En tid för att bygga upp mig själv på nytt

Sofias semester är äntligen igång och samma sak går nog att säga om mig. Jag försöker iallafall. Helgen i sig var ganska tuff. I lördagskväll hade jag en huvudvärk utan dess like. En värk som bara blev värre när jag låg ned för att försöka sova. Så jag stoppade i mig två Lergigan och försökte andas mig igenom blixtarna och lyckades tids nog somna.

Eftersom jag tagit tabletterna var jag igår seg och trött och svag. Det blev en ganska jobbig dag och jag var så rädd att värken skulle komma tillbaka att jag hela tiden tycktes spänna mig.

Men jag tog mig, såklart, igenom det. Och nu ska jag göra mitt allra bästa för att bygga upp mig själv på nytt.

Förvånande nog tog jag mig upp klockan nio precis som planerat. Tog med yogamattan ned till vardagsrummet och ägnade mig åt femton minuters morgonyoga och några minuters stretching av nacken innan jag fick dricka kaffe.

Bäddade sängen, sminkade mig och läste tills det var dags att gå ut med hundarna och nu har jag precis kommit tillbaka. Ögonen är trötta, precis som kroppen, men jag är ändå väldigt nöjd med mig själv. Jag ska göra mitt bästa för att bygga upp mig själv under dessa fyra veckor då Sofia är ledig från jobbet.

På lördag är det dags för bröllop. Sofias lillebror Johan ska gifta sig med sin Cissi och jag ska vara med under själva ceremonin. Mer än så klarar jag inte, men ceremonin ska jag göra allt jag kan för att klara av.
Så fort någon pratar om lördagen smäller ångesten dock till. Jag vet att jag kommer bli utmattad av att vara där och sedan kommer den där lilla detaljen att jag inte har en aning om när Sofia kommer komma hem.
Med andra ord kommer det bli en otroligt ansträngande dag, men sedan har jag tre veckor på mig att vila upp mig om så skulle behövas.

För jag vill ju vara med. Ingen tvekan om saken.

Det brister

Jag lyckas knappt hålla ihop mig själv.

I fredags spelade ÖSK hemma och jag klarade inte av att gå dit. Fastän det var fixat med både skjuts och hundvakt klarade jag inte av det.
Pappa fick tala mig igenom processen när jag skulle bestämma mig. Innan jag visste om jag skulle försöka tvinga mig själv eller inte. Fastän han var på jobbet och hade fullt med varor att leverera till kunder hade han tid att både lyssna och komma med råd. Att jag haft tur när det kommer till föräldrar, det är jag väl medveten om ❤

När jag väl bestämt att jag trots allt skulle stanna hemma blev det lite lättare att andas. Jag såg matchen på teve med Sofia, och drack alkoholfri öl, och matchen i sig visade sig vara en smärre katastrof. Ändå kändes det skit att inte vara där, på plats.

Lördagen var lättare men så igår blev det riktigt tufft igen och idag har jag svårt att hålla mig samman. Var nyss ute med hundarna och försökte vara mindful och andas djupt och tala lugnande till mig själv. Utan de färdigheterna skulle jag absolut ha mått sämre nu, men ändå… Det här måendet stressar sönder mig. Dels för att jag är så känslig att jag knappt klarar av människor som inte är Sofia, men främst för att hennes semester börjar om en vecka och jag vill inte pissa ned hennes ledighet med att må såhär.

Allting är obekvämt som fan. Testade massa kläder innan jag tillslut valde en mjuk tröja och tajts. Men BH:n håller på att göra mig galen. Den känns äcklig och jobbig mot huden men nästan lika obekvämt skulle det vara utan, med jobbiga bröst som sladdrar och slänger och svettas och tar plats.

Jag behöver distrahera mig och tänker testa att se på realityprogram och spela Simcity. Och andas.

Resten för jag lösa sedan.

Bräcklig

Jag mår inte så bra. Riktigt jävla kasst faktiskt. Någonting hände förra helgen, jag vet inte vad, och sedan dess har jag fått kämpa. Kämpa så in i helvete.

I torsdags missade jag morgonmedicinen, såklart, vilket bara förvärrade min redan kvävande situation.

Jag vet inte vad som händer, bara att jag känner mig liten och bräcklig och otrygg så fort Sofia inte finns i min närhet.

Jag ska försöka sova nu. Sova och förhoppningsvis inte vakna förrän imorgon och sedan, sedan får jag ta dagen som den kommer. Ge mig själv en paus. En chans att hitta tillbaka igen.

Jag kan inte göra annat än försöka acceptera läget

En mysig stund på kvällen

Jag är så trött att allting gör mig gråtfärdig. Igår låg energinivån på en ganska stadig etta (vilket var ett helvete när jag skulle ut med hundarna) och jag spenderade nästan hela dagen i soffan. Försökte acceptera läget. Det finns inte mycket annat att göra.

Idag pendlar energin mellan en tvåa och en trea och jag ska försöka att iallafall jobba lite på boken. Kanske variera boken med soffhäng.
Det blir en lång dag idag. Två promenader och sedan veckohandling. Och imorgon jobbar Sofia till sju och på fredag har hon stängning.

Det är nästan lite skrattretande. Det brukar bli såhär när jag redan innan är trött. Men den här helgen ska jag fan i mig inte göra någonting annat än vila. Och laga mat. Resten får bli lidandes men det behövs om jag ska lyckas få energi nog att sköta min vardag igen. Det finns ju ingenting jag hellre vill. Städa, arbeta, vara aktiv och produktiv. Låta livet rulla på.

Det är inte lätt när psyket vill annat än vad jag själv vill

Födelsedagspuss. Kami fyllde 12 härom dagen ❤️

Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.

Men ärligt. Jag är så jävla slut.

Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll.
Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så.
Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.

Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar.
Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.

Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.

Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.

På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.

Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.

Så ja. Jag är slutkörd.

Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.

Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.

Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.

Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det.
Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.

Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.