Äntligen förstår jag mig själv

Jag har inte orkat blogga förrän nu. Ville skriva om fredagens möte redan igår men dels sov jag en stor del av dagen och dels var hjärnan på någon form av semester. Jag har ofta svårt att hitta ord när jag talar, och ofta blir det i frustration att jag slänger in ett annat ord, som är helt fel i sammanhanget, istället. Igår var det dock värre. Skulle jag säga en mening bestående av sju ord var tre av dem spårlöst försvunna i mitt huvud.

Ibland, ganska sällan, träffar du en person och känner att jäklar, hen kommer förändra mitt liv! Så var det när jag träffade terapeut K första gången och hon började förklara borderline för mig, och så var det i fredags när jag träffade M.

När jag fick mina diagnoser för en herrans massa år sedan var det ingen som förklarade någonting för mig. Jag blev uppsatt på väntelistan till DBT och efter några år fanns det plats för mig att börja där och terapeut K fick mina ögon att öppnas. När hon förklarade borderline började jag förstå mig själv.

Med DBT hamnade allt fokus på borderline och även om jag försökt googla resten av mina diagnoser har jag knappt funnit någon information alls.

Därför kändes det extra bra när mamma och jag pratade med M och vi nämnde min schizotypala (jag vet fan inte ens hur ordet ska böjas) störning och jag berättade saker och hon använde ordet psykos. Och psykotiska symptom.

Hon förklarade det som att alla har olika skydd i hjärnan för informationen vi tar in. Vissa kan ta in hur mycket information som helst utan att hen blir påverkad. Andra, som jag, har ett väldigt tunt skydd. Seroquelen har gett mig ett större skydd, men hjärnan behöver ändå vänja sig, eller kanske vänja sig av, med vissa triggers.

Att jag har den här känsligheten, som vi valde att kalla det, gör att jag måste ta det extremt lugnt med allt jag tar mig an för jag är så pass stresskänslig att minsta grej rubbar min ”stabilitet” och på en gång dyker känsligheten upp. Det är därför jag fortfarande hör röster om jag är för stressad. Det är därför jag ibland ser saker om stressen är för hög. Det är därför jag ibland inte kan se på nyheterna, ibland inte kan meditera eller ägna mig fullt ut åt min tro, det är därför jag ibland inte vågar ha persiennerna uppdragna.

Och det är därför saker tar så väldigt mycket längre tid för mig att vänja mig vid än vad det tycks för andra.

Jag kommer säkert återkomma till det här. Att få lära mig mer om mig själv, och på så sätt få en bättre förståelse, är nog det bästa som finns. Det är inte jag som kämpar för lite, det tar bara väldigt mycket längre tid för mig.

Och vi pratade om handlingen. Jag berättade att jag nu handlar utan Sofia och M sade ungefär; Och det är ju jättejobbigt. Det känns som att du jobbat en hel arbetsdag när du kommer hem igen, eller hur? Det är precis så det är!

Av ett enda möte har jag fått en helt annan förståelse för mig själv och jag skäms inte på samma sätt längre. Jag kan erkänna både för mig själv, Sofia och mina föräldrar att det kommer bli skitjobbigt om två veckor när Sofia ska på fest och jag är ensam här när det är mörkt. Jag vågar erkänna det eftersom jag fått bekräftat att det inte är mitt fel, att jag inte gör något fel, och nu har vi fyra chansen att komma på en lösning som kan göra situationen bättre för mig och på så sätt även bättre för Sofia, så hon slipper spendera festen med att oroa sig för mig.

Jag kan nog inte beskriva hur bra det känns.

Efter mötet drog Sofia och jag upp på stan och handlade presenter till Vincent som fyller imorgon och jag köpte lite grejer på Panduro. Kände mig som en zombie bland alla dessa människor och kunde inte riktigt tänka.

När vi var klara gick vi hem till farmor och farfar och hämtade hundarna och blev kvar och pratade med dem ett bra tag.

