Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.

Ibland kan jag inte lita på mina sinnen

Ibland händer saker utom min kontroll. Tyvärr, skulle jag vilja säga, men det är ju trots allt en del av livet. Att inte acceptera det vore urbota idiotiskt.

Lördagsnatten var fruktansvärt jobbig och resultatet av det är att jag idag inte kan lita på mina sinnen.
Kanske borde jag börja från början men jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Samtidigt vet att jag behöver få ned tankarna på pränt för att iallafall ta bort en del av makten de har över mig.

Jag vill inte kränka någon annans privatliv och det gör det svårare att skriva. Kort sagt blev Sofia och jag oroliga för en granne i lördagskväll. Hen bor ensam, är en bra bit över 80 och vi var rädda att någonting hänt.

Min ångesthoriga sida ville låtsas som ingenting. Klockan var elva och jag var trött av melatoninet och redo att gå och lägga mig, men vi insåg att vi inte bara kunde skita i det. Ifall hen verkligen behövde hjälp skulle vi inte kunna förlåta oss själva för att ha struntat i det.
Samtidigt är jag livrädd för att störa. Överlag är jag rädd för grannar. Rädd för människor jag inte känner. Skiskraj för att störa de som bor i närheten. Rädd som satan för att störa.

Om Sofia hade lämnat lägenheten utan hundarna skulle de ha börjat skälla en stund, och det var alldeles för sent för att det skulle kännas okej.
Så istället tog vi på dem deras selar och koppel och jag tog på mig en jacka över pyjamasen och så gick vi ut.

Det var mörkt och jag var såklart nojig och så försvann Sofia in igen. För att ringa på hos grannen.
Katastroftankarna överväldigade mig. Kanske skulle hon få skäll för att ha stört så sent på kvällen. Kanske var vi bara töntiga som lade oss i.

Jag försökte hålla mig sysselsatt där ute med hundarna och andades lugnt för att inte skrämma upp mig själv ännu mer.
Sofia kom tillbaka och berättade att ingen öppnat.
Vi såg att det lös hos några andra grannar och Sofia gick dit och ringde på, för att höra om de också reagerat på det vi reagerat på.
Vilket de hade. Och de hade ringt efter hjälp.

Vi gick in. Fortsatt oroliga. Höll koll på utsidan, ifall någon skulle dyka upp. Inget hände och efter ett kort samtal med sina föräldrar ringde Sofia polisen.

Och då kändes det lite bättre. Logiskt sett kunde jag ju se att vi gjort vad vi borde. Ändå kunde jag inte koppla av. Och jag var rädd att polisen efter att ha varit hos grannen skulle ringa på hos oss, få hundarna att skälla hysteriskt och på så sätt väcka grannskapet.

Nej fyfan vad vidrigt det var.

Strax efter ett gick jag upp i sovrummet och tänkte att jag borde försöka sova men ångesten var skyhög och ohanterbar och jag tänkte att det här är vad jag förtjänar, efter förra veckans läkarbesök där jag sagt, så säkert, att jag kunde hantera all ångest numera. Att jag absolut inte behöver hjälp i form av tabletter för att minska ångestpåslag.

Polisen ringde upp och vi fick inte veta mycket, bara att grannen var okej.
Jag lyckades på något sätt somna, trots den höga ångesten, och när jag vaknade igår kändes det bättre.

Men nu, när Sofia är på jobbet och jag är ensam… Nu är det fan inte lätt. Jag var angstig redan igår kväll och när jag gick ut med hundarna vid elva insåg jag att idag är en sådan dag då jag inte kan lita på mina sinnen.

Jag kände mig förföljd av en snubbe, trodde mig se människor stå och spana på mig bland träden. Försökte gå sakta och lugnt och det kändes som att jag släpade mig fram, för jag var – och är – så fruktansvärt trött.

När jag kom in i trapphuset igen hörde jag grannar som talade och beslöt mig därför att ta hissen upp.
Gick ur och hörde dem prata och jag vet ärligt talat inte om jag hörde dem prata om det som hänt i lördags eller om det är mina öron, eller snarare mitt huvud, som spelade mig ett spratt.

Jag låste dörren och satte mig på golvet och torkade av hundarna och blev sedan kvar där. Helt tyst. Irriterad på Kibas höga vattendrickande för jag ville höra vad som hände där ute. Framför allt ville jag bara beredd ifall någon skulle komma och ringa på.

Tillslut tog jag mig upp men jag var så orolig och rädd att jag inte vågade slå på några ljud. Satte mig vid mitt skrivbord men insåg att jag var för rädd för att kunna fokusera på att skriva.
Istället slog jag på datorn i vardagsrummet, vilket kändes bra eftersom jag då har fri sikt åt framsidan och på så sätt kunde se om något hände där ute.
Jag tänkte att jag skulle spela Sims, för det brukar funka när ångesten är som allra starkast nu för tiden.
Men först funkade inte den trådlösa musen och sedan funkade det inte att få igång Sims.

Jag satt i fortsatt tystnad och spanade ut. Vid minsta ljud tittade jag ut genom fönstret. Rädd och matt och förbannad nojig.

