Exponering, Familj, Färdigheter, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

En tid för att bygga upp mig själv på nytt

Sofias semester är äntligen igång och samma sak går nog att säga om mig. Jag försöker iallafall. Helgen i sig var ganska tuff. I lördagskväll hade jag en huvudvärk utan dess like. En värk som bara blev värre när jag låg ned för att försöka sova. Så jag stoppade i mig två Lergigan och försökte andas mig igenom blixtarna och lyckades tids nog somna.

Eftersom jag tagit tabletterna var jag igår seg och trött och svag. Det blev en ganska jobbig dag och jag var så rädd att värken skulle komma tillbaka att jag hela tiden tycktes spänna mig.

Men jag tog mig, såklart, igenom det. Och nu ska jag göra mitt allra bästa för att bygga upp mig själv på nytt.

Förvånande nog tog jag mig upp klockan nio precis som planerat. Tog med yogamattan ned till vardagsrummet och ägnade mig åt femton minuters morgonyoga och några minuters stretching av nacken innan jag fick dricka kaffe.

Bäddade sängen, sminkade mig och läste tills det var dags att gå ut med hundarna och nu har jag precis kommit tillbaka. Ögonen är trötta, precis som kroppen, men jag är ändå väldigt nöjd med mig själv. Jag ska göra mitt bästa för att bygga upp mig själv under dessa fyra veckor då Sofia är ledig från jobbet.

På lördag är det dags för bröllop. Sofias lillebror Johan ska gifta sig med sin Cissi och jag ska vara med under själva ceremonin. Mer än så klarar jag inte, men ceremonin ska jag göra allt jag kan för att klara av.
Så fort någon pratar om lördagen smäller ångesten dock till. Jag vet att jag kommer bli utmattad av att vara där och sedan kommer den där lilla detaljen att jag inte har en aning om när Sofia kommer komma hem.
Med andra ord kommer det bli en otroligt ansträngande dag, men sedan har jag tre veckor på mig att vila upp mig om så skulle behövas.

För jag vill ju vara med. Ingen tvekan om saken.

BPS, DBT & dylikt, Exponering, Familj, Färdigheter, Fotboll, Hjärta, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest, Vardagligt

Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Paranoid PS, Schizotypal PS, Svårigheter

Motvind

Idag är en sådan dag då andra människor gör bäst i alla hålla sig borta från mig. Så länge jag kan minnas har jag haft perioder då jag inte klarar av andra människor, och jag antar att de aldrig kommer försvinna. Däremot varar de inte alls lika länge numer. Brukar inte vara mer än ett par dagar, tror jag. Och av någon anledning klarar jag ändå alltid av att vara med Sofia. Troligtvis för att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv och alltid tycks veta vad jag behöver innan jag själv nått samma insikt.

Jag vet inte vad som är fel. Eller jo, det gör jag väl. Problemet är att jag inte vet varför. Sedan i tisdags har jag haft en fruktansvärd huvudvärk som gjort det omöjligt för mig att skriva. Inga tabletter har hjälpt och jag har spenderat de senaste tre dagarna i soffan. Att inte kunna skriva och följa mina rutiner skapar oro och en känsla av missnöje. Och att ha huvudvärk utan att veta vad det beror på, det är skitjobbigt. Jag vill ha kontroll. Veta när det kommer ta slut så jag har någonting att se fram emot. Nu får jag istället för mig att värken kommer vara för evigt.

Värken i skallen var dock inte fullt lika intensiv igår. Istället var jag utmattad. Hundarna var tackolov lugna och vi spenderade större delen av dagen i soffan. Sofia jobbade till sju och när hon kom hem vid halv åtta låg vi alla tre och mös till norska Farmen.

Utmattningen skulle kunna bero på en sak som hände i onsdags när jag var ute med hundarna.
Jag har alltid stenkoll på vad som händer runtom mig. Stenkoll. En kille som gav mig skumma vibbar (vilket lika gärna kan bero på mina diagnoser som på energier) gick förbi oss när vi var på väg bort till gräsplan vid Rostaskolan. Jag minns att jag tänkte att det var skönt att han gick åt motsatt håll, för jag är alltid lite smånojjig när jag är i den där skogsdungeliknande grejen.

