Mental överbelastning

Ligger i sängen och fokuserar på att ta det lugnt. Veckan som gått har varit fin men ansträngande och jag behöver vila upp mig så mycket som möjligt.

I tisdags var jag till Karla och träffade M och på kvällen kom Sofias föräldrar och mormor hit. Sofias mormor fyllde i slutet av november och både Sofia och jag ville vara med och fira henne, men då det var så mycket på gång för mig såg de till att komma hit och fira henne istället. Jag har sådan tur som får ha så fina människor omkring mig ♥️ Vi passade också på att överraska Morgan med triss eftersom han fyller snart och vi serverade kesokaka med saffran och hade allmänt trevligt.

På onsdagen flippade Kibas snopp ur (jag orkar verkligen inte förklara) och jag blev såklart väldigt trött efter det.

I fredags kom Lahti hit och såg Idol med oss och på lördagen åkte Sofia till Lek och buslandet med småtjejerna. En kombinerad julklapp och födelsedagspresent åt dem.

Sofias mormor i sjalen jag gjort henne, Kiba som tigger från Lahti och hundar som väntar på att matte ska bli klar på toan

Så med andra ord är jag väldigt trött just nu. Idag och imorgon ska jag försöka vila upp mig så mycket det bara går för på tisdag ska vi med Kiba till veterinären och på torsdag ska Sofia på julfest med jobbet.

Alltså är det lika bra att redan nu försöka acceptera att det kommer vara ett gäng dagar framöver då jag inte kommer orka så mycket. Ska ändra lite på veckans städschema så det funkar bättre med min energinivå och jag ska tillåta mig själv att glo på precis hur mycket realityprogram på tv jag vill eftersom det är det perfekta sättet för min överbelastade hjärna att få en stunds vila.

Ett avbrott från min burlika tillvaro

Mina händer är svullna och svåranvända, så som de ofta blir när jag är utmattad. För utmattad är jag. Sitter stilla i soffan och ändå ligger pulsen på 101.

Det var fint att träffa M igår. Sista dagen för högkostnadskortet så nu blir jag tvungen att betala igen. Vilket innebär att proceduren vid receptionen när jag ska anmäla mig kommer bli betydligt svårare. Innan har jag bara lagt fram mitt id och högkostnadskortet på disken, en bra och väl utarbetad plan att finna ro i, men nu behöver jag finna ut en ny och bra rutin.

Det är meningen att jag ska handla idag men det är tveksamt om jag verkligen kommer orka. I värsta fall får Sofia ta det istället, men jag vill inte. Den där veckohandlingen är bra för mig. Både att vistas på en plats där det finns massa andra människor, att ta en paus från min instängda, burlika tillvaro, med ett avbrott i verkligheten. Men det är också bra för att det stärker mig, att se vad jag faktiskt klarar av.

Tyvärr blev det ingen morgonläsning idag. Morgonläsningen som stabiliserar mig och ger mig en mer stabil grund att stå på resten av tiden då jag är ensam. Vaknade sent och fixade kaffe och frukost och nu är jag så trött att det känns som ett nästintill omöjligt projekt att både klä på mig och borsta tänderna. Och sedan en promenad på det…

Men jag mår ändå okej, i huvudet. Det känns okej att vara jag.

Fint och uttröttande

IMG_3390.JPG

Idag har varit en sån där ovanlig dag som en fin födelsedag innebär. En relativt stressfri födelsedag fastän jag stått för firandet.

Igår bakade jag kolasnittar och kärlekskakor och idag, strax innan gästerna började anlända, gjorde jag en tigerkaka. Det är säkert första gången på tjugo år som jag inte ätit min banantårta när jag fyller, och hade någon frågat mig för ett år sedan om jag någonsin skulle kunna tänka mig att vara utan den när jag fyller skulle jag sagt att det var omöjligt.

Det blev fint hur som helst. Lugnt och skönt och jag kunde rofyllt slå mig ned i soffan med en hund på vardera sida om mig.

