Det hände något stort

IMG_4403.JPG

Det hände något fantastiskt idag, men för att komma dit behöver jag börja litegrann från början.

Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande mot mig och med åren som gått och deras äggskalsdotter blivit trasigare och trasigare var det som att det där beskyddandet började ta väldigt stora proportioner. De har helt enkelt försökt skydda mig från allt som gjort ont, något som varit väldigt svårt eftersom en person med min problematik tycks bli skadad cirka femtusen gånger per dag.

När jag började DBT och de gick familjeband påbörjades arbetet att klippa bort lite av den där överbeskyddande instinkten i dem. Och att det är svårt för dem, det kan nog alla förstå.

I torsdags var jag och handlade med mamma och pappa och efteråt brukar mamma hjälpa mig att bära alla kassar ned i källaren och fram till hissen. Men i torsdags hade jag bara två kassar och sade till mamma att jag kunde ta det själv och hennes första reaktion var nej. Hon var så pass envis i sitt nej att jag helt enkelt tog kassarna ifrån henne och väntade på att hon skulle gå.
Yes, det var obehagligt att gå i den där mörka källaren helt själv, men jag klarade det. Jag kände mig starkare än på länge (en effekt av att nu köra mer strikt LCHF igen).

idag kom pappa och hämtade mig innan matchen, som jag nämnde tidigare. När vi närmade oss deras lägenhet tog pappa upp telefonen för att ringa mamma så hon kunde komma ned och möta mig med hundarna och även denna gång sade jag ifrån.
Pappa är inte lika överbeskyddande som mamma, så han frågade bara om jag var helt säker och efter det var det klart.
Ja, det var jobbigt att kånka på en stor pappkasse, en väska och två halvvilda hundar. Och skulle jag ha mött någon i trappuppgången skulle ångesten åkt i luften. Men det kom ingen och jag tog mig fram utan problem.

Så, nu dags för det stora.

Pappa och jag drog iväg till matchen strax innan sex. Det var en massa minusgrader ute och medan jag bara frös om tårna var pappa riktigt frusen direkt.
I halvlek gick vi upp till översta raden så han skulle kunna stå upp istället för att sitta och frysa och när matchen var inne på sin femtiotredje minut sade jag till honom att han kunde gå.

Pappas reaktion var otrolig. Först tittade han på mig som om han undrade vad jag babblade om. När jag sedan sade att det var lugnt, att jag skulle klara det, var det som att hans ögon lös upp. Han såg så genuint glad ut och log stort och min pappa, som inte är en kramare, gav mig en kram och frågade ännu en gång om det verkligen var säkert att han kunde gå och efter att jag försäkrat honom att det skulle gå bra mumlade han fram något om att jag kunde ringa om det var något och sedan gick han sakta därifrån.

Det dumma med det hela, med att jag stannade kvar helt själv, är att storheten i det jag just åstadkom gjorde det svårt att fokusera under resten av matchen. Jag var så jävla glad att jag hela tiden insåg att jag inte alls hängde med i vad som hände på planen.

IMG_3107.jpg

Och såhär glad blir man efter en sådan seger. Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut på ögonen men det är för att kylan förvandlar dem till torra monster. Jag är så väldigt stolt över mig själv just nu och glad för vad jag åstadkommit. Och detta kommer jag leva länge på.

Gott nytt år eller?

Jag ligger i sängen igen. Slutkörd. Har svårt att andas. Den där nedstämdheten har smugit sig på de senaste dagarna och idag slog det till rejält. Det mesta känns jobbigt och hopplöst och jag är så jävla trött.

Det var fint julfirande förra veckan, men helvete vad slut jag blev. Dagen efter gick jag runt med en extrem ångest som inte minskade i styrka förrän jag pratat med pappa. Jag mådde skit.

Och sedan tröttheten. Flera dagar sov jag väl mer än vad jag var vaken och det sitter fortfarande i till viss del.

I lördags träffade vi Lahti och Frida och att träffa nya människor är ju alltid väldigt påfrestande. Men ändå värt det. Innan de drog låg jag utslagen i soffan och förstod inte hur jag skulle orka ta mig upp till sängen.