Men så vände han och började istället gå åt samma håll som oss. Precis innan skogsdungen saktade jag ned så jag kunde hålla koll och helt plötsligt stannade han. Han gjorde ingenting. Tittade inte på något. Bara stannade och stod helt still så vi blev tvungna att gå om honom.

Kiba var för besatt av att leta harpluttar att han inte märkte av mitt påslag, men Kami, han blev min spegelbild och vände sig hela tiden om för att kolla mot snubben som såklart började gå sakta strax efter att vi gått förbi.
Jag låtsades titta mot Kami för att hålla lite koll. Se om han närmade sig. Var som uppslukad av den där förbannade rädslan.

Vi kom ut ur dungen och jag stannade. Lät hundarna nosa harpluttar länge så att snubben hann komma en bra bit före. Och inte förrän han var trettio, fyrtio meter bort började jag gå igen.

Det som hände kan lika gärna vara ett påhitt av min hjärna som ett faktiskt skumt beteende av snubben. Jag vet inte och det spelar heller ingen roll. Den där skräcken jag kände var lika stark, oavsett om det var ett verkligt hot eller inte.
Och klart som fan att jag blev trött efter det.

Sedan är det grejen med sommartid. Jag orkade inte hålla på och ställa om mina medicintider när det ändrades till sommartid och all medicin jag tar, tar jag numer en timme senare? (Tidigare? Jag har fan ingen koll). Och det påverkar säkert också.

Och så har jag ju glömt nämna att jag ätit en jävla massa ostbågar den här veckan. Tror det blev fyra kvällar i rad och jag vet sedan tidigare att jag går ned mig när jag äter massa kolhydrater. Jag vet inte om det är därför jag är nere just nu, kanske behövs mer kolhydrater än så.

Så ja, jag mår inte särskilt bra. Och jag hatar att inte kunna peka på vad som är orsaken. Att inte veta.
Kasst mår jag iallafall. Är trött och håglös och ingenting känns roligt. Och alltid när jag hamnar i en dipp får jag för mig att det kommer vara så för alltid. Att jag aldrig kommer må bra igen.

Vad jag behöver göra är att ta hand om mig själv. Lättare sagt än gjort, men jag tror jag ska återvända till soffan och fortsätta glo på norska Farmen och fästa trådarna till en tröja jag virkat till mig själv.
Sofia slutar redan vid ett och att bara ha henne i närheten kommer göra att det känns bättre. Och imorgon är det Readathon. Just nu ser jag inte fram emot det, men det kommer göra mig gott.

Färdigheter, Hjärta, Karla, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest

En ego-boost som heter duga

Det var fantastiskt att träffa M igår. För det första betalade jag själv i receptionen, vilket är andra gången. Jag antar att jag börjar känna mig trygg där, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Att göra exponerande saker inom psykmiljön är betydligt lättare än att göra det i den vanliga världen.

Det var en ego-boost att få berätta om alla framsteg jag gjort sedan vi senast sågs. Vi gick också igenom några papper vi fyllt i tillsammans i oktober 2017, och skillnaden mellan mitt liv då och mitt liv nu är gigantisk. Jag har äntligen lyckats nå dit jag aldrig trodde att jag skulle nå. Framför allt har jag börjat acceptera mig själv så som jag är. Tvingar mig inte att göra saker bara för att det är vad som förväntas av mig och då pratar jag främst om det sociala. Förutom min sociala ångest och all annan problematik runt det, är jag också extremt introvert. Och det är okej.

Jag tänkte tillbaka till teatern, som slutade så katastrofalt. Kan såhär i efterhand enkelt se att det inte var för min skull jag gick dit. Jag uppskattar mest att se revyerna från Sofias föräldrars soffa, på video.
Men både Sofia och hennes mamma ville att jag skulle följa med och jag ville inte göra någon av dem besviken. I efterhand är det så tydligt. Jag skulle ha lyssnat på mig själv. Ja, exponering är bra. Absolut. Men det är också viktigt att jag accepterar mig själv så som jag är och att vistas i stora grupper av människor är inte min grej.

