Fint och uttröttande

IMG_3390.JPG

Idag har varit en sån där ovanlig dag som en fin födelsedag innebär. En relativt stressfri födelsedag fastän jag stått för firandet.

Igår bakade jag kolasnittar och kärlekskakor och idag, strax innan gästerna började anlända, gjorde jag en tigerkaka. Det är säkert första gången på tjugo år som jag inte ätit min banantårta när jag fyller, och hade någon frågat mig för ett år sedan om jag någonsin skulle kunna tänka mig att vara utan den när jag fyller skulle jag sagt att det var omöjligt.

Det blev fint hur som helst. Lugnt och skönt och jag kunde rofyllt slå mig ned i soffan med en hund på vardera sida om mig.

IMG_1770.jpg
Farfar bjöd på lite högläsning ❤

IMG_1779IMG_1783IMG_1788

Bortskämd blev jag också och kan inte riktigt slita blicken från högen med böcker jag fick. Kalaset började vid tolv. Från början hade jag tänkt ha det runt tre, fyra men när jag insåg att jag då skulle missa Tottenhams match flyttade jag fram tiden några timmar.

Efteråt, när alla gett sig av igen, var jag nöjd och slutkörd. Så kom ångesten och overkligheten med en jävla kraft och att försöka hålla fokus på matchen var mer eller mindre omöjligt. Inte förrän Harry Kane gjorde mål i 77:e minuten lyckades jag vakna till något.
Nu har jag även sett PSGs match i efterhand och även den var svår att fokusera på. Känslopåslaget är för starkt. Ångesten har gett med sig men jag är slutkörd och sårbar och längtar efter att få gå och lägga mig.

Hade dock inte räknat med någonting annat. Det blev mycket med Sofias övernattning på Loka Brunn följt av mitt kalas och nu ska jag fokusera på att ta hand om mig själv. Imorgon ska jag slappa runt hela dagen och på måndag har jag tid på Karla igen för att träffa M och fastän det innebär en massa exponering vet jag också att det brukar ge mig energi. Och sedan på kvällen spelar – äntligen – ÖSK match.

(Torsdagen, när Sofia var borta, funkade bättre än förväntat.  Jag hade mysigt med mamma och kunde stå ut med obehaget och overklighetskänslorna och ta tillvara på mamma-tiden. På kvällen såg vi utfrågningen av Ebba Busch Thor och blev båda lika frustrerad, arga och fulla i skratt av sakerna hon hade att säga.

Det var svårare att somna. Kunde inte släppa tanken på att det plötsligt skulle ringa på dörren och jobbade hårt med att försöka få mig själv att slappna av. Vaknade även några gånger under natten, men när morgonen väl grydde kunde jag andas ut igen).

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och se om jag kan läsa lite. Behöver det. Stänga av och ha tyst omkring mig och vara glad över att jag nått 33 år, jag som var övertygad om att jag inte skulle få uppleva min 21-årsdag.

Idag är det inte enkelt

IMG_1686.jpg

Idag är det inget kul att vara jag. Ångesten ligger som en tjock dimma över mig och paniken tycks konstant vara redo att bryta ut.
Det är jobbigt nu och det är inte svårt att förstå varför. På torsdag drar Sofia iväg med jobbet till Loka Brunn och stanna kvar över natten och nu när det närmar sig är det tydligen betydligt jobbigare för mig än vad jag förväntat mig.

Förra måndagen, när jag träffade M på Karla, frågade hon om jag ville tala om det och jag svarade att det inte behövdes, att det kändes okej. Att jag visste att jag skulle få overklighetskänslor under torsdagen och säkerligen också under fredagen, men att jag jobbat så mycket med att acceptera det när det händer att det ändå kändes okej.

Fan vad fel jag hade.

Nu vill jag kräla in i mig själv. Gömma mig under huden. Mamma kommer hit och barnvaktar mig medan Sofia är borta men mer planerat än så är det inte. Med andra ord behöver jag ta tag i det. Ringa upp mamma och skapa en utförlig, och uthärdlig, plan.

IMG_1691

Och idag behöver jag jobba med mycket. Mina tankar, det där kriget som just nu pågår för fullt och som får paniken att hota att bryta fram, de måste jag jobba med och det genom att dels distrahera mig (handarbeta, se på serier, städa etcetera) och dels tala med mig själv. Så som jag brukar tala lugnande till mig själv när jag har overklighetskänslor, så behöver jag tala med mig nu. Förklara för personen där inne att det är okej. Allt är okej. Jag kommer överleva.

Dumt nog fyller jag på lördag vilket innebär kalas och en extra sårbarhet. Två saker på raken och jag kommer säkert brista tillslut.

Men jag ska klara det. På något sätt.

 

Mycket död och mycket fotboll

Igår var det fyra år sedan min mormor dog. Fyra år, som gått precis så fort som tiden alltid tycks göra numer.

Jag förstår inte hur folk som inte tror på en värld bortanför vår orkar med att leva. Jag är övertygad om att jag kommer träffa mormor igen när jag själv dör och hamnar i summerland (eller himlen, paradiset, whatever) och den starka känsla jag har av att det är så är vad som gör livet uthärdligt för mig när det är som jobbigast. De som inte tror på något, shit, jag förstår inte alls hur de orkar.

Augusti och September har ju blivit lite småträliga månader just för att mormor och Sigrid båda dött i Augusti och Sofias brorsdotter i September. För mycket död under de här månaderna. Att Sigrid snart varit död i ett helt år är fan ofattbart. Hur kan tiden gå så fort?

