Motvind

Idag är en sådan dag då andra människor gör bäst i alla hålla sig borta från mig. Så länge jag kan minnas har jag haft perioder då jag inte klarar av andra människor, och jag antar att de aldrig kommer försvinna. Däremot varar de inte alls lika länge numer. Brukar inte vara mer än ett par dagar, tror jag. Och av någon anledning klarar jag ändå alltid av att vara med Sofia. Troligtvis för att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv och alltid tycks veta vad jag behöver innan jag själv nått samma insikt.

Jag vet inte vad som är fel. Eller jo, det gör jag väl. Problemet är att jag inte vet varför. Sedan i tisdags har jag haft en fruktansvärd huvudvärk som gjort det omöjligt för mig att skriva. Inga tabletter har hjälpt och jag har spenderat de senaste tre dagarna i soffan. Att inte kunna skriva och följa mina rutiner skapar oro och en känsla av missnöje. Och att ha huvudvärk utan att veta vad det beror på, det är skitjobbigt. Jag vill ha kontroll. Veta när det kommer ta slut så jag har någonting att se fram emot. Nu får jag istället för mig att värken kommer vara för evigt.

Värken i skallen var dock inte fullt lika intensiv igår. Istället var jag utmattad. Hundarna var tackolov lugna och vi spenderade större delen av dagen i soffan. Sofia jobbade till sju och när hon kom hem vid halv åtta låg vi alla tre och mös till norska Farmen.

Utmattningen skulle kunna bero på en sak som hände i onsdags när jag var ute med hundarna.
Jag har alltid stenkoll på vad som händer runtom mig. Stenkoll. En kille som gav mig skumma vibbar (vilket lika gärna kan bero på mina diagnoser som på energier) gick förbi oss när vi var på väg bort till gräsplan vid Rostaskolan. Jag minns att jag tänkte att det var skönt att han gick åt motsatt håll, för jag är alltid lite smånojjig när jag är i den där skogsdungeliknande grejen.

Men så vände han och började istället gå åt samma håll som oss. Precis innan skogsdungen saktade jag ned så jag kunde hålla koll och helt plötsligt stannade han. Han gjorde ingenting. Tittade inte på något. Bara stannade och stod helt still så vi blev tvungna att gå om honom.

Kiba var för besatt av att leta harpluttar att han inte märkte av mitt påslag, men Kami, han blev min spegelbild och vände sig hela tiden om för att kolla mot snubben som såklart började gå sakta strax efter att vi gått förbi.
Jag låtsades titta mot Kami för att hålla lite koll. Se om han närmade sig. Var som uppslukad av den där förbannade rädslan.

Vi kom ut ur dungen och jag stannade. Lät hundarna nosa harpluttar länge så att snubben hann komma en bra bit före. Och inte förrän han var trettio, fyrtio meter bort började jag gå igen.

Det som hände kan lika gärna vara ett påhitt av min hjärna som ett faktiskt skumt beteende av snubben. Jag vet inte och det spelar heller ingen roll. Den där skräcken jag kände var lika stark, oavsett om det var ett verkligt hot eller inte.
Och klart som fan att jag blev trött efter det.

Sedan är det grejen med sommartid. Jag orkade inte hålla på och ställa om mina medicintider när det ändrades till sommartid och all medicin jag tar, tar jag numer en timme senare? (Tidigare? Jag har fan ingen koll). Och det påverkar säkert också.

Och så har jag ju glömt nämna att jag ätit en jävla massa ostbågar den här veckan. Tror det blev fyra kvällar i rad och jag vet sedan tidigare att jag går ned mig när jag äter massa kolhydrater. Jag vet inte om det är därför jag är nere just nu, kanske behövs mer kolhydrater än så.

Så ja, jag mår inte särskilt bra. Och jag hatar att inte kunna peka på vad som är orsaken. Att inte veta.
Kasst mår jag iallafall. Är trött och håglös och ingenting känns roligt. Och alltid när jag hamnar i en dipp får jag för mig att det kommer vara så för alltid. Att jag aldrig kommer må bra igen.

Vad jag behöver göra är att ta hand om mig själv. Lättare sagt än gjort, men jag tror jag ska återvända till soffan och fortsätta glo på norska Farmen och fästa trådarna till en tröja jag virkat till mig själv.
Sofia slutar redan vid ett och att bara ha henne i närheten kommer göra att det känns bättre. Och imorgon är det Readathon. Just nu ser jag inte fram emot det, men det kommer göra mig gott.