Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.

Ibland kan jag inte lita på mina sinnen

Ibland händer saker utom min kontroll. Tyvärr, skulle jag vilja säga, men det är ju trots allt en del av livet. Att inte acceptera det vore urbota idiotiskt.

Lördagsnatten var fruktansvärt jobbig och resultatet av det är att jag idag inte kan lita på mina sinnen.
Kanske borde jag börja från början men jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Samtidigt vet att jag behöver få ned tankarna på pränt för att iallafall ta bort en del av makten de har över mig.

Jag vill inte kränka någon annans privatliv och det gör det svårare att skriva. Kort sagt blev Sofia och jag oroliga för en granne i lördagskväll. Hen bor ensam, är en bra bit över 80 och vi var rädda att någonting hänt.

Min ångesthoriga sida ville låtsas som ingenting. Klockan var elva och jag var trött av melatoninet och redo att gå och lägga mig, men vi insåg att vi inte bara kunde skita i det. Ifall hen verkligen behövde hjälp skulle vi inte kunna förlåta oss själva för att ha struntat i det.
Samtidigt är jag livrädd för att störa. Överlag är jag rädd för grannar. Rädd för människor jag inte känner. Skiskraj för att störa de som bor i närheten. Rädd som satan för att störa.

Om Sofia hade lämnat lägenheten utan hundarna skulle de ha börjat skälla en stund, och det var alldeles för sent för att det skulle kännas okej.
Så istället tog vi på dem deras selar och koppel och jag tog på mig en jacka över pyjamasen och så gick vi ut.

Det var mörkt och jag var såklart nojig och så försvann Sofia in igen. För att ringa på hos grannen.
Katastroftankarna överväldigade mig. Kanske skulle hon få skäll för att ha stört så sent på kvällen. Kanske var vi bara töntiga som lade oss i.

Jag försökte hålla mig sysselsatt där ute med hundarna och andades lugnt för att inte skrämma upp mig själv ännu mer.
Sofia kom tillbaka och berättade att ingen öppnat.
Vi såg att det lös hos några andra grannar och Sofia gick dit och ringde på, för att höra om de också reagerat på det vi reagerat på.
Vilket de hade. Och de hade ringt efter hjälp.

Vi gick in. Fortsatt oroliga. Höll koll på utsidan, ifall någon skulle dyka upp. Inget hände och efter ett kort samtal med sina föräldrar ringde Sofia polisen.

Och då kändes det lite bättre. Logiskt sett kunde jag ju se att vi gjort vad vi borde. Ändå kunde jag inte koppla av. Och jag var rädd att polisen efter att ha varit hos grannen skulle ringa på hos oss, få hundarna att skälla hysteriskt och på så sätt väcka grannskapet.

Nej fyfan vad vidrigt det var.

Strax efter ett gick jag upp i sovrummet och tänkte att jag borde försöka sova men ångesten var skyhög och ohanterbar och jag tänkte att det här är vad jag förtjänar, efter förra veckans läkarbesök där jag sagt, så säkert, att jag kunde hantera all ångest numera. Att jag absolut inte behöver hjälp i form av tabletter för att minska ångestpåslag.

Polisen ringde upp och vi fick inte veta mycket, bara att grannen var okej.
Jag lyckades på något sätt somna, trots den höga ångesten, och när jag vaknade igår kändes det bättre.

Men nu, när Sofia är på jobbet och jag är ensam… Nu är det fan inte lätt. Jag var angstig redan igår kväll och när jag gick ut med hundarna vid elva insåg jag att idag är en sådan dag då jag inte kan lita på mina sinnen.

Jag kände mig förföljd av en snubbe, trodde mig se människor stå och spana på mig bland träden. Försökte gå sakta och lugnt och det kändes som att jag släpade mig fram, för jag var – och är – så fruktansvärt trött.

När jag kom in i trapphuset igen hörde jag grannar som talade och beslöt mig därför att ta hissen upp.
Gick ur och hörde dem prata och jag vet ärligt talat inte om jag hörde dem prata om det som hänt i lördags eller om det är mina öron, eller snarare mitt huvud, som spelade mig ett spratt.

