Exponering, Färdigheter, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.

Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

Det förflutna, Exponering, Färdigheter, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter

Läkarbesök avklarat

Drygt en timme innan läkartiden igår började jag bli nervös, men nervositeten var så svag att den knappt märktes.
Det påverkade mig inte ens speciellt mycket att ta mig in på Karla. Det jobbigaste var nog när jag skulle anmäla mig i kassan, sådant gör mig alltid obekväm, men även det gick bra och jag betalade själv med kort.

Blodproverna jag tog i torsdags kom tillbaka bra, fastän jag ätit så mycket skit under sommaren. Men så länge jag fortsätter hålla mig från socker (har nu varit sockerfri i två år och nio månader!) verkar kroppen inte ta så mycket stryk av den andra skiten jag stoppar i mig.
Läkaren testade också mitt blodtryck och även det var helt okej och hjärtat bankar på som det ska. Så jag är nöjd.

För kanske två månader sedan var det en kväll som jag plötsligt började höra röster, något som förvånade mig mycket eftersom det är många år sedan jag hade problem med hörselhallucinationer. Rösterna var påträngande och jag hade svårt att somna, men sedan dess har jag inte hör dem igen och därför har jag inte oroat mig. Ändå bestämde jag mig för att ta upp det med läkaren och hon hade samma inställning som jag; så länge det inte händer oftare och blir mer påträngande behöver jag inte bry mig om det. Det är skönt som satan när en överläkare på psyk håller med mig i mina teorier 😉

Vi pratade också om det här med träning. Min kropp mår inte bra eftersom jag de senaste tjugo åren eller så spenderat större delen av mina dagar i soffan, sittandes eller liggandes, och vetskapen om att jag behöver börja träna har legat som ett ok över mig. Varje gång jag börjat har det alltid slutat med en krasch. Jag är värdelöst på att låta förändringar ta tid.
Men nu är iallafall tanken att jag ska träna cirka trettio minuter en dag i veckan. Inte mycket alls, men betydligt bättre än så som det är nu. Sedan när jag känner mig redo ska jag sakta öka upp till två gånger per vecka. Jag vet inte vad som är mitt mål. Om jag vill träna tre dagar per vecka eller fem, men jag tänker att det är något som får visa sig. Det viktiga just nu är att få till det iallafall en gång per vecka.
Jag ska också försöka snusa mindre, något jag börjat med nu. Har lagt undan tolv snus som jag planerar att klara mig på idag och sedan får jag se hur mycket jag kommer lyckas dra ned. Sluta helt tänker jag inte ens försöka med för jag vill inte, och jag vet sedan jag slutade med cigg och med benso och med socker att det inte är någon idé för mig att försöka sluta med något jag inte vill sluta med.

Trots att jag inte var så nervös igår är jag ändå väldigt trött idag. Behöver ge min hjärna en paus och det tänker jag göra genom att fixa med min Bullet Journal och lyssna på Haveristerna. Och kanske sova någon timme innan eftermiddagspromenaden.

Exponering, Familj, Fotboll, Hjärta, Social ångest

Äldre och – förhoppningsvis – visare

Sofia var inne i mitt craft room och ändrade text på lightboxen medan jag var på fotboll

Jag har haft en så fin helg. En helg fylld med glädje, skratt, allvar, kärlek och allt däremellan.

I fredags blev det läsning och handarbetande och serietittande. I lördags hade vi fullt upp med att dammsuga hela lägenheten och laga mat inför den kommande veckan. Ändå hann jag med att se Spurs möta City i en match som slutade 2-2 och så lite serier med Sofia efter det.

Igår vaknade jag på väldigt bra humör. ÖSK mötte Häcken hemma och att sitta där på Behrn Arena och se ÖSK spela, det är mitt happy place. Visserligen förlorade ÖSK och det kändes, och känns, pissigt, men jag hade mysigt med mamma och i halvlek kom Vincent och massa andra småttingar in på planen för ett ärevarv.
Jag trotsade sociala ångesten och ropade Vincents namn, högt, två gånger men inte hörde han det. Det var ändå fint att se honom. Glädjen och spralligheten.

