Utmattad av overklighet

Jag är ett kaos av upp och ned. På flera sätt känns det lite som att gå tillbaka i tiden, till den jag var innan och under DBT. Det här kaotiska upp och ned:andet är inte längre något jag är van vid.

Vissa stunder känns det outhärdligt. Tårarna rinner och jag gråter utan att helt förstå varför. Jag har ju hela tiden vetat att hundarna med största sannolikhet skulle dö innan mig och ändå är det så svårt att hantera förlusten av min Kibaklump.

Overklighetskänslorna gör mig utmattad. Jag går så kroppen gör ont, skrattar och ler åt Kami och njuter av kroppens rörelser. Sover och vilar. Dricker kaffe och är oftast för trött för att orka äta. Kan knappt läsa och undviker att tänka efter.

De senaste dagarna har fokus legat på att fixa till mitt craft room.

Det blir bra. Mer än bra faktiskt och ändå får jag så grava overklighetskänslor av förändringen att det känns kvävande. Allting känns så nytt. Så annorlunda. Min vardag har förändrats nu när det bara är Kami och jag om dagarna och vissa stunder kan jag inte sluta dansa och sjunga. Andra känns det outhärdligt.

Jag kan det här. Vet vad jag ska göra. Ändå är det svårt och jobbigt att stå ut. Idag är det tre veckor sedan han slutade andas. Tre dimmiga och jobbiga och konstiga och annorlunda veckor. Jag vill bara ha vardag igen. En känsla av normalitet. Jag vill finna ro i mig själv igen.

Mitt fokus den här helgen blir att bli klar med mitt craft room och att städa resten av lägenheten med Sofia. Ett städat hem gör det lättare för mig att andas. Jag ska fortsätta dansa till Kings of Leon och fälla tårar när det känns tungt. Skriva dagbok och sluta fly från smärtan. Att fly leder bara till ökad ångest.

Jag kan inte fortsätta fly

Det känns som att jag försöker fly från ångesten. För väldigt många år sedan, innan Sofia och jag träffades, brukade mitt ex köra runt mig i sin bil när jag hade ångest och nu förstår jag varför. Av någon anledning mildras obehaget när vi tar oss fram längs vägarna.

Igår åkte vi en omväg till Karlskoga när Sofia slutat jobbet. Fönstren neddragna och Kings of Leon på hög volym.

Vi fikade i solen och Kami skällde på fotbollsspelande barn. Jag hade svårt att vara still och vi lämnade Kami med Sofias föräldrar och drog en sväng till Rusta. Köpte filtar, tallrikar och lite garn.

Det började skymma när vi åkte hemåt igen, även denna gång en omväg bortåt Degerfors och runt Möckeln.

Idag fick jag med Sofia på en längre morgonpromenad och sedan fixade jag frukost och försökte vila innan jag skulle iväg och fira Vincent.

Lyckades virka en stund innan ångesten fick mig att fly igen

Hann inte vara hemma lång stund innan ångesten fick mig att vilja fly igen. Denna gång drog vi till Hovsta. Vi parkerade bilen i centrum och promenerade sedan runt på platser jag drömmer att jag besöker flera gånger i veckan. Det var både fint och konstigt att vara tillbaka efter 24 år. Allt som brukade kännas så stort och vägen till skolan som tycktes evighetslång.

Efter Hovsta åt vi mat och åkte en sväng igen. Köpte popcorn och dricka.

Imorgon ska jag tvinga mig själv att vara hemma och stanna kvar i känslorna. Det funkar inte att fly och jag mår inte bättre av det. Och jag ska strukturerar upp den kommande veckan.

Allt är en dimma

Jag försökte blogga igår. Satt i säkert en halvtimme och försökte få ned mina tankar på pränt. Det blev några meningar men tveksamt om det blev det minsta vettigt.

Jag är inte längre van vid att dissociera såhär. Hela gårdagen är en dimma och jag har länge försökt få fram om jag badade igår eller ej, men jag har ingen aning. Det enda från gårdagen som är tydligt är Sveriges match mot Spanien, och tack som fan för det. Det var precis vad jag behövde.

Allting är en dimma, blandat med stunder av extrem ångest. Jag borde ha förstått att jag kommit för lindrigt undan. Att jag dagar efter Kibas död fortfarande var lugn. Idag är det en vecka sedan vi tog honom till Noza och det känns som att det gått en evighet. Jag är bara så jävla tacksam att det här hände efter DBT. Fatta vilket kaos det skulle ha varit innan eller under DBT. Sheisse.

