Att prata diet utan att vikthetsa, går det?

IMG_0682.JPG

Mamma skickade två bilder till mig igår. Den första tagen i November förra året, nere i Lysekil. Den andra tagen för någon vecka sedan när jag provade en klänning Sofia köpt med till mig från Lidl. Mamma ville poängtera viktskillnaden.

Jag vet att jag gått ned mycket i vikt men att se bildbevis gjorde det så mycket verkligare. Och jag blev både stolt och glad när jag såg mig själv och just därför ville jag lägga upp bilderna på Instagram och Facebook, men visste inte om det kändes okej. Jag vill inte bidra till utseendehetsen och det vet nog alla som känner mig. I många år har jag kämpat med att acceptera min tjocka kropp och vara nöjd precis så som jag var. Och ändå har jag nu lagt ut de här två bilderna.

Det känns lite som att jag sviker mig själv och mina egna ideal genom att lägga ut bilden. Känner mig taskig om bilderna skulle ha en negativ inverkan på någon annan som kämpar med samma slags kroppshat som jag gör/ har gjort. Samtidigt är jag så jävla stolt över mig själv! Jag började med LCHF i Januari och jag hade aldrig kunnat tro att jag fortfarande skulle hålla fast vid det fyra månader senare.

Jag började med just LCHF för att mina blodprover visat att jag är på god väg att utveckla diabetes om jag inte skulle göra drastiskt förändringar i mitt liv. Var livrädd när jag skulle börja, skräckslagen att ännu en diet skulle förvärra min ätstörningsproblematik. 

Men sanningen är den att LCHF snarare hjälpt mig ifrån de problemen. Jag har inte hetsätit sedan någon gång i Januari och jag går inte upp och äter 1-3 gånger per natt. Jag räknar inte kolhydrater. Försöker hålla mig runt 20 kolhydrater per dag men inget är etsat i sten. Jag äter när jag är hungrig och slutar när jag är mätt och för det mesta äter jag två gånger per dag.

Jag har provat alla olika dieter tidigare. Viktväktarna, 20/20-diet, pulver, GI, Viktklubb. Alla dieter där jag var tvungen att skriva upp precis allt jag åt, något som bara ökade på mina ätstörningar (ärligt talat minns jag inte hur det var med GI, men de resterande). Och alla dessa förbannade lightprodukter och allt socker jag fick i mig. Med LCHF har jag blivit så gott som sockerfri och att sluta med socker är det absolut bästa jag kunnat göra. Idag kan jag tänka på ett helt annat sätt. Det är som att en tjock dimma låg över min hjärna.

Jag har aldrig fokuserat så lite på ätbara saker som jag gör nu. Fredagar betyder inte längre sockerchock eller chipskoma. Mina dagar spenderas inte med att längta efter och tänka på bullar och godis och kakor och chips och munkar och tårta och så vidare och så vidare. 

Jag mår bra nu och ja, jag mår bra av att gå ned i vikt. Det känns bra att inte svettas från alla kroppens vrår och att kunna gå ut med hundarna utan att känna mig svimfärdig. Allt det positiva kommer inte av just viktnedgången, det kommer av att maten jag äter ger energi. Jag orkar mer än någonsin tidigare.

Att börja med LCHF är det bästa beslut jag tagit för min kropp men allra främst för mitt psyke. Socker är ett helvete i kombination med de diagnoser jag har och mitt psyke är betydligt stabilare. Och ja, det känns bra att väga mindre. När jag började i Januari vägde jag troligtvis runt 120 kilo och det är tungt att bära runt på. För mig var det här rätt beslut och jag tänker vara stolt över mig själv för att jag hållit mig till denna nya livsstil. Det betyder inte att jag tycker att tjocka människor är sämre än smala. Jag är själv fortfarande en tjockis och även om jag skulle sluta gå ned i vikt skulle jag inte sluta med LCHF. Det har blivit livsnödvändigt för mig. Att följa det hjälper mig att hålla mig ifrån mina ätstörda beteenden och tankar.

Ändock är det svårt när människor ger kommentarer. Jag är rädd för att börja fokusera på mig kropp igen på en sådant sätt att jag slutar äta (som jag gjort periodvis tidigare). Jag är rädd för att lägga för mycket fokus på det här, samtidigt som jag älskar att höra hur duktig jag varit. Fast i mina ögon har jag inte varit duktig för att följa LCHF har för mig alltid varit lätt.

Så jag tänker låta bilden vara kvar. För den påminner mig om hur stora steg jag tagit framåt. Dessutom behöver jag sänka kraven på mig själv. Jag kan inte hela tiden bete mig precis så korrekt som jag kanske skulle önska. Inte om det innebär att jag går miste om lite stolthet och glädje. 

Feldiagnostiseringar blir till en vardag

Det känns som att jag blivit mentalt mörbultad. Efter läkarbesöket igår är det så mycket som skaver. Att hon tycks tro att jag är manodepressiv orkade jag inte ens säga någonting om. Det tycks liksom vara en självklarhet att bli feldiagnostiserad av psykläkare och inte spelar det någon roll hur mycket jag försöker rätta dem. Det står fortfarande att jag har schizoid personlighetsstörning i mina papper om sjukpensionen fastän jag om och om igen rättade läkare efter läkare och sade inte schizoid, schizotypal.

