Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.

Pepp

IMG_3086.jpg

Idag ska jag på fotboll med pappa och jag är så jävla uppspelt. Pepp! Äntligen ska jag få se ÖSK spela igen och om jag har extra tur kommer vi få sällskap av favoritungen också. Det vore något 🙂

Pappa kommer och hämtar mig och odjuren efter jobbet och jag ska leta fram något bra garn ur stashen till en tröja till Kami, så jag har något att hålla fingrarna sysselsatta med hemma hos mamma och pappa innan matchen. Mamma ska ta hand om de små odjuren och sedan kommer Sofia och gör dem sällskap efter hon slutat jobbet.

Så jag mår bra idag. Väldigt bra. #tackgudomenattjagtogförnuftettillfångaochgavfotbollenenchans

Gott nytt år eller?

Jag ligger i sängen igen. Slutkörd. Har svårt att andas. Den där nedstämdheten har smugit sig på de senaste dagarna och idag slog det till rejält. Det mesta känns jobbigt och hopplöst och jag är så jävla trött.

Det var fint julfirande förra veckan, men helvete vad slut jag blev. Dagen efter gick jag runt med en extrem ångest som inte minskade i styrka förrän jag pratat med pappa. Jag mådde skit.

Och sedan tröttheten. Flera dagar sov jag väl mer än vad jag var vaken och det sitter fortfarande i till viss del.

I lördags träffade vi Lahti och Frida och att träffa nya människor är ju alltid väldigt påfrestande. Men ändå värt det. Innan de drog låg jag utslagen i soffan och förstod inte hur jag skulle orka ta mig upp till sängen.

Så blev det nyår och rädda hundar och jag insåg att jag inte gått ut på tio dagar. Tio dagar! Det blir lätt så när Sofia är ledig och jag är utmattad. Jag sover och pusslar och lyssnar på James Arthur och läser. Ser lite mysteve med Sofia. Men jag mår inte bra. Behöver ta mig ut och ännu mer behöver jag sätta upp någon form av mål för mig själv.

På måndag börjar Sofia jobba igen. Människor återgår till jobb och vardag efter ledighet och jag, jag är kvar här hemma. Fastnar i tankar av menlöshet. Vad gör jag för nytta? Går runt i mitt hem, eller snarare sitter fast i mitt hem, och vad gör jag egentligen för nytta för andra människor?

Typ så går tankarna. Och att älta är aldrig någonsin bra.

Logiskt sett vet jag ju att jag gör någon form av nytta för andra människor. Att andra uppskattar mig. Men den här utmattningen har hållit mig innelåst i mitt egna huvud alldeles för länge och då går det snabbt nedåt.

Imorgon ska jag faktiskt ta mig ut. Mamma och jag ska åka till vårdcentralen så jag kan ta blodprover inför läkarmötet jag ska på senare i Januari.

Förutom det borde jag försöka ta mig ut varje dag som är kvar av Sofias ledighet. Ta mysiga promenader med hundarna tillsammans. Komma ut i luften och ut i verkligheten.

På måndag ska jag börja skriva. En fiktiv bok vars synopsis och persongalleri jag påbörjade för flera månader sedan och som jag nu vill ta tag i. Planen är att jobba på den två timmar varje vardag och på så vis få till en rutin. Jag behöver dra mig bort från soffan och ägna mig åt annat än serier och handarbete.

Det finns ändå mycket jag vill göra. Jag vill

  • komma igång med morgonläsningen igen
  • testa mig fram i smyckesskapandet
  • pussla
  • gå på fotboll
  • ha spelkvällar
  • meditera vid mitt altare
  • gå på långpromenader
  • leka med lera
  • röra på mig
  • skriva
  • lära mig nya saker
  • städa
  • återgå till relativt strikt LCHF
  • Osv.

    Nu ska jag ta en tupplur. Orkar inte stå emot tröttheten längre. Ikväll spelar Spurs och det tänker jag inte missa. Och jag ska bada och läsa i badet och orka laga mat och mysa med Sofia i soffan. Och vara tacksam för året som gått och välkomna det nya.

    Lille trattskallen

    Kiba. Min fina lilla plutt. Min trattskalle. Redan i onsdags var han betydligt piggare än vad vi räknat med. Försökte få honom att sova i ett mörkt och tyst rum men killen var inte nöjd och redo att slappna av förrän vi alla var tillsammans.

