Idag är det inte enkelt

IMG_1686.jpg

Idag är det inget kul att vara jag. Ångesten ligger som en tjock dimma över mig och paniken tycks konstant vara redo att bryta ut.
Det är jobbigt nu och det är inte svårt att förstå varför. På torsdag drar Sofia iväg med jobbet till Loka Brunn och stanna kvar över natten och nu när det närmar sig är det tydligen betydligt jobbigare för mig än vad jag förväntat mig.

Förra måndagen, när jag träffade M på Karla, frågade hon om jag ville tala om det och jag svarade att det inte behövdes, att det kändes okej. Att jag visste att jag skulle få overklighetskänslor under torsdagen och säkerligen också under fredagen, men att jag jobbat så mycket med att acceptera det när det händer att det ändå kändes okej.

Fan vad fel jag hade.

Nu vill jag kräla in i mig själv. Gömma mig under huden. Mamma kommer hit och barnvaktar mig medan Sofia är borta men mer planerat än så är det inte. Med andra ord behöver jag ta tag i det. Ringa upp mamma och skapa en utförlig, och uthärdlig, plan.

IMG_1691

Och idag behöver jag jobba med mycket. Mina tankar, det där kriget som just nu pågår för fullt och som får paniken att hota att bryta fram, de måste jag jobba med och det genom att dels distrahera mig (handarbeta, se på serier, städa etcetera) och dels tala med mig själv. Så som jag brukar tala lugnande till mig själv när jag har overklighetskänslor, så behöver jag tala med mig nu. Förklara för personen där inne att det är okej. Allt är okej. Jag kommer överleva.

Dumt nog fyller jag på lördag vilket innebär kalas och en extra sårbarhet. Två saker på raken och jag kommer säkert brista tillslut.

Men jag ska klara det. På något sätt.

 

Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.

Dunder och rädda hundar

Jag vaknade strax innan åtta av att Kami skällde hysteriskt och ville ut från sovrummet. Det visade sig att det åskade, blixtrade och regnade som fan. Ett ypperligt tillfället att läsa till ljudet av regn ♥️

Fixade kaffe och lade mig i soffan med boken Ingenting och allting av Nicola Yoon, med två gosiga hundar tätt intill.

Nu, drygt två timmar senare, är jag nyvaken (råkade visst somna om) och kaffetörstig och sugen på zucchinifrallorna jag bakade igår. Sofias semesterdagar är förbi. Fyra veckor som gick äckligt fort och varken hon eller jag är redo för vardagen igen.

Men vi har en lördag och en söndag kvar iallafall och jag har flera fotbollsmatcher inplanerade att se (jag vet inte vad som hänt, helt plötsligt betalar jag 400 i månaden för att ha tillgång till Viasat sport! 😱) och böcker att försvinna i. Några dagar till att vila upp mig.

På måndag återvänder Sofia till jobbet och jag har – äntligen – en tid på Karla, hos M. Det längtar jag efter för jag behöver hjälp att hantera kaoset som hotar att bryta ut efter semestern. Efteråt ska Sofia och jag har picknick i parken, om det är fint väder, med skitgoda omelettwraps och pepsi och trötta hundar. Behövde planera in någonting positivt nu när hon ska börja jobba igen så allt inte känns totalt menlöst och energikrävande.

Men nu ska jag fortsätta läsa innan det är dags att ta tag i dammsugning och matlagning. Och jag skulle behöva baka lite mer frallor.

Huvudet i sanden

IMG_0911.jpg
Kami, ute i Hästhagen

Jag kämpar. Och kämpar och kämpar. Det är i princip så mina dagar ser ut just nu. Iallafall då jag är ensam hemma. Kroppen är i katastrofläge och likaså min hjärna.

I lördags var ångesten så intensiv och stark att den låg på en åtta i en tiogradig skala. Jag skämtade med Sofia om att jag ville göra fläskfilé av min arm och lyckades inte finna någon ro oavsett vad jag gjorde.
Men så tog vi cyklarna. Varsin hund i varsin cykelkorg och så trampade vi runt. Jag kände tidigt att ångesten började lätta och när vi efter någon timme hamnade i Hästhagen mådde jag betydligt bättre.

Kenny och Vincent var där och Kami blev inte direkt jätteglad när Vincent och hans norska kompisar hade vattenkrig vid oss, men förutom det var det mysigt. Och väl hemma igen insåg jag att all ångest var borta och den höll sig borta hela söndagen med. 

Igår träffade mamma och jag M på Karla. Det var ett ganska jobbigt möte, såklart. Jag fick fram precis hur dåligt jag mår och grät litegrann och kunde konstatera att jag är bra på det här med att sticka huvudet i sanden. Sofia säger ofta att hon gärna lyssnar om jag vill tala, men jag svarar jämt att jag inte vill. Jag hatar ju att prata. Skriva är så mycket bättre, men kan inte påstå att jag varit särskilt mycket bättre på det under den senaste tiden.

