Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Psyk, QTBH, Vardagligt

Det är skönt att slippa spendera dagarna med att gäspa

Det ska bli jäkligt intressant att se hur jag sover inatt och imorgon bitti, nu när jag börjat få en mer regelbunden sömn. Det kommer också bli intressant att se ifall jag kommer vakna något under natten. Tror faktiskt inte att jag gjorde det inatt och vem fan hade kunnat tro det?

Det är underligt, allt som händer inom mig. Och skönt. Att inte spendera hela dagarna med att gäspa och längta efter att få lägga mig. Att orka göra normala saker som laga mat och borsta håret. Det är lyx.

Kvällen har spenderats framför teven med mina älsklingar. Massa serier och god mat. Har aldrig ätit så mycket god mat som nu förut. Har heller aldrig varit så mätt som jag är nu. Och osugen på sötsaker. Frukost, lunch och middag är allt som behövs. Och tack vare M på Karla har jag en så mycket större chans att klara av att hålla mig till det här. Inte för att det är svårt för det är det inte. Allt med LCHF är så jävla lätt. Jag väger mig inte. Räknar inte heller kolhydrater, hur mycket jag får i mig. Brukar hamna på runt 20 men det är egentligen skitsamma.

Min största anledning till att börja med LCHF är för att ett av mina blodprov visade att jag är på väg att få diabetes. Det var knappast en chock. Jag är mer chockad att jag inte redan fått det.

Det känns som att 2018 kan bli motsatsen till 2017.

Det förflutna, Dissociering, Familj, Hetsätning, Känslopåslag, Kiba och Kami, Medicin, Mentala sårbarheter, QTBH, Svårigheter

Bilder och ångest

Idag har jag varit tillbaka i verkligheten igen. Det är verkligen så det känns, som att jag den senaste veckan levt i en verklighet där ingenting av mitt vanliga liv och jag kunnat tränga in. Det är inte konstigt att det blev såhär. Först läkarbesöket som slutade i katastrof i måndags, och sedan chocken med Siggan i tisdags. Mitt hela jag hamnade ur funktion.

Inte blev det bättre av att jag i fredags gick igenom alla mina bilder på Bilddagboken för att spara de jag vill ha innan sidan läggs ned. Bilder från 2008 och 2009 och jag tror de sista var från 2010. De år av mitt liv som var de absolut värsta.

En sak som på något sätt blev övermäktigt var att se bilder på hur smal jag faktiskt var. Icke fet. Jag hade lyckats gå ned säkert tjugo kilo med hjälp av GI, allmänt svältande och för att jag valt att sluta med någon medicin.

Det är skitjobbigt att se, nu när jag väger betydligt mer än jag någonsin trott skulle ske. En mix av att sluta röka, börja med Seroquel och en jävla massa hetsätande har förvandlat mig till en svullen jävla ballong. Det är verkligen så jag ser ut. Svullen. Mitt ansikte är som en ballong fylld till bristningsgränsen, och så två små ögon på det. Det känns så vidrigt.

Förnedrande.

Ännu värre dock är att se mina ångestfyllda och döda ögon och påminnelsen om att jag satt där och drack mig full, blandat med stilnoct och sobril, och så se Kiba sitta där bredvid mig. Min älskade hund, vars största trygghet var jag. Jag får svårt att andas när jag tänker på det. Han gillade aldrig när det var folk här och vi drack oss fulla.

Och så Kami, som alltid försökte slicka bort blodet från mina armar och ben.

Jag får så svårt att andas.

Lahti tog några bilder på mig och Sofia från Pride för jag ville ha en bild på oss, med regnbågsflaggan, precis så som de tidigare bilderna därifrån på oss. Men bilderna är så hemska. Jag skäms när jag ser dem.

En gång i tiden var jag duktig på att exponera mina komplex men någonstans längs vägen har det försvunnit.

Men nu gör jag det.

För det är såhär jag ser ut. Svullen, uppsvälld och rund som fan. Med en glugg som gör att jag inte längre vill le när någon tar kort. För mitt leende, det var det enda jag brukade gilla med mig själv, utseendemässigt.

På många sätt känns det som att jag är en spillra av den jag en gång var. Men den jag var är ingenting att sträva efter. Jag var inte tjock, men jag höll tjockheten borta med diverse destruktiva sätt. Och jag mådde så jävla mycket sämre då. Varje dag var ett hot mot min överlevnad. Mina föräldrar kunde aldrig slappna av för de visste inte om jag skulle överleva ännu en dag. Och att Seroquelen bidrar till min tjocket måste helt enkelt vara okej, för utan den medicinen fungerar jag inte.

Jag vet ju allt det här och ändå vill jag så jävla gärna ägna mig åt all helvetes fanskap för att lyckas gå ned i vikt för hundraelfte gången och slippa skämmas över hur jag ser ut.

