Ballongen är påfylld med livslust

Vi fick riktigt finbesök igår. Natta hörde av sig och ville ses och det visade sig vara just vad jag behövde. Några timmar av samtal, frukt och skratt och när Natta gett sig av kunde jag konstatera att träffen fyllt på livsballongen med livslust.

Kami spenderade tiden i sin säng på golvet medan Kiba inte kunde få nog av Nattas uppmärksamhet. Sådär är han jämt. Kräver uppmärksamhet från den eller de som besöker oss medan Kami för det mesta är en asocial liten jävel.

Så idag känner jag mig glad och sugen på att leva. Sofia slutar redan klockan tolv och ikväll ska vi mysa till det med frukten som blev kvar från igår. Imorgon spelar ÖSK mot IFK Göteborg och på kvällen är det final i Champions League. Så ja, jag är pepp. Och lite orolig (gällande matcherna).

Solen skiner och förhoppningsvis kommer jag kunna spendera en del tid ute på balkongen idag. Läsa och lyssna på ljudbok och handarbeta.
Låter som en bra plan det där.

När det vänder

Lite kvällsläsning på balkongen innan åskan kom

Jag är helt klart på väg åt rätt håll igen. Igår pratade jag och Sofia om hur fort jag numera tappar tålamodet när jag mår sämre. Det känns som att det ändrats väldigt fort. Jag har gått från att spendera månader eller år nere i djupa dalar och nu blir jag irriterad så fort jag har några dagar som är lite sämre. Det går fort att vänja sig vid det nya. Det nya liv jag just nu lever.

Efter handlingen igår satt Sofia och jag en stund på balkongen och som så ofta annars började jag prata om Sigrid. Jag tänker fortfarande på henne väldigt ofta och jag sade till Sofia att jag önskade att hon också fått nå hit, där jag är idag. Inte att hon skulle leva mitt liv, såklart inte, men att hon också fått finna den här ron. Nått till en plats där livet är mer bra än dåligt. Jag har haft mycket tur i all min otur och jag önskar att jag kunnat ge bort en del av min tur, så kanske hon också hade funnits här idag.

Hur som. Jag mår lite bättre igen. Eller betydligt bättre. Igår pendlade energin mellan en trea och en fyra och idag känns det, hittills, som att jag är på en ganska stabil fyra. Igår både skrev jag och tvättade. Idag planerar jag att fortsätta skriva, plocka in den rena tvätten och sätta igång en ny maskin och kanske försöka påbörja ett brev.
När det vänder, och jag börjar må bättre igen, vill jag helst gasa på och inte stanna upp, men det leder alltid till att jag kraschar. Men jag försöker bättra mig. Försöker tänka efter och göra kloka val och jag tycker själv att det ändå går väldigt bra.

Igår kväll kom åskan på besök. Ett åskoväder som varade i några timmar och jag tycker alltid att det känns renande efteråt. Hundarna var lugna större delen av tiden. De hör inte lika bra längre och det var inte förrän de där riktigt höga smällarna kom som de blev rädda.
Jag låg skönt tillbakalutad i soffan och läste i Underground railroad och bara njöt av att finnas till.

Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt idag med, att njuta.

Det är inte lätt när psyket vill annat än vad jag själv vill

Födelsedagspuss. Kami fyllde 12 härom dagen ❤️

Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.

Men ärligt. Jag är så jävla slut.

Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll.
Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så.
Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.

Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar.
Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.

Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.

Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.

På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.

Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.

Så ja. Jag är slutkörd.

Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.

Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.

Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.

Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det.
Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.

Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.

Överväldigad men kapabel

Jag känner mig lite överväldigad och det visar sig i att jag är slutkörd, har svårt att tänka och lätt får ångest.
Annat vore konstigt efter veckan som jag haft. En släkting som hamnat på sjukhus utomlands och Sofias föräldrars hund som blivit skadad.

Hela fredagen var jag slutkörd och energilös. Orkade inte mycket mer än att sitta i soffan och glo på teven och tanken på att spendera kvällen i Hästhagen var allt annat än lockande. Ändå åkte jag dit och i efterhand är jag väldigt glad för att jag gjorde det.

