Ge mig bara lite lugn och ro tack

IMG_2864.jpg

Kiba ska kastreras imorgon och jag tror det är därför jag känner mig spyfärdig. Sofia ringde veterinären igår och fick en snabb tid inbokad och fastän jag vet att allt kommer gå bra kan jag inte sluta oroa mig. Tänk om de hittar en tumör. Eller något annat går åt helvete under operationen. Eller om han blir helt personlighetsförändrad.

Det har varit jobbiga dagar. I torsdags kväll när Sofia var på julfest med jobbet gick jag ut med hundarna vid halv nio och insåg att jag inte kunde gå in igen, ifall jag inte skulle våga gå ut i trapphuset igen.
Så jag gick runt med hundarna, på platser där jag kände mig relativt trygg, frös som satan och hatade lite på mig själv. Mitt psyke spelade mig spratt och vid ett tillfälle kunde jag inte stoppa tårarna från att rinna. Kände mig så patetisk och misslyckad. Trött på att ständigt komplicera allting.

Under natten till fredagen dog min mobil då jag glömt ladda den och när Kamis skall äntligen väckte mig till liv var klockan tjugo i tolv. En timme och 40 minuter efter att jag skulle tagit min morgonmedicin.

Kvällen blev dock fin även om jag var en boll av ångest och obehag. Sofia och jag klädde granen och spenderade flera timmar med Monopol och jag fick några timmar av glädje ändå.

På lördagen mådde Sofia konstigt och när hon på eftermiddagen gått för att köpa pizza och lite annat från affären ringde hon mig och sade att hon inte kunde gå. Hon var svimfärdig, kallsvettig och illamående. När jag kom fram till henne hade hon lyckats ta sig in för att hämta pizzan och satt hopkurad på en kall bänk.
Mamma och pappa kom och hjälpte henne hem igen. Hon drack lite mjölk och tog några dextrosol och mådde snart bättre, även om hon var utmattad.

Och jag började såklart gråta. Allting blev för mycket.

I måndags vaknade jag vid fyra, fylld av ångest, och lyckades inte somna om. Sofia drog till bussen efter sex någon gång och jag var precis på väg att somna när Kibas snopp fuckade ur igen.
Tog med honom in i duschen och sprutade massa kallt vatten och mitt i allting kom Sofia hem. Hon mådde pyton och lyckades inte ta sig iväg till jobbet.
Kiba blev sig själv igen efter kanske tio minuter och jag däckade i sängen och sov till tio.

Och nu sitter jag här, i sängen med två slappa hundar, och mår illa när jag tänker på vad som väntar imorgon. Halv åtta, åtta ska Kiba vara där och jag har en känsla av att jag inte kommer kunna koppla av förrän jag har honom i min famn igen.

Jag är så jävla trött. Trött och slutkörd och sårbar som ett helvete. Längtar tills fredag kväll, då Sofia slutar jobbet och vi har en lång, skön julledighet framför oss. Med slappande, och spel och böcker och serier och fotboll och en jävla massa gos framför oss.

Fan vad jag behöver det.

Den här jävla ångesten

IMG_0766

Vi gick ut med hundarna tillsammans för att försöka mildra min ångest. Hela mitt jag skriker efter att isolera mig. Hålla mig instängd, gärna under täcket i sängen, med neddragna gardiner och öronproppar för att stänga ute ljud. Att hela tiden jobba mot den där viljan, det tar mycket på krafterna.

Ångesten mildras i några minuter och så kommer den tillbaka med en känsla av katastrof och panik. Nästan ingenting känns bra och allt som ska göras känns fruktansvärt ansträngande.

Snart är väntan gällande lägenheten över iallafall och då hoppas jag att ångesten kommer mildras. Att overklighetskänslorna kommer försvinna.

Idag ska jag sätta mig med min Bullet Journal och försöka strukturera upp den kommande veckan. En, två saker jag behöver göra varje dag, men ingenting för stort. Imorgon ska jag iallafall vattna blommor och på tisdag ska jag planera in ett träningspass. Var duktig på att träna två gånger i veckan tills jag klantade mig med medicinen och den här veckan har jag inte lyckats komma igång igen. Men tisdag och kanske fredag. Vill komma tillbaka till någon form av vardag och normalitet igen.

Det har varit kaos

IMG_0628.jpg

Den här veckan har inte varit kul. När jag får för mig att jag håller på att förlora mitt förstånd, då är det illa.
Troligtvis är orsaken en blandning av förra fredagens många ansträngningar och att jag både fredag och lördag klantade mig med antipsykotikan. Det har varit en vecka fylld med skräck, dissociation, overklighetskänslor, gränspsykosliknande skit och en jävla massa ångest. Tillslut hade jag så svårt att stå ut att jag satte mig framför Sims. Sims funkar ofta bra när jag behöver ta till en ordentlig stå ut-färdighet. Det negativa är att jag blir så fast att det mesta annat känns trist och menlöst.

Men idag, under eftermiddagspromenaden, kände jag att det äntligen började släppa. Jag kunde njuta av hundarna och vädret och av att känna min kropp arbeta. Äntligen kunde jag andas ordentligt igen.

Och det är tur det, för imorgon inträffar den första av årets två höjdpunkter – Read-A-Thon!

Klockan två imorgon är starttiden och sedan ligger allt fokus de närmaste 24 timmarna på att läsa (och sova om det är natt). Jag ska dricka så jävla mycket kaffe så jag orkar hålla mig vaken länge och sedan på söndagsmorgonen så jag orkar hålla mig vaken resten av tiden. Så pass pigg som jag är nu har jag aldrig varit under ett Readathon tidigare och jag hoppas att det kommer visa sig i effektivitet.

