Jag har inte råd att klappa ihop nu

IMG_2083.JPG

Jag har hela tiden vetat att en flytt skulle innebära otroligt mycket stress och ångest för mig och än så länge har inte motsatsen bevisats.

I måndags åkte vi till ÖBOs kontor för att skriva på kontraktet och säga upp den här lägenheten. Det var fruktansvärt. I bilen på väg dit ville jag skrika, ropa till pappa att stanna bilen så jag kunde fly. Sofia tog min hand på vägen in i byggnaden och det var fruktansvärt att stiga in i den där stora, öppna omgivningen. För öppet för mig att finna någon som helst ro. För tyst för att våga andas normalt. Det var relativt tomt på folk där inne, men ändå kändes det som att jag hade en stor, fet strålkastare riktad mot mig och en text över huvudet där det stod Observera! Psykfall på vift. Brukar inte vistas bland oss vanligt folk så håll koll på henne om ni vill få er ett skratt. 

Tisdagen minns jag inte mycket av och igår kom mamma hit. Jag ville inte. Allt som bryter min normala vardag innebär obehag och ångest och en jävla massa energi som rinner ur mig. Men vi hade saker att göra, myndigheter och dylikt att kontakta, och innan hon for hem till sig igen skurade hon rent en dörr.

Allt det här konstanta fokuset på flytten och allt som måste göras gör att ångesten är hög och pulsen likaså. Jag är hemma hela dagarna. Har inget annat som tar mitt fokus från flytten om jag inte sätter allt mitt fokus på just det, på att distrahera mig. Och det är ett jävla massa snackande och planerande. Jag fattar ju att det behövs, men det är minst lika viktigt att jag får de pauser jag behöver för att inte klappa ihop. Har inte råd med det nu. Om jag kraschar kommer jag inte orka någonting tillslut.

Jag måste bli bättre på det här. Säga ifrån när jag inte orkar tänka på flytten och kräva att få den respekten att bli tagen på allvar. Lämna rummet om jag behöver det när Sofia pratar i telefon om flytten. Sådana saker. Jag måste ta det på allvar för just nu känns det som att jag kommer brista när som helst. Tydligt ser jag framför mig allt som behöver göras och när jag ägnar mig åt sådant som är livsviktigt för min mentala hälsa, då känner jag mig dålig. Skäller på mig själv för att jag ägnar mig åt sådant när jag har annat, mycket viktigare saker, att ägna mig åt.

Stopp! 

Nu behöver jag en paus. Se någonting bra och pyssla med min bullet journal eller sticka klart ett par sockor. Stänga ute all stress. Planera och prata och diskutera allt som rör flytten om några timmar. Nu behöver jag semester.

Jag längtar tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre

IMG_0886.jpg

Jag har varken orkat eller velat blogga. Ibland funderar jag på om jag kanske är riktigt dum i huvudet eller bara lite blåst. I söndags förmiddag, när ångesten härjade vilt i kroppen, satte jag mig på balkongen med min dagbok och skrev ned allting som stressar mig och där fanns ju svaret på varför jag mår så jävla dåligt som jag gör just nu. All stress.

Det har hänt många gånger förr och kommer säkert hända många gånger igen. Jag vet ju att jag praktiskt taget inte tål någon stress alls och ändå var jag så blind. Sofia, mamma och pappa också. Fyra vuxna människor med normalsmarta hjärnor och ändå var det ingen av oss som tänkte på det.

Framförallt är det alla inbokade möten som lett till det här hålet jag är i nu. Läkarbesök den 25 maj och så var jag tvungen att få till blodprov innan det. Sedan möte med M på Karla den 21 maj och tandläkarbesök den 11 juni.

Jag fick tag på mamma när hon satt på tåget på väg hem från Västerås och just då var jag i ett läge då jag bara ville få ett slut på allt. Jag orkade inte mer. Grät och pratade och grät och bad om ursäkt och hatade på mig själv för att jag alltidalltidalltid krånglar till allting. Skam och skuld och skräck.

Mamma förstod ju på en gång. Likaså Sofia och pappa. Det blev för mycket för mig. Sofia, den där älskade människan, kom med idén att inga nya möten ska bokas in (förutom de med M) förrän det som redan finns inbokat är avklarat. Det är en bra idé och jag borde göra det till en lag som jag hoppas att jag kommer kunna hålla. Jag har redan tagit upp det här med M en gång, och jag sade att jag ville fokusera på tandläkaren innan jag tog tag i nya blodprov och läkarbesök, men av någon anledning blev det inte så. Och nu ligger jag här och krälar.