Jag låste dörren och satte mig på golvet och torkade av hundarna och blev sedan kvar där. Helt tyst. Irriterad på Kibas höga vattendrickande för jag ville höra vad som hände där ute. Framför allt ville jag bara beredd ifall någon skulle komma och ringa på.

Tillslut tog jag mig upp men jag var så orolig och rädd att jag inte vågade slå på några ljud. Satte mig vid mitt skrivbord men insåg att jag var för rädd för att kunna fokusera på att skriva.
Istället slog jag på datorn i vardagsrummet, vilket kändes bra eftersom jag då har fri sikt åt framsidan och på så sätt kunde se om något hände där ute.
Jag tänkte att jag skulle spela Sims, för det brukar funka när ångesten är som allra starkast nu för tiden.
Men först funkade inte den trådlösa musen och sedan funkade det inte att få igång Sims.

Jag satt i fortsatt tystnad och spanade ut. Vid minsta ljud tittade jag ut genom fönstret. Rädd och matt och förbannad nojig.

På något sätt har jag lyckats ta mig igenom nästan två timmar här hemma. Sofia jobbar till sex idag – såklart – och jag har lyckats slå på musik, men så tyst att det knappt hörs. Jag rycker till vid minsta ljud men är inte fullt lika rädd.
Men jag vet att jag behöver distrahera mig för att kunna stå ut. Det är ohållbart att fastna i rädslan såhär.

Jag ska ge Sims ett nytt försök. Förhoppningsvis får jag igång det. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Mina händer är för matta och svaga för att skriva brev. Huvudet kan inte jobba med boken.
Så Sims vore det allra bästa.

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Små steg mot frihet

Idag ska jag vila. Ingenting annat. Det regnar ute och är således en alldeles utmärkt dag att ägna sig åt läsning, läsning och lite handarbete mixat med serietittande. För tro mig, jag både förtjänar och behöver det.

Jag försöker ta mig ur min bubbla och inte vara en passiv, tråkig flickvän under Sofias semester och därför tog vi en cykeltur med hundarna i fredags, på kvällen.
Det är svårt att beskriva vad som hände inne i mig när vi cyklade upp på stan. Det är så sällan jag kommer ut, utanför min trygghet i Rosta.
Framför allt är det väldigt sällan jag vistas inne i stan. Och känslorna och intrycken blev många.

På ett sätt kändes det som att jag inte varit inne i stan sedan jag var tonåring, vilket såklart inte stämmer, även om det har ett uns av sanning i sig. Så jag slungades bakåt i tiden, till en 17-årig Mana, och det var en väldigt konstig upplevelse.
Dessutom luktar människor så förbannat mycket parfym. Har det alltid varit så? Människor som antingen passerade oss eller som vi passerade, som var överhöljda av en parfymdoft så stark att det nästan blev svårt att andas.

Helt enkelt blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Vi cyklade upp på Järntorget och hjärtat rusade. Människor överallt. Och bussar att väja för. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och trampade på i panik och kunde inte riktigt andas förrän vi närmade oss Stadsparken. Där var det iallafall lugnare.

Vi stannade till i Wadköping och gick runt bland de vackra, gamla husen. Det är tveksamt om det finns en finare plats i Örebro.
Jag försökte landa i mig själv och fokusera på nuet medan vi vandrade runt där, men det var inte lätt. Hela tiden kämpade jag emot den starka impulsen som sade åt mig att fly och det var inte förrän vi gick längs med Svartån och hundarna började äta gräs som jag inte längre ville springa därifrån.

Men tro inte att jag inte tyckte att det var värt det för det var det. Det är värt det. Att för en stund lyckas bryta mig fri från mina bojor och komma ut i verkligheten. Spendera tid i en stad som är min, och som jag älskar, men som jag så sällan besöker.

När vi väl hoppade upp på cyklarna igen var jag ändå lite lugnare och vi tog en kringelkrokig väg hemåt för att inte komma hem för snabbt. För vi alla, både jag, Sofia och de två små pälsdjävlarna, älskar våra cykelturer.

