bullet journal/filofax, DBT & dylikt, Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

Litteratur, Vardagligt

Inte mycket som lockar mer än en bra bok

Det är inte ofta jag smackar upp en bild på mig själv såhär. Kanske förut. Innan seborré och när jag fortfarande orkade och kunde sminka mig (jag kan ju såklart, fysiskt, sminka mig, men mina torra ögon flippar direkt).
Bilden togs i lördags, mitt under readathon, och jag mådde toppen och satt ute på balkongen och allmänt njöt. Med andra ord en bild som har en positiv innebörd för mig, fastän mitt eget nylle tar upp en stor del av den 😉

Precis inkommen efter regnig eftermiddagspromenad och nu ligger Kiba och stirrar på mig från fåtöljen i mitt rum. Tanken är att jag ska försöka göra något annat än läsa tills Sofia kommer hem. Nu när det går är det oerhört svårt att låta bli. Allt annat känns så tråkigt i jämförelse. Alltså, att ligga ned i soffan, med filtar kuddar och hundar, och läsa bort tiden. Det är svårslaget.

Sofia jobbar helvetestimmar idag. 6-19. Mycket tid för mig att läsa, men stackars henne. Kan inte ens föreställa mig hur slut en så lång arbetsdag måste göra henne.
Min tanke är att jag ska skriva brev när jag blivit klar här, men jag måste erkänna att det låter jävligt lockande att fortsätta läsa några timmar.

Färdigheter, Hjärta, Litteratur, Vardagligt

Jag är bra på att skjuta upp saker

Jag har tänkt länge att det är dags för mig att skriva ett blogginlägg. Senast jag skrev här var i oktober och jag var alldeles i början av en jobbig period som skulle hålla i sig till årsskiftet.
Sedan, så fort 2020 tog sin början, var det som att allt det jobbiga och negativa släppte. Ändå orkade jag inte skriva. Slå på datorn. Formulera meningar.

Just nu är jag på väg att återhämta mig från en helvetes utmattning. Hela förra veckan var något av en katastrof energimässigt. 2 av 10 på skalan.
Vad som ligger bakom det vet jag inte säkert. Kanske är det allergi. Kanske Corona. Kanske att jag varit rätt social på sistone.
Kanske är det en mix av alla tre.
Det viktiga är hur som helst att det sakta, sakta börjar vända. Igår eftermiddag var jag överlycklig för att jag orkat laga mat på egen hand och idag har jag lyckats ta en längre promenad med hundarna. Det viktiga just nu är att inte stressa och försöka göra för mycket. Då kommer energin börja sina igen och det är fan inte lätt att hålla humöret uppe när en blir skakig i hela kroppen bara av att gå ned från övervåningen.

För kanske en månad sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt problem med att jag inte klarar av att läsa när jag är ensam hemma. Det här året är planen att jag ska våga leva mer och då främst klara av att göra saker, ofta hemma, när jag är ensam. Som att läsa, duscha, spendera tid på övervåningen, dammsuga.

Jag har inte klarat av att läsa när jag är själv sedan hundarna var små (med ett kortare uppehåll då jag lyckades spendera någon halvtimme här och där med att läsa). Så jag trodde att det skulle ta lång tid för mig att vänja mig. Det konstiga är att det gick bra från första början. Så pass bra att jag spenderar större delen av min ensamma tid med att läsa, i tystnad. Hundarna ligger vid mig eller på mig och timmarna rinner iväg. Jag är avslappnad och lugn och inte alls lika slut när Sofia kommer hem från jobbet.
Så jag är jävligt nöjd med hur bra det gått. Att klara av att läsa underlättar min vardags enormt och få saker ger mig så mycket nöje som en riktigt bra bok kombinerat med hundmys.

Färdigheter, Fotboll, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Blommande syrener

Jag har fyra kapitel och epilogen kvar att redigera, sedan är jag klar med andra utkastet av Starkare tillsammans. Det är en konstig känsla. Att jag nästan nått fram. Och ännu konstigare är det att jag faktiskt känner mig stolt. Att jag just nu gillar vad jag har skrivit. Just det kan förstås ändras väldigt fort, men just nu njuter jag av de positiva känslor det fyller mig med.

Jag känner mig lite sårig idag dock. Lite instabil. Mer sårbar. Kanske är det tablettmissen. Kanske något annat. Just nu tycker jag inte att det spelar någon roll vad som ligger till grund för det. Det viktiga är att jag tar hand om sårbarheterna- och mig själv – och ser till att lyssna till både kroppen och sinnet.

Planen idag blir med andra ord att ta det lite lugnare än igår. Jag ska plocka in sängkläderna som nu är torra, skriva på boken och – kanske – städa lite på övervåningen.

