Back to basics

Jag är otroligt sårbar just nu. Sårbarheterna har liksom staplats upp på varandra och jag känner igen varningssignalerna. De där som säger att om jag inte tar tag i det här nu så kommer jag tids nog krascha och det rejält. Att jag dissocierar och får overklighetskänslor är två röda, alarmerande varningssignaler som jag tidigare inte lyckats snappa upp.

Hur fan nu det är möjligt.

Jag känner mig omotiverad och allmänt nedstämd och det mesta känns jobbigt. Men jag har en plan och den är så pass simpel att jag helt enkelt ska ta det lugnt och tillåta mig själv att göra sådant jag mår bra av. Och bygga kompetens.

Jag har tagit fram ett nytt pussel som jag påbörjat. Att pussla och lyssna på ljudbok är fantastiskt. Att lyssna på ljudbok och sticka är lika fantastiskt det. Att sticka och glo på tv-serier. Att lyssna på James Arthur och skriva brev. Ha läskoma i sängen. Ta långa bubbelbad med badrumsfönstret öppet. Bara ligga i soffan och spela olika mobilspel och prata med Sofia. Lösa korsord.

Sådant. Dessutom behöver jag jobba med sömnen och maten. Kämpa lite extra för att varken sova mer eller mindre än 8,9 timmar per natt och tänka till lite extra när det kommer till maten. Just nu känner jag mig konstant hungrig och kan inte sluta tänka på kolhydratrika saker att äta och det känns lite hopplöst. Som att jag aldrig kommer igång ordentligt igen med LCHF. Men idag ska jag veckohandla och jag tänker köpa hem massa ost och ölkorv och sådant jag hade väldigt stor nytta av när jag började med LCHF för nästan 18 månader sedan. Gå back to basics liksom. Ta en dag i taget.

Men viktigast av allt är att jag pratar och skriver och känner efter. Vad är det jag verkligen vill göra och vad behöver jag göra.

Bara jag tar det lugnt.

Blommande syrener

Jag har fyra kapitel och epilogen kvar att redigera, sedan är jag klar med andra utkastet av Starkare tillsammans. Det är en konstig känsla. Att jag nästan nått fram. Och ännu konstigare är det att jag faktiskt känner mig stolt. Att jag just nu gillar vad jag har skrivit. Just det kan förstås ändras väldigt fort, men just nu njuter jag av de positiva känslor det fyller mig med.

Jag känner mig lite sårig idag dock. Lite instabil. Mer sårbar. Kanske är det tablettmissen. Kanske något annat. Just nu tycker jag inte att det spelar någon roll vad som ligger till grund för det. Det viktiga är att jag tar hand om sårbarheterna- och mig själv – och ser till att lyssna till både kroppen och sinnet.

Planen idag blir med andra ord att ta det lite lugnare än igår. Jag ska plocka in sängkläderna som nu är torra, skriva på boken och – kanske – städa lite på övervåningen.

En stund innan jag skulle ut med hundarna på första promenaden kände jag ett obehag inför att vara utomhus som jag inte upplevt på ganska länge och det gjorde mig förvånad. Tanken på att vistas utomhus kändes nästintill omöjlig och vetskapen att jag kommer behöva ta två promenader idag gjorde inte saken bättre. Jag kunde inte bestämma mig för var och hur jag skulle gå och även det ökade på obehaget.
Jag gillar att ha saker inplanerade i förväg.

Så fort jag tagit mig ut i trapphuset lättade det dock och när jag väl kom ut var obehagskänslan borta. Helt plötsligt var det inte längre jobbigt. Snarare tvärtom. Jag tog med mig hundarna bort till postlådan på Tengvallsgatan och postade brevet jag skrev klart igår och stannade till och luktade på några syrener längs vägen. När jag var liten och bodde i Hovsta hade vi en syrenbuske och jag minns att jag aldrig kunde få nog av doften och att jag brukade knipsa av små bitar som jag satte i vatten och det är fortfarande en av mina absoluta favoritdofter. Syren och sandelträ, ingenting luktar bättre.

