Igår kunde jag andas igen

Igår kunde jag äntligen andas. Jag kände det redan när jag vaknade. En lättnad. Det var fredag, Sofia slutade tidigt och hon skulle inte iväg något den här helgen.

Hundarna fick äta mat ute igen. Jag satte fast Kiba i ett träd och gick några meter bort med Kami så de inte skulle komma åt varandras mat. Och där stod jag och kände mig lugn. Mitt i parken! Det är stort.

När Sofia slutat började jag läsa. Hade på morgonen fått veta att en bok om skolattacken i Trollhättan släpptes samma dag och kunde inte låta bli att köpa den. Som e-bok för jag kunde fan inte vänta. Det som aldrig fick ske av Åsa Erlandsson är helt fantastisk. Hon har gjort ett otroligt bra jobb och jag slutade inte läsa förrän det var dags för Idol.

Kvällen blev mysig. Sofia och jag är lika besatta av Idol båda två och fredagsfinalerna är mer eller mindre heliga för oss båda.

Hundarna låg trötta vid oss i soffan efter långpromenaden på 90 minuter Sofia tagit med dem tidigare. Jag stickade på ett par sockor och blev trollbunden av Jemima.

Idag vaknade jag vid elva. Tog min medicin och lade mig sedan i sängen igen för att fortsätta läsa i boken. Somnade och vaknade först några timmar senare och fortsatte läsa. Kunde inte sluta förrän den var slut.

Och då började jag inse att jag behövde ett break från läsningen. Drömde om Siggan medan jag sov på dagen och någonting med mina föräldrars resa till Spanien kickade igång någon form av flashback till hösten 2010 och jag sade till Sofia att min verklighet luckras upp. Vet inte hur jag ska förklara det. Det känns som att jag pendlar mellan att tro att det är 2010 och 2017. Ångest och overklighetskänslor. Kryp under huden.

Bakade blåbärspaj och så såg vi två avsnitt av Chicago PD och det känns lite bättre nu. Har lagt mig i sängen igen. Imorgon måste jag se till att ta mig ut. Ut i verkligheten. Bort från skuggorna i mitt huvud.

Oro, minnesplats och Vincent

Jag känner mig lite orolig för morgondagen. Tror att det lätt blir så när jag spenderat så mycket tid under helgen med att sova. Eller så inbillar jag mig bara. Orolig är jag iallafall. Sofia jobbar sent och jag ska ta långpromenad med hundarna. Kalaset på kvällen blir utan Sofia och med hundarna och det gör mig alltid lite spänd när Kami och Vincent ska träffas. Dessutom är jag inte helt klar med de saker jag gjort till Vincent. Ett Pokémon-armband och ett med turtles + en bajsplanta. Och så den lilla detaljen att jag lovat honom att baka Brysselkex till hans födelsedag. Orken har inte funnits under helgen, men hur ska jag förklara det för honom? Hatar att göra Vincent besviken.

Jag har fixat och trixat med en sorts minnesplats åt Siggan. Ville inte bara tända ett ljus för henne utan fixade en bild, som jag dekorerat lite, med en kort textrad från Lalehs låt Some die young. Om hon ser oss från Summerland, från den andra sidan, vill jag att hon ska veta att hon inte är bortglömd och att vi är många som tänker på henne. Sofia kramade om mig när jag ställt i ordning med platsen i vardagsrumsfönstret och även om hon inte säger så mycket tror jag att hon uppskattar det.

Jag ska försöka läsa innan det är dags att sova. Har inte haft ro att läsa på flera veckor nu och i fredags köpte jag Björnstaden efter rekommendation från min fader och jag hoppas att den ska lyckas ta mig ur den här läsdöden eller vad jag ska kalla det. Behöver ron som läsningen ger och även energin som det skapar. Och det vore skönt att somna utan en chans att ligga och älta.

Inspiration

Idag har jag jobbat med boken nästan hela dagen. Just nu är jag ovanligt inspirerad. Tog mod till mig och frågade en instagrammare om hon ville läsa igenom version två och komma med kritiska, produktiva kommentarer. Om sanningen ska fram tog det några dagar plus ett samtal med Sofia innan jag vågade fråga, men det viktiga är att jag trots allt gjorde det.

Hjälpen jag får är så mycket större än vad jag vågat hoppas på. För varje kapitel hon läst har hon flera frågor, idéer och kommentarer som kommer ta min bok till en helt ny nivå och det hade jag aldrig klarat på egen hand.

