Jag är fullt kapabel att ta hand om mina sårbarheter

De här hundarna, de är så välgörande för mitt psyke. Jag är precis hemkommen från vår förmiddagspromenad och eftersom jag varit väldigt trött den här veckan var jag extra noga med att vara mindful. Det är inte direkt svårt under den här årstiden när naturen är mer magisk än någonsin.

Kiba, den lilla tokstollen, fick mig att skratta. En stadsbuss stannade en bit framför oss och bland de som gick av var det två äldre kvinnor. Kiba satte sig och vägrade gå, ögonen konstant fästa på kvinnorna, och han vägrade gå vidare förrän de hade uppmärksammat honom. Han satt där och glodde och kvinnorna, som varit inne i ett samtal, fick syn på hans tittande ögon, skrattade och hälsade på honom.
Det är så typiskt honom att göra så, vilket är idiotiskt eftersom han tycker främlingar är läskiga. När okända brukar se honom i ögonen, och ännu mer när de talar till honom, morrar han och reser ragg.
Men inte denna gång. Han bara stirrade, dock med svansen nere, och så lyckades jag få honom med mig tillslut.

I måndags träffade jag överläkaren på Karla. Jag träffar henne en gång per år för en check up, och inför det var jag tvungen att ta massa blodprover, vilket jag gjorde med mamma förra veckan.
Testerna kom tillbaka fullt normala och det var skönt att kunna fokusera på de framsteg jag gör och även långsiktiga mål jag har.
Jag gillar henne. Hon är inte alls sådär stel och nedlåtande som psykläkare så ofta är. Dessutom frågade hon mig om ärren på kroppen. Pratade om det på ett lättsamt sätt som tar död på tabut kring självskadebeteende.
Hon är helt enkelt en fantastisk person, på helt rätt plats. Alla patienter som får träffa henne borde vara tacksamma.

Men nu är jag som sagt väldigt trött och har därför inte lyckats vara lika aktiv och produktiv som jag varit innan vilket faktiskt är bra. Jag behöver ju jobba på det, på att acceptera att jag inte alltid orkar.
Det är svårt och nu när det är fredag börjar jag tröttna. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om tvätt och städning och att jag helst bara läser när Sofia är hemma. Men jag vet ju att det kommer vända, tids nog. Det enda jag kan göra är att stå ut och acceptera och egentligen borde jag vara glad, för jag mår trots allt rätt så bra. Och jag är kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Brölande machomän, söndertuggat finger och mållös fotboll

Det är bara att konstatera och acceptera att jag idag kommer få betala priset för gårdagen 😒 Visserligen vaknade jag av mig själv vid nio igen och jag gick upp direkt igen. Men jeez, hela kroppen känns lite halvt ur funktion.
Ögonen känns svullna och är ljuskänsliga och torra efter gårdagens konstanta blåst. Dessutom tycks de hela tiden försöka stänga sig själva.
Och kroppen är matt och kraftlöst vilket gör att jag tvingas ta små pauser flera gånger under varje mening jag skriver.
Vi ska laga fyra rätters mat idag och jag ska också gå minst 6000 steg, ett stegmål som jag fan inte tänker låta mig skippa hur mycket jag än önskar att jag kunde.
Så fort jag är klar här ska jag pallra mig upp till övervåningen, ta på mig något bekvämt som tajts och en mysig tröja och sedan är det bara att fortsätta häva kaffe och tvinga upp ögonen som stängs av sig själva var och varannan sekund.

Men dagen igår var fantastisk. Som planerat gick vi med hundarna hem till mina föräldrar. Hundarna är inte vana vid att gå inne i stan men båda skötte det väldigt bra. Kiba försökte ta sig in på Bra Zoo när vi gick förbi och Kami tuggade sönder mitt finger när jag försökte dra ut en stor bit folie som han försökte svälja. Dessutom behövde vi lyfta hundarna tre eller fyra gånger inne i stan för att marken var täckt med glassplitter (Hur orkar någon bo inne i stan med hund?)

Vi lämnade hundarna till pappa och skyndade iväg till Behrn Arena. Flera ÖSK-spelare satt inne på området och skrev autografer och jag blev precis sådär pinsamt starstruck som jag alltid tycks blir när jag får se en spelare på nära håll. Nu gick jag inte mer än någon meter ifrån Kevin Wright och de tre andra spelarna och jag kan säga att jag just då var tacksam över min sociala ångest. Annars hade jag säkert förvandlats till en pinsam, tonårsfangirl. Nåja.