Jag undrar hur den ”vanliga” vården skulle fungera, om en patient med njursvikt istället får höra att hen fått en hjärtinfarkt av diverse läkare.


Långt ifrån allt med läkaren igår var dåligt. Hon var knappast som mardrömmen vi träffade i augusti. Mycket med henne var bra och den biten, att hon var både dålig och bra, är skitsvårt för mig att hantera. Det är som att jag helt plötsligt tappat de där färdigheterna jag lärde mig i DBT om att tänka dialektiskt. För övrigt verkade hon aldrig ha hört talas om DBT. Är inte det jävligt dåligt? Och hon sade saker som fick det att låta som att jag inte är tillräckligt sjuk. Pappa reagerade också på det så det är inte jag som är överkänslig. Och hennes konstiga kommentarer om min låga dos antipsykotika. JA, jag har som sagt schizotypal personlighetsstörning och låga doser antipsykotika kan ha väldigt positiv effekt på det! Läkarna är aldrig ett dugg pålästa. Iallafall väldigt sällan. Jag kände mig lite som tonåring igen, då jag slogs för mitt liv för att bli tagen på allvar först på BUP och sedan hos diverse psykologer och tillslut på psyk. Den där invalideringen.


Men till det positiva. Jag ska träffa en dietist och det känns jävligt bra. Lyxigt på något sätt. Och jag har fått melatonin utskrivet. Om jag inte känner någon förändring den 27e så kommer min dos antipsykotika höjas med 50 mg. Egentligen vill jag höja det nu. Seroquelen har gjort mer för mitt liv än någonting annat, förutom DBT. Och om det inte vore för biverkningarna (trötthet och eventuell viktuppgång) skulle jag öka dosen direkt. Det vore dock inget kul att sova bort julen även om jag just nu, som jag skrivit tidigare, inte känner någonting alls gällande julen. Och vikten skulle troligtvis öka ännu en gång, precis som tidigare.

Jag har också fått sömntabletter utskrivna. Ofarliga sådana. Inga beroendeframkallande tabletter och inget att bli hög på. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig att sova natten igenom så jag slipper vakna upp en eller flera gånger varje natt och häva i mig allt som är ätbart.


Just nu längtar jag bara efter Sofia. Efter hennes tröstande och trygga kramar. Och en stund av ro.

Depressioner visar ingen hänsyn

Igår blev jag chockad. Paff. Mamma ringde mig, lika paff hon, och berättade att den senaste överklagan gällande min ansökan om sjukpension gått igenom. Pappa hade ringt henne, gråtandes, och sagt att jag äntligen, mot alla jävla odds, fått min ansökan godkänd. Jag är sjukpensionär!

Idag borde jag dansa och sjunga och vara lycklig. Njuta av sjukpensionen och njuta av helgen i Lysekil. Men depressioner visar ingen hänsyn. Den skiter i allt sånt där. Och jag, jag är helt förstörd. Känner mig sönderstressad och utmattad och vill bara lägga mig i sängen och sova. Det var alldeles för mycket för mig att göra igår och alldeles för mycket för mig att göra idag med. Packa klart, promenera med hundarna och åka till Willys och handla.

Jag är gråtfärdig. Redo att kasta mig på golvet som en tvååring och gråta ut min desperation. Och skammen på det! Skam och skuldkänslor mot framför allt mina föräldrar, mamma som krigat för det här och pappa som ordnat med helgen i Lysekil. Jag känner mig otacksam. 

Men jag har inte tid att sitta här. Om 30 minuter kommer mamma hit och hämtar mig så vi kan åka till Willys och handla. Jag ska packa det allra sista, borsta tänderna och gå på toa. Det finns ingen tid att vila.

Jag mot paranoian

Otroligt förvånande att jag tog mig upp redan vid halv nio. Fixade mackor och frukost och pratade en stund med mamma i telefonen och jag är fortfarande vaken, 10:25. Försöker bestämma mig för om hundarna ska få maten inne, innan promenaden, eller om jag ska låta dem äta ute. Det är skönare för mig att låta dem leta mat inomhus men det blir mer aktivering för dem att göra det där ute. Dessutom är det bra för min paranoia att spendera tid utomhus. Och där tog jag beslutet – klart som fan vi ska vara ute. Allt som kan minska paranoian är viktigt idag. 

