Nog nu

Promenad i en brant backe som fick mig att känna mig som hundra år

Jag är inne i en jävligt ond cirkel. Visst har jag märkt av sårbarheter gällande mitt utseende och min kropp under sommaren som varit. Jag har haft problem att hitta kläder som inte får mig att dra in magen och sluta andas så fort jag får syn på en annan människa och jag har haft svårt att bara acceptera mig själv så som jag är.

Men idag blev jag varse just hur illa det faktiskt är.

Jag hade precis kissat och i badrummet på nedervåningen är badrumsspegeln rakt framför toan. Inte så att man behöver se sig själv sitta och skita, men när man ställer sig upp får man en väldigt bra syn av sig själv.
Och idag fastnade blicken på magen när jag drog upp trosorna och det var som att en stor jävla kör plötsligt överöste mig med ord och meningar som alla går ut på att jag är ett vidrigt äckel.

Hah. Med andra ord är det inte konstigt att jag är utmattad och helst sover eller läser mig bort till andra värdar.
Jag har helt tappat det.

Självföraktet hänger också samman med att jag inte följt LCHF sedan innan midsommar. Jag kan inte riktigt förklara hur det blivit så men mitt tydligaste minne av sommaren 2020 kommer helt säkert vara kolhydratskoma. Så fort jag äter kolhydrater sätter nattätandet igång och att vara vaken om nätterna för att glufsa i mig ännu mer kolhydrater ökar också på både utmattningen och självföraktet. Som den där natten förra veckan. Jag vaknade för tredje gången samma natt och åt upp de sista chipsen i påsen innan jag ostadigt tog mig nedför trappan och in i köket där jag fixade sex limpmackor med smör och ost och övervägde att även ta med ett äpple. Nej, mackorna får vara nog, lyckades jag säga till mig själv och skyndade sedan upp igen, där jag lade mig i sängen med de sex mackorna staplade på magen.

Jesus. Allt blir så tydligt när jag skriver ned det. Jag behöver börja reda upp mitt liv igen för såhär kan jag inte ha det. Jag kan inte gå runt och hata på mig själv samtidigt som alla kolhydrater påverkar både mig kropp och mitt psyke negativt.

Det är dags att ta tag i det här nu.

Mål att sträva efter:

  • Börja med liberal LCHF igen
  • Blogga regelbundet
  • Motionera regelbundet
  • Återgå till att skriva to do-listor i min Bullet Journal

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

När jag är mig själv

Vincent på fotbollen i lördags

Jag är mig själv igen. Det är ganska fantastiskt, att det jag numera definierar mig själv som är pigg och glad och produktiv. Kreativ. Minns den tiden då självskadorna och min Borderline-diagnos var det jag definierade mig själv som/med. Den självskadande, självhatande, kaotiska ångesthoran. Bara att använda det gamla uttrycket ångesthora ökar pulsen.

Den här veckan har jag strukturerat upp noga. För ett tag sedan gav jag upp skrivandet av Kollektivet (kommer fortsätta på den senare) och började istället bearbeta den allra första boken, Starkare tillsammans. Idag ska jag enligt planen bearbeta kapitel 12 och 13 och läsa igenom kapitel 14-16.
Annat som står på listan är dammsuga, borsta tänderna och borsta Kami.
Det är då jag mår som allra bäst; när jag har en väl bearbetat plan inför varje dag och som jag sedan kan bocka av allteftersom.

Det är lika bra att sätta igång 🙂

En bra mall att gå efter

Jag gjorde ett litet uppslag till min bullet journal för att ha en mall att gå efter gällande hur jag vill att mina dagar ska se ut. Vet sedan tidigare att någon form av schema är vad som funkar allra bäst för mitt mentala välbefinnande och den här ”mallen” är nog det bästa jag testat hittills. Ingenting är skrivet i sten. Istället är det någonting att sträva efter och igår var första gången jag testade det.

Sofia återvände till jobbet efter några veckors ledighet och som vanligt var jag orolig innan. Dock kändes det betydligt bättre efter att jag fått till den här mallen.

Först av allt ställde jag mig på vågen igår när jag vaknade. Har inte varit en särkilt flitig LCHFare de sista veckorna men nu ska jag bli mer strikt igen.

Vaknade till vid åtta och satte mig och läste i två timmar. Det gick väldigt bra. Drack två koppar kaffe och fick i mig salt och vitamindroppar och slog ihop boken klockan tio.

Borstade tänderna, klädde på mig, bäddade sängen och fixade mina ögonbryn och hade sedan lite tid att pussla innan det var dags att gå ut.

Hundarna och jag var ute drygt 40 minuter och när vi kom hem igen satte jag mig och skrev till klockan två. Plockade ur disken och pusslade lite till och så kom Sofia hem ♥️

Resten av dagen och kvällen flöt på lika bra. Medan Sofia tog en tupplur städade jag toaletten på övervåningen och badrummet här nere. Läste ut en bok. Och sedan blev det tv och handarbete och sedan kvällsrutinen efter jag tagit kvällsmedicinen vid tio.

Idag är det en helt annan femma. Jag vaknade klockan sju och slog mig ned i soffan för att läsa vid åtta. Men jag är matt och kraftlös i kroppen och har svårt att hålla ögonen öppna. Känner mig helt slutkörd och jag har så jävla svårt att hantera när saker inte blir som de är tänkta.

Förhoppningsvis kommer promenaden med de små odjuren bli uppiggande. Annars får jag ta en tupplur när Sofia kommit hem så jag orkar se Spurs match ikväll.