Efter matchen kom mamma, pappa, farmor och farfar över. Det var inte meningen att jag skulle ha något firande hemma. Nästa söndag ska vi alla till Karlskoga och grilla med Sofias föräldrar, mormor, Johan och Cissi och jag tyckte det var perfekt att kombinera det med firandet. Ett bra sätt att komma enkelt undan.
Men eftersom både mina föräldrar och farmor och farfar hade en hel del paket och det kändes onödigt att dra med allting till Karlskoga, kom de över för lite glass och kaffe.

Jag fick så fina saker. Inte en enda bok eller ett ynkaste garnnystan önskade jag mig. Bara saker till lägenheten, som den fina vita lyktan som syns på bild ovan. Bortskämd och glad och det var mysigt att få krama på farmor och farfar en stund. Och så är jag nu ägare till världens snyggaste tröja. Den var från början pappas men efter en del tjat gick han med på att ge mig den i present 😀 Risken är väl att jag aldrig kommer ha någon annan tröja på mig.

Så jag är nöjd och glad och försöker smälta hur snabbt åren har gått och att jag bara har sex år kvar till 40. Men jag gillar det här. Jag gillar att åldras. Växa som människa och komma till nya insikter. Gråa strån i håret och slappare hud. Det är fint det, att faktiskt få leva.

Exponering, Familj, Fotboll, Hjärta, Social ångest, Vardagligt

Maskande jävla töntar

Mamma och jag, finklädda i ÖSK:s färger

Vilken match det var igår! Mamma var hyper medan jag var ganska lugn. Kände mig trygg med ÖSK och säker på att de inte skulle förlora. När Blåvitt gjorde första målet kändes det surt, men ÖSK spelade förbannat mycket bättre och jag var var fortfarande säker att de skulle komma igång.
Och så blev det 2-0 till göteborgarna och mamma gav upp helt.
”De har fortfarande en chans,” sade jag till henne men det kändes inte som att hon trodde på mig.

Sedan small det till. Jag som dittills varit nervös men ändå chill började gapa och skrika och var så förbannad att jag ville springa ned på plan och säga åt domaren att för i helvete skärpa till sig. De blåvita spelarna började maska så in i helvete. En av dem fick gult kort, men resten, de fortsatte den uppenbara maskningen och ÖSK:supportrarna höll på att fullkomligt explodera.

Så gjorde Jake Larsson 2-1 i 82:a minuten och glädjen kunde inte bli större. De blåvita fortsatte maska och helvete vad ”skadade” flera av dem plötsligt blev. Jag var så förbannad att jag hade svårt att sitta still, samtidigt som ÖSK krigade på och gav allt och i 94:e minuten kom kvitteringen till 2-2 och Örebroarna jublade medan göteborgarna höll sig väldigt tysta.

Men det som hände igår, med det fula spelandet från IFK Göteborg, gav mig en bitter smak i munnen. Det är första gången jag blivit förbannad på ett lag. Det är så jävla osportsligt. Vi lär barn att det är fel att fuska men dessa vuxna snubbar, de verkar ju inte ens skämmas över sitt bedrövliga beteende? Seriöst alltså.

Men jag var ändå glad när vi lämnade vallen. Glad för poängen och att ÖSK nu ligger på plats åtta. Det var inte länge sedan de kämpade runt i botten.

Och jag är glad att jag utsätter mig själv det här. En arena med tusentals främlingar varav många gapar och skriker. Det är så värt det. Värt obehaget och exponeringen. För inte mycket slår känslan när ÖSK presterar bra eller känslan när vi alla ställer oss upp och sjunger tillsammans medan lagen går in på planen. Det ger en känsla av tillhörighet jag hade behövt som ung.