Exponering, Färdigheter, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.

Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

Det förflutna, Familj, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Tuff summering av året

Jag vaknade med ångest idag. Ångest och en ovilja att gå upp. Så jag fortsatte sova tills hundarna tröttnade på mig och jag var tvungen att ta mig samman. Även fast de var ute sent inatt har de inget tålamod alls när maten inte serveras vid samma tidpunkter som vanligt.

De senaste tre åren har jag gjort en summering av mitt år i min bullet journal och det var inte så jättekul denna gång.
Men innan jag satte mig ned för summeringen tog jag ett bad. Tidigare under dagen hade jag bestämt mig för att lufsa runt i pyjamas och med äckligt hår, eftersom vi ändå bara skulle vara hemma och spela bingo lotto och mildra Kibas raketångest. Men så sade jag till mig själv att anstränga mig lite. Så jag fixade håret och sminkade mig och när jag såg mig i spegeln hamnade humöret på botten. För att jag kände mig om möjligt ännu fulare efter att ha fixat till mig än vad jag gjorde innan.

Och så var det dags för den där summeringen då och fy fan. Mycket har varit bra det här året. Framför allt att jag numera känner noll oro och rädsla när jag är hemma själv. Det är en seger jag aldrig trott att jag skulle kunna vinna.
Men satan vad jag hatat på mitt eget yttre det här året. Jag brukade göra det för många år sedan, när jag överlag kände mig som en vedervärdig människa och därför ville göra mig så ”fin” som möjligt för att slippa känna mig ful.
Men jag trodde att jag växt ifrån det där. Att jag mognat och slutat lägga energi på skitsaker.

Tydligen inte. Nästan hela det här året har varit fyllt av det där självföraktet som kommer av att jag känner mig fet, ful och äcklig och självföraktet bli knappast bättre av att den här ytligheten får mig att känna mig som världens största fån, tönt och idiot som låter den här idiotin ta så stor plats.

Så. 2021. Hur ska jag göra för att komma ifrån det här? Jag har ingen jävla aning men någonting måste jag göra för mitt värde sitter för helvete inte i min utsida. På något sätt ska jag nå acceptans och ta död på den här ilskan och föraktet mot mig själv.
Och förutom det har jag skrivit ned två saker till att jobba på detta år:

  • Bli starkare fysiskt (träna regelbundet)
  • Göra någonting vettigt av mitt skrivande

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Familj, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Min bästa vän

Den sjunde december är en högtidsdag för er som inte redan vet det. För tolv år sedan idag, det var en söndag, blev vi tillsammans. Vi hade känt varandra i drygt ett halvår och jag hade sagt till henne att absolut inte bli kär i mig. Mitt hjärta var krossat efter att det tagit slut med mitt ex och fastän jag var ett enda självdestruktivt kaos lyckades jag hålla mig ifrån att hoppa in i ett nytt förhållande, bara för att slippa vara ensam, så som jag, om jag fått gissa, hade trott att jag skulle sköta ett krossat förhållande.

Sofia fanns kvar. Var min vän och det kändes som att hon såg mig. På något konstigt sätt. Och i slutet av november 2008, när jag trodde att jag var på väg att förlora chansen att faktiskt inleda någonting med henne, insåg jag att jag äntligen var redo. Mitt hjärta var läkt och det slog väldigt mycket snabbare när Hon fanns i min närhet.

Vi trodde båda att förhållandet skulle ta slut ganska snabbt och jag kan föreställa mig att hon trodde att det snarare skulle rinna ut i sanden då jag, de första månaderna av förhållandet, knappt klarade av att träffa henne. Varför? Nya relationer gav mig ångest. För mig har det där med att vara nykär aldrig varit en hit. Jag hatar det. Osäkerheten. Allt det nya. Jag längtade efter henne samtidigt som ångesten satte klorna i mig. Varje gång hon åkte hem till Karlskoga kändes det tomt och lite överjävligt. Jag både ville ha henne hos mig hela tiden och bli lämnad ifred.

När sommaren kom hade hon blivit min fasta punkt. Jag började i DBT och blev mer kaos än någonsin och när jag skulle åka iväg på en veckas semester nedåt i landet fick jag, kvällen innan, panik. Hur skulle jag klara mig utan henne? Det gick inte. Hon var tvungen att följa med och för Sofia verkade det inte vara något problem. Hon följde med. Fanns där för mig, precis som hon fortsatte och fortfarande gör. Som en stabil och lugnande kraft.

Jag försöker att inte förgås av ångest när jag tänker på allt jag utsatt henne för, bara genom att vara tillsammans med mig. Hon var kär i en person som dagligen kämpade för sin överlevnad, på de mest irrationella sätt. Jag knaprade benso, gärna blandat med alkohol, skar mig fyra, fem gånger i veckan, hallucinerade och hade känslosvall som såhär i efterhand är svåra att ens förstå att de kom från mig. Självmordsförsök och självförakt. Hon älskade mig fastän jag själv bara ville förgöra mig själv.

Jag förstår inte hur hon gjorde det och Sofia förstår det inte ens själv. Men jag är tacksam. De första tre åren var kaotiska och helvetiska men också fina, för vi hade varandra. Idag får jag dåligt samvete när jag går ned mig litegrann men för henne måste det vara någon form av paradis i jämförelse.

Jag gillar inte att tänka tillbaka till hur det, eller snarare jag, brukade vara. Men en dag som denna, när vi firar tolv år tillsammans, är det värt att minnas. Jag skulle inte vara där jag är idag utan Sofia. Hon har alltid funnits vid min sida. Tröstat mig när jag behövt tröst. Älskat mig fastän jag kanske inte förtjänat. Stannat när jag försökt få henne att gå.
Och se senaste nio åren… Wow.
Det finns ingen annan som hon och jag känner mig priviligerad som fått vara med och se henne växa från en osäker tonåring till den kvinna hon är idag. Och, vilket jag aldrig skulle ha trott på om jag inte upplevt det själv – men vårat förhållande blir bara bättre och bättre, fastän det känns som att det redan är så jävla bra. Alla skratt vi delar. Att få se henne fuldansa nästan varenda dag. Att krama sönder henne och sniffa henne på halsen. Jävlas lite. Det är så det ska vara. Livet. Du och jag. Och hundar. Alltid hundar.

Jag hoppas att du aldrig tröttnar på mig, fastän jag är en introvert och ganska tråkig tant, redan vid 35-års ålder.

BPS, DBT & dylikt, Det förflutna, Färdigheter, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Paranoid PS, Schizotypal PS, Svårigheter, Vardagligt

Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.