En bra mall att gå efter

Jag gjorde ett litet uppslag till min bullet journal för att ha en mall att gå efter gällande hur jag vill att mina dagar ska se ut. Vet sedan tidigare att någon form av schema är vad som funkar allra bäst för mitt mentala välbefinnande och den här ”mallen” är nog det bästa jag testat hittills. Ingenting är skrivet i sten. Istället är det någonting att sträva efter och igår var första gången jag testade det.

Sofia återvände till jobbet efter några veckors ledighet och som vanligt var jag orolig innan. Dock kändes det betydligt bättre efter att jag fått till den här mallen.

Först av allt ställde jag mig på vågen igår när jag vaknade. Har inte varit en särkilt flitig LCHFare de sista veckorna men nu ska jag bli mer strikt igen.

Vaknade till vid åtta och satte mig och läste i två timmar. Det gick väldigt bra. Drack två koppar kaffe och fick i mig salt och vitamindroppar och slog ihop boken klockan tio.

Borstade tänderna, klädde på mig, bäddade sängen och fixade mina ögonbryn och hade sedan lite tid att pussla innan det var dags att gå ut.

Hundarna och jag var ute drygt 40 minuter och när vi kom hem igen satte jag mig och skrev till klockan två. Plockade ur disken och pusslade lite till och så kom Sofia hem ♥️

Resten av dagen och kvällen flöt på lika bra. Medan Sofia tog en tupplur städade jag toaletten på övervåningen och badrummet här nere. Läste ut en bok. Och sedan blev det tv och handarbete och sedan kvällsrutinen efter jag tagit kvällsmedicinen vid tio.

Idag är det en helt annan femma. Jag vaknade klockan sju och slog mig ned i soffan för att läsa vid åtta. Men jag är matt och kraftlös i kroppen och har svårt att hålla ögonen öppna. Känner mig helt slutkörd och jag har så jävla svårt att hantera när saker inte blir som de är tänkta.

Förhoppningsvis kommer promenaden med de små odjuren bli uppiggande. Annars får jag ta en tupplur när Sofia kommit hem så jag orkar se Spurs match ikväll.

Som ett rådjur

IMG_2589.JPG

Jag mår inte alls bra idag. Det har byggts upp under några dagar och jag har naivt nog hoppats att det ska ge med sig. Att jag ska vakna upp och må bättre igen.
Men nej, så funkar det inte. Inte denna gång iallafall.

Som vanligt är det en kombination av saker som gör att jag mår såhär. Det är mycket med lägenheten (återkommer till det), missade morgonmedicinen med fyra timmar i söndags och min kropp är utmattad. Är sådär kraftlös igen, så som jag varit tidigare när jag kört LCHF och inte fått i mig tillräckligt med salt. Veckan efter flytten levde Sofia och jag på snabbmat, det fanns varken tid eller rum till att laga någonting själv, och nu när jag är tillbaka i det vanliga LCHF-stuket kanske kroppen reagerar. Det vore inte konstigt. Under den vecka jag åt kolhydrater mådde jag piss. Huvudet värkte och jag hamnade hela tiden på toaletten, cirka sjuttio gånger per dag.
Så att kroppen troligtvis genomgår en omställning, igen, vore inte konstigt alls.

När det gäller lägenheten beter jag mig som ett skrämt rådjur. Förra tisdagen ringde det på dörren innan jag skulle ut på förmiddagspromenaden med hundarna och där utanför stod bovärden och förklarade att han skulle sätta upp våra namn på dörren. Han började prata om andra saker och jag fick fram att det vore bättre om han tog sådant med min sambo eftersom jag har så stark social ångest.
Det som är irriterande i den här situationen är att mamma och Sofia talade med någon på ÖBO om just när de skulle sätta upp namnen på dörren. Jag bad dem kolla med dem att de inte skulle ringa på när det var dags för fastsättandet och jag fick känslan av att både mamma och Sofia tyckte att jag var lite överdrivet neurotisk men såklart var det ingen av dem som sade något.
Och ändå ringde det på dörrfan! Så fort jag ser de där vita ÖBO-bilarna efter det sätter skräcken igång och kroppen hamnar i det där förbannade kaosläget. Och jag får ingen riktig tid att bearbeta det för ÖBO måste in i lägenheten och fixa saker. Hålen i taket i sovrummet som varit där sedan takomläggningen för något år sedan, det måste de in och  fixa. Och parketten i vardagsrummet måste fixas till den med. Och handfatet i badrummet har en spricka som eventuellt ska fixas till.