Så det är inte konstigt att jag körde slut på mig själv.

Imorgon är Vincents kalas. Sofia jobbar till sju och kommer därför inte vara med och jag vet inte hur jag ska orka. Det blir så mycket för mig. Vore det någon annan som skulle firas skulle jag välja att stanna hemma, men nu gäller det Vincent. Jag tänker inte missa hans födelsedag.

En skrikande Kami 

Jag hade precis konstaterat att jag fastnat i en svår depression igen när Kami plötsligt blev sjuk. Eller plötsligt och plötsligt. Det har nog varit jobbigt för honom ett tag men det var först i onsdags han visade oss precis hur jobbigt han hade det. Han började skrika hysteriskt när han försökte ta sig upp i soffan. 

På torsdagen verkade han vara sig själv igen och Sofia och jag tog en långpromenad med hundarna, något som senare skulle visa sig vara ett dåligt beslut. 


På torsdagskvällen skrek han till igen när vi lyfte upp honom och vi bestämde att Sofia skulle ringa veterinären dagen efter när hon slutat jobbet. 

På fredagen märktes tydligt att något var fel. Under morgonpromenaden gick han sakta och inomhus försökte han inte ta sig upp i soffan. Han som vanligtvis spenderar större delen av dagen i soffan med mig och Kiba lade sig tillrätta på golvet och flyttade sällan på sig. 

När Sofia satt på bussen hit efter jobbet började hon ringa en veterinär och fick till svar att vi borde åka in med honom akut. 

Medan vi väntade på att pappa skulle hämta upp oss försökte Kami hoppa upp i soffan utan att lyckas. Med försiktig hjälp från oss kom han upp i soffan och när han senare hoppade ned skrek han till igen. 

Pappa skjutsade oss till djursjukhuset i Kumla och tog sedan med sig Kiba till husvagnen medan vi väntade på hjälp. 


Drygt två timmar tog det innan en veterinär hade tid att hjälpa oss. Akuten var tydligen full av djur som behövde hjälp och vi gick ut i solen och väntade. 

På något sätt lyckades jag hålla mig lugn även om jag var orolig för vad som var fel. Veterinären kände på Kami, kollade hjärtat och böjde och drog i benen. Han sade att det troligtvis var artros och sedan var det dags för röntgen. 

Jag ringde pappa och uppdaterade honom om läget och han berättade att Kiba låg och chillade i solen och mådde bra. 

Efter röntgen fick vi dock veta att det inte var artros utan njurstenar. Han pepprade oss med information och varken jag eller Sofia lyckades hänga med i allt han sade och sedan fick vi en ny tid tilldelad oss. Tydligen kunde de inte ta urinprov på honom där och då för han hade ingen urin kvar i blåsan. Vi skickades hem med en stor påse specialfoder. 

Igår kvart över nio var vi tillbaka. Farmor och farfar tog Kiba och Sofias mamma skjutsade oss till djursjukhuset. Det var hundar överallt, tydligen var det drop in tid, och Kami var svår som fan att hålla från att skälla. Tackolov blev vi snart hämtade till ett besöksrum och veterinären valde att ge honom lugnande så han skulle slippa uppleva urinprovet. 

När han var avdomnad tog de med honom för urinprov, blodprov och röntgen ännu en gång. 


Vi fick vänta på provsvaren och fick sedan veta att en av stenarna, som var placerad på ett ställe som oftast inte går att operera bort, försvunnit tack vare fodret! Planen nu är att han ska fortsätta med fodret och vi ska hålla koll på att han kissar och får inte ta promenader längre än fem, tio minuter. Och om en sten skulle fastna i hans snopp måste vi åka in akut. Den första juni ska vi tillbaka för att träffa en specialist och min förhoppning är att stenarna ska ha lösts upp till dess så Kami slipper operation. 

Dagarna har varit fruktansvärt utmattande men nu känns det som att jag äntligen kan se en glimt av ljus. Och Kami börjar bli mer sig själv igen. 