Jag stoppar huvudet i sanden och alla sårbarheter och stressfaktorer bara växer sig större och större tills jag exploderar. 

Vad jag behöver nu är att ge mig själv semester. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte. Jag ska också skriva ned varenda liten sårbarhet och stressfaktor och därifrån försöka klura ut hur jag ska ta mig ur det. Men jag ska ta det sakta. Inte skynda på och på så vis öka på den där stressen ännu mer.

Efter mötet drog mamma och jag till Plantagen och Rusta och jag har nu äntligen en balkong jag trivs på igen.

IMG_0932.jpg

M förklarade också varför ångesten lättar vid fysisk aktivitet. Det var någonting med att kroppen blir förvirrad när pulsen är skyhög fastän den bara sitter ned och inte gör någonting.
Därför kämpade jag extra mycket med förmiddagspromenaden. Tog en längre sväng och försökte gå på utan att hetsa fram. Tar jag i för mycket ökar mina sårbarheter och nojor ännu mer när jag mår såhär dåligt. Cirka 45 minuter var vi ute och både Kiba och Kami tycks nöjda och lugna nu.

Det finns nästan bara en sak jag är intresserad av, och kan koncentrera mig på, i nuläget och det är att läsa. Och kanske är det okej, att läsa på som fan just nu. Såklart har jag tappat det där med att läsa medan jag är ensam, så den tiden jag är här själv får jag kämpa på med annat, men annars… det kanske är okej att jag försvinner bort i böckernas värld.

 

Jag längtar tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre

IMG_0886.jpg

Jag har varken orkat eller velat blogga. Ibland funderar jag på om jag kanske är riktigt dum i huvudet eller bara lite blåst. I söndags förmiddag, när ångesten härjade vilt i kroppen, satte jag mig på balkongen med min dagbok och skrev ned allting som stressar mig och där fanns ju svaret på varför jag mår så jävla dåligt som jag gör just nu. All stress.

Det har hänt många gånger förr och kommer säkert hända många gånger igen. Jag vet ju att jag praktiskt taget inte tål någon stress alls och ändå var jag så blind. Sofia, mamma och pappa också. Fyra vuxna människor med normalsmarta hjärnor och ändå var det ingen av oss som tänkte på det.

Framförallt är det alla inbokade möten som lett till det här hålet jag är i nu. Läkarbesök den 25 maj och så var jag tvungen att få till blodprov innan det. Sedan möte med M på Karla den 21 maj och tandläkarbesök den 11 juni.

Jag fick tag på mamma när hon satt på tåget på väg hem från Västerås och just då var jag i ett läge då jag bara ville få ett slut på allt. Jag orkade inte mer. Grät och pratade och grät och bad om ursäkt och hatade på mig själv för att jag alltidalltidalltid krånglar till allting. Skam och skuld och skräck.

Mamma förstod ju på en gång. Likaså Sofia och pappa. Det blev för mycket för mig. Sofia, den där älskade människan, kom med idén att inga nya möten ska bokas in (förutom de med M) förrän det som redan finns inbokat är avklarat. Det är en bra idé och jag borde göra det till en lag som jag hoppas att jag kommer kunna hålla. Jag har redan tagit upp det här med M en gång, och jag sade att jag ville fokusera på tandläkaren innan jag tog tag i nya blodprov och läkarbesök, men av någon anledning blev det inte så. Och nu ligger jag här och krälar.

Inte bokstavligt, men jag mår piss. När jag är hemma själv känner jag konstant någonting som likar terror. Rädsla och skräck och panik. Och kroppen har tagit en paus. Trodde inte jag skulle lyckas hålla mig på benen hela promenaden runt med hundarna i förmiddags men på något sätt gick det ändå. Men det allra värsta är den här skulden jag känner för att ingenting någonsin kan vara lätt med mig. Och jag skäms för att jag inte klarade av att må bra längre än såhär. Jag hatar att jag har så mycket ångest att jag helst bara vill läsa och jag blir frustrerad av den här jävla hinnan som ligger mellan min hjärna och verkligheten. 

Nej, det är inte lätt nu. Jag fruktar att vara ensam och jag är konstant utmattad och lättretlig och gråtfärdig. Vill isolera mig och hetsäta sötsaker och chips och ibland önskar jag nästan att jag aldrig lyckats sluta med självskadandet.

Igår fick jag en liten paus när eftermiddagen kom. Lahti kom hit precis som förra veckan och vi gick tillsammans och mötte Sofia. Och vi åt köpmat ute i parken.

IMG_1645.JPG

IMG_0869.jpg

Men idag är allt back to normal igen och allergin har slagit till med en styrka jag inte varit med om sedan tonåren och självfallet är det perfekt att jag får ännu en sårbarhet att handskas med just nu. Ultimat.

Jag längtar efter kvällen och sängen och sömn men allra mest längtar jag tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre.