia sjuk. Sjukare än hon någonsin varit under de tio år vi varit tillsammans och som alltid när hon är sjuk får jag en jävla massa overklighetskänslor. Det är otroligt frustrerande. Istället för att vara omhändertagande blir jag ett vrak. Och att behöva ta en massa extra promenader gjorde mig utmattad.

På måndagen gick jag på match med mamma och ÖSK förlorade, vilket påverkade mig alldeles för mycket.

Och sedan blev jag sjuk.

Det är nästan skrattretande. Mitt immunförsvar är helt åt helvete och dessutom hör jag till den skaran som blir jättehängig av minsta lilla. Pappa är sådan som kan jobba sig igenom allt. Lite feber hindrar inte honom från att fortsätta vara aktiv. Och jag är hans totala motsats.
Det har gått två veckor nu och jag är fortfarande inte helt återställd, även om det börjar närma sig.

I fredags spelade ÖSK hemma mot AIK och det tänkte jag inte missa. Gick dit med Sofia och de mer än 11.000 personerna i publiken visade sig bli överväldigande för mig. Förvånat insåg jag i första halvlek att jag dissocierade. Något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Jag minns inte ens när jag senast gjorde det.
Jag försökte ta mig ur det. Sade till mig själv att hålla fokus på Almebäck på planen, valde ut en spelare för att jag tänkte att det skulle vara lättare än att fokusera på hela matchen.
Men det gick inte. Jag var helt enkelt inte med.

ÖSK vann med 2-1, och nu i efterhand är jag överlycklig, men där och då var jag för fast i dissociationen för att kunna känna någonting. Jag ville helst bara lägga mig och sova.

På lördagen tvingade jag mig själv att gå ut en stund, med Sofia och hundarna. Eftersom båda varit sjuka och allmänt slutkörda har vi levt på kolhydratrik mat de senaste veckorna (vilket gör mig trött och trög och huvudet värker) och vi satt i gräset en stund innan vi beställde pizza och gick hem igen.

Vi fixade också till balkongen. Hönsnät för att hindra hundarna från att hoppa ut (vilket är ganska icke troligt, men vi är nojjiga hundägare och det känns bäst med nät), och vi har även lagt ut trätrallen från förra ägaren och det var som att lägga ett enormt pussel.

På söndagen kom Lahti hit och det var fantastiskt att få träffa henne. Hon är ju en av få personer jag kan träffa utan att energin dras ur mig.
Ett bra tag satt vi i rad i soffan och spelade samma beroendeframkallande mobilspel samtidigt som vi pratade. Det är liksom så enkelt. Okrävande. Underbart.

Igår lyckades jag städa mitt craftroom och mamma och jag drog till Rusta och köpte lite saker till balkongen och det börjar kännas trivsamt där ute. Jag har svårt att acceptera det där nätet dock. Balkongen skulle vara så mycket finare utan det, men det är värt det. Nu kan vi låta balkongdörren stå öppen även om vi själva inte är i närheten. Och det är värt massor.

Idag är huvudvärken värre igen, men jag har tagit en ipren och hoppas att det kommer lätta, för planen är att jag idag äntligen ska börja jobba med boken igen. Som jag längtat! Jag vill bara att allt ska återgå till det normala. Ha en vardag som rullar på igen.

En ego-boost som heter duga

Det var fantastiskt att träffa M igår. För det första betalade jag själv i receptionen, vilket är andra gången. Jag antar att jag börjar känna mig trygg där, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Att göra exponerande saker inom psykmiljön är betydligt lättare än att göra det i den vanliga världen.

Det var en ego-boost att få berätta om alla framsteg jag gjort sedan vi senast sågs. Vi gick också igenom några papper vi fyllt i tillsammans i oktober 2017, och skillnaden mellan mitt liv då och mitt liv nu är gigantisk. Jag har äntligen lyckats nå dit jag aldrig trodde att jag skulle nå. Framför allt har jag börjat acceptera mig själv så som jag är. Tvingar mig inte att göra saker bara för att det är vad som förväntas av mig och då pratar jag främst om det sociala. Förutom min sociala ångest och all annan problematik runt det, är jag också extremt introvert. Och det är okej.

Jag tänkte tillbaka till teatern, som slutade så katastrofalt. Kan såhär i efterhand enkelt se att det inte var för min skull jag gick dit. Jag uppskattar mest att se revyerna från Sofias föräldrars soffa, på video.
Men både Sofia och hennes mamma ville att jag skulle följa med och jag ville inte göra någon av dem besviken. I efterhand är det så tydligt. Jag skulle ha lyssnat på mig själv. Ja, exponering är bra. Absolut. Men det är också viktigt att jag accepterar mig själv så som jag är och att vistas i stora grupper av människor är inte min grej.

Men det är alltid lätt att vara efterklok, eller hur? Inte alls lika lätt att tänka klartänkt inför någonting, trist nog. Å andra sidan skulle vi väl inte lära oss lika mycket om allt hela tiden gick galant.

Jaja. Enough med tjat. Sofia slutar vid två idag och jag har två kapitel att arbeta mig igenom och skulle helst vara klar med dem när hon kommer hem (vilket jag absolut inte kommer vara).