Avslag

Vet ni att jag inte klarar av att gå ut med soporna själv? Jag kan inte ens slänga soporna och ändå fortsätter Försäkringskassan neka mig sjukpension. 


Vissa delar av mig tycker att jag borde sluta lipa. Sluta må dåligt och istället vara tacksam för allt jag har. Det är ju inte som att jag är utan sjukskrivning. Jag är fortfarande 100 % sjukskriven, precis som jag varit de senaste, snart elva, åren. Jag fattar själv att jag ändå har tur. 

Men ändå. Att få sjukpension beviljad skulle underlätta så otroligt mycket i min vardag. Det skulle ta bort den där rädslan för att plötsligt bli utförsäkrad, eller oron för dessa ständigt återkommande läkarbesök då mitt inre ska skäras upp och blottläggas för personer jag aldrig tidigare träffat. 

Och, kanske framför allt, skulle det underlätta för mina föräldrar. Mamma skulle slippa en enorm börda som allt krigande mot FK innebär och de båda skulle slippa oroa sig för vad som kommer hända mig när de inte längre finns. 

När brevet med avslaget damp ned på hallmattan och jag, orolig, pratade med pappa i telefon samtidigt som jag öppnade det, då kändes det som att allting brast, ännu en gång. Jag grät en stund, och några korta sekunder fanns viljan att självskada där. Men efter några minuter kunde jag landa igen. Avslaget kom ju inte som en chock. Hade inte vågat hoppas på för mycket. Att få sjukpensionen beviljad känns som en dröm för bra för att bli sann. 

Men jag är så jävla ledsen. Ledsen och trött på motgångarna. Jag har inte valt det här själv. Det var inte som att jag vaknade en dag och bestämde mig för att bli påklistrad fem diagnoser, – fyra personlighetsstörningar och depression. Möjligheten fanns där redan när jag föddes och sedan har min uppväxt och mina tonår, händelser och trauman, lett till detta. Jag vill vara funktionsduglig. Jag vill klara av att ha ett arbete. Det är inte ett frivilligt val det här, att leva på strax under 11.000 i månaden med bostadsbidraget inräknat. Jag ser folk som reser, som köper möbler och piffar upp sina hem och jag hatar att jag blir avundsjuk. För jag VET att jag har det väldigt mycket bättre än väldigt många andra. 

Jag är bara trött på det här. Känslan av att jag hela tiden måste kämpa för mitt rätt att existera. 

Jag skall inte undvika

Jag är så fruktansvärt hård mot mig själv. Jag krälar runt i den där gropen igen, och istället för att validera mig själv, och ta hand om mig själv, blir jag ett invaliderande monster. Känner mig så svag som återigen ramlat. Det är en vecka sedan jag senast skrev. Det är konstigt hur fort det går, från vecka till vecka. Fast egentligen är det inte konstigt alls, mina personlighetsstörningar fungerar såhär. Det går fort och det är kämpigt och det gör inte mig till en mindre värd människa. 

Drog mig för att blogga. Vill inte framstå som gnällig eller självömkande. Men å andra sidan, – de personer som ser mig så, de känner mig inte alls och de har heller ingen plats i mitt liv. De som känner mig vet, och de förstår, och min blogg är ju ändå min fristad. Min plats att vara öppen och ärlig. 

”Jag har ingen livslust alls,” sade jag först till pappa och några timmar senare till Sofia. Drog mig för att säga det, framför allt till pappa. Sade till dem båda att det inte handlar om en vilja att dö, det vill jag inte att de skall tro, och ingen av dem gjorde heller det. Jag hade inte behövt lägga till det sista. De känner mig så väl ❤️

Jag känner inte för någonting just nu. Imorgon skall Sofia och jag upp på stan och handla present till lilla Ida som fyllt fyra. Förstår inte hur jag skall lyckas. Bara att ta på mig kläder är en kamp. Sofia erbjöd sig att åka själv, men jag sade nej. Jag skall inte undvika. Samtidigt skall jag inte köra slut på mig själv, men det kommer jag inte heller göra. Det kommer få mig att må bra, under stunden inne i leksaksaffären i jakt efter den perfekta presenten. Jag älskar att ge folk presenter. Det är bland det absolut bästa jag vet. 

