bullet journal/filofax, Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Mentala sårbarheter

En händelserik vecka

Gårdagen var ingen bra dag. Ångest och overklighetskänslor från när jag vaknade tills jag somnade och även om påslaget är något mindre idag är det fortfarande kämpigt och svårt. Obehaget är starkt och jag tenderar att försvinna in i mig själv, i ett virrvarr av overklighet och ångest som bara medveten närvaro kan råda bot på.

Det är egentligen inte konstigt alls att jag mår såhär. Förra veckan var väldigt händelserik för att vara en vecka i mitt liv.
Först med bilen som pajade förra fredagen. På måndagen kom mamma hit och jag klippte henne och vi lagade ett smycke tillsammans och på eftermiddagen kom Johan hit och tittade på bilen för att se om han kunde hjälpa oss laga den.
På tisdagen lämnades bilen in och hämtades dagen efter.

Sedan i fredags hade vi spelkväll. Planen var att det skulle vara vi, Johan, Cissi och Natta men Natta hörde av sig och ställde in för att hon fått migrän. Såklart väldigt trist, men vi hade kul ändå.

Mycket kolhydrater (en dag per månad får jag vräka kolhydrater), mycket lightcola och mycket skratt. Ett perfekt sätt för mig att umgås, insåg jag. Så länge spelen inte är för stressiga.
När Johan och Cissi åkte hem däckade Kiba i Sofias famn i soffan och sov medan vi såg Idol från tidigare på kvällen.

På lördagen tog vi bilen och besökte Granngården och Erikshjälpen, vilket även det bidrar till overklighets- och ångestsmällen jag just nu kämpar med.

Så nej, det är inte konstigt att jag just nu har det kämpigt, men det är absolut värt det. Idag är det måndag och vardag igen och det är nog det perfekta botmedlet mot det här obehaget.

To do-listan i min Bullet Journal, mixat med läsning, brevskrivning och handarbete är precis vad jag behöver för att dras ned på jorden och in i verkligheten igen.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Vardagligt

Det här med bilar alltså…

De senaste dagarna har inte varit så jättekul. I fredags pajade bilen och fastän det inte är ett stort fel, och trots att det inte kommer kosta alltför mycket att åtgärda, har jag hanterat det skitdåligt. Nej förresten, det är fel. Jag har inte hanterat det dåligt, men mina känslor har betett sig som jag skulle kunna föreställa mig att de skulle ha gjort för fem år sedan. Jag har tagit det skithårt och haft en stark känsla av instängdhet. Det har känts lite som att allt det här med Sofias körkort bara varit en dröm. Att jag – vi – nu är tillbaka till hur det brukade vara. Löjligt som fan och jag vet att jag inte borde invalidera mig själv såhär, men ibland förtjänar jag det nästan 😛

Innan bilen hann paja åkte Sofia, jag och hundarna till Oset för en mysig fredagspromenad. En fin belöning efter att vi dammsugit och skurat golven hemma.

Missa inte Sofias ansikte i glaset

Och tur var väl det att vi hann med promenaden innan Pernille bestämde sig för att strejka för annars skulle jag säkert ha tagit det här ännu sämre.

Hur som helst ska bilen lämnas in idag och hämtas imorgon. Med andra ord borde jag kunna pusta ut. Snart är hon redo för turer ut i friheten igen. Och jag behöver tackolov inte börja veckohandla med mina föräldrar igen!

Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Det bästa är att bara acceptera

Idag är en sådan dag jag får livnära mig på saltshots, soffliggande och sömn. Vissa morgnar är jag så matt i kroppen att det är ansträngande bara att gå några få steg, och precis en sådan dag är det idag.

Igår gick jag upp strax innan åtta, tränade – som planerat – och tog en dusch! Och somnade sedan om igen.
Väldigt typiskt mig, men jag lyckades iallafall träna och duscha när jag är hemma själv.
Och idag är pulsen hög bara av att jag sitter vid mitt skrivbord. Det kommer jävligt olägligt också. Planen är att Sofia och jag ska både dammsuga och skura golven. Vi har redan skjutit på det alldeles för länge.

