Familj, Fotboll, Högtider, Hjärta, Kiba och Kami, Wicca

En extra fin helg

Vilken fantastisk dag det varit! Det är inte ofta jag vaknar om morgnarna och inte är på pissigt humör, men imorse tog jag mig lätt upp ur sängen en stund innan alarmet satte igång och var snart redo för utflykt till Järleån.

Vid halv tio packade vi in hundar och färdkost i bilen och åkte till norr, där vi mötte upp mamma och min moster Inger, och så for vi iväg i två bilar.

Inger är rädd för hundar och Kiba och Kami är inte direkt de ultimata hundarna för en hundrädd person att träffa, men det gick riktigt bra. När vi väl kom till grillplatsen där vi slog oss ned var de så vana vid Inger att de inte gav henne särskilt mycket uppmärksamhet.

Sofia skulle såklart testa på att hugga ved, vilket gick sådär 😉 Men söt var hon iallafall.

Vi grillade korv och umgicks någon timme innan vi började gå tillbaka mot bilarna igen.

Innan vi åkte hem stannade vi till vid kyrkogården en snabbis och vi kom hem lagom till att ÖSKs match började (de förlorade, men det låtsas jag inte om).
Min hoodie luktar eld och jag känner mig fortfarande lite småfrusen, men längtar efter att göra något liknande igen. Det är alltid fantastiskt att komma ut i naturen och lyssna till tystnaden. Förhoppningsvis är vädret okej på Samhain, om två veckor, så jag kan ta mig ut i naturen och fira.
Det ger energi.

Sofia och jag var ute och åkte igår med. Vi for till Karlskoga så fort hon slutat jobbet och hälsade på hennes föräldrar en stund för att sedan åka vidare till Sofias syster, där vi stannade kanske en timme.
Så jag har varit ovanligt social den här helgen och nu förtjänar jag att ta ett varmt bad och läsa bort några timmar ❤

bullet journal/filofax, Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Mentala sårbarheter

En händelserik vecka

Gårdagen var ingen bra dag. Ångest och overklighetskänslor från när jag vaknade tills jag somnade och även om påslaget är något mindre idag är det fortfarande kämpigt och svårt. Obehaget är starkt och jag tenderar att försvinna in i mig själv, i ett virrvarr av overklighet och ångest som bara medveten närvaro kan råda bot på.

Det är egentligen inte konstigt alls att jag mår såhär. Förra veckan var väldigt händelserik för att vara en vecka i mitt liv.
Först med bilen som pajade förra fredagen. På måndagen kom mamma hit och jag klippte henne och vi lagade ett smycke tillsammans och på eftermiddagen kom Johan hit och tittade på bilen för att se om han kunde hjälpa oss laga den.
På tisdagen lämnades bilen in och hämtades dagen efter.

Sedan i fredags hade vi spelkväll. Planen var att det skulle vara vi, Johan, Cissi och Natta men Natta hörde av sig och ställde in för att hon fått migrän. Såklart väldigt trist, men vi hade kul ändå.

Mycket kolhydrater (en dag per månad får jag vräka kolhydrater), mycket lightcola och mycket skratt. Ett perfekt sätt för mig att umgås, insåg jag. Så länge spelen inte är för stressiga.
När Johan och Cissi åkte hem däckade Kiba i Sofias famn i soffan och sov medan vi såg Idol från tidigare på kvällen.

På lördagen tog vi bilen och besökte Granngården och Erikshjälpen, vilket även det bidrar till overklighets- och ångestsmällen jag just nu kämpar med.

Så nej, det är inte konstigt att jag just nu har det kämpigt, men det är absolut värt det. Idag är det måndag och vardag igen och det är nog det perfekta botmedlet mot det här obehaget.

To do-listan i min Bullet Journal, mixat med läsning, brevskrivning och handarbete är precis vad jag behöver för att dras ned på jorden och in i verkligheten igen.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Vardagligt

Det här med bilar alltså…

De senaste dagarna har inte varit så jättekul. I fredags pajade bilen och fastän det inte är ett stort fel, och trots att det inte kommer kosta alltför mycket att åtgärda, har jag hanterat det skitdåligt. Nej förresten, det är fel. Jag har inte hanterat det dåligt, men mina känslor har betett sig som jag skulle kunna föreställa mig att de skulle ha gjort för fem år sedan. Jag har tagit det skithårt och haft en stark känsla av instängdhet. Det har känts lite som att allt det här med Sofias körkort bara varit en dröm. Att jag – vi – nu är tillbaka till hur det brukade vara. Löjligt som fan och jag vet att jag inte borde invalidera mig själv såhär, men ibland förtjänar jag det nästan 😛

Innan bilen hann paja åkte Sofia, jag och hundarna till Oset för en mysig fredagspromenad. En fin belöning efter att vi dammsugit och skurat golven hemma.

