Det känns annorlunda

IMG_1869.JPG
Kami, som snabbt lade sig till rätta på filten jag virkar till Lahti, så fort han fick en chans

Det känns annorlunda idag. Den där tjocka slöjan som låg över mig hela förra veckan tycks ha släppt det värsta av sitt grepp. Idag vaknade jag till vid åtta och lyckades utan problem hålla mig vaken. Åt ägg, gjorde kaffe och läste några timmar innan jag tog ut Kiba och Kami. Med andra ord lyckades jag få till den där viktiga morgonläsningen efter alla misslyckade försök i förra veckan.

Kami mår inte så bra. I lördags märkte vi att att haltade litegrann. På söndagen var han som vanligt. Sofia och mamma skulle röja i ett av källarförråden och jag beslöt mig för att vara med fastän jag visste att det skulle vara uttröttande.
Precis innan vi var klara hörde Lahti av sig och frågade om vi ville ta en promenad tillsammans. Jag blev glad, men förvånad eftersom hon varit ute sent kvällen innan och firat Pride, och eftersom Kami inte tycktes ha ont längre bestämde vi oss för att följa med.

IMG_1870
Nino ser alltid ut som världens mest olyckliga hund när Lahti lämnar honom.

Lahti behövde handla så vi gick till Willys. Hela tiden hade vi koll på Kami och allt tycktes gå bra.
Sofia och jag väntade ute med odjuren medan Lahti gick in i affären och Nino passade på att äta upp det äpple han hittat tidigt under promenaden och burit med sig hela vägen. Jag är otroligt svag för hundar som äter äpplen har jag märkt. Det där smaskandet, jag som annars inte klarar av minsta lilla smask, är fan som den ljuvaste jävla musik i mina öron.

IMG_1874

Såklart började det spöregna medan vi väntade och vi fick kura ihop oss under ett träd och när Lahti väl kom ut gick vi skilda vägar.

 

IMG_1881

IMG_1885

Hundarna fick inget bråttom av regnet. Istället tycktes de båda väldigt fokuserade på det gröna, goda gräset.
Så vi tog en extra sväng och gick förbi lägenheten med stort L. Fantiserade och planerade och drömde.

Hemma igen kurade vi ihop oss i soffan alla fyra och jag småtittade lite på en match på teven.
Men sedan, efter en stund, märkte vi att Kami haltade igen och vi förstod vilket jävla dumt misstag det varit att ta den där promenaden.

 

IMG_5001

Idag har han legat stilla på samma fläck sedan Sofia drog till jobbet tidigt imorse, betydligt lugnare än annars.

Under promenaden fick han gå tills han bajsat och sedan bar jag honom resten av vägen och jag ska göra mitt bästa för att se till att han vilar och tar det lugnt. Igår ville han inte stödja alls på ena frambenet, inte ens när han satt, men nu har vi varit inne i kanske tjugo minuter och än så länge beter han sig som att allt är lugnt.
Förhoppningsvis är vila allt som behövs för att han ska må bättre. Annars finns det inget annat att göra än att ta honom till veterinären, den absolut värsta plats han vet.

Men nog om det.
Trots allt mår jag helt okej idag. Jag orkade bädda sängen och småstäda lite i sovrummet och fixa mitt hår och sminka mig innan jag tog ut hundarna. Det känns stort. Fantastiskt till och med.
Och kvällen kommer bli den bästa på länge. Först spelar ÖSK vid sju och vid nio är det dags för match mellan Tottenham och Manchester United. Har längtat alldeles för mycket efter det. Vem fan hade kunnat tro att jag vid 32 års ålder helt plötsligt skulle bli mer eller mindre besatt av fotboll? Skumt som fan.

Nu ska jag fixa lite med min bullet journal och fortsätta glo på Switched at Birth (för andra gången).

Fin vårkväll

Nu känns det som att det räcker med exponering i några veckor. Det känns som att gårdagen var en vild fest, med litervis av alkohol, och sänggång först vid fem.
Riktigt så var det ju inte, men fortfarande utmattande.

