Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.

De sista dagarna av ledighet

Sofias fyra veckor långa semester tog, såklart, slut alldeles för fort. Nu är det måndag igen. Tillbaka till vardagen med allt vad det innebär, men först tänker jag skriva lite om dagarna i Karlskoga och de sista dagarnas ledighet.

Tre nätter spenderade vi i Karlskoga och vi blev upphämtade vid elva förra lördagen. Hundarna blev lika glada som alltid när vi kom fram och de fick nosa runt på tomten.

På kvällen köpte vi med oss mat och åkte genom skogen tills vi kom till Nora. Efter lite letande hittade vi en ledig bänk vid en lekpark och satt där och åt innan resandet fortsatte.

Jag älskar att åka bil och har gjort det så länge jag kan minnas. Mitt ex brukade ta med mig ut på turer med bilen när ångesten var ohanterbar för det är någonting med det som gör mig lugn.
Vi hamnade i Rusakulan. Heter det så? Mitt inne/uppe i ingenstans och med en utsikt som slår det mesta.

Sedan fortsatte resan genom skogen tills vi kom fram till Karlskoga och längs med vägen fick vi olika historier berättade för oss, bland annat om hur Sofias föräldrar träffades en gång i tiden ❤️

Söndagen var solig och varm och jag var slutkörd redan när jag gick upp.

Monicas vän Gunilla kom över på besök, och likaså Sofias mormor. Vi lyxade till det med frukt och sedan var jag tvungen att vila, för typ sjunde gången den dagen eller något.

På kvällen åkte vi ut på en tur igen, denna gång till Kristinehamn.

Vi gick ut en stund i närheten av hamnen och Sofia tog massa kort medan jag försökte hindra Kiba från att hoppa ned i vattnet.

På tillbakavägen åkte vi längs med skogsvägar igen och jag, som hamnade i något slags meditativt tillstånd, fick plötsligt en bokidé som hann växa till sig rejält innan vi stannade till vid Möckeln för att far och dotter skulle ta kort på skymningen.

Magiskt.

På måndagen blev det korsordslösning på tomten och en hel del vilande.

Och på kvällen slog jag mig ned i bäddsoffan i gästrummet, tog fram min stickning och njöt av att se ÖSK vinna stort över Helsingborg (4-1).

Vi åkte hem på kvällen på tisdagen och jag var fullkomligt slutkörd. Vet knappt vad jag gjorde onsdag och torsdag men på fredagen tog Sofia, jag och hundarna en liten cykeltur. Först stannade vi till i Hästhagen så jag kunde ge Vincent en Pokemon-boll jag virkat och sedan fortsatte vi till farmors systers grav.

Jag plockade blommor längs med vägen. Ville att det skulle vara vilda blommor för det var vad Birgit själv brukade plocka medan hon levde. Ofta från sin tomt. Enormt vackra buketter.

På lördagen cyklade vi till Hästhagen och åt middag där.

Natten mellan lördag och söndag.

Och igår lagade vi massa mat och gnällde för att semestern nu är över. Som vanligt har det gått alldeles för fort.

Men jag försöker vara positiv. Så fort jag är klar med inlägget här ska jag fortsätta spåna på den nya bokidén och det är något jag längtat efter sedan idén först kom till mig där i bilen.
Sofia jobbar till fem och klockan sju ska jag på match med mamma.
Så det ska nog funka att komma tillbaka till vardagen igen.

En dag i Fjugesta

Det blev en väldigt fin måndag. Johan hämtade upp oss vid Coop vid halv ett och en stund senare var vi framme i Fjugesta.

Jag hann sticka lite medan Johan grillade och Sofia och Cissi fixade med saker i köket.

Grillmästarn själv.

Kami var mest bara allmänt bedårande och söt. Han skällde ut två tonåringar som gick förbi medan vi var ute men förutom det var han förvånansvärt tyst.

Och Kiba hade fullt upp med att gå på upptäcksfärd på den stora tomten.

Johan och Cissi ♥️

Efter maten gloddes det i en tjock bok med hundraser medan Kami försökte ta sig upp i fönstren för att kunna vakta.

Både han och Kiba var rastlösa när boken var färdigglodd och vi gick ut igen.

Vi gick runt och åt bär och Kiba dammsög Krusbärsbusken.

Det var helt enkelt en fin sommardag och vi kom inte hem förrän vid åtta på kvällen.

Och nu betalar jag priset för allt jag gjort den senaste tiden. Sov fyra timmar på dagen igår och kroppen och skallen är matt och trött och lite halvt ur funktion.

Men som jag brukar säga; det är värt det. Jag har några dagar att vila upp mig innan vi drar till Karlskoga (på lördag, inte torsdag som jag tidigare skrivit).

Små steg mot frihet

Idag ska jag vila. Ingenting annat. Det regnar ute och är således en alldeles utmärkt dag att ägna sig åt läsning, läsning och lite handarbete mixat med serietittande. För tro mig, jag både förtjänar och behöver det.

Jag försöker ta mig ur min bubbla och inte vara en passiv, tråkig flickvän under Sofias semester och därför tog vi en cykeltur med hundarna i fredags, på kvällen.
Det är svårt att beskriva vad som hände inne i mig när vi cyklade upp på stan. Det är så sällan jag kommer ut, utanför min trygghet i Rosta.
Framför allt är det väldigt sällan jag vistas inne i stan. Och känslorna och intrycken blev många.