Inte bokstavligt, men jag mår piss. När jag är hemma själv känner jag konstant någonting som likar terror. Rädsla och skräck och panik. Och kroppen har tagit en paus. Trodde inte jag skulle lyckas hålla mig på benen hela promenaden runt med hundarna i förmiddags men på något sätt gick det ändå. Men det allra värsta är den här skulden jag känner för att ingenting någonsin kan vara lätt med mig. Och jag skäms för att jag inte klarade av att må bra längre än såhär. Jag hatar att jag har så mycket ångest att jag helst bara vill läsa och jag blir frustrerad av den här jävla hinnan som ligger mellan min hjärna och verkligheten. 

Nej, det är inte lätt nu. Jag fruktar att vara ensam och jag är konstant utmattad och lättretlig och gråtfärdig. Vill isolera mig och hetsäta sötsaker och chips och ibland önskar jag nästan att jag aldrig lyckats sluta med självskadandet.

Igår fick jag en liten paus när eftermiddagen kom. Lahti kom hit precis som förra veckan och vi gick tillsammans och mötte Sofia. Och vi åt köpmat ute i parken.

IMG_1645.JPG

IMG_0869.jpg

Men idag är allt back to normal igen och allergin har slagit till med en styrka jag inte varit med om sedan tonåren och självfallet är det perfekt att jag får ännu en sårbarhet att handskas med just nu. Ultimat.

Jag längtar efter kvällen och sängen och sömn men allra mest längtar jag tills en dag då allt inte känns så jävla omöjligt längre.

Från dåligt till bra

Den här dagen började relativt kasst men blev desto bättre. Sov till tio imorse. Försökte ta mig upp från åtta men det gick bara inte. Hann varken äta något eller dricka kaffe innan jag skulle ut med hundarna och väl där ute var jag lite skakig efter gårdagen. Men trots det, trots att jag var extra nojig där ute, lyckades jag mata hundarna utomhus. Det tar dem 5, 10 minuter att nosa upp all mat och det är en lång tid att stå ute i en park där det känns som att strålkastarljusen lyser över mig.

Inne igen drack jag kaffe och spenderade tiden fram till eftermiddagspromenaden med att skriva brev. Strax efter fyra fick jag ett mejl från ÖBO om att lägenheten tyvärr tilldelats någon med högre köpoäng. Knappast en chock, men helt klart en besvikelse. Jag vet inte hur många gånger jag kommer tvingas gå igenom den här långa och stressande processen innan vi får en lägenhet.

Hursom. Gick ut med hundarna och mötte upp Lahti vid bäcken och tillsammans gick vi och mötte Sofia som kom cyklandes efter jobbet.

Vi stannade till vid en kulle och lät hundarna äta och insåg att det var så skönt ute att vi ville sitta i parken en stund. Vi köpte Pepsi max, ost och jordnötter i affären och satte oss sedan i parken och pratade, lyssnade på Eminem och hade det allmänt skönt. Det var länge sedan jag log så mycket som jag gjort idag.

IMG_0794

IMG_0806

Motvilligt tog vi oss in igen vid sju och jag lyckades få mig själv att träna. Det känns så jävla bra att jag äntligen kommit igång igen. Tanken är att jag ska träna på torsdag igen och kanske tar jag ett extra pass på söndag. Det känns så jävla bra efteråt och allt som ger positiva känslor behöver jag mer av i mitt liv.

Nu ska jag joina de andra i vardagsrummet och passa på att tjöta lite mer med Lahti innan hon somnar. Hon har varit dyngtrött sedan vi gick in från parken och att hon fortfarande är vaken är fan ett under.

#sometimeslifeisgreat

Gubben i busken

IMG_8162.JPG

Det är så jävla typiskt. Idag kände jag mig ostadigare, mentalt, än på väldigt länge när jag gick ut med hundarna. Det kändes som att ångesten stod tydligt över hela min uppenbarelse och till viss del hoppades jag att det skulle vara så. En stor tydlig skylt som skulle hålla andra människor på avstånd.

Mycket människor ute i det fina vädret och jag gick med lugna och långsamma steg för att försöka hålla både pulsen och ångesten nere. Hade precis börjat kasta ut mat till Kiba och Kami på gräset när någon ropade hallå bakom mig.
Bakom busken dök en man upp.
”Kan du komma hit?”
Genast blev påslaget extremt. Jag ville fly. Skita i hundarnas mat och springa därifrån. Vad fan ville han mig?
”Nej, jag håller på och matar hundarna,” svarade jag och fick något otydligt till svar.
Trodde att han skulle gå, lämna mig ifred, och eftersom han inte sade någonting trodde jag såklart att det var så. Men när jag kikade upp stod han fortfarande gömd därbakom och tittade.

