Fantastiska dagar

Det är snart dags för mig att bege mig ut med de små odjuren, men innan dess vill jag hinna avnjuta en kopp kaffe och skriva kort om min helg. Vaknade alldeles för sent idag. 09:50 visade klockan när jag äntligen lyckades ta mig upp och helvete vad besviken jag blev på mig själv. Nu dunkar skallen och jag har inte hunnit sitta ned och ta det lugnt ett bra tag innan det är dags att gå ut.

Istället har jag ätit lite zucchini, bäddat sängen (någon från ÖBO kommer äntligen hit i eftermiddag och börjar fixa hålen i taket i sovrummet!) och klä på mig. Trött och matt i kroppen och inte alls redo att komma igång med dagen.

I fredags sade jag till mig själv att jag skulle njuta mer av helgen än vad jag gjorde förra. Verkligen uppskatta minuterna av lugn och trygghet när Sofia finns i min närhet. Ändå gick helgen så jävla fort – igen- och jag kan inte säkert säga att jag uppskattade den mer. Fast nej förresten, det är fel. Helgen som gått var fantastisk och jag älskade den och säkerligen är det därför det gick så jävla fort.

I lördags gick mamma och jag på match, ÖSK mötte GAIS och det slutade 2-1. Mysigt som sjutton att titta med mamma, och sitta och mysa under filten tillsammans för att hålla värmen.

Jag har läst, sett på Talang, glott på Outlander, pusslat och lyssnat podd. Och bästa dagen var igår. Vi lagade mat för den kommande veckan och eftersom jag är så jävla bra på att organisera och strukturera upp saker – jag är inte ironisk – tog det inte ens två timmar.
På eftermiddagen tog vi en långpromenad med hundarna och lät dem båda använda felxikoppel och Kiba flög som en jojo som tagit uppåttjack. På kvällen glodde vi på Farmen och vid nio var det match mellan PSG och något annat franskt lag (seriöst, jag kommer aldrig lära mig de namnen). Och så läste jag ut en bok.

Med andra ord en produktiv helgdag och det är det jag så ofta misslyckas med. Att faktiskt göra saker om helgerna. Istället blir jag passiv och inbillar mig att det är vad jag behöver och vad jag vill när det i själva verket troligtvis är min allra största fiende.

Och fredagen, den var helt fantastisk den med. Tog mig upp innan åtta och glodde på norska farmen och stickade och i reklampauserna passade jag på att pussla (mamma och pappa överraskade mig med fem pussel från Erikshjälpen i onsdags och nu har jag nog med pussel för ett bra tag framöver :)) Vid elva gick jag ut med djuren och njöt av våren och inne igen satte jag mig vid köksbordet och skrev och lyssnade på James Arthur.

Tre timmar och trettio minuter skrev jag och Kiba och Kami låg lugnt i soffan och sov och lät mig vara kreativ. Så när jag var färdig tyckte jag att de förtjänade en belöning och därför blev det lek (med Kiba) och gos (med Kami) innan vi gick ut igen.

Hemma igen stekte jag en herrans massa pannkakor så jag kunde frysa in och ha i framtiden (allt är redan uppätet) och pusslade och sedan kom Sofia hem ❤

Så jag har väldigt fina dagar bakom mig och inget säger att idag ska bli något sämre. Sofia slutar två och klockan tre ska snubben från ÖBO komma hit och fixa taket. Då kommer jag vara ute med hundarna och gömma mig (eller snarare promenera). Det blir inte lika mycket tid att skriva som i fredags, men jag får försöka acceptera det. Kanske kan jag fortsätta skriva efteråt. Det visar sig.

Men nu är det dags att ge pälsbollarna mat och gå ut. Solen skiner bakom molnen och parken är mer grön än vit. Vår ❤

Match med lillkillen och Sofia

I lördags var jag på match med Sofia och Vincent. Att Vincent skulle sitta med oss var en bonus jag fick reda på bara några timmar innan och det är en underdrift att säga att jag blev glad.