Sak efter sak efter sak. Just det här är anledningen till att lägenheten jag bodde i hade trasiga tapeter från 80-talets mitt och ett badrum som såg ut som hej kom och hjälp mig. Men de här jävla sakerna måste fixas och vi kan inte göra någonting åt det själva. Pappa erbjöd sig att spackla igen hålen i taket men nej, se det måste ÖBO fixa själva.

De skulle ringa Sofia den här veckan och bestämma närmre. Tror det var gällande golvet denna gång. Nu är det torsdag och de har ännu inte ringt och min ångest, den bara växer. Sedan dörringningen förra veckan blir jag stundvis skräckslagen i min tro att de helt plötsligt kommer komma hit och ringa på dörren. Och dörringning är bland det mest ångestframkallande som finns i mitt liv.

Idag jobbar Sofia till sju. Gårdagen var också jobbigt och då jobbade hon till halv sex och efter det åkte jag och handlade med mamma och pappa. Idag kommer hon vara borta ännu längre och stundvis känns det som att jag ska falla sönder och gå i bitar. För jag förstår inte riktigt hur jag ska orka. Jag vill bara försvinna från allt och vakna upp när jag kan känna ro igen.

Mår dock lite bättre nu när jag fått skriva av mig. Under promenaden med hundarna var jag så inne i rädslan och ångesten att jag inte kunde tänka klart. Nu kan jag återigen säga till mig själv att andas och ta det lugnt och jag ska göra mitt bästa för att få dagen att gå, på ett bra och produktivt sätt.

IMG_8156.JPG

Enligt städschemat är det sovrummet som ska städas och jag ska även bädda rent sängen och förutom det ska jag vattna blommor, plocka in disken och tvätta. Resten av tiden tänker jag mysa ned mig i soffan med hundarna och sticka och virka och se på Outlander (för femte eller sjätte gången). Blir det jobbigare igen tänker jag försöka mig på att spela Sims. Det om något brukar hjälpa när jag behöver fly för en stund.

Behövde vistas lite i verkligheten

IMG_1803.jpg

Vissa dagar, eller stunder, känner jag att fan, jag orkar inte mer, bara stoppa in mig på ett hem så jag slipper den här jävla rädslan.

Det är stunder då det känns som att marken försvinner under mina fötter och jag faller fritt i luften och både igår och idag har de där stunderna inträffat väldigt, väldigt tätt.

Igår vaknade jag med ett ryck och insåg att klockan var en bra bit över tre. Knappast en chock, men lik förbannat tröttsamt.
Idag hoppades jag på att få vara lite mindre utmattad och så är det nog, men ångesten är inte barmhärtig. Inatt drömde jag att Kiba och Kami behövde avlivas och med den mardrömmen färskt i mitt minne är jag ännu mer sårbar än vad jag skulle varit om jag inte drömt den.

Har försökt fokusera på att läsa under morgonen men hela tiden har jag varit på helspänn. Rädd att existera, och trött på rädslan. Tillslut fick jag nog och tog ut hundarna en halvtimme tidigare än vad jag brukar, jag som annars är fruktansvärt noga med mina rutiner.
Stod inte ut med att vara instängd i mitt eget huvud och behövde komma ut i verkligheten, vistas bland människor och försöka få mig själv att inse att jag inte har någonting att vara rädd för.

Det gick väl sådär. Och att vistas i trapphuset var mer skrämmande än vanligt. Den där paniken, den ligger hela tiden precis under ytan, redo att bryta ut när som helst.
Men det kommer bli bättre. Ska antingen handarbeta eller jobba med min bullet journal och kolla på serier och då brukar jag tids nog lyckas försvinna bort från allt som skrämmer och stör.

