bullet journal/filofax, Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Mentala sårbarheter

En händelserik vecka

Gårdagen var ingen bra dag. Ångest och overklighetskänslor från när jag vaknade tills jag somnade och även om påslaget är något mindre idag är det fortfarande kämpigt och svårt. Obehaget är starkt och jag tenderar att försvinna in i mig själv, i ett virrvarr av overklighet och ångest som bara medveten närvaro kan råda bot på.

Det är egentligen inte konstigt alls att jag mår såhär. Förra veckan var väldigt händelserik för att vara en vecka i mitt liv.
Först med bilen som pajade förra fredagen. På måndagen kom mamma hit och jag klippte henne och vi lagade ett smycke tillsammans och på eftermiddagen kom Johan hit och tittade på bilen för att se om han kunde hjälpa oss laga den.
På tisdagen lämnades bilen in och hämtades dagen efter.

Sedan i fredags hade vi spelkväll. Planen var att det skulle vara vi, Johan, Cissi och Natta men Natta hörde av sig och ställde in för att hon fått migrän. Såklart väldigt trist, men vi hade kul ändå.

Mycket kolhydrater (en dag per månad får jag vräka kolhydrater), mycket lightcola och mycket skratt. Ett perfekt sätt för mig att umgås, insåg jag. Så länge spelen inte är för stressiga.
När Johan och Cissi åkte hem däckade Kiba i Sofias famn i soffan och sov medan vi såg Idol från tidigare på kvällen.

På lördagen tog vi bilen och besökte Granngården och Erikshjälpen, vilket även det bidrar till overklighets- och ångestsmällen jag just nu kämpar med.

Så nej, det är inte konstigt att jag just nu har det kämpigt, men det är absolut värt det. Idag är det måndag och vardag igen och det är nog det perfekta botmedlet mot det här obehaget.

To do-listan i min Bullet Journal, mixat med läsning, brevskrivning och handarbete är precis vad jag behöver för att dras ned på jorden och in i verkligheten igen.

Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Det bästa är att bara acceptera

Idag är en sådan dag jag får livnära mig på saltshots, soffliggande och sömn. Vissa morgnar är jag så matt i kroppen att det är ansträngande bara att gå några få steg, och precis en sådan dag är det idag.

Igår gick jag upp strax innan åtta, tränade – som planerat – och tog en dusch! Och somnade sedan om igen.
Väldigt typiskt mig, men jag lyckades iallafall träna och duscha när jag är hemma själv.
Och idag är pulsen hög bara av att jag sitter vid mitt skrivbord. Det kommer jävligt olägligt också. Planen är att Sofia och jag ska både dammsuga och skura golven. Vi har redan skjutit på det alldeles för länge.

Troligtvis kommer jag hamna i soffan så fort jag bloggat klart och det kommer säkert inte dröja särskilt lång tid innan jag somnar. Men det är okej. Det får vara så. Att försöka fajtas utmattningen är lönlöst.

Det förflutna, Exponering, Färdigheter, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter

Läkarbesök avklarat

Drygt en timme innan läkartiden igår började jag bli nervös, men nervositeten var så svag att den knappt märktes.
Det påverkade mig inte ens speciellt mycket att ta mig in på Karla. Det jobbigaste var nog när jag skulle anmäla mig i kassan, sådant gör mig alltid obekväm, men även det gick bra och jag betalade själv med kort.

Blodproverna jag tog i torsdags kom tillbaka bra, fastän jag ätit så mycket skit under sommaren. Men så länge jag fortsätter hålla mig från socker (har nu varit sockerfri i två år och nio månader!) verkar kroppen inte ta så mycket stryk av den andra skiten jag stoppar i mig.
Läkaren testade också mitt blodtryck och även det var helt okej och hjärtat bankar på som det ska. Så jag är nöjd.

För kanske två månader sedan var det en kväll som jag plötsligt började höra röster, något som förvånade mig mycket eftersom det är många år sedan jag hade problem med hörselhallucinationer. Rösterna var påträngande och jag hade svårt att somna, men sedan dess har jag inte hör dem igen och därför har jag inte oroat mig. Ändå bestämde jag mig för att ta upp det med läkaren och hon hade samma inställning som jag; så länge det inte händer oftare och blir mer påträngande behöver jag inte bry mig om det. Det är skönt som satan när en överläkare på psyk håller med mig i mina teorier 😉

Vi pratade också om det här med träning. Min kropp mår inte bra eftersom jag de senaste tjugo åren eller så spenderat större delen av mina dagar i soffan, sittandes eller liggandes, och vetskapen om att jag behöver börja träna har legat som ett ok över mig. Varje gång jag börjat har det alltid slutat med en krasch. Jag är värdelöst på att låta förändringar ta tid.
Men nu är iallafall tanken att jag ska träna cirka trettio minuter en dag i veckan. Inte mycket alls, men betydligt bättre än så som det är nu. Sedan när jag känner mig redo ska jag sakta öka upp till två gånger per vecka. Jag vet inte vad som är mitt mål. Om jag vill träna tre dagar per vecka eller fem, men jag tänker att det är något som får visa sig. Det viktiga just nu är att få till det iallafall en gång per vecka.
Jag ska också försöka snusa mindre, något jag börjat med nu. Har lagt undan tolv snus som jag planerar att klara mig på idag och sedan får jag se hur mycket jag kommer lyckas dra ned. Sluta helt tänker jag inte ens försöka med för jag vill inte, och jag vet sedan jag slutade med cigg och med benso och med socker att det inte är någon idé för mig att försöka sluta med något jag inte vill sluta med.