Själva matchen blev det dock inte särskilt mycket fokus på. Från början var Vincent intresserad. Han satt mellan Sofia och mig och ropade glatt Rogic! Rogic! Rogic!
När han inte såg Rogic från sin plats frågade han oss var han var och efter en stund började han även fråga efter Omoh, som han kallade Omis (seriöst, går det att vara sötare?) Så Rogic, Omis och Oscis var tydligt hans favoriter.

Kenny var nere vid plan och tog bilder och varje gång Vincent fick syn på honom sken han upp och tjöt glatt Pappis! Där är min pappis!
Och stoltheten i hans röst när han sade att pappa filmade ÖSK ❤

ÖSK mötte Degerfors i en träningsmatch och när en degerforsare gjorde någonting som Vincent inte gillade började han bua och inte fan slutade han. Bu bu bu bu bu. Om och om igen så gubben framför vände sig om för att ta reda på vad ljudet kom ifrån. ”Jag buade åt det röda laget,” var Vincent snabb att säga och slutade sedan. För denna gång 😉

Men att sitta en hel match var nog lite för mycket för honom. När vi köpte popcorn i halvlek retades han med Sofia och försökte göra det omöjligt för henne att ta några och som från ingenstans började han glo på någon raden bakom oss och han slutade inte! Jag kände sakta paniken komma krypande för han vägrade att lyssna på oss när vi sade åt honom att sluta och stundvis kände jag för att ta honom i handen och gå.

Mamma och pappa var hundvakt ❤

Men överlag var det väldigt roligt. Vincent med alla roliga kommentarer och frågor och jag kände mig stolt när jag satt där med min fotbollsgalne lille brorson.
”Blev det gult kort?” Hoppfull Vincent.
”Nej.”
”Rött då?”
”Nej, inte det heller.”
Detta upprepades så fort någon från Degerfors tycktes komma för nära en ÖSK-spelare och lika besviken blev han varenda gång. Självfallet missade han de gånger någon faktiskt fick gult kort 😉

Vid ett tillfälle berättade han för mig om när han gjorde mål.
”Då ska jag kalla dig Cavani,” svarade jag stolt.
”Jag är ingen CABANI! Jag är DRAGON!”

Och alla gånger han tyckte att domaren hade fel. Han lät som en miniversion av sin farfar när han frustrerat morrade att det var frispark och irriterad som sjutton när han ansåg att det var inkast (tilläggas bör att jag är långt ifrån fullärd när det kommer till fotboll, så jag höll mest bara med honom).

Hur som. Det var riktigt fint att äntligen gå på en match med lillkillen men jag är glad att det bara var en träningsmatch eftersom det var allt annat än lätt att hänga med i vad som hände på planen samtidigt som Vincent ville ha vår fulla uppmärksamhet 😉 Nu längtar jag tills jag får se honom spela ❤

Mig själv igen

Idag har jag varit mig själv igen. Precis som jag trodde igår vaknade jag imorse upp ur den där dimman som ibland tar över hela mitt jag.

Jag har varit mig själv och Kiba, älskade gamling, han har också varit sig själv och irriterat Kami med sitt uppmärksamhetssökande.

Har främst spelat Sims, men också veckohandlat, badat, städat mitt skrivbord och fortsatt läsa i (dont) call me crazy som är en samling berättelser från personer som lider av psykisk ohälsa. Jag älskar den, samtidigt som jag saknar berättelser från de som är som mig, de som inte kan sköta ett så kallat vanligt liv med arbete och dylikt. Människorna i boken har lyckats på ett sätt som jag aldrig kommer kunna göra och min rädsla med boken är att människor, de som förstår till viss del men långt ifrån tillräckligt, ska tro att det är så det är för alla. Att boken ger en enhetlig bild när en stor bit av oss faktiskt har utelämnats.

Nåväl. Har lyckats slita mig från boken och ligger i sängen med Kiba bredvid mig. Är fortfarande angstig för imorgon men inte mer än att jag kan hantera det. Och jag tror att jag till och med kommer lyckas njuta 😊

Ibland blir det extremt

Jag har mått väldigt bra den senaste tiden. Januari som helhet har nog varit bättre än jag någonsin kunnat tro, men nu ligger jag här i sängen med en ångest som gör mig spyfärdig och har svårt att få mig själv lugn.

