En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

När jag är mig själv

Vincent på fotbollen i lördags

Jag är mig själv igen. Det är ganska fantastiskt, att det jag numera definierar mig själv som är pigg och glad och produktiv. Kreativ. Minns den tiden då självskadorna och min Borderline-diagnos var det jag definierade mig själv som/med. Den självskadande, självhatande, kaotiska ångesthoran. Bara att använda det gamla uttrycket ångesthora ökar pulsen.

Den här veckan har jag strukturerat upp noga. För ett tag sedan gav jag upp skrivandet av Kollektivet (kommer fortsätta på den senare) och började istället bearbeta den allra första boken, Starkare tillsammans. Idag ska jag enligt planen bearbeta kapitel 12 och 13 och läsa igenom kapitel 14-16.
Annat som står på listan är dammsuga, borsta tänderna och borsta Kami.
Det är då jag mår som allra bäst; när jag har en väl bearbetat plan inför varje dag och som jag sedan kan bocka av allteftersom.

Det är lika bra att sätta igång 🙂

En bra mall att gå efter

Jag gjorde ett litet uppslag till min bullet journal för att ha en mall att gå efter gällande hur jag vill att mina dagar ska se ut. Vet sedan tidigare att någon form av schema är vad som funkar allra bäst för mitt mentala välbefinnande och den här ”mallen” är nog det bästa jag testat hittills. Ingenting är skrivet i sten. Istället är det någonting att sträva efter och igår var första gången jag testade det.

Sofia återvände till jobbet efter några veckors ledighet och som vanligt var jag orolig innan. Dock kändes det betydligt bättre efter att jag fått till den här mallen.

Först av allt ställde jag mig på vågen igår när jag vaknade. Har inte varit en särkilt flitig LCHFare de sista veckorna men nu ska jag bli mer strikt igen.

Vaknade till vid åtta och satte mig och läste i två timmar. Det gick väldigt bra. Drack två koppar kaffe och fick i mig salt och vitamindroppar och slog ihop boken klockan tio.

Borstade tänderna, klädde på mig, bäddade sängen och fixade mina ögonbryn och hade sedan lite tid att pussla innan det var dags att gå ut.

Hundarna och jag var ute drygt 40 minuter och när vi kom hem igen satte jag mig och skrev till klockan två. Plockade ur disken och pusslade lite till och så kom Sofia hem ♥️

Resten av dagen och kvällen flöt på lika bra. Medan Sofia tog en tupplur städade jag toaletten på övervåningen och badrummet här nere. Läste ut en bok. Och sedan blev det tv och handarbete och sedan kvällsrutinen efter jag tagit kvällsmedicinen vid tio.

Idag är det en helt annan femma. Jag vaknade klockan sju och slog mig ned i soffan för att läsa vid åtta. Men jag är matt och kraftlös i kroppen och har svårt att hålla ögonen öppna. Känner mig helt slutkörd och jag har så jävla svårt att hantera när saker inte blir som de är tänkta.

Förhoppningsvis kommer promenaden med de små odjuren bli uppiggande. Annars får jag ta en tupplur när Sofia kommit hem så jag orkar se Spurs match ikväll.

Som ett rådjur

IMG_2589.JPG

Jag mår inte alls bra idag. Det har byggts upp under några dagar och jag har naivt nog hoppats att det ska ge med sig. Att jag ska vakna upp och må bättre igen.
Men nej, så funkar det inte. Inte denna gång iallafall.

Som vanligt är det en kombination av saker som gör att jag mår såhär. Det är mycket med lägenheten (återkommer till det), missade morgonmedicinen med fyra timmar i söndags och min kropp är utmattad. Är sådär kraftlös igen, så som jag varit tidigare när jag kört LCHF och inte fått i mig tillräckligt med salt. Veckan efter flytten levde Sofia och jag på snabbmat, det fanns varken tid eller rum till att laga någonting själv, och nu när jag är tillbaka i det vanliga LCHF-stuket kanske kroppen reagerar. Det vore inte konstigt. Under den vecka jag åt kolhydrater mådde jag piss. Huvudet värkte och jag hamnade hela tiden på toaletten, cirka sjuttio gånger per dag.
Så att kroppen troligtvis genomgår en omställning, igen, vore inte konstigt alls.

