Två väldigt olika hundar

Sovrumsfönstret, tidigt imorse.

Det är en skön känsla att vakna glad. Ännu skönare att vakna och längta efter att komma igång med dagen. Just nu håller jag på för fullt med redigeringen av Starkare tillsammans och känner knappt att jag har tid att blogga just för att jag vill fortsätta redigera.
Samtidigt vill jag inte bli klar med andra utkastet. Då är det meningen att jag ska tvinga Sofia och mina föräldrar att läsa igenom den och komma med konstruktiv kritik och det slog mig att de kanske kommer tycka att det är riktigt jävla urkasst. Seriöst. Hur jobbigt vore inte det?
Jag pratade lite med mamma om det och hon svarade typ ja, det kanske vi kommer. Inte direkt den där lugnande kommentaren jag behövt 😉 Det blir liksom annorlunda när det är familj som ska läsa. Tycker de det är kasst är det mycket värre än om en främling skulle göra det.

Nä. Fyfan.

Är nyss hemkommen från förmiddagspromenaden och nu sitter jag vid mitt skrivbord och hundarna har lagt sig till ro, så som de alltid gör numer när jag börjar skriva.

Det var otroligt skönt ute. Blåste lite men vinden kändes nästan varm. Kiba var som vanligt nästan maniskt fokuserad på att leta upp harpluttar och emellanåt känns det som jag ska tappa tålamodet totalt. Jag vill inte dra med honom i kopplet. Försöker locka honom med kommandon, glada utrop och mat. Men hundfan bryr sig inte! Ibland kommer han, men oftast stannar han inte ens upp. Det är som att hörseln helt stängs av.

Kami å andra sidan är alert och glad och lyssnar på minsta ord eller rörelse från mig. Hoppar upp på stenar och sätter sig och väntar på att få en godbit. Ofta hinner han hoppa upp innan jag ens sagt till honom och sedan sitter han där och tittar på mig med sina stora, vackra ögon. Kami vill jobba medan Kiba bara vill vara ifred och mofsa i sig de där äckliga bajspluttarna.

Men nu ska jag skriva. Försöka hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att gå ut igen.

Fotbollshelg

Idag mår jag bra igen. Det känns tydligt att jag börjar komma tillbaka dit där jag var innan den här lilla dippen. Och det är så jävla skönt! Idag kom jag till upp med upp ur sängen strax innan nio, fastän det är lördag. Sofia och Kiba väckte mig och jag tyckte tydligen att det kändes som en bra idé att gå upp.

Idag ska jag på fotboll med pappa och Vincent. Sista träningsmatchen innan Allsvenskan drar igång nästa helg.
Hela helgen blir något av en fotbollshelg. Igår kväll såg vi England slå Tjeckien och senare idag spelar Sverige mot Rumänien. En riktigt fin helg med andra ord 😚

Och Kiba, han mår bara bättre och bättre han med ❤️

Kärlek i form av bilder

Min hjärna är för trött för att jag ska kunna jobba med boken. Istället har jag suttit ett bra tag framför datorn och gått igenom gamla bilder. Mest för att det är så många som behöver raderas och jag skjuter hela tiden upp det.
Att det skulle vara såhär roande hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Vissa bilder skjuter pilar av kärlek rakt in i mig och några av dem (kanske alldeles för många) ville jag lägga in här i bloggen.

Vincent. Vad finns egentligen att säga? 😍
Allra första gången Kiba och Vincent fick en chans att hälsa
De där bedjande ögonen 😍
Kami, som brukade smyga upp på vardagsrumsbordet i gamla lägenheten så fort solen var framme
När Theo valde skönaste liggstilen
Jag har alltid sagt att barn bör hållas kopplade på allmän plats 😉
En utslagen Kami efter att han tagit bort tandsten
Kolla munnen!
Min fina mormor ❤️
Kolla vad ung hon var 😘
Bara kärlek

Det går åt rätt håll, för oss båda

Kiba mår mycket bättre! Korven han bajsade under förmiddagspromenaden var bara lite småkletig. Inget blod och det var det inte igår heller. Dessutom praktiskt taget tvingade han mig att leka med honom tidigare idag. Även det ett tecken på att det går åt rätt håll. Och just det, han dricker självmant 🙂

Jag börjar också må bättre. Energin återkommer så sakteliga även om jag är långt ifrån återställd. Idag jobbar Sofia till sju och det är otroligt många timmar jag har framför mig att klara av.

Men med tanke på att båda hundarna är mycket lugnare här känns det som att det kanske inte kan bli för jobbigt ändå. Jag tror till och med jag ska testa att bada fastän Sofia inte är hemma. Och det, det är stort. Enormt.
Kiba är inte särskilt jobbig innan hon kommer hem, men Kami, han är på helspänn från när vi kommer in från eftermiddagspromenaden tills han hör hennes nyckel i dörren. Har svårt att koppla av och skäller till på minsta lilla. Det där ljusa, skärande skallet.

Hursom. Nu ska jag börja arbeta med boken. Hoppas på att värken i bakhuvudet ska släppa och att mattheten i kroppen även den ska ge med sig.