Vi hade väldigt mysigt. Mamma och pappa skötte grillen, hundarna chillade och Kenny spelade massa skum musik i telefonen. Både Kiba och Kami var lugna och tysta förutom när Kenny kom farandes efter oss andra, men att vänta sig något annat än glada (och skärande) skall när nya personer ansluter sig vore bara lönlöst och idiotiskt.

När vi kom hem igen tog jag ett bad och sedan satt Sofia och jag ute på balkongen och mös.
Det är riktigt trivsamt där ute nu, trots det hemska nätet. Och Kiba gillar att vara där lika mycket som han gjorde på förra och när han får chansen smyger han ut och lägger sig i fåtöljen.

Igår tvingade jag upp mig själv redan vid nio så jag skulle hinna få i mig några koppar kaffe innan mamma och pappa hämtade upp mig.
Vi åkte till vackra Lanna för fotbollscupen Vincent var med i och blev mötta av en överlycklig Vincent som gjort mål i första matchen och en lika glad Natta.

Självfallet var det väldigt mycket folk där och det kändes skönt att jag kunde gömma mig lite bakom solbrillorna. Vad jag inte räknat med var att matcherna faktiskt skulle vara spännande, men det var de. Att se alla dessa minismå ÖSK-spelare var helt bedårande. Säkert det sötaste jag någonsin sett, och småpluttarna var förvånansvärt bra.
Det var dock synd att inte Sofia kunde följa med.

När jag skulle åka hem igen med mina föräldrar och Vincent blev han förkrossande ledsen, en ledsamhet som aldrig tycktes ge med sig, och det är bland det absolut jobbigaste jag någonsin varit med om. Att se honom så olycklig och att inte kunna hjälpa honom. Det var vedervärdigt och resten av dagen och kvällen hade jag en fruktansvärt stark ångest.
Jag är jävla glad att jag själv inte har barn för mina känslor skulle inte palla med det. Jag skulle gå sönder om och om igen.

Idag är Sofia i Karlskoga för att fira sin mamma och planen sedan innan var att mina föräldrar skulle ta Kiba så att jag bara skulle ha Kami att fokusera på. Det är mycket enklare att bara ha en hund att göra med när jag är såhär slutkörd.

Men med den där ångesten igår kändes det inget bra. Jag kände mig elak mot Kiba fastän jag vet att han skulle ha det bra ute i solen i Hästhagen.
Hela kvällen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle göra men ingenting kändes bra. Tillslut beslöt jag mig för att helt enkelt vara i Hästhagen jag med, fastän det skulle krävas att jag promenerade hela vägen dit. Något som kändes ganska omöjligt med tanke på hur slut jag var.

Strax innan nio imorse tog jag mig upp och ganska snabbt beslöt jag mig för att trots allt stanna hemma, tillsammans med båda hundarna. Att vara själv med dem i den här lägenheten är inte alls som det var i den förra. Både de och jag är betydligt lugnare och är det någonstans jag kan tanka energi så är det här.

Vi har varit ute på en mysig förmiddagspromenad och Kiba ligger nu ute på balkongen medan Kami är hos mig i soffan. När jag är klar här är planen att sätta mig inne i mitt craftroom och skriva brev och vid tre planerar jag att småtitta lite på matchen mellan Hammarby och Djurgården.

Imorgon ska mamma och jag ned till vallen och se ÖSK möta Kalmar och sedan kommer resten av veckan fokuseras på energitankning. Även om jag är överväldigad är jag, numer, iallafall kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter och det är en lärdom som gett mig livet tillbaka.

Motvind

Idag är en sådan dag då andra människor gör bäst i alla hålla sig borta från mig. Så länge jag kan minnas har jag haft perioder då jag inte klarar av andra människor, och jag antar att de aldrig kommer försvinna. Däremot varar de inte alls lika länge numer. Brukar inte vara mer än ett par dagar, tror jag. Och av någon anledning klarar jag ändå alltid av att vara med Sofia. Troligtvis för att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv och alltid tycks veta vad jag behöver innan jag själv nått samma insikt.

