Hösten är min årstid

Det finns sådana där magiska morgnar då jag vaknar innan mobilen piper om morgonmedicin och jag vill hålla mig vaken och denna morgon är precis just så.
Det är inte konstigt. Veckan som gått har varit otroligt bra och fin. Jag har utmanat mig själv och ägnat mig åt olika saker och livet har rullat på bra.

Helger brukar alltid vara lite svåra för mig. Sofia tar över ansvaret för hundarna och ofta går jag runt i pyjamas hela dagarna och försöker samla energi för den kommande veckan.

Jag har jobbat på boken, skrivit brev, ritat, stickat, tagit hand om mig själv och vår fina lägenhet och gjort allt jag skrivit upp i min Bullet Journal att jag skulle göra.

I torsdags gick jag till Karla för möte med M och det var första gången jag tog mig dit på egen hand. När jag sade till mamma att vi skulle ses där blev hon förvånad och chockad och verkade först ha svårt att tro på vad hon hörde, men för mig kändes det som en självklarhet. Visst kändes det lite jobbigt, men framför allt kändes det onödigt att hon först skulle behöva ta sig hit för att sedan gå till Karla med mig.

Och att träffa M var fint det med. Jag fick en chans att prata om mina framsteg och berätta om hur problemlösningsorienterad jag varit den senaste tiden. Som att jag löste hur jag ska lyckas ta mig till läkaren den 23:e och även hur jag ska fixa att ta blodproverna som ska tas innan dess.
Det rullar helt enkelt på.

På fredagskvällen ringde mamma upp mig efter en lång dag av jobb och berättade att hon kände sig stolt över mig när vi var hos M. Det där är stort för mig. Att höra att min mamma är stolt. Under alla år då jag känt mig som en hemsk dotter som bara bjudit på besvikelser och komplikationer. Nu fick jag höra att min mamma är stolt över mig och hur bra jag är på att förklara och beskriva känslor.

Igår gick jag upp först när mobilen väckte mig för att det var medicindags och sedan fixade jag frukost till mig och Sofia. Vi satt vid köksbordet och åt och efter det tog jag ett bad och tog på mig riktiga kläder.

Spenderade någon timme med att skriva efter det. Egentligen var planen att vi skulle dammsuga och skura lägenheten men det gjorde vi redan i fredags och därför tyckte jag att jag var värd att få lite skrivtid även på helgen.

På eftermiddagen tog vi en längre promenad med hundarna och väl hemma igen fick jag njuta av Englands match mot Bulgarien, medan Sofia tog en dusch.

Lagom till att matchen var slut kom Malin och Frida och jag var pepp innan de dök upp. Kände för ovanlighetens skull för att vara social.
Jag satte igång glassmaskinen och klippte sedan Malins hår och sedan blev det hemmagjord chokladglass, mysprat och fotboll igen.

Matchen var inte den roligaste men

umgänget var fint och jag kände mig avslappnad och som mig själv och det var fint.
Innan de drog hem igen, söta som socker i sina cykelhjälmar, tvingade jag upp dem till sovrummet för att visa hur det ser ut. Efter snart ett år i lägenheten börjar sovrummet äntligen kännas riktigt bra. Det är som att nya bitar ständigt faller på plats och nu är det bara hallen där uppe som ekar tomt och känns tråkigt och livlöst.

Sofia sover ännu och jag tänker låta henne sova en stund till. Planen för dagen är långpromenad och att laga mat för den kommande veckan och ikväll är det dags för Sveriges match mot Norge och helvete vad jag längtar!

Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

En ego-boost som heter duga

Det var fantastiskt att träffa M igår. För det första betalade jag själv i receptionen, vilket är andra gången. Jag antar att jag börjar känna mig trygg där, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Att göra exponerande saker inom psykmiljön är betydligt lättare än att göra det i den vanliga världen.

Det var en ego-boost att få berätta om alla framsteg jag gjort sedan vi senast sågs. Vi gick också igenom några papper vi fyllt i tillsammans i oktober 2017, och skillnaden mellan mitt liv då och mitt liv nu är gigantisk. Jag har äntligen lyckats nå dit jag aldrig trodde att jag skulle nå. Framför allt har jag börjat acceptera mig själv så som jag är. Tvingar mig inte att göra saker bara för att det är vad som förväntas av mig och då pratar jag främst om det sociala. Förutom min sociala ångest och all annan problematik runt det, är jag också extremt introvert. Och det är okej.

Jag tänkte tillbaka till teatern, som slutade så katastrofalt. Kan såhär i efterhand enkelt se att det inte var för min skull jag gick dit. Jag uppskattar mest att se revyerna från Sofias föräldrars soffa, på video.
Men både Sofia och hennes mamma ville att jag skulle följa med och jag ville inte göra någon av dem besviken. I efterhand är det så tydligt. Jag skulle ha lyssnat på mig själv. Ja, exponering är bra. Absolut. Men det är också viktigt att jag accepterar mig själv så som jag är och att vistas i stora grupper av människor är inte min grej.