När det gäller lägenheten beter jag mig som ett skrämt rådjur. Förra tisdagen ringde det på dörren innan jag skulle ut på förmiddagspromenaden med hundarna och där utanför stod bovärden och förklarade att han skulle sätta upp våra namn på dörren. Han började prata om andra saker och jag fick fram att det vore bättre om han tog sådant med min sambo eftersom jag har så stark social ångest.
Det som är irriterande i den här situationen är att mamma och Sofia talade med någon på ÖBO om just när de skulle sätta upp namnen på dörren. Jag bad dem kolla med dem att de inte skulle ringa på när det var dags för fastsättandet och jag fick känslan av att både mamma och Sofia tyckte att jag var lite överdrivet neurotisk men såklart var det ingen av dem som sade något.
Och ändå ringde det på dörrfan! Så fort jag ser de där vita ÖBO-bilarna efter det sätter skräcken igång och kroppen hamnar i det där förbannade kaosläget. Och jag får ingen riktig tid att bearbeta det för ÖBO måste in i lägenheten och fixa saker. Hålen i taket i sovrummet som varit där sedan takomläggningen för något år sedan, det måste de in och  fixa. Och parketten i vardagsrummet måste fixas till den med. Och handfatet i badrummet har en spricka som eventuellt ska fixas till.

Sak efter sak efter sak. Just det här är anledningen till att lägenheten jag bodde i hade trasiga tapeter från 80-talets mitt och ett badrum som såg ut som hej kom och hjälp mig. Men de här jävla sakerna måste fixas och vi kan inte göra någonting åt det själva. Pappa erbjöd sig att spackla igen hålen i taket men nej, se det måste ÖBO fixa själva.

De skulle ringa Sofia den här veckan och bestämma närmre. Tror det var gällande golvet denna gång. Nu är det torsdag och de har ännu inte ringt och min ångest, den bara växer. Sedan dörringningen förra veckan blir jag stundvis skräckslagen i min tro att de helt plötsligt kommer komma hit och ringa på dörren. Och dörringning är bland det mest ångestframkallande som finns i mitt liv.

Idag jobbar Sofia till sju. Gårdagen var också jobbigt och då jobbade hon till halv sex och efter det åkte jag och handlade med mamma och pappa. Idag kommer hon vara borta ännu längre och stundvis känns det som att jag ska falla sönder och gå i bitar. För jag förstår inte riktigt hur jag ska orka. Jag vill bara försvinna från allt och vakna upp när jag kan känna ro igen.

Mår dock lite bättre nu när jag fått skriva av mig. Under promenaden med hundarna var jag så inne i rädslan och ångesten att jag inte kunde tänka klart. Nu kan jag återigen säga till mig själv att andas och ta det lugnt och jag ska göra mitt bästa för att få dagen att gå, på ett bra och produktivt sätt.

IMG_8156.JPG

Enligt städschemat är det sovrummet som ska städas och jag ska även bädda rent sängen och förutom det ska jag vattna blommor, plocka in disken och tvätta. Resten av tiden tänker jag mysa ned mig i soffan med hundarna och sticka och virka och se på Outlander (för femte eller sjätte gången). Blir det jobbigare igen tänker jag försöka mig på att spela Sims. Det om något brukar hjälpa när jag behöver fly för en stund.

Behövde vistas lite i verkligheten

IMG_1803.jpg

Vissa dagar, eller stunder, känner jag att fan, jag orkar inte mer, bara stoppa in mig på ett hem så jag slipper den här jävla rädslan.

Det är stunder då det känns som att marken försvinner under mina fötter och jag faller fritt i luften och både igår och idag har de där stunderna inträffat väldigt, väldigt tätt.

Igår vaknade jag med ett ryck och insåg att klockan var en bra bit över tre. Knappast en chock, men lik förbannat tröttsamt.
Idag hoppades jag på att få vara lite mindre utmattad och så är det nog, men ångesten är inte barmhärtig. Inatt drömde jag att Kiba och Kami behövde avlivas och med den mardrömmen färskt i mitt minne är jag ännu mer sårbar än vad jag skulle varit om jag inte drömt den.

Har försökt fokusera på att läsa under morgonen men hela tiden har jag varit på helspänn. Rädd att existera, och trött på rädslan. Tillslut fick jag nog och tog ut hundarna en halvtimme tidigare än vad jag brukar, jag som annars är fruktansvärt noga med mina rutiner.
Stod inte ut med att vara instängd i mitt eget huvud och behövde komma ut i verkligheten, vistas bland människor och försöka få mig själv att inse att jag inte har någonting att vara rädd för.

Det gick väl sådär. Och att vistas i trapphuset var mer skrämmande än vanligt. Den där paniken, den ligger hela tiden precis under ytan, redo att bryta ut när som helst.
Men det kommer bli bättre. Ska antingen handarbeta eller jobba med min bullet journal och kolla på serier och då brukar jag tids nog lyckas försvinna bort från allt som skrämmer och stör.