Sedan blev det lördag. Och det är väl främst vad som hände igår som gör att jag är så sårig idag (mentalt, inte fysiskt).
Planen var att cykla med hundarna till farmor och farfar, lämna av dem där för att cykla vidare till Behrn Arena, se på matchen, cykla tillbaka till farmor och farfar för att hämta djuren igen och till sist cykla hem.

Mitt helvete började redan timmarna innan vi skulle dra. I ungefär en timme försökte jag hitta kläder som kändes bra. Med bra menar jag att de ska vara bekväma, få mig att känna mig fin och de ska också kännas jag. Vilket var ett helvete.

Jag antar att jag behöver förklara varför det är en så stort grej för mig, att hitta kläder för att gå på en jävla fotbollsmatch.
Jag är inte helt hundra på att jag har rätt, men jag skulle gissa att det ligger till ungefär såhär (varning för väldigt grova generaliseringar): För mig är fotbollsvärlden en plats för sådana som passar in i samhället. På samma sätt som min gamla högstadieskola kändes som en plats för främst de ”fungerande” och där jag alltid kände mig som världens största missfoster som aldrig skulle passa in, så känns också fotbollsvärlden. Och för att beträda en sådan värld behöver jag känna mig trygg i mig själv och just nu, när jag kämpar så mycket med min självkänsla, är det nästintill omöjligt.

Först tog jag på mig en långklänning jag vanligtvis brukar känna mig fin i, men igår gick det inte alls. Magen stod ut. Brösten hängde. Jag såg ut som en övermogen tomat som skulle få klänningen att spricka i sömmarna.
Testade olika BH:ar, olika tröjor, linnen, kjolar, klänningar. Kände mig svettig och ful och vedervärdig men lyckades ändå tillslut hitta något som kändes okej. Vad för något? Skitiga tajts, ett turkost linne och en lång vid västaktig grej. Alldeles för mycket kläder för den där hettan, men det fick duga eftersom det var det enda jag trivdes i just då.

Det gick bra att cykla till farmor och farfar och lämna av hundarna där men sedan. Själva grejen att cykla mitt i stan, bland all denna jävla trafik! Fy helvete. Hade en konstant känsla av panik och pustade ut när vi väl var framme.

Att gå in på Arenan är inte en jättegrej längre. På något sätt lyckas jag stänga ute det mesta av obehaget och fokuserar på allt det som fyller mig med glädje. Den höga musiken, spelarna som tränar på planen, känslan av att det kommer kunna hända stordåd.

Och matchen blev ju fantastiskt. 3-o till ÖSK efter första halvlek och 4-0 när den var slut. Det var lite som att hoppa runt bland molnen. Dessutom är det alltid mysigt att ha Sofia med på matcherna. Att sitta med henne vid min sida gör mig både trygg och stolt.

Men ja. Så var vi tvungna att cykla i stan igen. Paniken. Ångesten. Obehaget.
Vi kom fram till farmor och farfar för att hämta hundarna och de hade besök av min kusin och jag tvingades in i den där känslan av självförakt när jag stod kvar i hallen och inte klarade av att gå in i vardagsrummet och hälsa.

Sista biten hem var dock skön. Jag gillar att cykla, så länge jag cyklar där det är ganska lugnt.
Och när jag kom hem kändes jag mig så slutkörd att jag var gråtfärdigt.

Så det är inte det minsta konstigt att jag är trött och lite sorgsen idag. Men jag är också stolt över mig själv. För allt jag tagit mig igenom de senaste dagarna. För att jag kämpat emot de negativa känslorna och nått målet. Det hade varit mycket lättare att bara stanna hemma, både i fredags och igår, men jag kan lova er; skulle jag gjort det skulle jag känna mig ännu sårigare idag.