Jag vet inte vad som är fel. Eller jo, det gör jag väl. Problemet är att jag inte vet varför. Sedan i tisdags har jag haft en fruktansvärd huvudvärk som gjort det omöjligt för mig att skriva. Inga tabletter har hjälpt och jag har spenderat de senaste tre dagarna i soffan. Att inte kunna skriva och följa mina rutiner skapar oro och en känsla av missnöje. Och att ha huvudvärk utan att veta vad det beror på, det är skitjobbigt. Jag vill ha kontroll. Veta när det kommer ta slut så jag har någonting att se fram emot. Nu får jag istället för mig att värken kommer vara för evigt.

Värken i skallen var dock inte fullt lika intensiv igår. Istället var jag utmattad. Hundarna var tackolov lugna och vi spenderade större delen av dagen i soffan. Sofia jobbade till sju och när hon kom hem vid halv åtta låg vi alla tre och mös till norska Farmen.

Utmattningen skulle kunna bero på en sak som hände i onsdags när jag var ute med hundarna.
Jag har alltid stenkoll på vad som händer runtom mig. Stenkoll. En kille som gav mig skumma vibbar (vilket lika gärna kan bero på mina diagnoser som på energier) gick förbi oss när vi var på väg bort till gräsplan vid Rostaskolan. Jag minns att jag tänkte att det var skönt att han gick åt motsatt håll, för jag är alltid lite smånojjig när jag är i den där skogsdungeliknande grejen.

Men så vände han och började istället gå åt samma håll som oss. Precis innan skogsdungen saktade jag ned så jag kunde hålla koll och helt plötsligt stannade han. Han gjorde ingenting. Tittade inte på något. Bara stannade och stod helt still så vi blev tvungna att gå om honom.

Kiba var för besatt av att leta harpluttar att han inte märkte av mitt påslag, men Kami, han blev min spegelbild och vände sig hela tiden om för att kolla mot snubben som såklart började gå sakta strax efter att vi gått förbi.
Jag låtsades titta mot Kami för att hålla lite koll. Se om han närmade sig. Var som uppslukad av den där förbannade rädslan.

Vi kom ut ur dungen och jag stannade. Lät hundarna nosa harpluttar länge så att snubben hann komma en bra bit före. Och inte förrän han var trettio, fyrtio meter bort började jag gå igen.

Det som hände kan lika gärna vara ett påhitt av min hjärna som ett faktiskt skumt beteende av snubben. Jag vet inte och det spelar heller ingen roll. Den där skräcken jag kände var lika stark, oavsett om det var ett verkligt hot eller inte.
Och klart som fan att jag blev trött efter det.

Sedan är det grejen med sommartid. Jag orkade inte hålla på och ställa om mina medicintider när det ändrades till sommartid och all medicin jag tar, tar jag numer en timme senare? (Tidigare? Jag har fan ingen koll). Och det påverkar säkert också.

Och så har jag ju glömt nämna att jag ätit en jävla massa ostbågar den här veckan. Tror det blev fyra kvällar i rad och jag vet sedan tidigare att jag går ned mig när jag äter massa kolhydrater. Jag vet inte om det är därför jag är nere just nu, kanske behövs mer kolhydrater än så.

Så ja, jag mår inte särskilt bra. Och jag hatar att inte kunna peka på vad som är orsaken. Att inte veta.
Kasst mår jag iallafall. Är trött och håglös och ingenting känns roligt. Och alltid när jag hamnar i en dipp får jag för mig att det kommer vara så för alltid. Att jag aldrig kommer må bra igen.

Vad jag behöver göra är att ta hand om mig själv. Lättare sagt än gjort, men jag tror jag ska återvända till soffan och fortsätta glo på norska Farmen och fästa trådarna till en tröja jag virkat till mig själv.
Sofia slutar redan vid ett och att bara ha henne i närheten kommer göra att det känns bättre. Och imorgon är det Readathon. Just nu ser jag inte fram emot det, men det kommer göra mig gott.