Så länge jag inte kämpar emot kommer det snart vända

Ända sedan Sofia tog sitt körkort har jag drabbats av overklighetskänslor. Inte extrema, och inte heller konstanta, men de dyker upp nästan dagligen och slungar in mig i en bubbla av obehag. Det är inte oväntat. Tvärtom. Jag hade räknat med både ångest och stark overklighet när Sofia klarade sitt körkort och blev förvånad när det enda jag kände var glädje.
Men som sagt, lite kämpigt är det. Psyket är inte heller vant vid att lämna lägenhetens trygga väggar såhär ofta vilket gör mig trött och slutkörd.
Men allt det här är värt det. För jag älskar det. Livet har förändrats för både mig och Sofia och det till det bättre. Att spontant kunna ta en tripp till något naturreservat och vandra runt planlöst, det är… det ger livslust.
Min hjärna och min själ behöver bara vänja sig vid allt det nya. Jag behöver acceptera de negativa delarna och inte kämpa emot, precis så som jag redan gör. Fortsätter jag så kommer obehaget snart försvinna och energin att återvända.

I söndags åkte vi till Sörön naturreservat efter att jag letat upp det på nätet. Vi, eller främst jag kanske, ville åka iväg någonstans och gå en promenad i lugn och ro och Sörön verkade perfekt såhär års, då de flesta verkar besöka naturreservatet på våren.

Jag älskade det. Sofia… nja. Det var blåsigt som satan och hon tröttnade snabbt på att hålla sig och Kiba undan alla koblajjor som låg här och där.

Men jag njöt av tystnaden och de lugnande ljuden som bara finns i naturen. Tyvärr valde vi att vända tillbaka när vi fick syn på ett par kor en bit bort. Ingen av oss var sugna på att ta reda på hur hundarna skulle reagera på att stöta på så stora djur och dessutom vore det inte sjysst mot kossorna heller. Inte fan tänkte jag låta hundskall komma och störa deras lugna strövande.

Kiba somnade snabbt i baksätet när vi körde tillbaka mot Örebro och innan vi åkte hem stannade vi till vid Subway och köpte med mat. För i söndags var min sista skit-ätar-dag. Nu har jag äntligen börjat med LCHF igen och jag ser fram emot energin som kommer komma om någon vecka eller så. Tills dess ska jag bara chilla. Läsa och skriva brev och pussla. Lösa korsord. Sova. Ta det lugnt och njuta av hur kompetent jag blivit.

Sommaren 2020 i bilder

Hur kan man vara annat än kär i en person som sover såhär?

Promenad i Hästhagen

Världens bästa läsfåtölj fick jag i tidig födelsedagspresent av mamma och pappa

Äntligen var det dags för fotboll igen!

Under den värsta värmevågen bäddade Kiba ned sig själv under den varmaste filten

Flickvän med körkort! Krävdes en selfie för att memorera dagen i ära

En tur till Hovsta för en promenad i en skog jag spenderat många timmar i under min uppväxt

Kami fick jobba lite i en tom lekpark

Vincent, när vi firade min födelsedag

Världens finaste Natta var där också och förgyllde min dag med sin närvaro ❤

En spontantripp till Nora och Kiba var mer än nöjd i Fridas famn

En bild fylld med glädje. Det går inte att se på Lahti utan att bli lycklig ❤

Med min bättre halva i Nora

Lyckliga hundar när vi besökte Sofias föräldrar i Karlskoga

Älskar den här bilden på Kiba och Sofia, att se hur de tittar på varandra, när vi gick runt i Vivallakullarna

Kiba fick vara med när vi firade Vincents 8-årsdag

En kram fylld av kärlek

Vacker natur och ett vinnande lag

Jag sitter vid datorn i ett försök att hålla mig från att sova middag. Kanske är det inte särskilt klokt. Kroppen är trött och så är min hjärna men samtidigt är jag trött på att sova bort så stor del av mina dagar. Jag älskar att sova, det är det bästa som finns, men även jag verkar ha någon sorts gräns.

För lite mer än tre veckor sedan tog Sofia körkort. Det var dagen innan min födelsedag (herregud, hur kan jag redan vara 35?!) och bättre present än så går nog inte att få. Helt plötsligt är vi inte så instängda längre och vi behöver inte längre andras hjälp för att ta oss till olika platser.

