Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

En ego-boost som heter duga

Det var fantastiskt att träffa M igår. För det första betalade jag själv i receptionen, vilket är andra gången. Jag antar att jag börjar känna mig trygg där, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Att göra exponerande saker inom psykmiljön är betydligt lättare än att göra det i den vanliga världen.

Det var en ego-boost att få berätta om alla framsteg jag gjort sedan vi senast sågs. Vi gick också igenom några papper vi fyllt i tillsammans i oktober 2017, och skillnaden mellan mitt liv då och mitt liv nu är gigantisk. Jag har äntligen lyckats nå dit jag aldrig trodde att jag skulle nå. Framför allt har jag börjat acceptera mig själv så som jag är. Tvingar mig inte att göra saker bara för att det är vad som förväntas av mig och då pratar jag främst om det sociala. Förutom min sociala ångest och all annan problematik runt det, är jag också extremt introvert. Och det är okej.

Jag tänkte tillbaka till teatern, som slutade så katastrofalt. Kan såhär i efterhand enkelt se att det inte var för min skull jag gick dit. Jag uppskattar mest att se revyerna från Sofias föräldrars soffa, på video.
Men både Sofia och hennes mamma ville att jag skulle följa med och jag ville inte göra någon av dem besviken. I efterhand är det så tydligt. Jag skulle ha lyssnat på mig själv. Ja, exponering är bra. Absolut. Men det är också viktigt att jag accepterar mig själv så som jag är och att vistas i stora grupper av människor är inte min grej.

Men det är alltid lätt att vara efterklok, eller hur? Inte alls lika lätt att tänka klartänkt inför någonting, trist nog. Å andra sidan skulle vi väl inte lära oss lika mycket om allt hela tiden gick galant.

Jaja. Enough med tjat. Sofia slutar vid två idag och jag har två kapitel att arbeta mig igenom och skulle helst vara klar med dem när hon kommer hem (vilket jag absolut inte kommer vara).

En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

Mental överbelastning

Ligger i sängen och fokuserar på att ta det lugnt. Veckan som gått har varit fin men ansträngande och jag behöver vila upp mig så mycket som möjligt.

I tisdags var jag till Karla och träffade M och på kvällen kom Sofias föräldrar och mormor hit. Sofias mormor fyllde i slutet av november och både Sofia och jag ville vara med och fira henne, men då det var så mycket på gång för mig såg de till att komma hit och fira henne istället. Jag har sådan tur som får ha så fina människor omkring mig ♥️ Vi passade också på att överraska Morgan med triss eftersom han fyller snart och vi serverade kesokaka med saffran och hade allmänt trevligt.

På onsdagen flippade Kibas snopp ur (jag orkar verkligen inte förklara) och jag blev såklart väldigt trött efter det.

I fredags kom Lahti hit och såg Idol med oss och på lördagen åkte Sofia till Lek och buslandet med småtjejerna. En kombinerad julklapp och födelsedagspresent åt dem.

Sofias mormor i sjalen jag gjort henne, Kiba som tigger från Lahti och hundar som väntar på att matte ska bli klar på toan

Så med andra ord är jag väldigt trött just nu. Idag och imorgon ska jag försöka vila upp mig så mycket det bara går för på tisdag ska vi med Kiba till veterinären och på torsdag ska Sofia på julfest med jobbet.

Alltså är det lika bra att redan nu försöka acceptera att det kommer vara ett gäng dagar framöver då jag inte kommer orka så mycket. Ska ändra lite på veckans städschema så det funkar bättre med min energinivå och jag ska tillåta mig själv att glo på precis hur mycket realityprogram på tv jag vill eftersom det är det perfekta sättet för min överbelastade hjärna att få en stunds vila.

Ett avbrott från min burlika tillvaro

Mina händer är svullna och svåranvända, så som de ofta blir när jag är utmattad. För utmattad är jag. Sitter stilla i soffan och ändå ligger pulsen på 101.

Det var fint att träffa M igår. Sista dagen för högkostnadskortet så nu blir jag tvungen att betala igen. Vilket innebär att proceduren vid receptionen när jag ska anmäla mig kommer bli betydligt svårare. Innan har jag bara lagt fram mitt id och högkostnadskortet på disken, en bra och väl utarbetad plan att finna ro i, men nu behöver jag finna ut en ny och bra rutin.

Det är meningen att jag ska handla idag men det är tveksamt om jag verkligen kommer orka. I värsta fall får Sofia ta det istället, men jag vill inte. Den där veckohandlingen är bra för mig. Både att vistas på en plats där det finns massa andra människor, att ta en paus från min instängda, burlika tillvaro, med ett avbrott i verkligheten. Men det är också bra för att det stärker mig, att se vad jag faktiskt klarar av.

Tyvärr blev det ingen morgonläsning idag. Morgonläsningen som stabiliserar mig och ger mig en mer stabil grund att stå på resten av tiden då jag är ensam. Vaknade sent och fixade kaffe och frukost och nu är jag så trött att det känns som ett nästintill omöjligt projekt att både klä på mig och borsta tänderna. Och sedan en promenad på det…

Men jag mår ändå okej, i huvudet. Det känns okej att vara jag.