    Idag är han helt och hållet sig själv igen. Energisk och uppmärksamhetskrävande och han har också lärt sig hantera tratten. Han går inte in i saker fullt lika ofta och det tar inte heller fem minuter för honom att hitta ett bekvämt sätt att ligga på.

    Såret läker fint och han ska fortsätta få smärtstillande i tre dagar till. Tratten ska vara på upp till fem veckor men vissa stunder, när vi har fullt fokus på honom, slipper han den.

    Så det känns bra. Känns som att det var rätt beslut.

    Annars har dagen varit fylld med ångest och oro och jag har haft svårt att koppla av. Lyckades dock äntligen få till det i hallen på övervåningen så jag känner mig ganska nöjd. En mysig plats att sitta och läsa. Så någonting bra har dagen ändå inneburit. Och Sofia och jag har haft en mysig kväll i soffan med flera avsnitt av förra årets Bonde söker fru.

    Imorgon jobbar Sofia till stängning och jag får finbesök av mamma. Pappa lät lite förvånad över min glädje att mamma skulle komma och jag förstår det. Att få besök i förra lägenheten var aldrig kul. Det var instängt och trångt och bara jobbigt. Nu finns det plats att vara på. Plats att andas och få ro. Det blir en helt annan sak.

    Men nu ska jag äntligen få sova!

    Ge mig bara lite lugn och ro tack

    IMG_2864.jpg

    Kiba ska kastreras imorgon och jag tror det är därför jag känner mig spyfärdig. Sofia ringde veterinären igår och fick en snabb tid inbokad och fastän jag vet att allt kommer gå bra kan jag inte sluta oroa mig. Tänk om de hittar en tumör. Eller något annat går åt helvete under operationen. Eller om han blir helt personlighetsförändrad.

    Det har varit jobbiga dagar. I torsdags kväll när Sofia var på julfest med jobbet gick jag ut med hundarna vid halv nio och insåg att jag inte kunde gå in igen, ifall jag inte skulle våga gå ut i trapphuset igen.
    Så jag gick runt med hundarna, på platser där jag kände mig relativt trygg, frös som satan och hatade lite på mig själv. Mitt psyke spelade mig spratt och vid ett tillfälle kunde jag inte stoppa tårarna från att rinna. Kände mig så patetisk och misslyckad. Trött på att ständigt komplicera allting.

    Under natten till fredagen dog min mobil då jag glömt ladda den och när Kamis skall äntligen väckte mig till liv var klockan tjugo i tolv. En timme och 40 minuter efter att jag skulle tagit min morgonmedicin.

    Kvällen blev dock fin även om jag var en boll av ångest och obehag. Sofia och jag klädde granen och spenderade flera timmar med Monopol och jag fick några timmar av glädje ändå.

    På lördagen mådde Sofia konstigt och när hon på eftermiddagen gått för att köpa pizza och lite annat från affären ringde hon mig och sade att hon inte kunde gå. Hon var svimfärdig, kallsvettig och illamående. När jag kom fram till henne hade hon lyckats ta sig in för att hämta pizzan och satt hopkurad på en kall bänk.
    Mamma och pappa kom och hjälpte henne hem igen. Hon drack lite mjölk och tog några dextrosol och mådde snart bättre, även om hon var utmattad.

    Och jag började såklart gråta. Allting blev för mycket.

    I måndags vaknade jag vid fyra, fylld av ångest, och lyckades inte somna om. Sofia drog till bussen efter sex någon gång och jag var precis på väg att somna när Kibas snopp fuckade ur igen.
    Tog med honom in i duschen och sprutade massa kallt vatten och mitt i allting kom Sofia hem. Hon mådde pyton och lyckades inte ta sig iväg till jobbet.
    Kiba blev sig själv igen efter kanske tio minuter och jag däckade i sängen och sov till tio.

    Och nu sitter jag här, i sängen med två slappa hundar, och mår illa när jag tänker på vad som väntar imorgon. Halv åtta, åtta ska Kiba vara där och jag har en känsla av att jag inte kommer kunna koppla av förrän jag har honom i min famn igen.

    Jag är så jävla trött. Trött och slutkörd och sårbar som ett helvete. Längtar tills fredag kväll, då Sofia slutar jobbet och vi har en lång, skön julledighet framför oss. Med slappande, och spel och böcker och serier och fotboll och en jävla massa gos framför oss.

    Fan vad jag behöver det.