Och att känna doften av den blommande syrenen piggade upp mig litegrann. Jag orkade gå lite längre än tänkt med hundarna och nu när jag är hemma igen är jag nöjd och glad att jag trots allt lyckades ta en lite längre promenad med dem.

Och nu är jag redo att fortsätta redigerandet av boken. Spendera några timmar med det och sedan ska jag antingen glo på Real Housewives of Dallas och handarbeta, eller påbörja ett nytt brev. Jag tar det som det kommer.

P.S. SPURS ÄR VIDARE TILL FINALEN AV CHAMPIONS LEAGUE!!! 😃😃😃😃

En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

Två väldigt olika hundar

Sovrumsfönstret, tidigt imorse.

Det är en skön känsla att vakna glad. Ännu skönare att vakna och längta efter att komma igång med dagen. Just nu håller jag på för fullt med redigeringen av Starkare tillsammans och känner knappt att jag har tid att blogga just för att jag vill fortsätta redigera.
Samtidigt vill jag inte bli klar med andra utkastet. Då är det meningen att jag ska tvinga Sofia och mina föräldrar att läsa igenom den och komma med konstruktiv kritik och det slog mig att de kanske kommer tycka att det är riktigt jävla urkasst. Seriöst. Hur jobbigt vore inte det?
Jag pratade lite med mamma om det och hon svarade typ ja, det kanske vi kommer. Inte direkt den där lugnande kommentaren jag behövt 😉 Det blir liksom annorlunda när det är familj som ska läsa. Tycker de det är kasst är det mycket värre än om en främling skulle göra det.

Nä. Fyfan.

Är nyss hemkommen från förmiddagspromenaden och nu sitter jag vid mitt skrivbord och hundarna har lagt sig till ro, så som de alltid gör numer när jag börjar skriva.

Det var otroligt skönt ute. Blåste lite men vinden kändes nästan varm. Kiba var som vanligt nästan maniskt fokuserad på att leta upp harpluttar och emellanåt känns det som jag ska tappa tålamodet totalt. Jag vill inte dra med honom i kopplet. Försöker locka honom med kommandon, glada utrop och mat. Men hundfan bryr sig inte! Ibland kommer han, men oftast stannar han inte ens upp. Det är som att hörseln helt stängs av.

Kami å andra sidan är alert och glad och lyssnar på minsta ord eller rörelse från mig. Hoppar upp på stenar och sätter sig och väntar på att få en godbit. Ofta hinner han hoppa upp innan jag ens sagt till honom och sedan sitter han där och tittar på mig med sina stora, vackra ögon. Kami vill jobba medan Kiba bara vill vara ifred och mofsa i sig de där äckliga bajspluttarna.

Men nu ska jag skriva. Försöka hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att gå ut igen.

När jag är mig själv

Vincent på fotbollen i lördags

Jag är mig själv igen. Det är ganska fantastiskt, att det jag numera definierar mig själv som är pigg och glad och produktiv. Kreativ. Minns den tiden då självskadorna och min Borderline-diagnos var det jag definierade mig själv som/med. Den självskadande, självhatande, kaotiska ångesthoran. Bara att använda det gamla uttrycket ångesthora ökar pulsen.

Den här veckan har jag strukturerat upp noga. För ett tag sedan gav jag upp skrivandet av Kollektivet (kommer fortsätta på den senare) och började istället bearbeta den allra första boken, Starkare tillsammans. Idag ska jag enligt planen bearbeta kapitel 12 och 13 och läsa igenom kapitel 14-16.
Annat som står på listan är dammsuga, borsta tänderna och borsta Kami.
Det är då jag mår som allra bäst; när jag har en väl bearbetat plan inför varje dag och som jag sedan kan bocka av allteftersom.

Det är lika bra att sätta igång 🙂