Så blev det nyår och rädda hundar och jag insåg att jag inte gått ut på tio dagar. Tio dagar! Det blir lätt så när Sofia är ledig och jag är utmattad. Jag sover och pusslar och lyssnar på James Arthur och läser. Ser lite mysteve med Sofia. Men jag mår inte bra. Behöver ta mig ut och ännu mer behöver jag sätta upp någon form av mål för mig själv.

På måndag börjar Sofia jobba igen. Människor återgår till jobb och vardag efter ledighet och jag, jag är kvar här hemma. Fastnar i tankar av menlöshet. Vad gör jag för nytta? Går runt i mitt hem, eller snarare sitter fast i mitt hem, och vad gör jag egentligen för nytta för andra människor?

Typ så går tankarna. Och att älta är aldrig någonsin bra.

Logiskt sett vet jag ju att jag gör någon form av nytta för andra människor. Att andra uppskattar mig. Men den här utmattningen har hållit mig innelåst i mitt egna huvud alldeles för länge och då går det snabbt nedåt.

Imorgon ska jag faktiskt ta mig ut. Mamma och jag ska åka till vårdcentralen så jag kan ta blodprover inför läkarmötet jag ska på senare i Januari.

Förutom det borde jag försöka ta mig ut varje dag som är kvar av Sofias ledighet. Ta mysiga promenader med hundarna tillsammans. Komma ut i luften och ut i verkligheten.

På måndag ska jag börja skriva. En fiktiv bok vars synopsis och persongalleri jag påbörjade för flera månader sedan och som jag nu vill ta tag i. Planen är att jobba på den två timmar varje vardag och på så vis få till en rutin. Jag behöver dra mig bort från soffan och ägna mig åt annat än serier och handarbete.

Det finns ändå mycket jag vill göra. Jag vill

  • komma igång med morgonläsningen igen
  • testa mig fram i smyckesskapandet
  • pussla
  • gå på fotboll
  • ha spelkvällar
  • meditera vid mitt altare
  • gå på långpromenader
  • leka med lera
  • röra på mig
  • skriva
  • lära mig nya saker
  • städa
  • återgå till relativt strikt LCHF
  • Osv.

    Nu ska jag ta en tupplur. Orkar inte stå emot tröttheten längre. Ikväll spelar Spurs och det tänker jag inte missa. Och jag ska bada och läsa i badet och orka laga mat och mysa med Sofia i soffan. Och vara tacksam för året som gått och välkomna det nya.

    Yule och jul

    IMG_2936.jpg

    Klockan är precis 11:17 och jag blev precis klar med städningen av toaletterna. Seriöst, vem hade kunnat tro att jag kan vara produktiv så jävla tidigt på dagen? För mig är det fortfarande bara morgon.

    Årets Yule är på väg att passera. Själva vintersolståndet som var i fredags orkade jag inte fira annat än genom att säga hej solen, men det försöker jag ta igen nu. Sofia och jag har spenderat 23e och 24e ensamma och det har varit riktigt fint. För några år sedan skulle jag gått sönder av att vara ensam med Sofia under julafton, men nu, – det kändes bara fint.

    Den 23e spelade vi Bingolotto precis som vi gjort de senaste åren. Som vanligt vann vi nada, inte ens en liten nyårslott, men mysigt var det ändå. Vi käkade julmat, såg lite fotboll och spelade Monopol också.

    Och julafton ❤

    IMG_2940.JPG

    En riktigt iskall morgonpromenad med alldeles för glada hundar.

     

    IMG_3810.JPG

    Har försökt hitta glögg som är både alkoholfri och sockerfri men tydligen måste jag välja mellan att fortsätta vara nykter eller sockerfri. Så tillslut provade jag att göra egen glögg som förvånande nog blev förvånansvärt bra. Så nu kan jag dricka glögg hela dagarna om jag skulle känna för det.

     

    IMG_2945.jpg

    Älskade Sofia, som ville dölja tallriken för att det såg så fult ut när hon ätit (ja, hon är jävligt knäpp den där).

     

    IMG_2947.jpg

    Julfin Kami som absolut inte ville ha glittret runt sig.