På Pride fick jag syn på en klasskompis från högstadiet och jag blev förskräckt. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte att hon skulle se vad mitt yttre förvandlats till. Överhuvudtaget är det alltid vidrigt att träffa människor som kände mig innan jag förvandlades till det här fettot.

Det är så sjukt det här. På något sätt måste jag hitta tillbaka till den där acceptansen gällande min kropp igen. Hur jag ska nå dit har jag ingen som helst aning om. Jag hatar att jag blivit så ytlig igen. Vill börja sminka mig, se om det kan minska lite av den där skammen jag känner över mig själv, och samtidigt känns det som ett nederlag. Som att jag springer patriarkatets ärenden. Varför lyckas jag alltid göra allting så komplicerat?

Men nu behövs det ett positivt litet avslut och det i form av en bild på mig som 16- eller 17-åring.

Jevlar vad jag var ball!

Det förflutna, Exponering, Hjärta, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, QTBH, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Örebro Pride

Var ska jag börja?

Örebro Pride. Jag klarade det! Helvetiskt tufft först. När vi kom upp till stan för att möta Lahti, Elli, Ellis barn + partner frågade jag mig själv varför jag utsatte mig för detta. Lahti och Elli gav mig massa beröm och jag var så nära att börja tjuta att jag fick säga till dem att sluta. Det var fint av dem. Jag uppskattar det massor. Veckan har bara varit så tuff att jag börjar tjuta vid minsta grej.

Mamma och pappa hämtade upp hundarna vid biblioteket och jag ville helst stanna kvar med dem. Gosa med hundarna och skippa den extrema och utdragna exponeringen. Samtidigt ville jag vara med. Pride är viktigt. Hade vi haft Pride i Örebro när jag var tonåring hade det minskat väldigt mycket ångest.

Elli var en fantastisk virvelvind. Hon hördes och syntes och spred massa glädje medan vi andra säkert var jävligt trista paraddeltagare.

Inte för att det måste vara massa tjo och stim. Det är ju livsviktigt, att alla ska ha sin trygga plats i samhället. Och vi har inte ens nått halvvägs. Heteronormativiteten har ett starkt grepp om samhället och en sådan sak som transfobi verkar de flesta inte ens veta vad det är. Så jävla tragiskt.

Men jag blir för negativ nu. Jag älskar när vi samlas upp såhär. Framför blir jag glad när jag ser gamla människor, stolta föräldrar och, kanske allra mest, barn. Barnen ger hopp om att framtiden kommer bli ljusare.

Paraden har blivit så mycket större än den var för några år sedan och likaså showen i Stadsparken efteråt. Det börjar likna en folkfest.

Dismissed började spela nästan direkt när vi nått fram till Stadsparken och jag trängde mig fram genom havet av människor och hamnade längst fram vid scenen.

De var så jävla bra! Och vilket energi!

Jag sjöng med i låtarna och kände mig som en tonåring igen. Det är någonting med Dismissed som får mig att känna samma glädje och kärlek jag kände som 13-åring när jag upptäckte Marilyn Manson.

Besviken och förvånad blev jag dock när de efter tre låtar tackade för sig och lämnade platsen för att åka vidare. Jag hade trott att det skulle vara så mycket mer. Tänkt att det skulle vara som när Beatrice Eli var där för två år sedan och spelade en jävla massa låtar och var typ ballast i världen. Nu hann de ju knappt börja innan det var över. Och jag som så gärna velat höra Glitch.

Det positiva med att det var över så snabbt var att vi kunde återvända hemåt tidigt igen. Strax efter åtta sade vi hejdå till de andra och promenerade genom stan.

Mamma och pappa gav oss skjuts hem och medan Sofia gick och köpte käk spenderade jag tiden i min älskade park med mina älskade hundar. Precis vad jag behövde efter all ansträngning.

QTBH, Vardagligt

En helig kväll

Fredagar har blivit heliga för mig. Iallafall fredagskvällar. De är trygghet och lugn och en chans för mig att vila upp efter all stress. Jag stressar ju hela tiden. Att vara ensam hemma innebär konstant påfrestning. Det är inte konstigt att jag är så trött större delen av tiden.

På fredagkvällar är det idol och god mat och fina hundar och min älskade Sofia ❤️ Och självfallet massa handarbete. Tjejerna är så bra i år att jag är konstant gråtfärdig under fredagsfinalerna och jag sms-röstar varje gång på Fanny. Hon är magisk och dessutom behövs hon därute i den vida världen, som en bra förebild för alla tonåringar som kämpar med sin egen sexualitet. Fanny är ett litet andrum i ett annars så heteronormativt samhälle.

Jag är fortfarande väldigt sårbar och att jag sovit dåligt inatt gör ju knappast situationen bättre. Det kommer bli kämpigt, men jag ska göra mitt bästa för att även denna fredag ska bli helig.