På något sätt har jag lyckats ta mig igenom nästan två timmar här hemma. Sofia jobbar till sex idag – såklart – och jag har lyckats slå på musik, men så tyst att det knappt hörs. Jag rycker till vid minsta ljud men är inte fullt lika rädd.
Men jag vet att jag behöver distrahera mig för att kunna stå ut. Det är ohållbart att fastna i rädslan såhär.

Jag ska ge Sims ett nytt försök. Förhoppningsvis får jag igång det. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Mina händer är för matta och svaga för att skriva brev. Huvudet kan inte jobba med boken.
Så Sims vore det allra bästa.

Motvind

Idag är en sådan dag då andra människor gör bäst i alla hålla sig borta från mig. Så länge jag kan minnas har jag haft perioder då jag inte klarar av andra människor, och jag antar att de aldrig kommer försvinna. Däremot varar de inte alls lika länge numer. Brukar inte vara mer än ett par dagar, tror jag. Och av någon anledning klarar jag ändå alltid av att vara med Sofia. Troligtvis för att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv och alltid tycks veta vad jag behöver innan jag själv nått samma insikt.

Jag vet inte vad som är fel. Eller jo, det gör jag väl. Problemet är att jag inte vet varför. Sedan i tisdags har jag haft en fruktansvärd huvudvärk som gjort det omöjligt för mig att skriva. Inga tabletter har hjälpt och jag har spenderat de senaste tre dagarna i soffan. Att inte kunna skriva och följa mina rutiner skapar oro och en känsla av missnöje. Och att ha huvudvärk utan att veta vad det beror på, det är skitjobbigt. Jag vill ha kontroll. Veta när det kommer ta slut så jag har någonting att se fram emot. Nu får jag istället för mig att värken kommer vara för evigt.

Värken i skallen var dock inte fullt lika intensiv igår. Istället var jag utmattad. Hundarna var tackolov lugna och vi spenderade större delen av dagen i soffan. Sofia jobbade till sju och när hon kom hem vid halv åtta låg vi alla tre och mös till norska Farmen.

Utmattningen skulle kunna bero på en sak som hände i onsdags när jag var ute med hundarna.
Jag har alltid stenkoll på vad som händer runtom mig. Stenkoll. En kille som gav mig skumma vibbar (vilket lika gärna kan bero på mina diagnoser som på energier) gick förbi oss när vi var på väg bort till gräsplan vid Rostaskolan. Jag minns att jag tänkte att det var skönt att han gick åt motsatt håll, för jag är alltid lite smånojjig när jag är i den där skogsdungeliknande grejen.

Men så vände han och började istället gå åt samma håll som oss. Precis innan skogsdungen saktade jag ned så jag kunde hålla koll och helt plötsligt stannade han. Han gjorde ingenting. Tittade inte på något. Bara stannade och stod helt still så vi blev tvungna att gå om honom.

Kiba var för besatt av att leta harpluttar att han inte märkte av mitt påslag, men Kami, han blev min spegelbild och vände sig hela tiden om för att kolla mot snubben som såklart började gå sakta strax efter att vi gått förbi.
Jag låtsades titta mot Kami för att hålla lite koll. Se om han närmade sig. Var som uppslukad av den där förbannade rädslan.

Vi kom ut ur dungen och jag stannade. Lät hundarna nosa harpluttar länge så att snubben hann komma en bra bit före. Och inte förrän han var trettio, fyrtio meter bort började jag gå igen.

Det som hände kan lika gärna vara ett påhitt av min hjärna som ett faktiskt skumt beteende av snubben. Jag vet inte och det spelar heller ingen roll. Den där skräcken jag kände var lika stark, oavsett om det var ett verkligt hot eller inte.
Och klart som fan att jag blev trött efter det.

Sedan är det grejen med sommartid. Jag orkade inte hålla på och ställa om mina medicintider när det ändrades till sommartid och all medicin jag tar, tar jag numer en timme senare? (Tidigare? Jag har fan ingen koll). Och det påverkar säkert också.

Och så har jag ju glömt nämna att jag ätit en jävla massa ostbågar den här veckan. Tror det blev fyra kvällar i rad och jag vet sedan tidigare att jag går ned mig när jag äter massa kolhydrater. Jag vet inte om det är därför jag är nere just nu, kanske behövs mer kolhydrater än så.

Så ja, jag mår inte särskilt bra. Och jag hatar att inte kunna peka på vad som är orsaken. Att inte veta.
Kasst mår jag iallafall. Är trött och håglös och ingenting känns roligt. Och alltid när jag hamnar i en dipp får jag för mig att det kommer vara så för alltid. Att jag aldrig kommer må bra igen.

Vad jag behöver göra är att ta hand om mig själv. Lättare sagt än gjort, men jag tror jag ska återvända till soffan och fortsätta glo på norska Farmen och fästa trådarna till en tröja jag virkat till mig själv.
Sofia slutar redan vid ett och att bara ha henne i närheten kommer göra att det känns bättre. Och imorgon är det Readathon. Just nu ser jag inte fram emot det, men det kommer göra mig gott.