Dessutom är det bra att låta någon som inte känner mig läsa igenom vad jag skrivit. Dels ger dig mig en chans att se hur jag skulle hantera att andra läser boken och dels kan hon se saker från en helt annorlunda synvinkel. Vid bokens slut kommer hon känna mig bättre än de flesta 😉

Så jag är inspirerad och har bearbetat ungefär halva boken hittills. Dock hade jag glömt hur känslomässigt dränerande det är att spendera så många timmar per dag i mitt förflutna. På kvällen, när det var dags att ta ut hundarna för lek och aktivering i parken, var jag irriterad och lättretlig och ville helst gömma mig under sängen.

Imorgon ska jag försöka att inte jobba bort hela dagen. Det är viktigt att jag gör annat också, som att handarbeta och skriva brev. Dessutom behöver jag baka kakor och göra rent Kurtas bur. Kakorna jag gjorde idag blev helt misslyckade för att receptet var dåligt, så därför tänker jag göra om dem imorgon. Gör om, gör rätt, typ.

Läsning, handarbete och katastroftankar

Igår spenderade jag nog större delen av dagen ute på balkongen. Fantastisk bok, Homegoing av Yaa Gyasi, och en hund i knäet. Det gjorde mig gott och jag lyckades hålla mig ifrån en endaste tupplur på hela dagen!

Idag har sårbarheterna växt i styrka igen och förutom lite läsning i sängen har jag mest sovit. Overklighetskänslorna vill inte riktigt ge med sig och katastroftankarna ligger och lurar i vrårna. Jag blir illamående när jag tänker på att det finns en morgondag. Nej, jag vill inte dö. Jag är bara rädd för att vara ensam. Men jag försöker andas djupt och tänka på fina saker som väntar. 

Om det inte är pissväder på tisdag blir det fika vid ett sött kafé i skogen och jag har tre böcker som väntar på att levereras hit. Dessutom har jag gjort en garnbeställning på ett alldeles underbart garn jag ska göra en tröja av till mig själv. Förutom det garnet har jag beställt garn till tre stycken pouches som en gammal brevvän har beställt av mig. 


Hon såg bilderna jag lagt upp på Instagram och gillade vad hon såg. Så det ser jag fram emot att göra 🙂 Och så behöver jag ju bli klar med Pippitröjorna till tvillingarna. 

Och sedan, efter denna vecka, har Sofia semester i fyra veckor! Fan vad jag längtar. 

Planen för att klara morgondagen blir att handarbeta och titta på serier och tillåta mig själv att försjunka in i det. Allt annat, förutom hundpromenader, kan jag lägga åt sidan så länge

P.S. Mönster till Star Stitch Pouch finns här

Min värsta fiende

Fredag

IMG_0999Fredagskvällen blev bra trots min oro inför lördagen. Lyckades ta mig samman nog att städa undan det värsta från vardagsrumsbordet och spenderade sedan kvällen framför teven med Sofia och hundarna, virkandes på en tröja.

 

Lördag

Försökte hålla mig vaken med läsning. Minireadaton del tre var den dagen vilket innebar att jag skulle läsa två timmar utan avbrott. Klarade en timme och åtta minuter innan jag var tvungen att sova en stund.

En timme senare tog jag mig motvilligt upp ur soffan och gjorde mig klar för att åka. Tyvärr kom vi iväg lite senare än tänkt och jag tvingades därför ta mig in i restaurangen när de andra redan anlänt. Annars när jag går ut och äter ser jag till att vara bland de första och skyndar mig sedan att ta en plats ute på kanten. När jag såg att de enda platserna som fanns var mitt i ville jag vända och dra. Och nu när det redan var folk där, då hamnade plötsligt det där med hälsandet på mig. Alla som känner mig vet att jag avskyr det. Att jag flyr. Att jag inte kan.
Därför gick jag direkt och satte mig, siktet inställt på en ledig stol och hjärnan fokuserandes på att inte få panik. 

img_7762.jpg
Suddig bild av skakande händer. Men ändå en bild.

Sofia satte sig bredvid mig och medan de andra gick runt och hälsade försökte jag att bara hålla mig kvar, både fysiskt och mentalt.
När alla satt sig och vi beställt in dryck blev obehaget svårt att stå ut. Eftersom jag satt mitt i samlingen av människor kunde jag inte hänga med i något som sades. På min ena sida satt Sofia och pratade med sin mamma, Johan och Cissi. På min andra sida pratade farmor, farfar, Sofias pappa och mina föräldrar med varandra. Det var som att meningarna och orden spelade pingis i mitt huvud. Kaos. Lyckades inte få in någonting av det som pågick in i mitt huvud och jag ville inget annat än fly. 

Ändå är jag stolt över mig själv. Jag frågade pappa, som satt ute på en kant, om vi kunde byta plats med varandra och tackolov frågade han inte varför. Han svarade bara ja och jag kunde skynda iväg till hans plats istället.

