Färdigheter, Kreativitet, Mentala sårbarheter, Ritat/målat, Svårigheter, Vardagligt

Att hela tiden krascha

Jag försöker, tänker jag. Försöker förmå mig själv att må bättre. Kanske är det i sig ett problem. Att fokusera på att försöka må bättre istället för att gå in i mig själv för att försöka ta reda på vad jag skulle må bra av att göra.

Passiv är jag också. Passiv på ett produktivt sätt, vilket innebär att jag spenderar alldeles för många timmar varje dag vid mitt skrivbord, där jag ritar blommor och lyssnar på poddar om mord. Jag är helt fast och även om sysslan i sig är en positiv syssla, så är all tid jag lägger på det, och bara det, negativ. Jag vet av erfarenhet att jag mår som bäst de dagar jag gör lite olika grejer. Tar hand om lägenheten och läser och skriver brev och kluddar lite.
Det är bara så svårt att dra bort mig själv från ritandet och poddarna. Och det är typiskt mig att bli fast sådär. När det bara är en enda sak jag vill göra, eller tror mig vilja göra, och allt annat känns mer eller mindre omöjligt att ta sig an.

I flera dagar har jag planerat att återuppta bearbetningen av trean (den tredje boken jag skrivit klart ett första utkast av. Jag är just nu uppe i fem) men så fort jag tänkt ta fram datorn har jag på något sätt fått mig själv att tro att det är bättre att bara fortsätta rita. Att jag ens sitter vid datorn just nu är fan ett under i sig.

Så vad ska jag göra? Det är enkelt. Börja använda min bullet journal igen. Jag hade en fantastisk rutin innan jag blev utmattad och sedan sjuk. En stabil morgonrutin som bland annat bestod av både stretching och lite träning, och en ännu stabilare kvällsrutin. Varje dag gjorde jag sakerna som stod uppskrivna i min bujo och jag började må bättre och bättre. Men så kraschade jag och de där rutinerna är svåra som fan att återuppta.
Dessutom är jag rädd. Rädd att det ska vara för mycket för mig att göra alla de där sakerna jag gör när jag mår som bäst. När jag städar något varje dag, sköter matlagningen och sysselsätter mig sådant jag gillar. Tar längre promenader med hundarna. För varje gång jag uppnått det där ideala läget, den ideala vardagen, då har jag kraschat av utmattning. Varenda gång. Och det är klart som fan att det gör mig rädd.

Det är inte som att det är överdrivet mycket saker jag gör. Om det exempelvis är dammsugning som står på schemat så tar jag bara ena våningen, medan Sofia tar den andra. Jag är noga med att inte göra för långa to do-listor eftersom min energinivå ligger långt under vad jag skulle gissa är normen. Och ändå kraschar jag och allt börjar om från början.

Det är frustrerande. Framför allt att inte orka ta hand om lägenheten som jag vill. När den är städad och saker undanplockade, då mår jag som bäst. Det ger min hjärna och själ lugn och ro. På något sätt skulle jag behöva komma fram till var den där gränsen går. Komma fram till exakt hur mycket sysslor som är lagom för mig, och min energinivå, men det suger ju om jag ska bli tvungen att välja mellan att ta hand om lägenheten eller ta hand om mig själv, eftersom båda är viktiga saker.
Så det är väl bara att fortsätta hoppas att jag en dag ska lära mig så pass mycket om mig själv att jag lyckas undvika krascherna.

Familj, Karla, Känslopåslag, Kreativitet, Psyk, Ritat/målat, Svårigheter, Vardagligt

Det är ju det jag velat hela tiden

Kanske är jag för trött för att blogga. Hela dagen har jag haft den där sjuk-känslan som brukar komma efter starka påslag.

Gårdagen blev inte alls som befarat. Mitt internet funkade redan vid tolv igår och jag kunde jublande fortsätta se på mina älskade housewives.

Sedan ringde pappa och berättade att M behövt ställa in mötet. Det kändes så jävla skönt att slippa, även om jag vet att det i det långa loppet säkerligen kommer kännas svårare att komma iväg nästa gång.