Folkilska, självhat och fina människor

Jag är inne i en ganska jobbig period, fylld med trötthet, folkilska, tårar, värk och fan vet allt. Så efter en jävla massa funderande valde jag att inte följa med på bröllopet i lördags.
I början kändes det piss att inte vara med. Känslan av utanförskap var stark och det är alltid smärtsamt att bli påmind om hur jag inte fungerar som andra. Det är relativt lätt att acceptera min livssituation när jag tillåts leva i min egna lilla bubbla, men så fort jag hamnar utanför den, då blir det jobbigt.

Men mamma och pappa kom hit och umgicks med mig. Jag klippte och färgade morsans hår och vi åt pizza och såg på The Hate U Give och för första gången på alldeles för lång tid mådde jag bra. Det blev en fin kväll.

Vid halv tio åkte vi mot Fjugesta för att hämta Sofia och precis innan vi var framme vid festlokalen sade Sofia att hennes mamma och Johan ville komma ut och hälsa och när vi kom fram, och jag fick se alla dessa människor utanför det stora huset, då var jag på väg att få panik. För jag var inte alls redo att lämna bubblan.
Jag ville inte lämna bilens trygghet, inte ta minsta steg ifrån den, och hälsa på brudgummen och hans mamma inför ögonen på alla dessa främlingar. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ni som förstår, ni förstår.
Det fick mig att känna mig väldigt utsatt. Som att stiga ut på en scen, med ett stort plakat i handen, där det står Psykfall.

Typ.

Dagarna efteråt har jag gjort vad jag kunnat för att ta hand om mig själv. Just nu kämpar jag mycket med att acceptera mig själv som jag är. Jag vill tycka om mig själv igen, så som jag gjorde i vintrans och under våren. Just nu är självföraktet starkt och jag hatar både min insida och utsida.
Och att vistas bland människor när jag hatar mig själv såhär mycket, det är fan inte kul.

Just därför såg jag inte fram emot att vara social igår, när Sofias bror Daniel och hans fru Anna och deras ungar skulle komma hit och umgås. Varför? För att jag inte riktigt kan se hur andra kan må bra av mitt sällskap. Svårare än så är det inte.

MEN. Det tog inte lång stund förrän det kändes bra.

Mamma hämtade Kami vid tio (han och barn går inte alls ihop) och Kiba, han var helt fantastisk. Vi besökte olika lekplatser och Kiba tiggde till sig melonbit efter melonbit och småtjejerna fick mig att kippa efter andan medan de klättrade i en läskig jävla klätterställning (som Sofia såklart också skulle upp i).

Jag mådde bra av att komma ut och jag mådde bra av sällskapet. För sanningen är den att de alla är väldigt lätta att umgås med. Jag känner inte att jag behöver förställa mig. Och jag känner att det är okej om jag flyter undan då och då.

En av höjdpunkterna var helt klart när Ella och Kiba åkte bil tillsammans och en annan när Anna skulle ge Kiba en bit melon och han hann sluka hela biten på typ en halv sekund, med skal och allt.

Och efteråt mådde jag bättre än vad jag gjort på väldigt länge. Det blev så tydligt att sällskapet fyllt på med efterlängtad livslust i den där ballongen som så länge pyst ut mer luft än vad den borde.

Resten av dagen var jag slutkörd på det där sättet jag brukar bli efter att ha varit social men det gör ingenting. För det var precis vad jag behövde.

Jag är såklart trött och smådåsig idag också, men jag har ändå haft en fin dag hittills, med solande och bokläsning på balkongen, och senare ska Sofia och jag, förmodligen, ta en liten cykeltur med hundarna.
Imorgon ska vi på efterlängtad fotbollsdejt och lämna bort de små odjuren till farmor och farfar en stund och även om jag alltid tycker att det är jobbigt att vara ifrån dem känns det ändå okej, för jag vet att de båda älskar att vara där.

På måndag ska vi träffa de nygifta och jag kommer säkert önska att jag fick stanna hemma i min trygga bubbla innan de hämtar upp oss, men jag är lika säker på att även den socialiseringen kommer fylla på med ytterligare livslust i ballongen.
Och sedan på torsdag drar vi till Karlskoga och stannar där i några nätter ❤️