Idag är det inte enkelt

IMG_1686.jpg

Idag är det inget kul att vara jag. Ångesten ligger som en tjock dimma över mig och paniken tycks konstant vara redo att bryta ut.
Det är jobbigt nu och det är inte svårt att förstå varför. På torsdag drar Sofia iväg med jobbet till Loka Brunn och stanna kvar över natten och nu när det närmar sig är det tydligen betydligt jobbigare för mig än vad jag förväntat mig.

Förra måndagen, när jag träffade M på Karla, frågade hon om jag ville tala om det och jag svarade att det inte behövdes, att det kändes okej. Att jag visste att jag skulle få overklighetskänslor under torsdagen och säkerligen också under fredagen, men att jag jobbat så mycket med att acceptera det när det händer att det ändå kändes okej.

Fan vad fel jag hade.

Nu vill jag kräla in i mig själv. Gömma mig under huden. Mamma kommer hit och barnvaktar mig medan Sofia är borta men mer planerat än så är det inte. Med andra ord behöver jag ta tag i det. Ringa upp mamma och skapa en utförlig, och uthärdlig, plan.

IMG_1691

Och idag behöver jag jobba med mycket. Mina tankar, det där kriget som just nu pågår för fullt och som får paniken att hota att bryta fram, de måste jag jobba med och det genom att dels distrahera mig (handarbeta, se på serier, städa etcetera) och dels tala med mig själv. Så som jag brukar tala lugnande till mig själv när jag har overklighetskänslor, så behöver jag tala med mig nu. Förklara för personen där inne att det är okej. Allt är okej. Jag kommer överleva.

Dumt nog fyller jag på lördag vilket innebär kalas och en extra sårbarhet. Två saker på raken och jag kommer säkert brista tillslut.

Men jag ska klara det. På något sätt.

 

Lahti, utmattning och bujo

Jag börjar äntligen återhämta mig efter Lysekilshelgen. Eller nej, det där var nog en lögn. Jag är skittrött. Utmattad och lättstött och lyckas få minsta lilla samtal att förvandlas till ett tjafs. Jag är fullt medveten om att det är hos mig problemet ligger. Att det är jag som fräser och morrar. Det finns bara ingen ork kvar till att anstränga sig.

Det är en jävla skillnad mellan att vara trött och utmattad. Utmattad innebär att jag blir andfådd av att stå upp. Även korta promenader med hundarna slår ut mig totalt. Hur mycket jag än sover blir jag aldrig pigg.

Så. Det är min vardag just nu och det är därför jag knappt bloggar. Att tänka efter kräver otroligt mycket av mig.


I fredags kom Lahti hit ♥️ Hon är speciell. Att vår vänskap bestått i så många år hör inte till vanligheterna. Hon är också speciell för att jag fortfarande mår bra av att träffa henne, fastän hon var med under mina allra värsta, mest kaotiska år. Så när Sofia och jag firar 9 år tillsammans på torsdag, då borde jag också fira att Lahti därmed kom in i mitt liv.

Det finns väldigt få människor som hon ♥️


Något som ändå funkar bra just nu är min bujo/filofax. Tack vare den har jag just nu bättre koll på mig liv än tidigare.

Mina favoritsidor är dessa två:

Den översta är som en minidagbok där jag skriver två rader om varje dag som varit. Och på den understa håller jag koll på mitt mående genom att fyra gånger per dag känna efter vad det är jag känner och sedan fylla i respektive färg i respektive ruta. Det är verkligen kanon. På fredag ska mamma och jag, äntligen, besöka M på Karla och min plan är att ta med filofaxen och visa henne. Jag vet att terapeut K hade gillat det.

Men nu är det dags för mig att koppla av. Ögonen har börjat komma tillbaka till livet igen och jag klarar äntligen av att läsa litegrann och det är precis vad jag tänker göra just nu.