Mamma skickade två bilder till mig igår. Den första tagen i November förra året, nere i Lysekil. Den andra tagen för någon vecka sedan när jag provade en klänning Sofia köpt med till mig från Lidl. Mamma ville poängtera viktskillnaden.
Jag vet att jag gått ned mycket i vikt men att se bildbevis gjorde det så mycket verkligare. Och jag blev både stolt och glad när jag såg mig själv och just därför ville jag lägga upp bilderna på Instagram och Facebook, men visste inte om det kändes okej. Jag vill inte bidra till utseendehetsen och det vet nog alla som känner mig. I många år har jag kämpat med att acceptera min tjocka kropp och vara nöjd precis så som jag var. Och ändå har jag nu lagt ut de här två bilderna.
Det känns lite som att jag sviker mig själv och mina egna ideal genom att lägga ut bilden. Känner mig taskig om bilderna skulle ha en negativ inverkan på någon annan som kämpar med samma slags kroppshat som jag gör/ har gjort. Samtidigt är jag så jävla stolt över mig själv! Jag började med LCHF i Januari och jag hade aldrig kunnat tro att jag fortfarande skulle hålla fast vid det fyra månader senare.
Jag började med just LCHF för att mina blodprover visat att jag är på god väg att utveckla diabetes om jag inte skulle göra drastiskt förändringar i mitt liv. Var livrädd när jag skulle börja, skräckslagen att ännu en diet skulle förvärra min ätstörningsproblematik.
Men sanningen är den att LCHF snarare hjälpt mig ifrån de problemen. Jag har inte hetsätit sedan någon gång i Januari och jag går inte upp och äter 1-3 gånger per natt. Jag räknar inte kolhydrater. Försöker hålla mig runt 20 kolhydrater per dag men inget är etsat i sten. Jag äter när jag är hungrig och slutar när jag är mätt och för det mesta äter jag två gånger per dag.
Jag har provat alla olika dieter tidigare. Viktväktarna, 20/20-diet, pulver, GI, Viktklubb. Alla dieter där jag var tvungen att skriva upp precis allt jag åt, något som bara ökade på mina ätstörningar (ärligt talat minns jag inte hur det var med GI, men de resterande). Och alla dessa förbannade lightprodukter och allt socker jag fick i mig. Med LCHF har jag blivit så gott som sockerfri och att sluta med socker är det absolut bästa jag kunnat göra. Idag kan jag tänka på ett helt annat sätt. Det är som att en tjock dimma låg över min hjärna.
Jag har aldrig fokuserat så lite på ätbara saker som jag gör nu. Fredagar betyder inte längre sockerchock eller chipskoma. Mina dagar spenderas inte med att längta efter och tänka på bullar och godis och kakor och chips och munkar och tårta och så vidare och så vidare.
Jag mår bra nu och ja, jag mår bra av att gå ned i vikt. Det känns bra att inte svettas från alla kroppens vrår och att kunna gå ut med hundarna utan att känna mig svimfärdig. Allt det positiva kommer inte av just viktnedgången, det kommer av att maten jag äter ger energi. Jag orkar mer än någonsin tidigare.
Att börja med LCHF är det bästa beslut jag tagit för min kropp men allra främst för mitt psyke. Socker är ett helvete i kombination med de diagnoser jag har och mitt psyke är betydligt stabilare. Och ja, det känns bra att väga mindre. När jag började i Januari vägde jag troligtvis runt 120 kilo och det är tungt att bära runt på. För mig var det här rätt beslut och jag tänker vara stolt över mig själv för att jag hållit mig till denna nya livsstil. Det betyder inte att jag tycker att tjocka människor är sämre än smala. Jag är själv fortfarande en tjockis och även om jag skulle sluta gå ned i vikt skulle jag inte sluta med LCHF. Det har blivit livsnödvändigt för mig. Att följa det hjälper mig att hålla mig ifrån mina ätstörda beteenden och tankar.
Ändock är det svårt när människor ger kommentarer. Jag är rädd för att börja fokusera på mig kropp igen på en sådant sätt att jag slutar äta (som jag gjort periodvis tidigare). Jag är rädd för att lägga för mycket fokus på det här, samtidigt som jag älskar att höra hur duktig jag varit. Fast i mina ögon har jag inte varit duktig för att följa LCHF har för mig alltid varit lätt.
Så jag tänker låta bilden vara kvar. För den påminner mig om hur stora steg jag tagit framåt. Dessutom behöver jag sänka kraven på mig själv. Jag kan inte hela tiden bete mig precis så korrekt som jag kanske skulle önska. Inte om det innebär att jag går miste om lite stolthet och glädje.