En stund innan jag skulle ut med hundarna på första promenaden kände jag ett obehag inför att vara utomhus som jag inte upplevt på ganska länge och det gjorde mig förvånad. Tanken på att vistas utomhus kändes nästintill omöjlig och vetskapen att jag kommer behöva ta två promenader idag gjorde inte saken bättre. Jag kunde inte bestämma mig för var och hur jag skulle gå och även det ökade på obehaget.
Jag gillar att ha saker inplanerade i förväg.

Så fort jag tagit mig ut i trapphuset lättade det dock och när jag väl kom ut var obehagskänslan borta. Helt plötsligt var det inte längre jobbigt. Snarare tvärtom. Jag tog med mig hundarna bort till postlådan på Tengvallsgatan och postade brevet jag skrev klart igår och stannade till och luktade på några syrener längs vägen. När jag var liten och bodde i Hovsta hade vi en syrenbuske och jag minns att jag aldrig kunde få nog av doften och att jag brukade knipsa av små bitar som jag satte i vatten och det är fortfarande en av mina absoluta favoritdofter. Syren och sandelträ, ingenting luktar bättre.

Och att känna doften av den blommande syrenen piggade upp mig litegrann. Jag orkade gå lite längre än tänkt med hundarna och nu när jag är hemma igen är jag nöjd och glad att jag trots allt lyckades ta en lite längre promenad med dem.

Och nu är jag redo att fortsätta redigerandet av boken. Spendera några timmar med det och sedan ska jag antingen glo på Real Housewives of Dallas och handarbeta, eller påbörja ett nytt brev. Jag tar det som det kommer.

P.S. SPURS ÄR VIDARE TILL FINALEN AV CHAMPIONS LEAGUE!!! 😃😃😃😃

Familj, Färdigheter, Handarbete, Högtider, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Vardagligt, Wicca

Yule och jul

IMG_2936.jpg

Klockan är precis 11:17 och jag blev precis klar med städningen av toaletterna. Seriöst, vem hade kunnat tro att jag kan vara produktiv så jävla tidigt på dagen? För mig är det fortfarande bara morgon.

Årets Yule är på väg att passera. Själva vintersolståndet som var i fredags orkade jag inte fira annat än genom att säga hej solen, men det försöker jag ta igen nu. Sofia och jag har spenderat 23e och 24e ensamma och det har varit riktigt fint. För några år sedan skulle jag gått sönder av att vara ensam med Sofia under julafton, men nu, – det kändes bara fint.

Den 23e spelade vi Bingolotto precis som vi gjort de senaste åren. Som vanligt vann vi nada, inte ens en liten nyårslott, men mysigt var det ändå. Vi käkade julmat, såg lite fotboll och spelade Monopol också.

Och julafton ❤

IMG_2940.JPG

En riktigt iskall morgonpromenad med alldeles för glada hundar.

 

IMG_3810.JPG

Har försökt hitta glögg som är både alkoholfri och sockerfri men tydligen måste jag välja mellan att fortsätta vara nykter eller sockerfri. Så tillslut provade jag att göra egen glögg som förvånande nog blev förvånansvärt bra. Så nu kan jag dricka glögg hela dagarna om jag skulle känna för det.

 

IMG_2945.jpg

Älskade Sofia, som ville dölja tallriken för att det såg så fult ut när hon ätit (ja, hon är jävligt knäpp den där).

 

IMG_2947.jpg

Julfin Kami som absolut inte ville ha glittret runt sig.

 

IMG_2952.jpg

Och Kiba, han blev sur för att han inte fick någon ostbit som belöning för posandet.

 

IMG_2955.jpg

Förutom att äta och göra en jävla massa kesokakor till idag spelade vi också Vem vet mest, glodde på Bonde söker fru från förra året och avslutade dagen med kola och Solsidan-filmen och lite stickning.
Efteråt lade jag mig i sängen och läste i Pappaklausulen som Sofia gett mig i julklapp och den är så jävla fint skriven att jag inte ville sova.

 

Idag blir det fullt hus. Sofias föräldrar och mormor, mina föräldrar, min bror och farmor och farfar. Det kommer bli fint, men jag vet också att jag kommer få betala för det i efterhand. Jag kommer bli slutkörd och sova alldeles för mycket och säkerligen också ha ångest för att jag sover bort dagarna.
Men det ska jag försöka att inte fokusera på just nu. Nu, och när alla är här, ska jag försöka njuta till fullo och uppskatta våra fina familjer.

Sofia började precis dammsuga och jag ska väl börja klä på mig. Och läsa. Läsa för att tanka energi ❤