Eftersom Sofia var upptagen i samtal och jag inte ville störa berättade jag aldrig vad som pågick inom mig. Och inte hade jag en tanke på att hon inte skulle förstå varför jag bytte plats. Såklart blev hon orolig och ville veta vad som stod på och trodde att hon gjort något för att såra mig. När jag är så inne i en svår situation varken vill eller kan jag förklara vad det är som pågår. Jag ville bara ta mig igenom situationen på mitt sätt och vill helst av allt att alla andra ska kunna läsa mina tankar så jag slipper förklara. 

När jag väl fått min plats på hörnet kunde jag börja slappna av. Fokusera på vad de runtom mig sade och när maten var uppäten hamnade jag i en djup diskussion med mina föräldrar och farmor och farfar. Helt plötsligt tvingades samtalet avbrytas för parkeringsbiljetten hade gått ut och vi var tvungna att betala och dra därifrån. Återigen fick jag ett ångestpåslag. Att inte ha tid att avsluta samtalet vi var inne i visade sig bli förödande för mitt mående. Så fort vi lämnat restaurangen var ångesten skyhög och krypningarna under huden tycktes ta över hela min kropp. 

Så fort jag kom innanför dörren ringde jag upp mamma. Behövde tala med henne om samtalet vi haft för att försäkra mig om att ingen var sur på mig och för Sofia blev det som att jag ännu en gång valde att inte anförtro mig åt henne. Som att hon inte dög. Jag fattade ju inte. Var så inne i mitt, inne i min ångest, men när jag väl lugnat ned mig och kunde se på middagen med lite klarare ögon förstod jag genast och jag kunde börja försäkra Sofia om att hon inte gjort något som helst fel. 

Vi satt och pratade om livet och kvällen och sedan lade jag mig i sängen och läste de där två timmarna. Så fort jag slutade läsa slog ångesten till med full kraft igen och jag fokuserade på hamstrarna ett tag.

Söndag

Sov till tre. Gick upp vid elva för att ta medicin och sedan sov jag vidare. Resten av söndagen låg jag i sängen, såg avsnitt efter avsnitt av Grey’s Anatomy och färglade mandalor ur en bok jag köpt. På så sätt höll jag mig upptagen utan att behöva använda hjärnan och jag lyckades hålla ångesten från att ta över totalt.

När det var dags att sova slog den till med full kraft och katastroftankarna intog mitt huvud. Vad skulle hända om mamma och pappa dog och Sofia lämnade mig? Kunde inte sluta tänka på det och fick allt svårare att andas. Utan dem skulle jag inte klara av någonting. Det är enbart tack vare dem jag kan ha ett liv. De sköter ju allt. 
På något sätt lyckades jag trots allt somna och drömde att jag hamnade mitt i en terrorattack med bomber som smällde runtom mig.

Måndag

img_5395.jpg

 

Förutom promenaderna med hundarna spenderade jag dagen på samma sätt som söndagen. Med färgläggning och Grey’s. Tvingades ringa mamma och förklara precis hur illa situationen är med mig just nu. Vet ni hur hemskt det är att behöva förklara för sin förälder att all ens vilja och allt ens hopp är borta? Att en inte längre orkar bry sig om vad som händer? Det är vidrigt. Jag hör hur det där lilla hoppet i rösten krossas och fastän jag vet att det inte är mitt fel så är det ändå precis så det känns. Som att det är mitt fel.
Och natten innebar hemska mardrömmar igen vilket inte är konstigt med tanke på hur fruktansvärt rädd jag var innan jag somnade. Livrädd låg jag i sängen och förstod inte hur jag skulle överleva natten.

 

Det var meningen att vi skulle åka till specialisttandvården på Fredag. Jag blir ju utredd om jag har rätt till ekonomisk hjälp med tandimplantatet. Men jag kan inte. Inte nu. Just nu skiter jag fullständigt i den där fula jävla gluggen när jag ler. Och min plan, att vi skulle åka till mormors grav på fredag, då hon skulle ha fyllt 90, har jag inte heller någon lust med. Readathon som börjar på lördag intresserar mig inte. Inte grillningen på söndag och inte heller att det är Beltaine. Jag vill bara ligga i sängen, se på Grey’s och färglägga mandalor.
Men allt det där, utom tandläkarebesöket, kommer jag tvinga mig att genomföra för jag vet att jag kommer må bättre när jag väl gör det. Ligger jag kvar i sängen ger jag nedstämdheten all chans i världen att vinna och det tänker jag inte gå med på. Så jag tänker besöka min mormors grav och lämna fina blommor. Jag tänker läsa så mycket jag bara orkar under 24 timmar. Jag tänker grilla med Sofia, mina föräldrar, Kenny och Vincent. Och jag tänker fira Beltaine, en av de vackraste högtiderna under året.