Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

En ego-boost som heter duga

Det var fantastiskt att träffa M igår. För det första betalade jag själv i receptionen, vilket är andra gången. Jag antar att jag börjar känna mig trygg där, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Att göra exponerande saker inom psykmiljön är betydligt lättare än att göra det i den vanliga världen.

Det var en ego-boost att få berätta om alla framsteg jag gjort sedan vi senast sågs. Vi gick också igenom några papper vi fyllt i tillsammans i oktober 2017, och skillnaden mellan mitt liv då och mitt liv nu är gigantisk. Jag har äntligen lyckats nå dit jag aldrig trodde att jag skulle nå. Framför allt har jag börjat acceptera mig själv så som jag är. Tvingar mig inte att göra saker bara för att det är vad som förväntas av mig och då pratar jag främst om det sociala. Förutom min sociala ångest och all annan problematik runt det, är jag också extremt introvert. Och det är okej.

Jag tänkte tillbaka till teatern, som slutade så katastrofalt. Kan såhär i efterhand enkelt se att det inte var för min skull jag gick dit. Jag uppskattar mest att se revyerna från Sofias föräldrars soffa, på video.
Men både Sofia och hennes mamma ville att jag skulle följa med och jag ville inte göra någon av dem besviken. I efterhand är det så tydligt. Jag skulle ha lyssnat på mig själv. Ja, exponering är bra. Absolut. Men det är också viktigt att jag accepterar mig själv så som jag är och att vistas i stora grupper av människor är inte min grej.

Men det är alltid lätt att vara efterklok, eller hur? Inte alls lika lätt att tänka klartänkt inför någonting, trist nog. Å andra sidan skulle vi väl inte lära oss lika mycket om allt hela tiden gick galant.

Jaja. Enough med tjat. Sofia slutar vid två idag och jag har två kapitel att arbeta mig igenom och skulle helst vara klar med dem när hon kommer hem (vilket jag absolut inte kommer vara).

Blod, bajs och kalas

Farmor och Kiba ❤

Just precis nu är det rätt tufft. Jag har en ganska jobbig vecka bakom mig. Började med allergitabletter förra söndagen och spenderade tre dagar utan ork och nedstämd. Så jag slutade med tabletterna igen. Kände att det inte var värt det.

I fredags blev Kiba dålig i magen och i lördags började han bajsa blod. Antagligen är det tjocktarmsdiarré och vi har låtit honom vara utan mat i 12 timmar och nu äter han små små doser skonsam kost.
Han har ingen feber och allmäntillståndet är inte förändrat, men det tar ändå på en. Han dricker inte självmant och rädda som vi är för uttorkning har vi lockat honom med lite grädde i vattnet. Efter jobbet ska Sofia köpa Fortiflora och Canikura, som förhoppningsvis ska hjälpa honom bli bättre.
Det tar bara så lång tid. Jag har nyss torkat bort bajs och blod från köks- och hallgolven och inatt torkade Sofia bajs under sängen. Så länge allmäntillståndet är som vanligt och han inte har feber ska vi inte behöva oroa oss, men om Fortifloran och Canikuran inte kommer göra någon skillnad kommer vi bli tvungna att ta med honom till veterinären.

Igår var det kalas för Sofia och det vet väl alla vid det här laget att jag inte är något stort fan av stora sammankomster.
Innan alla kom hit kändes det som att jag skulle brista. Var uppe i sovrummet och bäddade sängen och kastade en blick på mitt altare. Insåg att det skulle vara en bra idé att tända altarljusen, en rökelse och meditera lite.

Efteråt var jag lugnare. Kunde plocka fram fat och skedar och fika och allt annat och satt sedan stel som en pinne i soffan och väntade medan Sofia och hundarna var ute och mötte gästerna.

Det funkade ju. Hade till och med trevligt. Men efteråt var jag förstörd. Fullkomligt slut på energi låg jag i soffan och orkade inte göra någonting.
Såg Farmenfinalen med Sofia och längtade efter sängen och vid nio spelade PSG och jag hade svårt att hänga med för det enda jag kunde tänka på vad hur trött jag var.

Så.
En ny vecka, som börjar med bajs och blod och fruktansvärd trötthet. Men jag ska göra det bästa jag kan av situationen. Jobba med boken och läsa och försöka tanka energi. Helt enkelt ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Och håll tummarna för att medicinen kommer hjälpa Kiba. Med hans rädsla är det aldrig en positiv upplevelse att behöva besöka veterinären.

Det är fascinerande

Såhär brukar det se ut när jag skriver

Det är på riktigt redan söndag. Swoosh, så var ännu en vecka förbi och jag fattar fortfarande inte hur det kan gå så förbannat fort.

Har skrivit väldigt mycket under veckan som gått. 86.059 ord är skrivna på bok nummer två (kallar den kort och gott Amanda. Den första gav jag det vackra namnet Det där). Har bara ett par kapitel kvar, sedan är det dags, även för den, att ta sig några månaders tupplur innan bearbetningen börjar. Tycker det är alldeles för tidigt att uppta arbetet med Det där och kommer därför skriva en tredje. Orden fortsätter spruta ur mig och mitt liv har aldrig känts så fullkomligt tidigare så jag tänker fortsätta. Njuta så länge det går.

Vi fick besök igår. Lahti och Frida kom hit för att käka och se på Mellon. Inte för att jag hängde med mycket i det som pågick på teven. Har svårt att fokusera på människor och teve samtidigt och det var såklart viktigare att vara deltagande där än att be alla knipa käft så jag kunde hänga med i musiken men ändå var alldeles för kass för att få min uppmärksamhet.

Det var andra gången jag träffade Frida, och jag och nya människor är ingen stor hit. Ändå kändes det mycket lättare än första gången vi sågs och det är någonting med hennes aura som gör det lättare för mig att bara vara mig själv. Jag känner inte att jag måste förställa mig och tänka igenom allting sjuttio miljoner gånger innan jag yttrar orden högt.

Ett bevis för det fick jag när jag lade mig i sängen för att sova. Efter att ha varit social med personer som inte är Sofia eller mina föräldrar eller Lahti, brukar jag älta vad jag sagt, hur jag betett mig, vad jag gjort. Och det är förbannat dränerande och ångestframkallande.
Istället kunde jag slappna av och planera lite inför nästa bok jag ska skriva (kallar den för Kollektivet) och somnade lugnt efter en stund.

Idag är jag trött dock men inte alls så utslagen som jag skulle ha kunnat vara. Sofia och jag ska laga mat för den kommande veckan och senare spelar United mot Arsenal (ännu en plus till Frida är att jag äntligen har någon jag kan prata om United med utan att bli lite halvt idiotförklarad. Farsan avskyr dem, kanske till och med mer än vad jag av någon anledning avskyr Chelsea).
Och ikväll är det Farmen.

Jag mår fortsatt bra. Det var lite fascinerande, igår, att inse vilken skillnad det är på mig att umgås med andra när jag mår bra. Jag orkar anstränga mig mycket mer, på ett helt annat sätt, och jag är så mycket mer närvarande.

Den kommande veckan tänker jag fortsätta på samma bana. Skriva. Skulle behöva ta mig tid att skriva brev, ligger så jävla långt efter, men så fort Sofia inte är hemma blir det där suget överväldigande.
Men det är okej. Mer än okej. Fantastiskt. För två år sedan såg jag ingen mening med livet. Jag var fast i ännu en av raden av djupa depressioner. Förstod inte hur jag skulle orka överleva.
Och idag mår jag bättre än någonsin. Det är fantastiskt hur livet kan förändras.

Ibland är jag ändå förjävla kompetent

Det är måndag igen och om det inte vore för att helgen som gått varit väldigt bra, hade jag skrivit äntligen. Måndagar är inte längre någonting att bäva. De innebär inte en lång vecka med en herrans massa tomma timmar att fylla. Nu har jag mitt skrivande och dagarna passerar fortare än någonsin. För fort. Jag hinner nästan inte med.

I fredags hade jag min efterlängtade läskomafredag. Har inte haft det sedan innan flytten och jag tror det har att göra med att jag behövt tid att bo in mig. Tid att vänja mig vid allt det nya.
Jag läste massor i Dvalan av Camilla Grebe och var sur när jag strax innan tolv var för trött för att fortsätta.

I lördags var det fullt upp. Jag gick upp strax efter åtta för att hinna skriva lite och skrev till 10:40 (även om jag sagt till mig själv att jag bara skulle skriva till 10:00). Sofia dammsög och jag skurade golvet. Vid halv två var det en match med Spurs som jag inte tänkte missa och när den var över började vi laga mat. Vi har börjat laga all mat för den kommande veckan på söndagarna men eftersom vi hade ÖSK-dejten igår bestämde vi oss för att ta det på lördagen istället.
Fyra rätter senare kunde vi börja med våran serietittarlördag som innebar en massa avsnitt av Outlander. 