M hade dock bra nyheter att berätta. Jag har ju fått flera avslag på min ansökan om sjukpension och när nästa avslag kommer, (ni ser, jag räknar redan med att det kommer bli ett avslag), ska en läkare på Karla långtidssjukskriva mig.

Det är ju det jag velat hela tiden. Inte att bli sjukpensionär utan långtidssjukskriven, så som det var innan jag fyllde 30. Men på psyk fick de det att framstå som en omöjlighet och därför har vi i flera år krigat för sjukpension.

Jag fattar ingenting. Karla är som en helt ny värld som öppnar sig för mig. En psykiatrisk enhet där de faktiskt vill hjälpa istället för stjälpa.

Ändå är jag inte överlycklig. Depressionen lägger sig som en hinna över alla positiva känslor.

Redan igår kväll kom huvudvärken och sjuk-känslan och den har satt i hela dagen. Så jag ligger redan i sängen, strax efter 9. Ska se om jag kanske orkar läsa eller om jag ska sova på en gång.

Någonting positivt:

Jag är klar med mandalan.

Och den har fått sin plats i hallen nu.

Familj, Färdigheter, Karla, Känslopåslag, Kiba och Kami, Kreativitet, Mentala sårbarheter, Psyk, Ritat/målat, Svårigheter, Vardagligt

En emotionell karusell

Phu. Nu ligger jag i sovrummet, med nya öronproppar, och djupandas.

Det har varit en tuff dag. Relativt lätt att komma upp vid nio, men resten av dagen har varit kämpig. Overklighetskänslor som blivit någon form av vardag 2017.

Jag har följt mitt schema, fastän det varit kämpigt, och har därmed städat, skrivit ett brev och vattnat blommorna. Nu vid åtta var det meningen att jag skulle meditera men jag blev fast i någon slags passiv utmattning i soffan med Kiba.

Jag har ändå skött mig bra.

Igår blev jag nästan klar med den här mandalan och har spenderat fruktansvärt många timmar under dagen med en ny. Och det, det har skapat ångest och overklighet. Den känns så fånigt att en så pass liten sak kan skapa så starkt obehag. Men det är likförbannat så det är.

Och såklart har jag haft svårt att äta. Som så ofta annars när jag är själv hemma är jag för trött och passiv att fixa något att stoppa i mig och cirka åtta timmar har jag gått utan mat och istället snusat extra mycket och hävt i mig pepsi max.

Veckans schema är inte klart än. Har fixat måndag, tisdag och halva onsdagen och skulle idag behöva bli klar med resten. Att ta tag i det är dock allt annat än enkelt. Tydligen.

På onsdag klockan fyra ska pappa och jag till Karla och träffa M. Det gör det svårt för mig att planera schemat för den dagen. Svårt att veta hur jag ska balansera upp det.

Och när jag tänker på onsdagen får jag ångest. Totalt onödigt, det vet jag, men säg det till min emotionella karusell. Pappa har aldrig varit med till M tidigare och min rutin med mamma blir ju utbytt. Allting nytt skapar obehag. Det spelar ingen roll att jag vet att det kommer gå bra. Att pappa kommer vara ett lika starkt stöd som mamma. Det är fortfarande någonting nytt, en förändring, och förändringar får mig ur balans.

Jag ska tillåta mig själv att ligga här i tystnaden och spela på mobilen och tanka lite ork. Snart dags för en ny dag och förhoppningsvis slipper jag de envetna följeslagarna då.

Dvärghamstrar, Familj, Handarbete, Högtider, Hjärta, Kreativitet, Luna och Juno, Ritat/målat

En ångestfri julafton 

Julafton och jag är x antal böcker rikare. Helt slut i huvudet. Har stoppat öronproppar i öronen och lagt mig inne i sovrummet med snus och energidryck. 


Det har varit en fin dag. Dessa älskade ungar, de är så fantastiska. De satt på rad i soffan och åt medan vi andra satt vid bordet. Helt plötsligt känns de så stora. Så kompetenta. 