     

    IMG_2952.jpg

    Och Kiba, han blev sur för att han inte fick någon ostbit som belöning för posandet.

     

    IMG_2955.jpg

    Förutom att äta och göra en jävla massa kesokakor till idag spelade vi också Vem vet mest, glodde på Bonde söker fru från förra året och avslutade dagen med kola och Solsidan-filmen och lite stickning.
    Efteråt lade jag mig i sängen och läste i Pappaklausulen som Sofia gett mig i julklapp och den är så jävla fint skriven att jag inte ville sova.

     

    Idag blir det fullt hus. Sofias föräldrar och mormor, mina föräldrar, min bror och farmor och farfar. Det kommer bli fint, men jag vet också att jag kommer få betala för det i efterhand. Jag kommer bli slutkörd och sova alldeles för mycket och säkerligen också ha ångest för att jag sover bort dagarna.
    Men det ska jag försöka att inte fokusera på just nu. Nu, och när alla är här, ska jag försöka njuta till fullo och uppskatta våra fina familjer.

    Sofia började precis dammsuga och jag ska väl börja klä på mig. Och läsa. Läsa för att tanka energi ❤

    Som ett rådjur

    IMG_2589.JPG

    Jag mår inte alls bra idag. Det har byggts upp under några dagar och jag har naivt nog hoppats att det ska ge med sig. Att jag ska vakna upp och må bättre igen.
    Men nej, så funkar det inte. Inte denna gång iallafall.

    Som vanligt är det en kombination av saker som gör att jag mår såhär. Det är mycket med lägenheten (återkommer till det), missade morgonmedicinen med fyra timmar i söndags och min kropp är utmattad. Är sådär kraftlös igen, så som jag varit tidigare när jag kört LCHF och inte fått i mig tillräckligt med salt. Veckan efter flytten levde Sofia och jag på snabbmat, det fanns varken tid eller rum till att laga någonting själv, och nu när jag är tillbaka i det vanliga LCHF-stuket kanske kroppen reagerar. Det vore inte konstigt. Under den vecka jag åt kolhydrater mådde jag piss. Huvudet värkte och jag hamnade hela tiden på toaletten, cirka sjuttio gånger per dag.
    Så att kroppen troligtvis genomgår en omställning, igen, vore inte konstigt alls.

    När det gäller lägenheten beter jag mig som ett skrämt rådjur. Förra tisdagen ringde det på dörren innan jag skulle ut på förmiddagspromenaden med hundarna och där utanför stod bovärden och förklarade att han skulle sätta upp våra namn på dörren. Han började prata om andra saker och jag fick fram att det vore bättre om han tog sådant med min sambo eftersom jag har så stark social ångest.
    Det som är irriterande i den här situationen är att mamma och Sofia talade med någon på ÖBO om just när de skulle sätta upp namnen på dörren. Jag bad dem kolla med dem att de inte skulle ringa på när det var dags för fastsättandet och jag fick känslan av att både mamma och Sofia tyckte att jag var lite överdrivet neurotisk men såklart var det ingen av dem som sade något.
    Och ändå ringde det på dörrfan! Så fort jag ser de där vita ÖBO-bilarna efter det sätter skräcken igång och kroppen hamnar i det där förbannade kaosläget. Och jag får ingen riktig tid att bearbeta det för ÖBO måste in i lägenheten och fixa saker. Hålen i taket i sovrummet som varit där sedan takomläggningen för något år sedan, det måste de in och  fixa. Och parketten i vardagsrummet måste fixas till den med. Och handfatet i badrummet har en spricka som eventuellt ska fixas till.

    Sak efter sak efter sak. Just det här är anledningen till att lägenheten jag bodde i hade trasiga tapeter från 80-talets mitt och ett badrum som såg ut som hej kom och hjälp mig. Men de här jävla sakerna måste fixas och vi kan inte göra någonting åt det själva. Pappa erbjöd sig att spackla igen hålen i taket men nej, se det måste ÖBO fixa själva.