Jag tror att jag dissocierade större delen av tiden innan det var dags att gå till Hästhagen. Helt säker är jag inte, men någonting var iallafall inte som det skulle vara. Jag var fast i soffan med en virkning och reality-tv och förvånade mig själv när jag ändå lyckades ta några kort på min Habitat Cardigan jag gjorde klart härom dagen. (Hade tänkt ta med den till Hästhagen och ta bilder ute i skogen, men eftersom det var för varmt för att ha den på mig och jag inte orkade släpa med mig en stor, klumpig kofta struntade jag i det).

IMG_1157IMG_8359IMG_3256IMG_8452

Strax innan fem började vi promenera mot Hästhagen och det var en rask och skön promenad, om än lite stressig. Kami blev hysteriskt glad när vi närmade oss och blev väl inte så jätteglad när vi inte lät honom komma fram till Vincent för att hälsa.

Vi lät hundarna äta nästan direkt när vi kommit fram. Sofia, Kiba och Vincent höll sig framför husvagnen och jag och Kami gick lite till sidan. En för mig främmande man kom såklart fram till mig och Kami och började prata. Han ville hälsa på Kami och tycktes inte alltid förstå vad jag sade och det kändes som världens långsammaste minuter innan han gick därifrån. Hela tiden bad jag inom mig att mamma eller pappa skulle komma över till oss, rädda mig från samtalet, men ingen undsättning kom och mitt påslag var starkt.

KyQdNsROSj2hTJtPAM%W9wfullsizeoutput_18da

Vincent ville få igång Kiba med lite lek. Vi testade bollar, leksaker och pinnar men han var inte intresserad. Istället ville han fortsätta leta mat fastän han redan ätit upp allt.
Vincent, som älskar hundar, tyckte att Kiba var skittråkig och jag föreslog att vi efter maten skulle försöka igen, men denna gång skulle Vincent få kasta matbitar till honom.
Vincent tyckte att det var en bra idé och frågade om vi inte skulle ta en promenad också och han fick mig att lova att vi skulle göra det (och lovar man honom nåt måste man hålla det, det lärde jag mig under helgen i Lysekil när jag försökte komma undan löftet att vi skulle leka pirater ;))

Jag har alltid svårt att koppla av när vi äter ute i Hästhagen. För mycket fokus ligger på hundarna och jag stressar lätt upp mig och äter aldrig mer än det absolut nödvändigaste.
När vi ätit klart och det var dags för efterrätt blev Vincent sprallig. Jag gjorde LCHF-chokladbollar igår förmiddag eftersom jag ville testa dem på personer som inte äter LCHF, för att ta reda på om det är lika gott i deras ögon som i våra. Och de blev helt klart godkända. Jag hade 10 chokladbollar med mig och vi alla, utom pappa som undviker fett, åt varsin och Vincent proppade i sig resterande sex. Jag förstår inte hur det gick till. Efter tre chokladbollar är jag själv proppmätt men den där lilla magen rymmer väldigt mycket mer än vad som verkar möjligt.

Sedan blev det dags för promenaden. Kami och Sofia stannade kvar med mina föräldrar och jag, Vincent och Kiba tog en sväng genom skogen och ut över ängen. Och Kiba fick chansen att vara lös.
Det var fantastiskt. Rofyllt. Kiba var jätteduktig och vi stannade en stund en stund och lekte apport. Det var underbart ❤

fullsizeoutput_18c8

IMG_0575

IMG_0572

Promenaden hemåt kändes som att den varade i timmar. Hundarna stannade konstant för att äta av gräset längs med ån, men det gjorde ingenting. Vi strosade (det verkar ha blivit mitt nya favoritord) hemåt, talandes och drömmandes och fantiserandes om hur livet kommer bli i framtiden när vi bor i en fin etagetrea.

Så det blev en fin kväll med många fina minnen även om jag idag känner mig rätt urlakad och bortkommen. Planen för helgen var att spendera så mycket tid som möjligt på balkongen, läsandes, men idag känns det som en alldeles för stor exponering och ansträngning. Låter jag känslorna vinna skulle jag spendera dagen i sängen med mina böcker, men jag ska försöka gå emot dem. Sitta ute iallafall en stund och i eftermiddag ska Sofia och jag ta ut hundarna tillsammans och fortsätta njuta av vårvädret.