Men det är alltid lätt att vara efterklok, eller hur? Inte alls lika lätt att tänka klartänkt inför någonting, trist nog. Å andra sidan skulle vi väl inte lära oss lika mycket om allt hela tiden gick galant.

Jaja. Enough med tjat. Sofia slutar vid två idag och jag har två kapitel att arbeta mig igenom och skulle helst vara klar med dem när hon kommer hem (vilket jag absolut inte kommer vara).

En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

En jävla kollaps

Det som inte fick hända, det hände. Jag trodde inte ens att det skulle kunna hända. Övertygad om att jag var mycket starkare än så. Att jag kommit längre.
Så på ett sätt är jag jävligt förvånad, men när jag tänker tillbaka till hur gårdagen var, innan revyn, då är det inte förvånande alls.

Jaja, kom till saken någon gång, tänker ni säkert, och jag ska. Problemet är att min hjärna lämnat mitt huvud och befinner sig någon annanstans. Troligtvis behövde den en semester efter gårdagen och jag har med andra ord väldigt svårt att tänka. Samla tankarna och få ihop de till ord och meningar andra kan förstå.

Under förmiddagspromenaden igår sköt ångesten i höjden. Jag kom in och bestämde mig genast för att ringa mamma. Ångesten låg på en nia och jag visste inte hur jag skulle få ned den.
Och mamma var lika fantastisk som mamma alltid är och efter vårat samtal var jag nere i en sexa. Det är fantastiskt. Mäktigt. Helt jävla underbart. Vad jag hade ångest över var lite olika saker, men framför allt ökade pulsen vid tanken på revyn.

Tillsammans med mamma bestämde jag att jag inte skulle bestämma om jag skulle med eller inte förrän Sofia kommit hem. Hon har alltid förmågan att få ned mig på jorden igen och jag tänkte att bara jag spelar Sims så jag på så sätt håller mig distraherad tills Sofia kommer, så kommer det gå bra. Och det gjorde det.

Trots allt valde jag att följa med. Gå emot känslan sade pappa till mig tidigare under dagen och jag tänkte att det nog var rätt. Men samtidigt, det måste finnas tillfällen, utan uppenbar fara, då en ändå inte borde gå emot känslan. Eller?
Hur som helst ville jag varken göra Sofia eller hennes mamma besviken och ångesten var hanterbar och därför valde jag att ändå följa med.

Vi snabbspolar lite nu. Bilresan dit är inte särskilt intressant och orkar heller inte gå in på detaljer om hur det var att komma in i lokalen och allt runt omkring.
Vi satte oss uppe på läktaren och jag valde platsen längst ut, just för att jag då trodde att det skulle bli någon form av lugn och ro för mig. Att jag därför inte skulle störas lika mycket av andra människor, jag hade ju ingen bredvid mig.

Hah! Så jävla fel.

Första numret inleddes och jag andades lugnt. Tänkte att det gick bra. Att jag skulle vara stolt över mig själv efteråt. Men så var det några tjejer snett framför som började skratta så.jävla.högt. Och snart nog stod någon uppe på läktaren och dansade och det skrattades och det skreks och människor sprang fram och tillbaka bakom mig och hela läktaren dunkade och alla intrycken gjorde det svårt att koppla av. Så mycket höga ljud och plötsliga och snabba rörelser, två saker jag alltid har svårt att hantera.

Men jag klarar det här. Det var jag säker på. Att jag inte skulle palla fanns inte i mitt huvud.
Det mesta är väldigt suddigt men jag minns att när ett nummer om fobier spelades där framme, och folk skrattade, och även jag själv gjorde det, då började någonting gå fel inom mig. Fobier är en sådan sak som människor överlag inte tar på allvar. De skämtar på om det och samtidigt sitter jag där, med fobier som är på dödligt allvar för mig, och ska bli road? Och jag skrattade ju för fan själv? Jag satt själv där och skrattade samtidigt som jag ville ställa mig upp och skrika att varför i helvete ska vi med fobier hela tiden ses som roande neurotiska fanskap? Hur, hur skulle folk reagera om vi bytte ut fobierna och människorna med fobierna, till, säg, cancersjuka. Inte en jävel skulle väl tycka att det är okej.
Dessutom. Skådespelarna som föreställde personerna med fobier, det kroppsspråk de hade, det är samma kroppsspråk jag så ofta har när jag kämpar som mest, ett kroppsspråk jag många gånger sett hos personer i DBT, personer som precis som jag kämpar för att överleva. Det var svårt att dra en linje där. En linje mellan det som utspelades på scenen och verkligheten. Människor skrattade, jag skrattade, och det var som att det var just jag som satte där uppe, med kroppen förvrängd av ångest och människor runtom som skrattade.

Och någonstans där hände det. Någonstans där började tårarna rinna.