Trots att jag inte var så nervös igår är jag ändå väldigt trött idag. Behöver ge min hjärna en paus och det tänker jag göra genom att fixa med min Bullet Journal och lyssna på Haveristerna. Och kanske sova någon timme innan eftermiddagspromenaden.

Familj, Högtider, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Svårigheter, Vardagligt, Wicca

Morgonmonster

Norrby stenar

Morgnar har blivit min fiende. Under alldeles för många månader har jag haft svårt att ta mig upp och det är sällan jag vaknar innan medicinalarmet vid tio om vardagarna. Så istället för att ha en långsam och lugn morgon med gott om tid för att komma över det värsta monstersymptomen jag alltid uppvisar när jag är nyvaken, tvingas jag skynda mig göra mig i ordning och ta mig ut med hundarna.
Om morgnarna känns allting tungt. Det känns menlöst och hopplöst och allt jag vill är att sova vidare. Skörheten är för stark för att inte få mig ur fattning.

Och även denna morgon har varit lika jobbig fastän jag har haft en så fin helg. Jag förstår inte. Nu, när klockan snart är tolv, börjar det kännas lite bättre men jag vet att morgondagen med största sannolikhet kommer bli precis lika jobbig som denna. Och det tar som fan på krafterna.

I torsdags skulle jag iväg till vårdcentralen för de årliga blodproven och jag var lite orolig dagarna innan att jag inte skulle ta mig iväg.
Men det gick! Kvart i åtta mötte jag mamma och tillsammans tog vi oss till Karla och hela proceduren var över mycket snabbare än någon av oss räknat med.

Imorgon har jag tid hos överläkaren på Karla och jag är tacksam som fan att det mötet inte är förrän klockan två för tro mig, det är allt annat än kul att behöva handskas med monstret jag är om morgnarna. Jag förstår dock inte vart tiden tagit vägen. Det känns inte som att det redan gått ett år sedan mitt förra möte.

Förutom läkarmöte imorgon är det också Mabon/höstdagjämningen och planen är att Sofia, jag och hundarna ska ta bilen någonstans och gå runt i naturen och njuta dagen till ära och min tanke är att orka göra omelettwraps som vi kan ha med oss och äta. Och på tal om att njuta av naturen, hur fina är inte de här bilderna som Sofia tog när vi var ute och vandrade längs Svartån i lördags?

Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer säga det många gånger igen; hösten är min tid.

Familj, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter

Så länge jag inte kämpar emot kommer det snart vända

Ända sedan Sofia tog sitt körkort har jag drabbats av overklighetskänslor. Inte extrema, och inte heller konstanta, men de dyker upp nästan dagligen och slungar in mig i en bubbla av obehag. Det är inte oväntat. Tvärtom. Jag hade räknat med både ångest och stark overklighet när Sofia klarade sitt körkort och blev förvånad när det enda jag kände var glädje.
Men som sagt, lite kämpigt är det. Psyket är inte heller vant vid att lämna lägenhetens trygga väggar såhär ofta vilket gör mig trött och slutkörd.
Men allt det här är värt det. För jag älskar det. Livet har förändrats för både mig och Sofia och det till det bättre. Att spontant kunna ta en tripp till något naturreservat och vandra runt planlöst, det är… det ger livslust.
Min hjärna och min själ behöver bara vänja sig vid allt det nya. Jag behöver acceptera de negativa delarna och inte kämpa emot, precis så som jag redan gör. Fortsätter jag så kommer obehaget snart försvinna och energin att återvända.

I söndags åkte vi till Sörön naturreservat efter att jag letat upp det på nätet. Vi, eller främst jag kanske, ville åka iväg någonstans och gå en promenad i lugn och ro och Sörön verkade perfekt såhär års, då de flesta verkar besöka naturreservatet på våren.

Jag älskade det. Sofia… nja. Det var blåsigt som satan och hon tröttnade snabbt på att hålla sig och Kiba undan alla koblajjor som låg här och där.

Men jag njöt av tystnaden och de lugnande ljuden som bara finns i naturen. Tyvärr valde vi att vända tillbaka när vi fick syn på ett par kor en bit bort. Ingen av oss var sugna på att ta reda på hur hundarna skulle reagera på att stöta på så stora djur och dessutom vore det inte sjysst mot kossorna heller. Inte fan tänkte jag låta hundskall komma och störa deras lugna strövande.

Kiba somnade snabbt i baksätet när vi körde tillbaka mot Örebro och innan vi åkte hem stannade vi till vid Subway och köpte med mat. För i söndags var min sista skit-ätar-dag. Nu har jag äntligen börjat med LCHF igen och jag ser fram emot energin som kommer komma om någon vecka eller så. Tills dess ska jag bara chilla. Läsa och skriva brev och pussla. Lösa korsord. Sova. Ta det lugnt och njuta av hur kompetent jag blivit.