En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

Rädslan brukade vara förlamande

På något sätt har jag lyckats glömma hur rädd jag var innan flytten. Emellanåt var jag livrädd. Så rädd att det kändes som att det bästa bara vore att ge upp. Att sluta kämpa.
Igår bläddrade jag igenom min dagbok och läste en anteckning som jag skrev bara dagar innan flytten och jag tyckte att det var lite intressant att läsa, såhär i efterhand.

Måndag, okt 22 2018

Det är inte särskilt kul detta med att flytta. Att min ångest pissar ned stämningen för Sofia som är så glad för sin första, riktiga flytt någonsin. Kvällarna är hemska. Vidriga. Försöker fantisera mig bort och det fungerar okej. Ändå smyger de sig in. Katastroftankarna som säger mig att jag alltid kommer vara såhär rädd – för nästan allt – och då är det svårt att inte hamna i självmordstankar. Inte så att jag vill dö, det är nog det sista jag vill, men om rädslan aldrig försvinner. Om jag inte kan känna mig trygg i mitt eget hem. Hur länge kommer jag då orka?

Jag är rädd för att vara rädd överallt i nya lägenheten. Att inte våga göra någonting. Inte våga vara någonstans alls. Här har jag mitt kök med hörnet jag brukade krypa in i, och hamna i fosterställning. Vissa gånger i flera timmar.

Det är många år sedan det sist hände. Och ändå… Min logiska sida vet att den känslomässiga sidan bara överdriver allting. Att allt som behövs är tid. Tid att vänja mig vid det nya. Känslorna skriker att det är katastrof. Katastrofläge. Nya grannarna kommer vara tusen gånger värre än granntanten här som sätter så mycket skräck i mig. Hundarna kommer inte finna någon ro på nya stället och Kami kommer skälla nätterna igenom. Jag kommer halka i trappan när jag springer i panik för att gömma mig. Män med vakande ögon och dörrklockan bara ringer och ringer.

Någonstans mitt i allting finns min visshet. Det kommer bli tufft att ställa om, absolut. Men det kommer också bli fantastiskt. En drömlägenhet. Ljus och stor, med dubbel kyl och frys, diskmaskin, ett stort sovrum och ett eget arbetsrum. En nystart bort från allt det sjuka som varit här, i min sunkiga lilla lägenhet på bottenvåningen. Jag måste ge mig själv tid och jag behöver ge mig själv en chans att faktiskt njuta. Vi har drömt om det här så länge. Fantiserat men aldrig riktigt vågat tro på att vi en dag skulle få vår alldeles egna etagetrea. Det är en dröm som slår in och vi förtjänar det båda två. Efter snart tio år tillsammans ska en av våra högsta, gemensamma drömmar slå in. Det är helt fantastiskt. Samhain i lägenheten. Yule, jul och nyår. I en riktigt lägenhet. Ett hem att må bra i och känna stolthet över. Det kommer bli fantastiskt bara jag ger mig själv chansen att smälta allt. Vänja mig. Ta det lugnt. Och hundarna kommer må så jävla bra där.

Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag läser det här. När jag blir påmind om hur jävla överjävligt mitt liv faktiskt har varit.
Jag skulle vilja sträcka mig tillbaka i tiden. Sträcka ut en hand till Mana, som satt den 22 oktober förra året och var så rädd för att inte våga leva. Och jag vill säga henne att hennes visshet hade rätt. Att det skulle bli bra. Bättre än bra. Och att det skulle gå mycket fortare än vad vissheten trodde.

Sanningen är den att jag nog aldrig känt mig tryggare än vad jag gör nu. Inte ens som barn och bodde med mina föräldrar. Den här lägenheten, och flytten, har gjort någonting med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Och vet ni vad? Jag är så jävla välförtjänt av det 😊

Jag måste ha bullar

Jag är väldigt glad att det är fredag idag. Den här helgen drar Allsvenskan igång och helvete vad jag har längtat. Och min plan är att jag ska baka lite. Testa både Zucchinikaka och kanelbullar.
Kanelbullar är typ det bästa som finns och det finns LCHF-varianter, men eftersom så mycket av LCHF-bak smakar skit enligt mig har jag dragit mig för att testa bullarna. Men nu går det inte längre. Jag måste ha bullar.
Och zucchinikakan. Jag hoppas den kommer vara god så jag har någonting annat än Kesokaka att göra när det bjuds hit folk.

Klockan är snart halv tre och jag har precis lekt lite med odjuren. De brukar ligga och sova så bra medan jag skriver, fram till klockan tre. Då brukar de börjar röra på sig och pocka på min uppmärksamhet. Iallafall Kiba. Han brukar stirra på mig från fåtöljen i mitt craftroom och tillslut hämtar han en leksak som han lägger framför sig medan han fortsätter titta bedjande på mig.
Så därför tänkte jag idag testa en stunds aktivering mitt i skrivandet för att se ifall det kommer göra det möjligt för mig att skriva tills fyra, då det är dags för eftermiddagspromenaden.

Det är väl bara att hålla tummarna.