På söndag skall jag med hem till Anna och Daniel i Degerfors och fira Ida ❤️ Jag har aldrig varit där tidigare. Inte klarat det. Men Anna, du underbara människa, hörde av sig till Sofia och sade att vi kunde komma innan, före de andra börjar komma, om det skulle göra det möjligt för mig att vara med. Det är sådana saker som gör mig gråtfärdig, som får mig att känna att jag, med mitt komplicerade liv, ändå har ett värde. Och det klart jag tänker åka dit. Det kommer bli jobbigt som fan, det vet jag med säkerhet, men det kommer vara värt det. 

Jag får inte undvika för det är undvikanden som ökar på de negativa känslorna allra mest. Om jag så tvingas stånga mig blodig för att först klara av stan och sedan kalaset, så är det precis vad jag skall göra. 

Kurta ute på upptäcktsfärd i soffan

Jag brukade se världen som ett pussel där min bit inte passade in 

Hur har jag kunnat undgå att dvärghamstrar är typ det sötaste som finns? 😍

När jag har varit social, och mått bra under tiden, är ofta en bieffekt att jag efteråt känner mig så tom. Jag vet inte om det är samma tomhet som jag upplevde under borderline-åren* ärligt talat så minns jag inte hur skumt det än må vara, – men tomheten är likafullt otrolig påfrestande psykiskt. Den gör mig ledsen. Istället för att må bra efter att ha gjort nånting kul så attackerar den där känslan av tomhet och ensamhet. Det spelar liksom ingen roll hur inkluderad jag känner mig, det är fortfarande likadant.

På Facebook fick jag häromdagen ett minne levererat, en statusuppdatering som jag skrivit 2010 och där det stod nånting i stil med att jag vill bara höra till. Nåt åt det hållet och vet ni vad jag kände när jag läste de orden? Kärlek. Jag kände sån innerlig och stark kärlek till den person jag en gång var. Hon som alltid kände sig utanför och fel. Hon som alltid såg sig själv som ett besvär. Hon som trodde att Sofia var med henne för att Sofia inte trodde sig kunna få nån annan. Hon som konstant trodde att hennes föräldrar och bror skämdes över hennes blotta existens.

Jag brukade se världen som ett pussel, där alla bitar gick att fästa till en stor helhet medan min pusselbit inte tycktes passa nånstans alls. Ja, på ett sätt var, och är, jag väldigt självupptagen men innan du börjar döma, om det nu är vad du är på väg att göra, så ta och skaffa dig lite jävla kunskap.

Det är viktigt att jag minns sånt där, hur det en gång var, samtidigt som det gör mig ledsen. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och prata med den där förstörda lilla människan. Att jag kunde säga att det faktiskt kommer bli bättre, att det är sant, att jag inte ljuger. Jag förstod inte mig själv och ingen annan tycktes göra det heller. Inte förrän jag började DBT och träffade terapeut K och jag började förstå. Jag trodde på fullt allvar att jag var den vidrigaste och hemskaste människan i världen och känner en så är det ju inte konstigt att det mesta en gör handlar om viljan att dö.

Så. Det är mycket bättre idag, trots allt… Jag vet inte vad. Jag uppfyller inte längre kriterierna till borderline, men jag kommer alltid ha kvar den där starka känsligheten som är så svår för andra att förstå. Min hud kommer alltid brista vid minsta lilla beröring även om det är hundra gånger bättre idag. Jag önskar att jag hade vetat det då. 

*all de år jag uppfyllde kriterierna till en borderline-störning