När jag vaknade igår var jag helt jävla slut. Kroppen var matt och trött och snön öste ned utanför. Under några timmar velade jag fram och tillbaka om matchen. Jag ville inte missa den, att se ÖSK spela är bland det bästa jag vet, men kroppen var slut och att gå massor i ovädret var allt annat än lockande.

Jag försökte tänka smart. Kroppen behövde vila, alltså borde jag stanna hemma och se matchen från teven istället.
Å andra sidan ger det mig en enorm kick att vara där, alltså borde jag gå. Pratade med Sofia och pratade med pappa och tillslut bestämdes det att min älskade farfar skulle komma och hämta oss.

Hundarna har det bra hos farmor och farfar och jag kunde släppa kontrollen och fokusera helt på matchen. Redan när vi närmar oss, och hör musiken från insidan och folk som står i kö för att komma in, börjar det spritta i kroppen. Alla dessa människor skrämmer mig inte. Okej, jag vågar inte vara mig själv och kan inte slappna av helt, men jag är inte särskilt rädd. Jag log till och med åt gubben som skannade mitt årskort.

Det allra bästa är nästan när ÖSK-låten, Elden inuti, börjar spelas. Innan jag fastnade för fotboll minns jag att pappa spelade låten för mig och det märktes tydligt hur mycket han älskar den. Entusiasmen. Och mamma hade berättat att hon näsan blir tårögd när den spelas inför en match och hon står samlad med de andra supportrarna.
Jag tyckte mest det var fånigt. Lite överdrivet kanske. Hur kunde en sport mana fram så starka känslor?

Men för helvete, nu är det jag som blir tårögd. Som stolt står upp och sjunger med i texten och nästan exploderar när spelarna kommer in på planen. Det är så mäktigt. Och låten är ju helt jävla fantastisk!

Jag hade Sofia på ena sidan och en gammal man på den andra. Han påminde lite om farfar med sina kommentarer. När ÖSK gjorde självmål sade han någonting till mig och jag stelnade genast till. Hade inte hört vad han sade och sade va? samtidigt som jag dömde sönder mig själv.
Han mumlade fram samma sak igen, men jag kunde fan inte tyda vad han sade. Förstod att jag skulle svara ja eller nej och insåg att jag svarat fel på hans fråga.

De närmsta kanske tio minutrarna hade jag svårt att fokusera på matchen. Jag var fast i mitt eget huvud och fast i mina negativa tankegångar. Fortsatte döma sönder och ville inte sitta kvar. Förbannade litegrann att jag vågade mig ut bland människor. Risken finns ju alltid att någon kommer tilltala mig och då är det ofta kört. Oavsett. Jag hittar alltid saker att racka ned på mig själv för.

Men på något sätt kunde jag vända det negativa självpratet och sade mig själv att gubben säkert inte ens mindes vad vi pratat om och att han definitivt inte satt och analyserade vad som sagts så som jag gjorde. Att det som pågått under några sekunder mellan oss två inte var någonting ovanligt för honom. Han hade sagt något till en annan fotbollsälskare och det var det.
Alltså kunde jag också släppa det vilket jag gjorde ganska bra ändå. Visst, jag kom tillbaka till det korta utväxlandet av ord några gånger, och jag var nervös att han skulle tilltala mig igen. Men jag kunde engagera mig i matchen igen och det var en stor vinst.

Synd bara att de sista tio, femton minutrarna av matchen var en frustrerande uppvisning i hur man misslyckas. Jag vet inte vad som hände med ÖSK. Det kändes som att de gav fan i att fortsätta kämpa. De, som ledde med 3-1 ett tag, verkade ge upp när IFK Göteborg kvitterade till 3-2 och att matchen slutade 3-3 är fan ett under. Jag var tvärsäker att de skulle göra iallafall ett mål till och jag vet inte om det var jag eller gubben bredvid som var argast.

Men nog om det nu. Klockan är strax tolv och det är på tiden att jag börjar skriva nu. Ska hämta en kopp kaffe och sedan är jag redo att försvinna några timmar. Hundarna ligger och sover. Kiba i fåtöljen vi fått från Sofias föräldrar och Kami i en hundbädd jag sytt av en gammal tröja för några år sedan.