Alwa blev glad på en gång när hon såg mig och Wilma var nöjd så länge jag höll mig lite på avstånd 😉 


Vi var hemma hos farmor och farfar och det är jul för mig. Den vackra granen med luddet över ljusen som jag var så avundsjuk på som barn. Tyckte att det såg ut som änglahår. 


När tomten kom ville jag helst sjunka genom jorden. Bara försvinna för en liten stund. Vincent var inte ett dugg blyg, vilket jag trott han skulle vara, men tvillingarna verkade lite skeptiska till honom. De undrade väl vad det var för skäggig gubbe som kom med presenter. 


Julia fick en mössa av mig som jag virkat som båda tjejerna såklart skulle testa. Hann inte fram med kameran när Alwa hade på sig den, men hann iallafall ta några bilder på Wilma. 


Kenny fick en snygg skjorta och det är nog första gången han inte sett sur ut när jag tagit kort på honom 😜

I bakgrunden syns en tavla på farfar jag målat och som han fick som julklapp för flera år sedan. 


Jag hade virkat varsin tröja till tvillingarna och Wilma skulle genast ha på sig sin. Och roboten Vincent fick i julklapp var väldigt intressant att se på där den gick omkring.

Vincent fick en stor filt jag virkat åt honom. Ett riktigt helvetesjobb med förbannat många trådar att fästa, men han verkade nöjd och då är jag det med. 


Såklart är det karaktärer från Paw Patrol. Han är besatt. 


När Julia, Kenny och tvillingarna åkt hem till Lindesberg blev det en stunds spelande med Vincent. Det var mysigt, även om jag var helt slut. 


Det var skönt att komma hem igen och ännu bättre av att mötas av detta söta ansikte, som plötsligt fått en stor, svart fläck på huvudet. Ingen av robbarna hade pricken igår. Förhoppningsvis är det bara en av dem som har det, så det blir lättare att se skillnad på dem. 

Nu ska jag varva ned med läsning och försöka vila upp mig inför imorgon. Då blir det julfirande i Karlskoga ❤️

Exponering, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Ritat/målat, Social ångest, Vardagligt

Över förväntan 

Gårdagen ble betydligt bättre än förväntat. Hade trott att jag skulle vara mer eller mindre utmattad efter helgens exponering, men jag vaknade och mådde riktigt bra. Mycket av det har säkerligen med Sofias semester att göra och jag klarade av att aktivera mig. 


Städa en del och påbörjade en teckning av Sofias brorsdotter Ida som inte känns värdelös. Sade till mig själv att jag var tvungen att sitta iallafall femton minuter och när jag väl höll på bestämde jag att jag inte fick ta en paus förrän jag kände mig relativt nöjd. Och det gick ju bra 😊

Var tvungen att lägga ifrån min teckningen när Kiba och Kami plötsligt började bråka. Det gick bra, men Kamis ena framtand satt jättelöst och efter att ha rådfrågat veterinär snurrade vi runt på den tills tanden lossnade. Antagligen satt tanden löst redan innan och Kami både äter och dricker som han ska. Jag undrar bara vad som flög i dem. De började bråka när det var dags för dem att äta men det har aldrig varit ett problem tidigare. Kanske kan det spela in att Sofia har mens. I början av vårat förhållande kunde de bete sig underligt när hon hade mens. Annars har jag faktiskt ingen aning. 

Efter att tanden kommit loss och de fått i sig sin mat gick vi ut på en långpromenad. Nästan en timme var vi ute, och visserligen gick vi sakta, men all motion är bra både för mig och hundarna. Och både Kiba och Kami var överlyckliga att få springa runt på gräset och nosa efter spännande saker längs med vägarna. 

I eftermiddag ska vi ta cyklarna hem till Natta och Vincent för tacomys och lek ❤️ Jag saknar de där två hela tiden så jag längtar tills det är dags att bege sig iväg. Och mitt garnpaket har kommit! Så det kommer inte kännas alltför hemskt att komma hem igen 😉