Oinspirerat

IMG_0337.JPG

Så jävla oinspirerad dag. Egentligen rätt dumt att klaga för dagen i sig hade kunnat vara betydligt värre. Omställningen från längre helg till vardag igen brukar vara jobbigt men idag har jag klarat det utan större problem. Och det i sig är fantastiskt.

Ändå är jag rätt trött på mig själv. På att känna mig oinspirerad och okreativ. Både förmiddags- och eftermiddagspromenaden med Kiba och Kami blev samma runda och större delen av dagen har jag suttit i soffan och antingen småfixat lite med min bullet journal eller organiserat alla mina brevpapper. Varken spännande eller speciellt kul.

Jag har dock lyckats förmå mig själv att vattna alla stackars blommor och igår kväll blockade jag en duk jag virkat till sovrummet, och den var torr och fin och redo att läggas på plats när jag vaknade imorse. Jag gillar det. Mitt tonårsjag som bara älskade svart skulle fan fått en hjärtattack om hon vetat hur min färgsmak skulle komma att utvecklas. Men hon har ingenting att säga till om. Jag gillar färg, det gör mig glad, och när jag känner glädje så fort jag kommer in i mitt träliga lilla sovrum, då är jag fan nöjd.

Sofia har något möte på jobbet och slutar därför senare än hon egentligen skulle och jag tänker ta tillfället i akt att påbörja ett brev med destinationen Hong Kong. Efter allt sorterande tidigare idag lär det ändå bli lätt att hitta bra brevpapper relativt snabbt.

Jag är rädd att bli dömd

FullSizeRender 8.jpg

Jag vill strejka. Säga nej till världen, nej, nu räcker det. Jag orkar inte kämpa mer just nu så låt mig vara ifred och försvinna från allt som kväver och kräver.

Just så. Just nu är det så mycket som tar på krafterna att jag aldrig hinner få en chans att vila upp mig. Seriöst, det tar fan aldrig slut! Hur är det meningen att jag ska orka utan att bli en tårblöt trasa på golvet?

Sofia jobbar till sju ikväll så jag har en lång och ansträngande dag framför mig. Imorgon ska mamma och jag tillbaka till Karla för vårt andra möte med M. Tror det är halv fyra vi ska dit, så pappa ska möta oss vid Karla och se efter hundarna tills Sofia slutat jobbet och kan avlösa honom. Sofia ska ju på fest på lördag och vi båda tycktes ha glömt det där med Karla eftersom vi planerade att hon ska till Systemet efter jobbet. Istället får hon ta det när mitt möte är över och jag kommer vara ensam med hundarna och extremt utmattad.

På lördag är festen och det är bestämt att mamma och pappa ska vara här hos mig tills hon kommer tillbaka. Det är skitbra att de kan, och vill, ställa upp för mig. Jag är väldigt tacksam. Samtidigt kommer det fortfarande bli ansträngande för mig eftersom det är en ny och ovan situation.
Med andra ord kommer söndagen med största sannolikhet sovas bort.

Sedan kommer en ny vecka som kommer inledas i utmattningens tecken och dessutom ska vattenledningarna i källaren bytas ut och det kommer bli bullrigt och högljutt. Och jag måste tydligen ned i källaren och plocka bort sånt jag är rädd om så det inte förstörs när de jobbar. Tur som fan att jag iallafall inte är en av de som måste tömma sitt förråd tills dess. Det hade kraschat mig totalt.

På fredag är det Mabon och jag borde försöka fira på något sätt men vet inte hur jag ska orka. Dessutom ska Sofia iväg på Sigrids begravning och efteråt kanske gå och fika med några gamla vänner.
Med andra ord blir det ännu en helg som mest troligt kommer sovas bort.