Jag tror inte det är möjligt att beskriva den ångest och skräck jag kände då. Bad till Gudomen om och om igen. Snälla, få bort honom härifrån. Bara få bort honom härifrån. Ta bort honom. Om och om igen.

Men han stod kvar.

Paniken i huvudet var total. Jag måste dö, jag kan inte leva. Totalt ologiska saker. Jag vill skära mig. Tankar som dyker upp då och då, fastän det gått många år sedan jag hade mitt sista återfall. Jag ringer mamma och ber henne komma hit. Gamla tankar och beteenden som var min vardag under tiden jag gick i DBT.

Önskade att hundarna aldrig skulle bli klara med matsökandet. Vad skulle jag göra när de letat klart? Mannen stod fortfarande kvar efter flera minuter och jag vet inte om han verkligen suckade eller om det är en efterkonstruktion av min hjärna.
Jag kunde ju inte bara gå. Inte när han stod där och glodde på oss. Dessutom var jag rädd att han var arg på mig för att jag sagt nej. Att säga nej till människor är något av det svåraste jag vet.

Och hur skulle jag göra. Gå fram till busken? Eller gå runt hela skiten för att komma fram till honom? Vad ville han av mig? Varför fanns det ingen annan människa han kunde tala med. Det var ju mycket folk ute.

Så märkte jag att hundarna började bli klara. Kiba gick över till Kamis sida och Kami till Kibas. Det är så de brukar göra när deras egen mat tagit slut.
Och då hörde jag en bil starta och tittade mot busken. Och mannen var borta! Stod handfallen en stund ändå, visste inte om jag vågade gå. Kanske skulle han bara flytta på bilen och sedan komma tillbaka igen.

Men så såg jag att den sakta åkte iväg och jag började försiktigt lämna platsen. Fortfarande skräckslagen. Fortfarande överväldigad av ångest. Och spyfärdig. Resten av promenaden kändes som ett helvete. Rädd att mannen skulle dyka upp igen. Och nu sitter jag inne, hemma i mitt kök. Orolig och angstig och uppriven. Det är så jävla typiskt att sånt här inträffar när jag har det extra jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma ned igen. Om jag kanske skulle försöka spela Sims igen fastän jag har tröttnat. Eller kämpa mig blodig för att lyckas göra någonting mer vettigt. Som att skriva brev eller handarbeta. Allting känns bara så jävla svårt. Och utmattningen efter det här påslaget kommer bli brutalt.

Det har varit kaos

IMG_0628.jpg

Den här veckan har inte varit kul. När jag får för mig att jag håller på att förlora mitt förstånd, då är det illa.
Troligtvis är orsaken en blandning av förra fredagens många ansträngningar och att jag både fredag och lördag klantade mig med antipsykotikan. Det har varit en vecka fylld med skräck, dissociation, overklighetskänslor, gränspsykosliknande skit och en jävla massa ångest. Tillslut hade jag så svårt att stå ut att jag satte mig framför Sims. Sims funkar ofta bra när jag behöver ta till en ordentlig stå ut-färdighet. Det negativa är att jag blir så fast att det mesta annat känns trist och menlöst.

Men idag, under eftermiddagspromenaden, kände jag att det äntligen började släppa. Jag kunde njuta av hundarna och vädret och av att känna min kropp arbeta. Äntligen kunde jag andas ordentligt igen.

Och det är tur det, för imorgon inträffar den första av årets två höjdpunkter – Read-A-Thon!

Klockan två imorgon är starttiden och sedan ligger allt fokus de närmaste 24 timmarna på att läsa (och sova om det är natt). Jag ska dricka så jävla mycket kaffe så jag orkar hålla mig vaken länge och sedan på söndagsmorgonen så jag orkar hålla mig vaken resten av tiden. Så pass pigg som jag är nu har jag aldrig varit under ett Readathon tidigare och jag hoppas att det kommer visa sig i effektivitet.

IMG_0642.jpg

Till denna gång har jag lyxat till det lite extra genom att köpa sex böcker just till detta tillfälle. Tre kortare romaner (Allt som blir kvar av Sandra Beijer, Simone av Denise Rudberg och Pojken under bron av Katarina Wennstam) och tre serieromaner (Hondjurets samlade värk av Inger EdelfeldtGängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting och Ghost World av Daniel Clowes). Om jag mot all förmodan skulle hinna läsa klart alla sex innan de 24 timmarna passerat har jag en liten bonusbok som kom med posten igår – Judasvaggan av Caroline Engvall. 
Med andra ord har jag en riktig höjdarhelg framför mig. Och jag är redo att försvinna in i alla dessa världar och glömma bort min egen verklighet för en stund.