Matchen var kass. Den slutade 0-0 och jag fick ångra att jag sagt, lite kaxigt, att vi lätt skulle ta de där tre poängen. Men det var mysigt att vara där med både Sofia och mamma. Min mamma, hon är så jävla härlig. Hetsig som en huligan emellanåt, och jag fick skratta en hel del.

Planen var att vi skulle få skjuts hem men både Sofia och jag kände för att gå hem igen. Så det gjorde vi. Strax efter Svea Parken var det någon irriterande snubbe som skrek efter oss från en bil som fastnade vid ett rödljus. ”Öh bruuuudar,” med brölig röst. ”Viider,” när vi vägrade ge honom uppmärksamhet. Jag fortsatte stirra rakt fram medan Sofia pekade finger.
När bilen åkte förbi och vi fick se att det var mina föräldrar i bilen, och min mamma som brölat efter oss, blev vi både paffa och fulla i skratt. Hon hade lyckats lura oss båda. Jag var övertygad om att det var några Sundsvall-supportrar som blev triggade av min ÖSK-tröja 😉

Vid Norra Station går det inte längre att gå över järnvägen, vilket i sig kanske är bra, men istället behövde vi ta oss upp på en stålställning som skulle föreställa en bro och trappa och Sofia kunde inte hålla sig för skratt medan jag skräckslagen fastnade på bron och inte vågade gå vidare.
Jag är höjdrädd som satan och det kändes så jävla instabilt. Tillslut bestämde jag mig för att springa över så det skulle vara över så fort som möjligt, men Kami var trött och orkade knappt springa och därför tog det fruktansvärt lång tid iallafall.

Hundarna spenderade resten av dagen sovandes. Kami som annars är lättväckt och vaknar till så fort vi rör oss litegrann bara fortsatte sova.
Vi var också trötta. Som satan.

Samtidigt som vi gick hem spelade Spurs mot Crystal Palace, en match jag ändå inte kunde se för att ViaPlay av någon dum jävla anledning inte visade den. Under första halvleken plingade det som fan i mobilen och det blev 4-0 till Spurs under de första 45 minutrarna. Irriterande som fan att jag inte kunde se en match som jag högst troligt hade älskat att se.

Vid halv sex spelade PSG, även det en match som var mållös nästan hela matchen och jag var så jävla trött på fotboll just då. Tillslut gjorde Neymar mål, tackolov, men överlag var det ingen bra fotbollsdag igår.

Nåväl. Tydligen blir jag extra babblig i skrift när jag är trött. Jag funderar på att lägga mig en stund igen. Det här är bara fånigt att kämpa emot. Bättre att jag sover en stund till så kanske jag orkar göra det som behöver göras lite senare.

Allt blir lättare när jag tycker om mig själv

Det är inte ofta jag tar mig upp innan tio på helgerna. Vanligtvis sover jag tills mobilen börjar tjuta för att det är dags för morgonmedicin och då brukar jag irriterat släpa mig upp, mer en zombie än en människa, instabil på trötta ben nedför trappan som aldrig är brantare än när jag är nyvaken, och vidare till vardagsrummet där jag har dosetten.

Idag vaknade jag av mig själv vid nio, antagligen för att min kropp börjat vänja sig vid att gå upp runt den tiden. De senaste två veckorna har jag under vardagarna jobbat på att ta mig upp just klockan nio och idag kände jag mig glad och redo att gå upp när ögonen slogs upp.

Satt en stund och pysslade med min bujo och sedan fick jag äntligen börjar läsa i You had me at hello av Mhairi McFarlane. Jag fick den tidigare i veckan och ville börja läsa den genast men tvingade mig själv att bli klar med En shopaholic i Hollywood först. Shit, vilken långdragen och onödig bok att läsa.

Nu är klockan halv elva och jag är påklädd (svarta tajta jeans och en svart- och vitrandig tröja) och ska passa på att skriva en liten stund innan det är dags att fixa frukost.

Sofia ligger fortfarande halvsovandes i sängen och planen är att jag ska få upp henne vid elva och efter det steka kesoplättar till frukost. Halv ett ska vi ta hundarna och promenera hem till mina föräldrar. Pappa ska vara hundvakt medan Sofia, mamma och jag ska på matchen mellan ÖSK och Sundsvall och jag är precis lika taggad som jag brukar vara inför en match.

Det känns bra att vara jag. Ganska enkelt för ovanlighetens skull och jag har insett hur mycket lättare livet blir när jag inte känner ett ständigt förakt och äckel inför mig själv. Istället för att känna mig som en uppsvullen klump med grisögon trivs jag faktiskt i min kropp och i mitt jag. Det är lyx. En lyx jag absolut tänker ta vara på.

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.