IMG_0642.jpg

Till denna gång har jag lyxat till det lite extra genom att köpa sex böcker just till detta tillfälle. Tre kortare romaner (Allt som blir kvar av Sandra Beijer, Simone av Denise Rudberg och Pojken under bron av Katarina Wennstam) och tre serieromaner (Hondjurets samlade värk av Inger EdelfeldtGängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting och Ghost World av Daniel Clowes). Om jag mot all förmodan skulle hinna läsa klart alla sex innan de 24 timmarna passerat har jag en liten bonusbok som kom med posten igår – Judasvaggan av Caroline Engvall. 
Med andra ord har jag en riktig höjdarhelg framför mig. Och jag är redo att försvinna in i alla dessa världar och glömma bort min egen verklighet för en stund.

 

Det känns som att jag inte kämpar tillräckligt

Sofia har en dag kvar att jobba innan hon får lite julledigt. Idag är Yule och jag har inte gjort någonting för att fira förutom äggtoddy som blev alldeles för söt för att egentligen kunna njuta av. Dålig Wiccan känner jag mig som, men inte tillräckligt starkt för att ha dåligt samvete. Dessutom, är det med någon, eller hos någon, jag inte behöver skämmas för vem jag är så är det väl inför Gudinnan och Guden.


Idag fick jag hem min medicin. Tabletter till kvällen och tablett + droppar till morgonen. Och de där ofarliga sömntabletterna som jag ska ta vid behov. På något sätt ger det mig hopp. Tänk vad fantastiskt att kunna sova en hel natt utan att vakna och, ännu värre, gå upp och moffsa i mig massa skit. Jag hoppas det kommer funka, att det blir så, men det känns för bra för att vara sant. Som att jag kommer för lätt undan.


På lördag ska Sofia och jag göra knäck och sån där choklad med vita puffar i, fixa köttbullar och julskinka och avsluta dagen med bingo lotto. Om någonting ska kunna ge mig lite julkänsla så är det väl det.

Och på Julafton tar Sofia med sig Kiba till Karlskoga vilket känns otroligt skönt och underlättande för mig. Jag ska försöka mitt bästa för att göra dagen så bra som möjligt. Just nu har jag fastnat i en sådan där invaliderande fas då jag tror att depressionen beror på mig själv och att jag inte kämpar tillräckligt. Det kommer gå över, det vet jag sedan tidigare, men det är jobbigt så länge det varar.

Feldiagnostiseringar blir till en vardag

Det känns som att jag blivit mentalt mörbultad. Efter läkarbesöket igår är det så mycket som skaver. Att hon tycks tro att jag är manodepressiv orkade jag inte ens säga någonting om. Det tycks liksom vara en självklarhet att bli feldiagnostiserad av psykläkare och inte spelar det någon roll hur mycket jag försöker rätta dem. Det står fortfarande att jag har schizoid personlighetsstörning i mina papper om sjukpensionen fastän jag om och om igen rättade läkare efter läkare och sade inte schizoid, schizotypal.

Jag undrar hur den ”vanliga” vården skulle fungera, om en patient med njursvikt istället får höra att hen fått en hjärtinfarkt av diverse läkare.


Långt ifrån allt med läkaren igår var dåligt. Hon var knappast som mardrömmen vi träffade i augusti. Mycket med henne var bra och den biten, att hon var både dålig och bra, är skitsvårt för mig att hantera. Det är som att jag helt plötsligt tappat de där färdigheterna jag lärde mig i DBT om att tänka dialektiskt. För övrigt verkade hon aldrig ha hört talas om DBT. Är inte det jävligt dåligt? Och hon sade saker som fick det att låta som att jag inte är tillräckligt sjuk. Pappa reagerade också på det så det är inte jag som är överkänslig. Och hennes konstiga kommentarer om min låga dos antipsykotika. JA, jag har som sagt schizotypal personlighetsstörning och låga doser antipsykotika kan ha väldigt positiv effekt på det! Läkarna är aldrig ett dugg pålästa. Iallafall väldigt sällan. Jag kände mig lite som tonåring igen, då jag slogs för mitt liv för att bli tagen på allvar först på BUP och sedan hos diverse psykologer och tillslut på psyk. Den där invalideringen.


Men till det positiva. Jag ska träffa en dietist och det känns jävligt bra. Lyxigt på något sätt. Och jag har fått melatonin utskrivet. Om jag inte känner någon förändring den 27e så kommer min dos antipsykotika höjas med 50 mg. Egentligen vill jag höja det nu. Seroquelen har gjort mer för mitt liv än någonting annat, förutom DBT. Och om det inte vore för biverkningarna (trötthet och eventuell viktuppgång) skulle jag öka dosen direkt. Det vore dock inget kul att sova bort julen även om jag just nu, som jag skrivit tidigare, inte känner någonting alls gällande julen. Och vikten skulle troligtvis öka ännu en gång, precis som tidigare.

Jag har också fått sömntabletter utskrivna. Ofarliga sådana. Inga beroendeframkallande tabletter och inget att bli hög på. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig att sova natten igenom så jag slipper vakna upp en eller flera gånger varje natt och häva i mig allt som är ätbart.


Just nu längtar jag bara efter Sofia. Efter hennes tröstande och trygga kramar. Och en stund av ro.