Jag känner mig som en gnällig egocentrisk idiot. Önskar att jag slapp uppleva allt det här, allt det jobbiga, för det skulle göra livet betydligt lättare för Sofia. Jag vet att hon inte kommer kunna slappna av helt och till fullo njuta av festen på lördag för att hon vet att jag har det kämpigt hemma. Och det är så jävla jobbigt. Jag vill att hon ska ha kul och umgås med vänner och njuta av kvällen till fullo. Jag brukar försöka hålla inne med hur jobbigt det är för mig i situationer som denna, men det slutar bara med att jag mår ännu sämre. Det blir ännu kämpigare. Dessutom känner Sofia mig bättre än någon annan. Det spelar ingen roll om jag skulle lyckas skådespela att allt är fint och bra, hon skulle ändå veta hur det är på riktigt.

Allting är extra jobbigt eftersom prövning efter prövning rullat på sedan början av året. Först takbytet i början av året, sedan Kamis alla besök hos veterinärer som har avlöpt relativt regelbundet sedan maj. Kibas anfall. Det misslyckade läkarbesöket och Sigrids död och Kurtas avlivning. Säkert glömmer jag bort några saker nu. Och så depressionen jag konstaterade att jag hamnat i i april. Jag har inte hunnit få en chans att ta mig ur den med allt annat som hänt. 

Pust.

Jag är rädd för att vara för ärlig här. Nu när jag vet att det finns ett gäng som läser vad jag skriver. Jag är rädd att bli dömd, sedd som en gnällig egocentrisk drama queen. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig att människors åsikter om mig, de som baseras på okunskap, inte spelar någon roll. Att vara psykiskt sjuk och inte fysiskt är att hela tiden bli ifrågasatt, invaliderad, nonchalerad. Även av personer som har utbildning inom psykologi. Det är helt sjukt. 

Jag behöver få en chans att vila upp mig. Året har innehållit så mycket som tar energi istället för sådant som  ger. Psyket och kroppen protesterar men jag vet inte hur det ska kunna lösas. Det är inte som att resten av världen stannar upp bara för att det är vad jag behöver.

Tiden flyger förbi

Jag har varit alldeles för slut för att orka blogga. De senaste veckornas påfrestningar har verkligen satt sig i kroppen och förutom utmattning och yrsel har bröstet strulat som fan. Skrek rätt ut av smärta för någon dag sedan och igår spenderade jag dagens 1,5-2 första timmar med ett konstant värkande.

Hur som.

Min älskade Vincent fyllde fem i måndags. Förstår inte alls hur tiden kan gå så fort. När han fyllde ett hade jag varit rökfri i en dag, precis fått reda på att en bekant dött och mormor hade inte ens ett år kvar att leva.

Nu är han fem, har en tydlig personlighet och är den goaste lilla unge som finns.

Jag kunde dock inte uppskatta hans födelsedag alls. Jag var slut redan innan och att sedan spendera tid med högljudd och stojig släkt, med två mer eller mindre galna hundar, var inte det bästa jag kunde göra.

Faktum är att det var först idag, nu ikväll faktiskt, som jag kunde tänka tillbaka på firandet och minnas sådant som kändes bra. Som var roligt. Som när Vincent blev lite smågrinig på Kiba för att han var överallt på både Vincent och hans presenter. Att jag ser det som något positivt är enbart för att jag är så lättad att de två fungerar så fint tillsammans.

Och när Vincent skulle kasta godis till Kiba och han glatt ropade Han kunde! fast det snarare var Kiba som höll munnen öppen under Vincents hand och var redo att ta emot de där matbitarna.

Vincent fick bland annat de här två armbanden som jag knåpat ihop. Ungen är besatt av både Pokémon och Turtles och även om jag hellre skapat något som inte är lika macho som de, insåg jag att jag är besegrad. Lika bra att ungen får det han uppskattar.

Tisdag, Onsdag och Torsdag har jag mest spenderat med att glo på de första säsongerna av Real Housewives of New York och göra armband. Allt för att hålla mig, och mitt hjärta, så lugnt som möjligt.

Imorgon är det äntligen fredag och en skön helg väntar. Jag tänker vila, vila och vila. Och så vila lite till.