Jag är extra nojig. Öbo hörde av sig igår, till Sofia, för att säga att källarförrådet visst behöver tömmas. De ville ha mitt nummer och hon sade som det är, att jag har social fobi och inte klarar av telefoner och att det är därför de har hennes nummer. Inga problem. Ändå sticker det som en infekterad tagg inom mig. Varje gång någon måste förklara varför jag inte funkar så som förväntas av mig som människa får jag ångest.
Tackolov behöver jag inte tömma förrådet själv, det kommer arbetarna göra. Sofia gick iväg med förrådsnyckeln till Öbokontoret igår och jag skrev på kuvertet att jag föredrar att de lägger nyckeln i brevinkastet när de är klara, istället för att ringa på.
Egentligen ville jag skriva ett långt utförligt brev och förklara precis hur viktigt det är för mig att de inte ringer på och att jag blir skräckslagen vid tanken på det. Förklara att hela mitt jag blir uppslukad av tanken att det ska ringa på dörren, så rädd att jag måste ha persiennerna neddragna så ingen ska se in och att risken är stor att jag hamnar i en skräckslagen hög i hörnet i köket. 
Såklart skrev jag inte allt det.

Så nu borde jag ju kunna vara lugn, eller hur? Men nej, det går inte. För jag har inte fått ett tydligt svar från dem att de förstår situationen och därför lovar att lämna nyckeln i brevinkastet. Jag inbillar mig lätt att de inte ens brytt sig om att läsa texten. Fast allra jobbigast är rädslan att de ska ringa på för att be mig om hjälp. Att de ska stöta på problem vid tömningen och därför ringer på för att fråga mig om något. Det gör mig så rädd att jag idag, varje gång jag hör trapphusdörren öppnas eller stängas får ont i magen och slutar andas i några sekunder. Jag blir som förstelnad, vågar inte röra mig och ber inom mig att hundarna inte ska reagera på min rädsla med att skälla. 

Med andra ord är det en lång och utmattande dag jag har framför mig. Såklart jobbar Sofia till sju ikväll också så jag kommer inte få en chans att lugna ned mig förrän tidigast runt åtta ikväll. Det är en jävla massa timmar. Och det kommer köra slut på mig.

Jag måste ta en sak i taget. Eftersom hundarna kommer äta ute kommer vi vara utomhus ungefär en kvart extra och det är bra, för det är 15 minuter mindre som jag är ensam hemma. Sedan blir fokus på Real Housewives of New York City (det är så lätt att timmarna försvinner snabbare när jag se på de där Real Housewives-programmen) och färgläggning. Jag fick en färgläggningsbok av en brevvän som är perfekt för mig att ägna mig åt när jag mår för dåligt eller har för lite energi för att sticka eller virka.
Så får det bli.

Begravning och Mabon

Morgondagen blir en konstig dag. Sofia har tagit semester från jobbet för att åka till Karlskoga på Sigrids begravning och det är Mabon. Mabon handlar mycket om tacksamhet och jag har mycket att vara tacksam för, samtidigt som jag fortfarande känner någon form av ilska mot vården som sjabblade bort en ung människas liv. Jag frågade Sofia om hon ville ha mig med på begravningen. Vill vara ett stöd för henne på samma sätt som hon är ett stöd för mig, och om hon skulle vilja ha mig med på begravningen så skulle jag såklart göra det för henne, oavsett hur svårt det skulle varit för mig.

Sofia sade dock att hon inte vill utsätta mig för det, vilket jag förstår. Och hur skulle jag kunna vara ett stöd för henne när jag exponeras för något som skrämmer mig så mycket som människor? Tankar som denna, och vetskapen om det, är sådant som vissa dagar slår ned mig totalt. Att veta att jag inte kan finnas där för mina människor på samma sätt som de gör för mig är fruktansvärt.
Dessutom skulle jag vara rädd för att gråta för mycket. Troligtvis skulle jag gråta sådär hysteriskt utan att kunna sluta och jag känner inte att jag har den rätten. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Sigrid och jag var aldrig nära. Tack vare min då obehandlade borderline gjorde jag stundvis livet väldigt svårt för henne. Jag kunde inte hantera det. Även om jag alltid brytt mig om henne, har jag aldrig funnits där för henne på det sätt jag velat. Därför skulle jag skämmas som fan av mina tårar och min sorg. Emellanåt känns det som att jag inte har någon rätt att sörja, men sörjer är precis vad jag gör och det börjar bli lättare att acceptera det. Även om jag inte kommer finnas där, fysiskt, på begravningen, för att säga adjö kommer jag vara där själsligen och jag försöker tända ljuset för henne varje kväll.

Så imorgon är det meningen att jag ska fira Mabon, och livets hjul, samtidigt som ett stort avsked äger rum. Innan DBT hade jag inte klarat det. Paradoxerna. Kunde inte hantera dem, förstod inte att två olikheter kan existera samtidigt.

 

Men till Mabon: Pinterest är den moderna häxans bästa vän. Seriöst, via Pinterest fick jag idén om att göra ett Gratitude tree, ett tacksamhetsträd.

IMG_8074

Det blev en jäkla process alltså, att lyckas ta med mig först pinnar in, och sedan löven. Delade upp det på två dagar och idag har jag mer eller mindre färdigställt det. Visserligen skulle jag behöva några fler löv, jag kommer på mer att vara tacksam för än antalet löv jag hade till godo, men jag försöker acceptera det. Vara okej med trädet så som det är nu.

Det blev fint och jag är nöjd. Imorgon ska jag baka äppelpaj, dricka äppelcider, meditera och utföra någon form av tacksamhetsritual.