Men det är alltid lätt att vara efterklok, eller hur? Inte alls lika lätt att tänka klartänkt inför någonting, trist nog. Å andra sidan skulle vi väl inte lära oss lika mycket om allt hela tiden gick galant.

Jaja. Enough med tjat. Sofia slutar vid två idag och jag har två kapitel att arbeta mig igenom och skulle helst vara klar med dem när hon kommer hem (vilket jag absolut inte kommer vara).

Det förflutna, Exponering, Färdigheter, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Schizotypal PS, Social ångest, Vardagligt

Det är fascinerande

Såhär brukar det se ut när jag skriver

Det är på riktigt redan söndag. Swoosh, så var ännu en vecka förbi och jag fattar fortfarande inte hur det kan gå så förbannat fort.

Har skrivit väldigt mycket under veckan som gått. 86.059 ord är skrivna på bok nummer två (kallar den kort och gott Amanda. Den första gav jag det vackra namnet Det där). Har bara ett par kapitel kvar, sedan är det dags, även för den, att ta sig några månaders tupplur innan bearbetningen börjar. Tycker det är alldeles för tidigt att uppta arbetet med Det där och kommer därför skriva en tredje. Orden fortsätter spruta ur mig och mitt liv har aldrig känts så fullkomligt tidigare så jag tänker fortsätta. Njuta så länge det går.

Vi fick besök igår. Lahti och Frida kom hit för att käka och se på Mellon. Inte för att jag hängde med mycket i det som pågick på teven. Har svårt att fokusera på människor och teve samtidigt och det var såklart viktigare att vara deltagande där än att be alla knipa käft så jag kunde hänga med i musiken men ändå var alldeles för kass för att få min uppmärksamhet.

Det var andra gången jag träffade Frida, och jag och nya människor är ingen stor hit. Ändå kändes det mycket lättare än första gången vi sågs och det är någonting med hennes aura som gör det lättare för mig att bara vara mig själv. Jag känner inte att jag måste förställa mig och tänka igenom allting sjuttio miljoner gånger innan jag yttrar orden högt.

Ett bevis för det fick jag när jag lade mig i sängen för att sova. Efter att ha varit social med personer som inte är Sofia eller mina föräldrar eller Lahti, brukar jag älta vad jag sagt, hur jag betett mig, vad jag gjort. Och det är förbannat dränerande och ångestframkallande.
Istället kunde jag slappna av och planera lite inför nästa bok jag ska skriva (kallar den för Kollektivet) och somnade lugnt efter en stund.

Idag är jag trött dock men inte alls så utslagen som jag skulle ha kunnat vara. Sofia och jag ska laga mat för den kommande veckan och senare spelar United mot Arsenal (ännu en plus till Frida är att jag äntligen har någon jag kan prata om United med utan att bli lite halvt idiotförklarad. Farsan avskyr dem, kanske till och med mer än vad jag av någon anledning avskyr Chelsea).
Och ikväll är det Farmen.

Jag mår fortsatt bra. Det var lite fascinerande, igår, att inse vilken skillnad det är på mig att umgås med andra när jag mår bra. Jag orkar anstränga mig mycket mer, på ett helt annat sätt, och jag är så mycket mer närvarande.

Den kommande veckan tänker jag fortsätta på samma bana. Skriva. Skulle behöva ta mig tid att skriva brev, ligger så jävla långt efter, men så fort Sofia inte är hemma blir det där suget överväldigande.
Men det är okej. Mer än okej. Fantastiskt. För två år sedan såg jag ingen mening med livet. Jag var fast i ännu en av raden av djupa depressioner. Förstod inte hur jag skulle orka överleva.
Och idag mår jag bättre än någonsin. Det är fantastiskt hur livet kan förändras.