IMG_1770.jpg
Farfar bjöd på lite högläsning ❤

IMG_1779IMG_1783IMG_1788

Bortskämd blev jag också och kan inte riktigt slita blicken från högen med böcker jag fick. Kalaset började vid tolv. Från början hade jag tänkt ha det runt tre, fyra men när jag insåg att jag då skulle missa Tottenhams match flyttade jag fram tiden några timmar.

Efteråt, när alla gett sig av igen, var jag nöjd och slutkörd. Så kom ångesten och overkligheten med en jävla kraft och att försöka hålla fokus på matchen var mer eller mindre omöjligt. Inte förrän Harry Kane gjorde mål i 77:e minuten lyckades jag vakna till något.
Nu har jag även sett PSGs match i efterhand och även den var svår att fokusera på. Känslopåslaget är för starkt. Ångesten har gett med sig men jag är slutkörd och sårbar och längtar efter att få gå och lägga mig.

Hade dock inte räknat med någonting annat. Det blev mycket med Sofias övernattning på Loka Brunn följt av mitt kalas och nu ska jag fokusera på att ta hand om mig själv. Imorgon ska jag slappa runt hela dagen och på måndag har jag tid på Karla igen för att träffa M och fastän det innebär en massa exponering vet jag också att det brukar ge mig energi. Och sedan på kvällen spelar – äntligen – ÖSK match.

(Torsdagen, när Sofia var borta, funkade bättre än förväntat.  Jag hade mysigt med mamma och kunde stå ut med obehaget och overklighetskänslorna och ta tillvara på mamma-tiden. På kvällen såg vi utfrågningen av Ebba Busch Thor och blev båda lika frustrerad, arga och fulla i skratt av sakerna hon hade att säga.

Det var svårare att somna. Kunde inte släppa tanken på att det plötsligt skulle ringa på dörren och jobbade hårt med att försöka få mig själv att slappna av. Vaknade även några gånger under natten, men när morgonen väl grydde kunde jag andas ut igen).

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och se om jag kan läsa lite. Behöver det. Stänga av och ha tyst omkring mig och vara glad över att jag nått 33 år, jag som var övertygad om att jag inte skulle få uppleva min 21-årsdag.

Idag är det inte enkelt

IMG_1686.jpg

Idag är det inget kul att vara jag. Ångesten ligger som en tjock dimma över mig och paniken tycks konstant vara redo att bryta ut.
Det är jobbigt nu och det är inte svårt att förstå varför. På torsdag drar Sofia iväg med jobbet till Loka Brunn och stanna kvar över natten och nu när det närmar sig är det tydligen betydligt jobbigare för mig än vad jag förväntat mig.

Förra måndagen, när jag träffade M på Karla, frågade hon om jag ville tala om det och jag svarade att det inte behövdes, att det kändes okej. Att jag visste att jag skulle få overklighetskänslor under torsdagen och säkerligen också under fredagen, men att jag jobbat så mycket med att acceptera det när det händer att det ändå kändes okej.

Fan vad fel jag hade.

Nu vill jag kräla in i mig själv. Gömma mig under huden. Mamma kommer hit och barnvaktar mig medan Sofia är borta men mer planerat än så är det inte. Med andra ord behöver jag ta tag i det. Ringa upp mamma och skapa en utförlig, och uthärdlig, plan.

IMG_1691

Och idag behöver jag jobba med mycket. Mina tankar, det där kriget som just nu pågår för fullt och som får paniken att hota att bryta fram, de måste jag jobba med och det genom att dels distrahera mig (handarbeta, se på serier, städa etcetera) och dels tala med mig själv. Så som jag brukar tala lugnande till mig själv när jag har overklighetskänslor, så behöver jag tala med mig nu. Förklara för personen där inne att det är okej. Allt är okej. Jag kommer överleva.

Dumt nog fyller jag på lördag vilket innebär kalas och en extra sårbarhet. Två saker på raken och jag kommer säkert brista tillslut.

Men jag ska klara det. På något sätt.

 

Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.