Det blev mycket på en gång. För det första ska jag på revy på fredag med Sofia, hennes mamma och syster. Revyn i sig, att vara där bland alla människor, gör mig inte jättenervös men att mamma och pappa ska ta hand om hundarna, och det hemma hos oss, känns jättejobbigt. Sofia har berättat för mig att Kiba brukar yla när jag lämnar dem. När mamma var hundvakt när jag var på fotboll med pappa hade han ylat igen. Och det gör mig såklart nervös. Jag är rädd att han ska bli hysterisk och båda hundarna ska skälla utan stopp och – här blir allt ett enda kaos, som kort går ut på att vi blir hemlösa. Katastroftankarna är enorma.

För det andra råkade jag radera Sofias simsfamilj som hon spelat med i kanske en vecka. Hon är inte det minsta sur, har till och med börjat på en ny, men jag mår piss. Känner mig så jävla taskig.

För det tredje strular adlibris och jag är rädd att en postnisse ska ringa på dörren.

Och för det fjärde – Kiba. Han är så rädd. I några dagar nu har han velat fly in i badrummet för att gömma sig under badkaret, på samma sätt som han alltid gjort när det åskat och vid nyår. I eftermiddags smet han upp till övervåningen när jag inte märkte det. Eftersom han kissat i sängen några gånger har vi ställt för en grind överst i trappan och tidigare idag försökte han ta sig igenom den.

Så i eftermiddags hörde jag att det lät konstigt. Trodde det var någon granne och fortsatte spela. Men det fortsatte och jag insåg att Kiba inte låg i soffan och fick en känsla av att jag borde kolla efter.

Och visst fan, han var högst upp i trappan, fast mellan spjälorna till räcket. Frambenen på ena sidan och kroppen fast i ett hårt grepp mellan spjälorna.

Jag blev skiträdd även om jag tycker att jag höll mig lugn. Förstod inte hur jag skulle få loss honom för han satt så jävla hårt men efter lite pillande med frambenen lyckades jag tillslut dra ut honom.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att han är mer rädd nu. Vilket inte vore konstigt. Situationen blev säkert traumatisk för honom.

Jag är bara så rädd att det ska vara något allvarligt fel. Något fel som jag och Sofia är blinda inför och när jag ör orolig för någon av hundarna blir jag lätt hysterisk. Vill få en akuttid hos en veterinär och undersöka allt som går att undersöka. Får svårt att andas och tänka logiskt och rädslan tar över.

Men jag vet ju att om det här fortsätter kommer vi kontakta veterinären. Igen. Jag hatar bara att inte veta. Han tycks ljudkänslig som aldrig förr och blir rädd av minsta lilla.

Min älskade plutt. Jag vill bara att han, och Kami, ska få må bra och vara smärtfria.

Ska försöka sova nu. Sådana här intensiva känslosvall brukar minska i styrka efter en natts sömn och då brukar jag kunna tänka klart igen. Det svåra nu blir att slappna av och somna. Bara det är avklarat kommer jag vara starkare igen.

Pepp

IMG_3086.jpg

Idag ska jag på fotboll med pappa och jag är så jävla uppspelt. Pepp! Äntligen ska jag få se ÖSK spela igen och om jag har extra tur kommer vi få sällskap av favoritungen också. Det vore något 🙂

Pappa kommer och hämtar mig och odjuren efter jobbet och jag ska leta fram något bra garn ur stashen till en tröja till Kami, så jag har något att hålla fingrarna sysselsatta med hemma hos mamma och pappa innan matchen. Mamma ska ta hand om de små odjuren och sedan kommer Sofia och gör dem sällskap efter hon slutat jobbet.

Så jag mår bra idag. Väldigt bra. #tackgudomenattjagtogförnuftettillfångaochgavfotbollenenchans