På ett sätt kändes det som att jag inte varit inne i stan sedan jag var tonåring, vilket såklart inte stämmer, även om det har ett uns av sanning i sig. Så jag slungades bakåt i tiden, till en 17-årig Mana, och det var en väldigt konstig upplevelse.
Dessutom luktar människor så förbannat mycket parfym. Har det alltid varit så? Människor som antingen passerade oss eller som vi passerade, som var överhöljda av en parfymdoft så stark att det nästan blev svårt att andas.

Helt enkelt blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Vi cyklade upp på Järntorget och hjärtat rusade. Människor överallt. Och bussar att väja för. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och trampade på i panik och kunde inte riktigt andas förrän vi närmade oss Stadsparken. Där var det iallafall lugnare.

Vi stannade till i Wadköping och gick runt bland de vackra, gamla husen. Det är tveksamt om det finns en finare plats i Örebro.
Jag försökte landa i mig själv och fokusera på nuet medan vi vandrade runt där, men det var inte lätt. Hela tiden kämpade jag emot den starka impulsen som sade åt mig att fly och det var inte förrän vi gick längs med Svartån och hundarna började äta gräs som jag inte längre ville springa därifrån.

Men tro inte att jag inte tyckte att det var värt det för det var det. Det är värt det. Att för en stund lyckas bryta mig fri från mina bojor och komma ut i verkligheten. Spendera tid i en stad som är min, och som jag älskar, men som jag så sällan besöker.

När vi väl hoppade upp på cyklarna igen var jag ändå lite lugnare och vi tog en kringelkrokig väg hemåt för att inte komma hem för snabbt. För vi alla, både jag, Sofia och de två små pälsdjävlarna, älskar våra cykelturer.

Sedan blev det lördag. Och det är väl främst vad som hände igår som gör att jag är så sårig idag (mentalt, inte fysiskt).
Planen var att cykla med hundarna till farmor och farfar, lämna av dem där för att cykla vidare till Behrn Arena, se på matchen, cykla tillbaka till farmor och farfar för att hämta djuren igen och till sist cykla hem.

Mitt helvete började redan timmarna innan vi skulle dra. I ungefär en timme försökte jag hitta kläder som kändes bra. Med bra menar jag att de ska vara bekväma, få mig att känna mig fin och de ska också kännas jag. Vilket var ett helvete.

Jag antar att jag behöver förklara varför det är en så stort grej för mig, att hitta kläder för att gå på en jävla fotbollsmatch.
Jag är inte helt hundra på att jag har rätt, men jag skulle gissa att det ligger till ungefär såhär (varning för väldigt grova generaliseringar): För mig är fotbollsvärlden en plats för sådana som passar in i samhället. På samma sätt som min gamla högstadieskola kändes som en plats för främst de ”fungerande” och där jag alltid kände mig som världens största missfoster som aldrig skulle passa in, så känns också fotbollsvärlden. Och för att beträda en sådan värld behöver jag känna mig trygg i mig själv och just nu, när jag kämpar så mycket med min självkänsla, är det nästintill omöjligt.

Först tog jag på mig en långklänning jag vanligtvis brukar känna mig fin i, men igår gick det inte alls. Magen stod ut. Brösten hängde. Jag såg ut som en övermogen tomat som skulle få klänningen att spricka i sömmarna.
Testade olika BH:ar, olika tröjor, linnen, kjolar, klänningar. Kände mig svettig och ful och vedervärdig men lyckades ändå tillslut hitta något som kändes okej. Vad för något? Skitiga tajts, ett turkost linne och en lång vid västaktig grej. Alldeles för mycket kläder för den där hettan, men det fick duga eftersom det var det enda jag trivdes i just då.

Det gick bra att cykla till farmor och farfar och lämna av hundarna där men sedan. Själva grejen att cykla mitt i stan, bland all denna jävla trafik! Fy helvete. Hade en konstant känsla av panik och pustade ut när vi väl var framme.

Att gå in på Arenan är inte en jättegrej längre. På något sätt lyckas jag stänga ute det mesta av obehaget och fokuserar på allt det som fyller mig med glädje. Den höga musiken, spelarna som tränar på planen, känslan av att det kommer kunna hända stordåd.

Och matchen blev ju fantastiskt. 3-o till ÖSK efter första halvlek och 4-0 när den var slut. Det var lite som att hoppa runt bland molnen. Dessutom är det alltid mysigt att ha Sofia med på matcherna. Att sitta med henne vid min sida gör mig både trygg och stolt.

Men ja. Så var vi tvungna att cykla i stan igen. Paniken. Ångesten. Obehaget.
Vi kom fram till farmor och farfar för att hämta hundarna och de hade besök av min kusin och jag tvingades in i den där känslan av självförakt när jag stod kvar i hallen och inte klarade av att gå in i vardagsrummet och hälsa.

Sista biten hem var dock skön. Jag gillar att cykla, så länge jag cyklar där det är ganska lugnt.
Och när jag kom hem kändes jag mig så slutkörd att jag var gråtfärdigt.

Så det är inte det minsta konstigt att jag är trött och lite sorgsen idag. Men jag är också stolt över mig själv. För allt jag tagit mig igenom de senaste dagarna. För att jag kämpat emot de negativa känslorna och nått målet. Det hade varit mycket lättare att bara stanna hemma, både i fredags och igår, men jag kan lova er; skulle jag gjort det skulle jag känna mig ännu sårigare idag.