Behövde vistas lite i verkligheten

IMG_1803.jpg

Vissa dagar, eller stunder, känner jag att fan, jag orkar inte mer, bara stoppa in mig på ett hem så jag slipper den här jävla rädslan.

Det är stunder då det känns som att marken försvinner under mina fötter och jag faller fritt i luften och både igår och idag har de där stunderna inträffat väldigt, väldigt tätt.

Igår vaknade jag med ett ryck och insåg att klockan var en bra bit över tre. Knappast en chock, men lik förbannat tröttsamt.
Idag hoppades jag på att få vara lite mindre utmattad och så är det nog, men ångesten är inte barmhärtig. Inatt drömde jag att Kiba och Kami behövde avlivas och med den mardrömmen färskt i mitt minne är jag ännu mer sårbar än vad jag skulle varit om jag inte drömt den.

Har försökt fokusera på att läsa under morgonen men hela tiden har jag varit på helspänn. Rädd att existera, och trött på rädslan. Tillslut fick jag nog och tog ut hundarna en halvtimme tidigare än vad jag brukar, jag som annars är fruktansvärt noga med mina rutiner.
Stod inte ut med att vara instängd i mitt eget huvud och behövde komma ut i verkligheten, vistas bland människor och försöka få mig själv att inse att jag inte har någonting att vara rädd för.

Det gick väl sådär. Och att vistas i trapphuset var mer skrämmande än vanligt. Den där paniken, den ligger hela tiden precis under ytan, redo att bryta ut när som helst.
Men det kommer bli bättre. Ska antingen handarbeta eller jobba med min bullet journal och kolla på serier och då brukar jag tids nog lyckas försvinna bort från allt som skrämmer och stör.

Idag är det inte enkelt

IMG_1686.jpg

Idag är det inget kul att vara jag. Ångesten ligger som en tjock dimma över mig och paniken tycks konstant vara redo att bryta ut.
Det är jobbigt nu och det är inte svårt att förstå varför. På torsdag drar Sofia iväg med jobbet till Loka Brunn och stanna kvar över natten och nu när det närmar sig är det tydligen betydligt jobbigare för mig än vad jag förväntat mig.

Förra måndagen, när jag träffade M på Karla, frågade hon om jag ville tala om det och jag svarade att det inte behövdes, att det kändes okej. Att jag visste att jag skulle få overklighetskänslor under torsdagen och säkerligen också under fredagen, men att jag jobbat så mycket med att acceptera det när det händer att det ändå kändes okej.

Fan vad fel jag hade.

Nu vill jag kräla in i mig själv. Gömma mig under huden. Mamma kommer hit och barnvaktar mig medan Sofia är borta men mer planerat än så är det inte. Med andra ord behöver jag ta tag i det. Ringa upp mamma och skapa en utförlig, och uthärdlig, plan.

IMG_1691

Och idag behöver jag jobba med mycket. Mina tankar, det där kriget som just nu pågår för fullt och som får paniken att hota att bryta fram, de måste jag jobba med och det genom att dels distrahera mig (handarbeta, se på serier, städa etcetera) och dels tala med mig själv. Så som jag brukar tala lugnande till mig själv när jag har overklighetskänslor, så behöver jag tala med mig nu. Förklara för personen där inne att det är okej. Allt är okej. Jag kommer överleva.

Dumt nog fyller jag på lördag vilket innebär kalas och en extra sårbarhet. Två saker på raken och jag kommer säkert brista tillslut.

Men jag ska klara det. På något sätt.

 

Lahti, utmattning och bujo

Jag börjar äntligen återhämta mig efter Lysekilshelgen. Eller nej, det där var nog en lögn. Jag är skittrött. Utmattad och lättstött och lyckas få minsta lilla samtal att förvandlas till ett tjafs. Jag är fullt medveten om att det är hos mig problemet ligger. Att det är jag som fräser och morrar. Det finns bara ingen ork kvar till att anstränga sig.

Det är en jävla skillnad mellan att vara trött och utmattad. Utmattad innebär att jag blir andfådd av att stå upp. Även korta promenader med hundarna slår ut mig totalt. Hur mycket jag än sover blir jag aldrig pigg.

Så. Det är min vardag just nu och det är därför jag knappt bloggar. Att tänka efter kräver otroligt mycket av mig.


I fredags kom Lahti hit ♥️ Hon är speciell. Att vår vänskap bestått i så många år hör inte till vanligheterna. Hon är också speciell för att jag fortfarande mår bra av att träffa henne, fastän hon var med under mina allra värsta, mest kaotiska år. Så när Sofia och jag firar 9 år tillsammans på torsdag, då borde jag också fira att Lahti därmed kom in i mitt liv.

Det finns väldigt få människor som hon ♥️


Något som ändå funkar bra just nu är min bujo/filofax. Tack vare den har jag just nu bättre koll på mig liv än tidigare.

Mina favoritsidor är dessa två:

Den översta är som en minidagbok där jag skriver två rader om varje dag som varit. Och på den understa håller jag koll på mitt mående genom att fyra gånger per dag känna efter vad det är jag känner och sedan fylla i respektive färg i respektive ruta. Det är verkligen kanon. På fredag ska mamma och jag, äntligen, besöka M på Karla och min plan är att ta med filofaxen och visa henne. Jag vet att terapeut K hade gillat det.

Men nu är det dags för mig att koppla av. Ögonen har börjat komma tillbaka till livet igen och jag klarar äntligen av att läsa litegrann och det är precis vad jag tänker göra just nu.

Alldeles för mycket som måste göras

Jag försöker blogga, tänka, existera, vara. Få luft. Det är så mycket jag behöver göra idag, när jag egentligen varken vill eller tycks ha kraft att göra någonting. Idag är en sådan dag jag vill försvinna i min värld av reality tv, gelepennor, garn och hundar. Orken och viljan finns inte där till att göra någonting annat men idag har jag inte lyxen att försjunka in i min bomullsvärld. Imorgon drar vi ned till Lysekil, äntligen. En helg är egentligen alldeles för kort, men bra mycket bättre än ingenting.

Jag måste

  • tvätta hundarna, för mina föräldrars skull, eftersom de båda är allergiska och en tvätt iallafall minskar lite av deras bekymmer.
  • städa en hamsterbur.
  • packa.
  • bada och tvätta håret.

Det känns överväldigande och jag försöker tänka till, fundera, hur jag ska kunna göra det lättare för mig själv. Det är ju alldeles för mycket saker för mig att göra, på en enda dag. Det vet jag. Men det måste göras.

IMG_0787Packningen kan jag iallafall dela upp. Ställa fram väskan på vardagsrumsgolvet och packa lite då och då.
Men resten… Sofia jobbar till sju och jag klarar varken av att duscha eller bada när jag är ensam i lägenheten. Och hundarna, som aldrig fått vänja sig vid hårfön, måste tvättats efter sista promenaden.
Och så den där förbannade buren. Det luktar hamsterpiss i hela lägenheten. I värsta fall blir det bara rengöring av hjul och utbytta sandbad. Resten skjutet till söndag när jag är hemma igen.

Jag längtar tills den här dagen är över och jag sitter i bilen ned till mitt alldeles egna paradis,