Men till något roligare – den här veckan har funkat otroligt bra för mig. Att vara ensam hemma har inte varit svårare än att jag kunnat stå ut och jag har följt städschemat jag gjorde förra helgen och städat lite varje dag. I måndags var jag till Karla och träffade M med mamma och det var väldigt skönt att återse henne igen. Får samma kick efter att ha varit där som jag brukade få när jag haft sessioner med terapeut K på DBT. Speciellt konstigt är det inte, – sessionerna innebär en tid då jag får prata om precis vad jag vill utan att bli avbruten och hela tiden bli bemött validerande. Det är välgörande för mitt inre. Och det finns ingen överväldigande press på mig där, så som det till viss del gjorde på DBT. Här finns all tid i världen att ge mig just den tid jag behöver.

Och igår var det Premier League-premiär. Med fjärilsfladder i magen satte jag mig i mormors gamla fåtölj med min virkning och tittade. Att matchen började vid nio ledde till att jag under andra halvlek var så trött att jag knappt lyckades hålla ögonen öppna, men kul var det ändå.

Idag har jag två matcher inplanerade att se. Tottenham mot Newcastle vid halv två och sedan – äntligen – ÖSK mot Brommapojkarna vid sex. Vilken fantastisk lördag! Om jag vetat att fotboll skulle skänka mig så mycket välbehövlig glädje hade jag börjat kolla på det för länge sedan.

Dunder och rädda hundar

Jag vaknade strax innan åtta av att Kami skällde hysteriskt och ville ut från sovrummet. Det visade sig att det åskade, blixtrade och regnade som fan. Ett ypperligt tillfället att läsa till ljudet av regn ♥️

Fixade kaffe och lade mig i soffan med boken Ingenting och allting av Nicola Yoon, med två gosiga hundar tätt intill.

Nu, drygt två timmar senare, är jag nyvaken (råkade visst somna om) och kaffetörstig och sugen på zucchinifrallorna jag bakade igår. Sofias semesterdagar är förbi. Fyra veckor som gick äckligt fort och varken hon eller jag är redo för vardagen igen.

Men vi har en lördag och en söndag kvar iallafall och jag har flera fotbollsmatcher inplanerade att se (jag vet inte vad som hänt, helt plötsligt betalar jag 400 i månaden för att ha tillgång till Viasat sport! 😱) och böcker att försvinna i. Några dagar till att vila upp mig.

På måndag återvänder Sofia till jobbet och jag har – äntligen – en tid på Karla, hos M. Det längtar jag efter för jag behöver hjälp att hantera kaoset som hotar att bryta ut efter semestern. Efteråt ska Sofia och jag har picknick i parken, om det är fint väder, med skitgoda omelettwraps och pepsi och trötta hundar. Behövde planera in någonting positivt nu när hon ska börja jobba igen så allt inte känns totalt menlöst och energikrävande.

Men nu ska jag fortsätta läsa innan det är dags att ta tag i dammsugning och matlagning. Och jag skulle behöva baka lite mer frallor.

Huvudet i sanden

IMG_0911.jpg
Kami, ute i Hästhagen

Jag kämpar. Och kämpar och kämpar. Det är i princip så mina dagar ser ut just nu. Iallafall då jag är ensam hemma. Kroppen är i katastrofläge och likaså min hjärna.

I lördags var ångesten så intensiv och stark att den låg på en åtta i en tiogradig skala. Jag skämtade med Sofia om att jag ville göra fläskfilé av min arm och lyckades inte finna någon ro oavsett vad jag gjorde.
Men så tog vi cyklarna. Varsin hund i varsin cykelkorg och så trampade vi runt. Jag kände tidigt att ångesten började lätta och när vi efter någon timme hamnade i Hästhagen mådde jag betydligt bättre.

Kenny och Vincent var där och Kami blev inte direkt jätteglad när Vincent och hans norska kompisar hade vattenkrig vid oss, men förutom det var det mysigt. Och väl hemma igen insåg jag att all ångest var borta och den höll sig borta hela söndagen med. 

Igår träffade mamma och jag M på Karla. Det var ett ganska jobbigt möte, såklart. Jag fick fram precis hur dåligt jag mår och grät litegrann och kunde konstatera att jag är bra på det här med att sticka huvudet i sanden. Sofia säger ofta att hon gärna lyssnar om jag vill tala, men jag svarar jämt att jag inte vill. Jag hatar ju att prata. Skriva är så mycket bättre, men kan inte påstå att jag varit särskilt mycket bättre på det under den senaste tiden.

Jag stoppar huvudet i sanden och alla sårbarheter och stressfaktorer bara växer sig större och större tills jag exploderar. 

Vad jag behöver nu är att ge mig själv semester. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte. Jag ska också skriva ned varenda liten sårbarhet och stressfaktor och därifrån försöka klura ut hur jag ska ta mig ur det. Men jag ska ta det sakta. Inte skynda på och på så vis öka på den där stressen ännu mer.

Efter mötet drog mamma och jag till Plantagen och Rusta och jag har nu äntligen en balkong jag trivs på igen.

IMG_0932.jpg

M förklarade också varför ångesten lättar vid fysisk aktivitet. Det var någonting med att kroppen blir förvirrad när pulsen är skyhög fastän den bara sitter ned och inte gör någonting.
Därför kämpade jag extra mycket med förmiddagspromenaden. Tog en längre sväng och försökte gå på utan att hetsa fram. Tar jag i för mycket ökar mina sårbarheter och nojor ännu mer när jag mår såhär dåligt. Cirka 45 minuter var vi ute och både Kiba och Kami tycks nöjda och lugna nu.

Det finns nästan bara en sak jag är intresserad av, och kan koncentrera mig på, i nuläget och det är att läsa. Och kanske är det okej, att läsa på som fan just nu. Såklart har jag tappat det där med att läsa medan jag är ensam, så den tiden jag är här själv får jag kämpa på med annat, men annars… det kanske är okej att jag försvinner bort i böckernas värld.