Min koncentration är åt helvete, har knappt lyckats läsa något alls. Det som är positivt är mina förmiddagspromenader med Kami. Idag var vi ute 50 minuter och det är både ångestlindrande och stärkande. När jag kommer ut lyckas jag andas och det är väl ända gången jag inte vill fly.

Och i onsdags spenderade Sofia och jag några timmar med Johan och Henning. Vi överraskade dem när de handlade på Coop och Henning har fullkomligt stulit mitt hjärta. Jag vet sedan tidigare att det är någonting med små barn som gör att min sociala ångest hamnar i skymundan. Kunde helt släppa omvärlden och fokusera på den där trollungen och på att göra honom glad. Jag minns när Vincent var liten och jag förvånade mig själv med att lägga allt fokus på honom när vi var på Ikea. Jag brydde mig inte det minsta om hur jag uppfattades, det enda som spelade roll var den där lilla ungen och det var så befriande.

Och den där lilla ungen fyller nio imorgon. Nio. Hur sjukt är inte det? Alltså är det åtta år sedan jag slutade röka. Och idag är min fjärde dag utan snus. Jag är förbannat bra på att sluta med saker.

Och nu. Nu ska jag försöka läsa.

Splittrad hjärna

Kami, i sin nya bädd, med filten jag precis virkat till honom

Jag är 36 och använder mig fortfarande av Manson när jag behöver låna ett extra lager hud av något slag. Precis som när jag var 13. Då hade jag alltid min freestyle med mig vart jag än gick och kunde på så sätt få den där stärkande dosen musik när jag än behövde. Nu får jag oftast vänta tills jag kommit hem och idag, för en stund sedan när jag kom tillbaka efter en promenad med Kami, kände jag tydligt den där tryggheten som alltid kommer när jag lyssnar på Manson.
Eller trygghet. Jag kan inte säga vad det är. En känsla av att vara okej. Ja, så är det. Oavsett hur många år som gått, och trots att min gamla tonårshjälte visat sig vara ett förbannat praktsvin, finns det ingen musik som påverkar mig på samma sätt. Som fyller diverse hål inombords och gör det lättare att andas.

Idag är en konstig dag. Jag har svårt att greppa verkligheten och overklighetskänslorna är ovanligt jobbiga. Det är en sådan dag då det är svårare att skilja på verklighet och det där andra. Att jag fått för mig att sluta snusa gör knappast saken bättre, jag är medveten om det, men tänker inte ge upp. Inte nu när jag klarat så många timmar utan att flippa.

Gud, min hjärna är så splittrad.

Vad är det jag försöker säga? Vem fan vet det. Jag hade tänkt blogga efter min 50 minuters promenad med Kami på förmiddagen men koncentrationen är låg idag. Istället försökte jag läsa och inte heller det funkade särskilt bra.
Så jag lade mig i soffan och bara existerade. Tillslut somnade jag och spenderade några välsignade timmar i drömmarnas värld och när jag vaknade försökte jag än en gång läsa men inte gick det särskilt bra då heller. Kanske är det bokens fel. Thoughtless av SC Stephens. Den är kasst skriven och har en huvudkaraktär jag inte står ut med och allting är bara allmänt kasst. Ändå vill jag läsa klart den.

Det känns som att jag kanske behöver chocka systemet. Göra något för att få ned mig själv på jorden igen. Tydligen funkar det inte med Portrait of an American familyskivan. Fast jag har nog inte energin till det. Är så trött idag. Trött och tom. Den där klumpen som kallades Kiba, han är så saknad. Saknad och älskad och jag förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas som vanligt igen. Det är så tydligt att något saknas här hemma. Att det inte är samma energier här längre. Något fattas.

Nej, det här med att tänka verkar inte vara min grej idag.

En hel helg

En hel helg har passerat utan Kiba nu. Det känns som en evighet och samtidigt som bara några sekunder.

Sofia är på jobbet. Jobbar 6-18. Förhoppningsvis kommer arbetet hjälpa henne att inte tänka på saknaden. Ge henne en stunds respit från sorgen. Själv mår jag inte särskilt bra. Pallar inte människor alls och längtar efter att få sova. Kami och jag ska ta en långpromenad tillsammans vid elva och jag är glad och tacksam att solen skiner.

Jag är bara så jävla trött.