Familj, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Vardagligt

En mix av lugn och overklighet

Det här. Lugnet som kommer när det är undanplockat. När det inte är saker som ligger och stör, på ställen där de inte hör hemma. Det är så otroligt skönt för min hjärna.

Helvete vad jag var effektiv i lördags. Fixade städskrubben i hallen innan Sofia kommit upp och tog mig sedan an klädkammaren i mitt rum som varit ett helvete av prylar. Från början hade jag inte tänkt ta skrubben och klädkammaren, eftersom de inte är synliga. Det är bara att stänga dörren så slipper jag se skiten och jag ville inte ödsla energi på sådant som inte var absolut nödvändigt.

Men fan. Det kändes nödvändigt och känslan av att ställa allt i ordning, rada upp och organisera, och även känslan av att slänga, slänga, slänga… Det är så gött.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men Sofia och jag tog oss an hela lägenheten och när det kändes som min rygg skulle dö lite av smärta tvingade jag oss att dammsuga. Sofia var orolig att jag gjorde för mycket, att jag skulle köra slut på mig själv, men jag var för inne i röjandet för att kunna stoppas.

Och det är värt det. Igår var ryggen paj, mer eller mindre. Och jag var trött, såklart. Det jobbigaste var ändå den starka ångest och overklighetskänslorna som fyllde min kropp medan jag tittade på fotboll. Jag får ju overklighetskänslor när något förändras, när det inte är som vanligt, men seriöst, kom de av att vi städat så enormt? Det är ju sjukt.

Nåväl. Trött som satan idag och kroppen ber om vila men jag är okej med det. Mer än okej faktiskt, för jag känner också det där lugnet i själen som gör det lättare att andas. Nu ska vi bara försöka hålla det så.

Det förflutna, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Vardagligt

Jag vet ju bättre än så

Kami ska till veterinären imorgon. Han var där i förra veckan, dels för att han plötsligt svällt upp i ansiktet och dels för att han verkade ha ont i ett öra. Så nu har vi sprutat in någon olja i hans öron, varje dag, och som såklart smetat ut sig i hans päls så han sett konstant fläng ut. Och imorgon, då ska han sövas för att få tänder dragna.

Jag hatar det. Hatar att inte ha honom hemma med mig och Kiba. Det kommer bli en konstig dag och säkerligen också väldigt uttröttande eftersom jag hanterar förändringar så kasst.

Annars då? Mår jag bättre än sist jag skrev här?

Inte direkt. Det är svårt att jobba med psyket när allergin fullkomligt knockat mig. Två tupplurar har jag tagit idag och ändå har jag svårt att hålla mig vaken nu på kvällen. Jag bara väntar på att klockan ska bli tio så jag kan ta min kvällsmedicin och sedan sova.

Jag försöker acceptera det. Att jag inte mår bra, men seriöst, ofta känns det som att jag bara vill skrika åt mig själv att rycka upp mig för jag har ingenting att må dåligt över. Tvärtom.

Ändå vet jag ju att det inte är så det funkar. Jag tycker att jag borde ha lärt mig det efter mer än tjugo år av återkommande depressioner.

I helgen ska vi fokusera på städning. Det spelar ingen roll hur många tupplurar jag kommer behöva ta. Vi ska städa. Som fan, för jag behöver det. Behöver lugnet som ett välstädat hem skänker mig.

Exponering, Färdigheter, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.

Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

Det förflutna, Familj, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Tuff summering av året

Jag vaknade med ångest idag. Ångest och en ovilja att gå upp. Så jag fortsatte sova tills hundarna tröttnade på mig och jag var tvungen att ta mig samman. Även fast de var ute sent inatt har de inget tålamod alls när maten inte serveras vid samma tidpunkter som vanligt.

De senaste tre åren har jag gjort en summering av mitt år i min bullet journal och det var inte så jättekul denna gång.
Men innan jag satte mig ned för summeringen tog jag ett bad. Tidigare under dagen hade jag bestämt mig för att lufsa runt i pyjamas och med äckligt hår, eftersom vi ändå bara skulle vara hemma och spela bingo lotto och mildra Kibas raketångest. Men så sade jag till mig själv att anstränga mig lite. Så jag fixade håret och sminkade mig och när jag såg mig i spegeln hamnade humöret på botten. För att jag kände mig om möjligt ännu fulare efter att ha fixat till mig än vad jag gjorde innan.

Och så var det dags för den där summeringen då och fy fan. Mycket har varit bra det här året. Framför allt att jag numera känner noll oro och rädsla när jag är hemma själv. Det är en seger jag aldrig trott att jag skulle kunna vinna.
Men satan vad jag hatat på mitt eget yttre det här året. Jag brukade göra det för många år sedan, när jag överlag kände mig som en vedervärdig människa och därför ville göra mig så ”fin” som möjligt för att slippa känna mig ful.
Men jag trodde att jag växt ifrån det där. Att jag mognat och slutat lägga energi på skitsaker.

Tydligen inte. Nästan hela det här året har varit fyllt av det där självföraktet som kommer av att jag känner mig fet, ful och äcklig och självföraktet bli knappast bättre av att den här ytligheten får mig att känna mig som världens största fån, tönt och idiot som låter den här idiotin ta så stor plats.

Så. 2021. Hur ska jag göra för att komma ifrån det här? Jag har ingen jävla aning men någonting måste jag göra för mitt värde sitter för helvete inte i min utsida. På något sätt ska jag nå acceptans och ta död på den här ilskan och föraktet mot mig själv.
Och förutom det har jag skrivit ned två saker till att jobba på detta år:

  • Bli starkare fysiskt (träna regelbundet)
  • Göra någonting vettigt av mitt skrivande