Missa inte Sofias ansikte i glaset

Och tur var väl det att vi hann med promenaden innan Pernille bestämde sig för att strejka för annars skulle jag säkert ha tagit det här ännu sämre.

Hur som helst ska bilen lämnas in idag och hämtas imorgon. Med andra ord borde jag kunna pusta ut. Snart är hon redo för turer ut i friheten igen. Och jag behöver tackolov inte börja veckohandla med mina föräldrar igen!

Det förflutna, Familj, Hjärta

Välkommen till familjen, Pernille

Vi köpte bil i fredags.
Att bara skriva den meningen känns ju… osannolikt. Men det är sant. En skoliknande Hyundai (det var en Hyundai va?) som fått namnet Pernille.
Det är så skumt det här, och otroligt jävla fantastiskt. Att vi har en bil även om det inte nödvändigtvis känns som att jag har en bil eftersom jag inte har körkort och heller aldrig kommer ta det. Men hur som. Vi, Feff och jag, har en egen jäkla bil. Och jag älskar att åka i den.

Och att ha bil och en flickvän med körkort innebär väldigt mycket mer frihet. Vi kan göra lite som vi vill och igår plockade vi upp mamma och åkte först till Norra kyrkogården, där vi tände ett ljus för Sofias brorsdotter Alma som dog för fem år sedan.
Efter det åkte vi vidare till Hovsta kyrka, för att se på stenen som lagts vid min morbrors* grav, och även tända ett ljus för honom.

Jag har alltid tyckt om kyrkogårdar. De ger mig ett lugn. Och när vi ändå var vid Hovsta kyrka gick vi såklart förbi mormor och morfars grav också.
Jag har vaga minnen av sista terminen i högstadiet, då jag några gånger gick till kyrkogården och satte mig vid morfars grav för att komma bort från allt det kaos som strömmade runt i mig när jag var i skolan.

Det är så skönt att kunna göra sådana här saker. Att inte behöva be andra om skjuts för att exempelvis tända ett ljus när det är någons dödsdag.

Och efteråt svängde vi förbi Rusta och köpte lite saker till lägenheten som jag planerat att köpa sedan vi flyttade in för snart två år sedan. Det är fan så mycket lättare att ta tag i saker nu när Sofia har körkort.

*Bland annat Sofia har sagt till mig att han inte var min morbror, utan min mosters man, men för mig kommer han alltid vara min morbror.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter

Så länge jag inte kämpar emot kommer det snart vända

Ända sedan Sofia tog sitt körkort har jag drabbats av overklighetskänslor. Inte extrema, och inte heller konstanta, men de dyker upp nästan dagligen och slungar in mig i en bubbla av obehag. Det är inte oväntat. Tvärtom. Jag hade räknat med både ångest och stark overklighet när Sofia klarade sitt körkort och blev förvånad när det enda jag kände var glädje.
Men som sagt, lite kämpigt är det. Psyket är inte heller vant vid att lämna lägenhetens trygga väggar såhär ofta vilket gör mig trött och slutkörd.
Men allt det här är värt det. För jag älskar det. Livet har förändrats för både mig och Sofia och det till det bättre. Att spontant kunna ta en tripp till något naturreservat och vandra runt planlöst, det är… det ger livslust.
Min hjärna och min själ behöver bara vänja sig vid allt det nya. Jag behöver acceptera de negativa delarna och inte kämpa emot, precis så som jag redan gör. Fortsätter jag så kommer obehaget snart försvinna och energin att återvända.

I söndags åkte vi till Sörön naturreservat efter att jag letat upp det på nätet. Vi, eller främst jag kanske, ville åka iväg någonstans och gå en promenad i lugn och ro och Sörön verkade perfekt såhär års, då de flesta verkar besöka naturreservatet på våren.

Jag älskade det. Sofia… nja. Det var blåsigt som satan och hon tröttnade snabbt på att hålla sig och Kiba undan alla koblajjor som låg här och där.

Men jag njöt av tystnaden och de lugnande ljuden som bara finns i naturen. Tyvärr valde vi att vända tillbaka när vi fick syn på ett par kor en bit bort. Ingen av oss var sugna på att ta reda på hur hundarna skulle reagera på att stöta på så stora djur och dessutom vore det inte sjysst mot kossorna heller. Inte fan tänkte jag låta hundskall komma och störa deras lugna strövande.

Kiba somnade snabbt i baksätet när vi körde tillbaka mot Örebro och innan vi åkte hem stannade vi till vid Subway och köpte med mat. För i söndags var min sista skit-ätar-dag. Nu har jag äntligen börjat med LCHF igen och jag ser fram emot energin som kommer komma om någon vecka eller så. Tills dess ska jag bara chilla. Läsa och skriva brev och pussla. Lösa korsord. Sova. Ta det lugnt och njuta av hur kompetent jag blivit.