Troligtvis kommer jag hamna i soffan så fort jag bloggat klart och det kommer säkert inte dröja särskilt lång tid innan jag somnar. Men det är okej. Det får vara så. Att försöka fajtas utmattningen är lönlöst.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter

Så länge jag inte kämpar emot kommer det snart vända

Ända sedan Sofia tog sitt körkort har jag drabbats av overklighetskänslor. Inte extrema, och inte heller konstanta, men de dyker upp nästan dagligen och slungar in mig i en bubbla av obehag. Det är inte oväntat. Tvärtom. Jag hade räknat med både ångest och stark overklighet när Sofia klarade sitt körkort och blev förvånad när det enda jag kände var glädje.
Men som sagt, lite kämpigt är det. Psyket är inte heller vant vid att lämna lägenhetens trygga väggar såhär ofta vilket gör mig trött och slutkörd.
Men allt det här är värt det. För jag älskar det. Livet har förändrats för både mig och Sofia och det till det bättre. Att spontant kunna ta en tripp till något naturreservat och vandra runt planlöst, det är… det ger livslust.
Min hjärna och min själ behöver bara vänja sig vid allt det nya. Jag behöver acceptera de negativa delarna och inte kämpa emot, precis så som jag redan gör. Fortsätter jag så kommer obehaget snart försvinna och energin att återvända.

I söndags åkte vi till Sörön naturreservat efter att jag letat upp det på nätet. Vi, eller främst jag kanske, ville åka iväg någonstans och gå en promenad i lugn och ro och Sörön verkade perfekt såhär års, då de flesta verkar besöka naturreservatet på våren.

Jag älskade det. Sofia… nja. Det var blåsigt som satan och hon tröttnade snabbt på att hålla sig och Kiba undan alla koblajjor som låg här och där.

Men jag njöt av tystnaden och de lugnande ljuden som bara finns i naturen. Tyvärr valde vi att vända tillbaka när vi fick syn på ett par kor en bit bort. Ingen av oss var sugna på att ta reda på hur hundarna skulle reagera på att stöta på så stora djur och dessutom vore det inte sjysst mot kossorna heller. Inte fan tänkte jag låta hundskall komma och störa deras lugna strövande.

Kiba somnade snabbt i baksätet när vi körde tillbaka mot Örebro och innan vi åkte hem stannade vi till vid Subway och köpte med mat. För i söndags var min sista skit-ätar-dag. Nu har jag äntligen börjat med LCHF igen och jag ser fram emot energin som kommer komma om någon vecka eller så. Tills dess ska jag bara chilla. Läsa och skriva brev och pussla. Lösa korsord. Sova. Ta det lugnt och njuta av hur kompetent jag blivit.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami

Sommaren 2020 i bilder

Hur kan man vara annat än kär i en person som sover såhär?

Promenad i Hästhagen

Världens bästa läsfåtölj fick jag i tidig födelsedagspresent av mamma och pappa

Äntligen var det dags för fotboll igen!

Under den värsta värmevågen bäddade Kiba ned sig själv under den varmaste filten

Flickvän med körkort! Krävdes en selfie för att memorera dagen i ära

En tur till Hovsta för en promenad i en skog jag spenderat många timmar i under min uppväxt

Kami fick jobba lite i en tom lekpark

Vincent, när vi firade min födelsedag

Världens finaste Natta var där också och förgyllde min dag med sin närvaro ❤

En spontantripp till Nora och Kiba var mer än nöjd i Fridas famn

En bild fylld med glädje. Det går inte att se på Lahti utan att bli lycklig ❤

Med min bättre halva i Nora

Lyckliga hundar när vi besökte Sofias föräldrar i Karlskoga

Älskar den här bilden på Kiba och Sofia, att se hur de tittar på varandra, när vi gick runt i Vivallakullarna

Kiba fick vara med när vi firade Vincents 8-årsdag

En kram fylld av kärlek