    De skulle ringa Sofia den här veckan och bestämma närmre. Tror det var gällande golvet denna gång. Nu är det torsdag och de har ännu inte ringt och min ångest, den bara växer. Sedan dörringningen förra veckan blir jag stundvis skräckslagen i min tro att de helt plötsligt kommer komma hit och ringa på dörren. Och dörringning är bland det mest ångestframkallande som finns i mitt liv.

    Idag jobbar Sofia till sju. Gårdagen var också jobbigt och då jobbade hon till halv sex och efter det åkte jag och handlade med mamma och pappa. Idag kommer hon vara borta ännu längre och stundvis känns det som att jag ska falla sönder och gå i bitar. För jag förstår inte riktigt hur jag ska orka. Jag vill bara försvinna från allt och vakna upp när jag kan känna ro igen.

    Mår dock lite bättre nu när jag fått skriva av mig. Under promenaden med hundarna var jag så inne i rädslan och ångesten att jag inte kunde tänka klart. Nu kan jag återigen säga till mig själv att andas och ta det lugnt och jag ska göra mitt bästa för att få dagen att gå, på ett bra och produktivt sätt.

    IMG_8156.JPG

    Enligt städschemat är det sovrummet som ska städas och jag ska även bädda rent sängen och förutom det ska jag vattna blommor, plocka in disken och tvätta. Resten av tiden tänker jag mysa ned mig i soffan med hundarna och sticka och virka och se på Outlander (för femte eller sjätte gången). Blir det jobbigare igen tänker jag försöka mig på att spela Sims. Det om något brukar hjälpa när jag behöver fly för en stund.

    Jag har inte råd att klappa ihop nu

    IMG_2083.JPG

    Jag har hela tiden vetat att en flytt skulle innebära otroligt mycket stress och ångest för mig och än så länge har inte motsatsen bevisats.

    I måndags åkte vi till ÖBOs kontor för att skriva på kontraktet och säga upp den här lägenheten. Det var fruktansvärt. I bilen på väg dit ville jag skrika, ropa till pappa att stanna bilen så jag kunde fly. Sofia tog min hand på vägen in i byggnaden och det var fruktansvärt att stiga in i den där stora, öppna omgivningen. För öppet för mig att finna någon som helst ro. För tyst för att våga andas normalt. Det var relativt tomt på folk där inne, men ändå kändes det som att jag hade en stor, fet strålkastare riktad mot mig och en text över huvudet där det stod Observera! Psykfall på vift. Brukar inte vistas bland oss vanligt folk så håll koll på henne om ni vill få er ett skratt. 

    Tisdagen minns jag inte mycket av och igår kom mamma hit. Jag ville inte. Allt som bryter min normala vardag innebär obehag och ångest och en jävla massa energi som rinner ur mig. Men vi hade saker att göra, myndigheter och dylikt att kontakta, och innan hon for hem till sig igen skurade hon rent en dörr.

    Allt det här konstanta fokuset på flytten och allt som måste göras gör att ångesten är hög och pulsen likaså. Jag är hemma hela dagarna. Har inget annat som tar mitt fokus från flytten om jag inte sätter allt mitt fokus på just det, på att distrahera mig. Och det är ett jävla massa snackande och planerande. Jag fattar ju att det behövs, men det är minst lika viktigt att jag får de pauser jag behöver för att inte klappa ihop. Har inte råd med det nu. Om jag kraschar kommer jag inte orka någonting tillslut.

    Jag måste bli bättre på det här. Säga ifrån när jag inte orkar tänka på flytten och kräva att få den respekten att bli tagen på allvar. Lämna rummet om jag behöver det när Sofia pratar i telefon om flytten. Sådana saker. Jag måste ta det på allvar för just nu känns det som att jag kommer brista när som helst. Tydligt ser jag framför mig allt som behöver göras och när jag ägnar mig åt sådant som är livsviktigt för min mentala hälsa, då känner jag mig dålig. Skäller på mig själv för att jag ägnar mig åt sådant när jag har annat, mycket viktigare saker, att ägna mig åt.

    Stopp! 

    Nu behöver jag en paus. Se någonting bra och pyssla med min bullet journal eller sticka klart ett par sockor. Stänga ute all stress. Planera och prata och diskutera allt som rör flytten om några timmar. Nu behöver jag semester.