Tackolov hade jag en tjock halsduk/wrap virad runt min hals som jag kunde dra upp över kinderna. Det stod människor bakom och bredvid och framför och jag försökte nästan maniskt stoppa gråten. Andas in genom näsan, djupt ned i magen, och ut genom munnen igen. Emellanåt gick det bra, men så fort jag lyckats lugna ned mig själv något så när, då kom den där jävla gråten igen. Jag kunde inte sluta.  

En man sjöng My way med Frank Sinatra och jag älskar den låten, framför allt Sid Vicious version, men av någon anledning fick det mig att gråta ännu mer.
Jag drog upp luvan på tröjan och gömde kinderna bakom halsduken och kände snoret kleta mellan min näsa och halsduken. Tänkte att jag var tvungen att få bort alla bevis på tårarna innan första akten var slut och ljuset skulle tändas. Paniken, den hotade hela tiden att bryta ut totalt.

Ännu värre blev det när Sofia fick se att jag grät. Så fort hon såg på mig blev gråten mer intensiv. Nästan hela första akten blev för mig en mardröm av ångest, panik, tårar, misslyckad djupandning och en känsla av att vara 16 år igen och tillbaka på festen för min moster där jag av panik lämnade firandet. Jag var tillbaka där och det var fruktansvärt.
Vad som hände på scenen vet jag inte mycket om. Bara små fragment. Resten är en kaotisk panik och en vilja att springa därifrån.

Så tändes ljuset. Detta fruktade tillfälle. Jag hade redan viskat till Sofia att jag skulle ta mig ut och ringa pappa men jag kunde inte resa mig upp förrän hon var med mig. Och hon talade med sin mamma. Skulle troligtvis förklara lite kort vad som hände.

Jag kunde inte sitta kvar och reste mig upp och där någonstans vet jag att jag försvann. På något sätt lyckades jag ta mig fram till trappan, nedför den, och sedan ut i luften och snön och den stora parkeringen och Sofia kom skyndande efter med min jacka.

Så fort pappa svarade blev gråten hysterisk igen. Hur många gånger tidigare har jag inte ringt honom, eller mamma, gråtandes, och bett dem komma och hämta mig? Rädda mig.
De skyndade sig iväg direkt och jag grät mot Sofias axel en stund och när hon gick in för att tala med sin mamma och syster och jag hade tystnaden runtom mig, då kunde jag tänka klart.

Jag visste att mamma och pappa med största sannolikhet fick en flashback från när jag bodde i Askersund och ringde dem vid flera tillfällen, självmordsbenägen och sönderskuren. Jag blev rädd att pappa skulle köra alldeles för snabbt i snöovädret och ringde upp honom igen för att säga att han skulle ta det lugnt. Att det inte var någon fara med mig.

För det var det ju inte. Jag var ute, det var tyst omkring mig, och jag visste att jag inte behövde gå in igen. Sofia stod ute i kylan med mig och väntade, och hon tröstade och betedde sig som en sjuk idiot för att få mig att le. Och det lyckades. Mellan skrattattackerna mildrades gråten och samtidigt kom den där förbannade skammen. Jag skämdes så jävla mycket. Att det här hände i en situation där hennes föräldrar var närvarande, det var fruktansvärt. Och jag skämdes också inför Sofia. Och där kom de där tankarna igen. Det där självföraktet som säger mig att jag inte förtjänar Sofia och att jag bara förstör hennes liv. Att jag inte är någonting annat än en böld.

I bilen på väg hem satt jag med en Kiba i knät och berättade små fragment från det som hänt. Orkade inte gröpa runt i min hjärna, men jag var ändå lugn. För några år sedan skulle något som detta lett till en fullständig kollaps. Igår kväll var jag orolig att detta skulle leda till en dipp, men idag tror jag inte det.

Skammen fortsatte vara överväldigande resten av kvällen och det var svårt att somna, men när jag vaknade imorse var jag helt ångestfri. Igår trodde jag att jag skulle vakna med en ångest likt den jag alltid vaknade med efter en fylla, men nepp. Dock är jag fullkomligt utslagen och nu på kvällen har jag svårt att komma till ro i mig själv. Men jag är ändå okej.

Jag har ingenting att skämmas över. Ja, jag fick panik men jag satt 
kvar och stod ut. Jag flög inte ut ur lokalen även om det var vad jag 
allra helst ville göra. Och framför allt är jag stolt över att jag varken 
ville supa mig full, fantisera om benso eller skära mig. Och jag försökte.
Jag gav mitt allt för att klara av att vara med, jag gillar ju att se 
revyerna på film, men att vara där med alla människor runtom,
det blir för mycket.

Jag har varit med där två gånger tidigare. Första gången var jag proppad av Stilnoct och tyckte att jag ägde världen. Andra gången var jag där med Sofia och mina föräldrar. De tre personer i världen jag är som allra tryggast med. Och igår, – redan innan vi åkte dit var jag sårbar som fan.

Så trots allt som hände är jag okej. Att påstå att jag mår bra vore en lögn, men okej, det är jag. Fortsatt nykter och inte ett enda sår på min kropp och det, det är en jävla seger!