Igår lyckades jag av alla människor vara spontan. Sofia slutade jobbet vid halv två och åkte sedan till Willys för att veckohandla och jag tog med hundarna på en sväng och mötte sedan Sofia vid bilen, så vi kunde hjälpas åt med att få hem alla varor.
Och medan jag gick runt med hundarna och njöt av vädret insåg jag att det vore ett perfekt tillfälle att åka till Ånnaboda och gå runt sjön.

Sofia var först inte jättepepp på att ge sig iväg, trött som hon var efter att ha jobbat sedan sex på morgonen. Men så beslöt vi att hon skulle ta en tupplur och att vi skulle åka efter det. Och medan Sofia låg och sov ringde mamma och frågade om hon fick följa med. Så jävla kul 😀

Bara titta på Kami och hans bedårande lilla huvud
Kiba pendlade mellan att vara nyfiken på omgivningarna och rädd för främlingar som kom alldeles för nära

Det är bara 2,5 kilometer runt sjön men min kropp var darrig och matt när vi kom tillbaka till bilen och resten av kvällen låg jag däckad i soffan och frös. Men det var välgörande och precis vad jag behövde, att komma ut i naturen och tanka energi från allt det vackra runtomkring.

(Kvällen slutade ändå fantastiskt; ÖSK spöade Malmö FF med 3-2!)

En extra fin helg

Den här helgen har varit helt fantastisk, på riktigt.

I fredagskväll satt vi ute på balkongen och såg på Fosters och gick inte in förrän halv elva (och det var fortfarande skönt ute).

Igår tog Sofia och jag varsin hund i våra cykelkorgar och drog iväg till Sveaparken och mötte upp mina föräldrar, farmor och farfar och Kenny.

Jag minns inte när jag träffade farmor, farfar och Kenny senast och det var fint att spendera några timmar där ute och äta och umgås.

Lika skönt var det såklart att komma hem igen och vi spenderade många timmar på balkongen tillsammans.

Idag har jag varit där ute nästan hela dagen. Skönast var när jag lade mig ned i soffan och solade med bara himlen och solen över mig.

Men också kvällspromenaden vi tog tillsammans för en stund sedan var sådär magiskt fin som de bara är på sommaren.

Så ja, det känns lite sorgligt att helgen är över.

Jag är fullt kapabel att ta hand om mina sårbarheter

De här hundarna, de är så välgörande för mitt psyke. Jag är precis hemkommen från vår förmiddagspromenad och eftersom jag varit väldigt trött den här veckan var jag extra noga med att vara mindful. Det är inte direkt svårt under den här årstiden när naturen är mer magisk än någonsin.

Kiba, den lilla tokstollen, fick mig att skratta. En stadsbuss stannade en bit framför oss och bland de som gick av var det två äldre kvinnor. Kiba satte sig och vägrade gå, ögonen konstant fästa på kvinnorna, och han vägrade gå vidare förrän de hade uppmärksammat honom. Han satt där och glodde och kvinnorna, som varit inne i ett samtal, fick syn på hans tittande ögon, skrattade och hälsade på honom.
Det är så typiskt honom att göra så, vilket är idiotiskt eftersom han tycker främlingar är läskiga. När okända brukar se honom i ögonen, och ännu mer när de talar till honom, morrar han och reser ragg.
Men inte denna gång. Han bara stirrade, dock med svansen nere, och så lyckades jag få honom med mig tillslut.

I måndags träffade jag överläkaren på Karla. Jag träffar henne en gång per år för en check up, och inför det var jag tvungen att ta massa blodprover, vilket jag gjorde med mamma förra veckan.
Testerna kom tillbaka fullt normala och det var skönt att kunna fokusera på de framsteg jag gör och även långsiktiga mål jag har.
Jag gillar henne. Hon är inte alls sådär stel och nedlåtande som psykläkare så ofta är. Dessutom frågade hon mig om ärren på kroppen. Pratade om det på ett lättsamt sätt som tar död på tabut kring självskadebeteende.
Hon är helt enkelt en fantastisk person, på helt rätt plats. Alla patienter som får träffa henne borde vara tacksamma.

Men nu är jag som sagt väldigt trött och har därför inte lyckats vara lika aktiv och produktiv som jag varit innan vilket faktiskt är bra. Jag behöver ju jobba på det, på att acceptera att jag inte alltid orkar.
Det är svårt och nu när det är fredag börjar jag tröttna. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om tvätt och städning och att jag helst bara läser när Sofia är hemma. Men jag vet ju att det kommer vända, tids nog. Det enda jag kan göra är att stå ut och acceptera och egentligen borde jag vara glad, för jag mår trots allt rätt så bra. Och jag är kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.