Allt är en dimma

Jag försökte blogga igår. Satt i säkert en halvtimme och försökte få ned mina tankar på pränt. Det blev några meningar men tveksamt om det blev det minsta vettigt.

Jag är inte längre van vid att dissociera såhär. Hela gårdagen är en dimma och jag har länge försökt få fram om jag badade igår eller ej, men jag har ingen aning. Det enda från gårdagen som är tydligt är Sveriges match mot Spanien, och tack som fan för det. Det var precis vad jag behövde.

Allting är en dimma, blandat med stunder av extrem ångest. Jag borde ha förstått att jag kommit för lindrigt undan. Att jag dagar efter Kibas död fortfarande var lugn. Idag är det en vecka sedan vi tog honom till Noza och det känns som att det gått en evighet. Jag är bara så jävla tacksam att det här hände efter DBT. Fatta vilket kaos det skulle ha varit innan eller under DBT. Sheisse.

Min koncentration är åt helvete, har knappt lyckats läsa något alls. Det som är positivt är mina förmiddagspromenader med Kami. Idag var vi ute 50 minuter och det är både ångestlindrande och stärkande. När jag kommer ut lyckas jag andas och det är väl ända gången jag inte vill fly.

Och i onsdags spenderade Sofia och jag några timmar med Johan och Henning. Vi överraskade dem när de handlade på Coop och Henning har fullkomligt stulit mitt hjärta. Jag vet sedan tidigare att det är någonting med små barn som gör att min sociala ångest hamnar i skymundan. Kunde helt släppa omvärlden och fokusera på den där trollungen och på att göra honom glad. Jag minns när Vincent var liten och jag förvånade mig själv med att lägga allt fokus på honom när vi var på Ikea. Jag brydde mig inte det minsta om hur jag uppfattades, det enda som spelade roll var den där lilla ungen och det var så befriande.

Och den där lilla ungen fyller nio imorgon. Nio. Hur sjukt är inte det? Alltså är det åtta år sedan jag slutade röka. Och idag är min fjärde dag utan snus. Jag är förbannat bra på att sluta med saker.

Och nu. Nu ska jag försöka läsa.

En stunds reflektion över min egen tro

Det märks tydligt på Sofia hur glad hon är att jag följde med. Alla leenden. Glittret i ögonen. Värmen.

Och jag är väldigt nöjd jag med. Idag gick betydligt bättre än vad jag vågat hoppas på. Vi kom fram till kyrkan i Karlskoga i god tid innan dopet började och hann gå en liten sväng mellan gravarna, något jag alltid uppskattat. Jag vet inte varför, men kyrkogårdar har alltid haft en lugnande inverkan på mig.

Kristendomen och jag har en lång och bökig historia. Som tonåring kunde jag inte komma i närheten av en kyrka utan att bli förbannad och vilja spela Antichrist Superstar med Manson på hög volym. Tackolov är jag betydligt mer chill nu.

Det är synd bara att större delen av akten kändes som att bli påprackad den kristna tron. Och irriterande när prällen läste upp en homo – och transfobisk textrad, vilket knappast kom som en chock. En sak som slog mig dock är en av de stora skillnaderna mellan kristendomen och Wicca. Av prästens ord att döma verkar kristendomen mest gå ut på att tro/hoppas på att gud ska ta hand om en. Var si och så så lovar jag att ta hand om dig. Det blir så passivt medan Wicca mer handlar om eget ansvar och att själv vara aktiv. Jag har aldrig tänkt på det tidigare. Aldrig funderat över det och att besöket i kyrkan fick mig att reflektera över min egen tro en stund, det uppskattar jag.

Hur som helst var det fint och Sofias brorson är bland det sötaste jag sett. En liten trollunge som alltid tycks vara på bra humör.

Jag slog mig ned vid Anna och Daniel och deras barn och satt sedan kvar där nästan hela tiden. Det kändes tryggt där och dessutom blir det alltid massa skratt när de två är med. Faktiskt var jag konstigt lugn hela tiden, både under dopet i sig och under fikat. Istället för att fastna i min egen skalle och trycka ned mig själv för att jag är tyst accepterade jag helt enkelt mig själv. Ja, jag säger inte mycket i sociala situationer. Lyssnar mest – och det är okej.

Just nu känner jag mig stärkt. Och trött. Jävlar vad hjärnan behöver vila.

Men jag oroar mig inte längre för att morgondagens match ska bli för mycket för mig. Ja, jag är trött nu och jag kommer högst sannolikt känna av det under de kommande dagarna, men jag lever också på kicken det ger att klara av sådana här saker. Det ger mersmak. Dessutom fick jag hälsa på hund under fikat och det uppskattas alltid.

Böcker, dop och ÖSK

Jag läser och lyssnar på Kings of Leon. Vilar och sover med Kibas varma kropp tryckt intill min. Läser lite mer. Har jag extra ork ser jag ett avsnitt eller två av Breaking Bad, med Sofia, och handarbetar. Och långsamma, korta promenader med en Kiba som inte vill gå.

Det är mest så mina dagar ser ut just nu. Läser massor. Främst engelska böcker som alla innehåller kärlek för herre jävlar vad det är lätt att försvinna in i sådana. Just nu framför allt böcker av Christina Lauren och K A Tucker. Och det tankar energi.

Jag är trött sedan igår och gör vad jag kan för att ta hand om mig själv. På lördag är det dop och på söndag hemmamatch. Dopet är för Sofias brorson och jag kommer träffa massa människor jag aldrig träffat förut. Det kommer bli en jävla pärs, men jag ser också fram emot det. Jag vill ju. Vill klara av sådant som andra ser som en självklarhet men sådana som jag ser som bergsbestigning.

Bästa sättet för mig att förbereda mig är genom att tanka energi. Tystnad. Läsning. Hundgos. Stickning. Jag vet redan vad jag ska ha på mig vilket kommer vara till stor hjälp på lördag. En sak mindre att stressa upp mig för. Och i bilen på väg dit – Kings of Leon på alldeles för hög volym.

Jag ska göra mitt allra bästa för att inte fastna i min egen skalle när jag väl är där. Det är lätt hänt. Omvärlden som tycks försvinna medan jag lägger allt mitt fokus på att dissekera mig själv.

Sedan är det match dagen efter. Förmodligen kommer jag vara utmattad och väldigt sårbar, men jag vägrar stanna hemma nu när jag äntligen kan gå på match igen. Och ÖSK, de behöver allt stöd de kan få, även om det stödet kommer i form av en tyst, introvert social fobiker.

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.