Gott nytt år eller?

Jag ligger i sängen igen. Slutkörd. Har svårt att andas. Den där nedstämdheten har smugit sig på de senaste dagarna och idag slog det till rejält. Det mesta känns jobbigt och hopplöst och jag är så jävla trött.

Det var fint julfirande förra veckan, men helvete vad slut jag blev. Dagen efter gick jag runt med en extrem ångest som inte minskade i styrka förrän jag pratat med pappa. Jag mådde skit.

Och sedan tröttheten. Flera dagar sov jag väl mer än vad jag var vaken och det sitter fortfarande i till viss del.

I lördags träffade vi Lahti och Frida och att träffa nya människor är ju alltid väldigt påfrestande. Men ändå värt det. Innan de drog låg jag utslagen i soffan och förstod inte hur jag skulle orka ta mig upp till sängen.

Så blev det nyår och rädda hundar och jag insåg att jag inte gått ut på tio dagar. Tio dagar! Det blir lätt så när Sofia är ledig och jag är utmattad. Jag sover och pusslar och lyssnar på James Arthur och läser. Ser lite mysteve med Sofia. Men jag mår inte bra. Behöver ta mig ut och ännu mer behöver jag sätta upp någon form av mål för mig själv.

På måndag börjar Sofia jobba igen. Människor återgår till jobb och vardag efter ledighet och jag, jag är kvar här hemma. Fastnar i tankar av menlöshet. Vad gör jag för nytta? Går runt i mitt hem, eller snarare sitter fast i mitt hem, och vad gör jag egentligen för nytta för andra människor?

Typ så går tankarna. Och att älta är aldrig någonsin bra.

Logiskt sett vet jag ju att jag gör någon form av nytta för andra människor. Att andra uppskattar mig. Men den här utmattningen har hållit mig innelåst i mitt egna huvud alldeles för länge och då går det snabbt nedåt.

Imorgon ska jag faktiskt ta mig ut. Mamma och jag ska åka till vårdcentralen så jag kan ta blodprover inför läkarmötet jag ska på senare i Januari.

Förutom det borde jag försöka ta mig ut varje dag som är kvar av Sofias ledighet. Ta mysiga promenader med hundarna tillsammans. Komma ut i luften och ut i verkligheten.

På måndag ska jag börja skriva. En fiktiv bok vars synopsis och persongalleri jag påbörjade för flera månader sedan och som jag nu vill ta tag i. Planen är att jobba på den två timmar varje vardag och på så vis få till en rutin. Jag behöver dra mig bort från soffan och ägna mig åt annat än serier och handarbete.

Det finns ändå mycket jag vill göra. Jag vill

  • komma igång med morgonläsningen igen
  • testa mig fram i smyckesskapandet
  • pussla
  • gå på fotboll
  • ha spelkvällar
  • meditera vid mitt altare
  • gå på långpromenader
  • leka med lera
  • röra på mig
  • skriva
  • lära mig nya saker
  • städa
  • återgå till relativt strikt LCHF
  • Osv.

    Nu ska jag ta en tupplur. Orkar inte stå emot tröttheten längre. Ikväll spelar Spurs och det tänker jag inte missa. Och jag ska bada och läsa i badet och orka laga mat och mysa med Sofia i soffan. Och vara tacksam för året som gått och välkomna det nya.

    Som ett rådjur

    IMG_2589.JPG

    Jag mår inte alls bra idag. Det har byggts upp under några dagar och jag har naivt nog hoppats att det ska ge med sig. Att jag ska vakna upp och må bättre igen.
    Men nej, så funkar det inte. Inte denna gång iallafall.

    Som vanligt är det en kombination av saker som gör att jag mår såhär. Det är mycket med lägenheten (återkommer till det), missade morgonmedicinen med fyra timmar i söndags och min kropp är utmattad. Är sådär kraftlös igen, så som jag varit tidigare när jag kört LCHF och inte fått i mig tillräckligt med salt. Veckan efter flytten levde Sofia och jag på snabbmat, det fanns varken tid eller rum till att laga någonting själv, och nu när jag är tillbaka i det vanliga LCHF-stuket kanske kroppen reagerar. Det vore inte konstigt. Under den vecka jag åt kolhydrater mådde jag piss. Huvudet värkte och jag hamnade hela tiden på toaletten, cirka sjuttio gånger per dag.
    Så att kroppen troligtvis genomgår en omställning, igen, vore inte konstigt alls.

    När det gäller lägenheten beter jag mig som ett skrämt rådjur. Förra tisdagen ringde det på dörren innan jag skulle ut på förmiddagspromenaden med hundarna och där utanför stod bovärden och förklarade att han skulle sätta upp våra namn på dörren. Han började prata om andra saker och jag fick fram att det vore bättre om han tog sådant med min sambo eftersom jag har så stark social ångest.
    Det som är irriterande i den här situationen är att mamma och Sofia talade med någon på ÖBO om just när de skulle sätta upp namnen på dörren. Jag bad dem kolla med dem att de inte skulle ringa på när det var dags för fastsättandet och jag fick känslan av att både mamma och Sofia tyckte att jag var lite överdrivet neurotisk men såklart var det ingen av dem som sade något.
    Och ändå ringde det på dörrfan! Så fort jag ser de där vita ÖBO-bilarna efter det sätter skräcken igång och kroppen hamnar i det där förbannade kaosläget. Och jag får ingen riktig tid att bearbeta det för ÖBO måste in i lägenheten och fixa saker. Hålen i taket i sovrummet som varit där sedan takomläggningen för något år sedan, det måste de in och  fixa. Och parketten i vardagsrummet måste fixas till den med. Och handfatet i badrummet har en spricka som eventuellt ska fixas till.

    Sak efter sak efter sak. Just det här är anledningen till att lägenheten jag bodde i hade trasiga tapeter från 80-talets mitt och ett badrum som såg ut som hej kom och hjälp mig. Men de här jävla sakerna måste fixas och vi kan inte göra någonting åt det själva. Pappa erbjöd sig att spackla igen hålen i taket men nej, se det måste ÖBO fixa själva.

    De skulle ringa Sofia den här veckan och bestämma närmre. Tror det var gällande golvet denna gång. Nu är det torsdag och de har ännu inte ringt och min ångest, den bara växer. Sedan dörringningen förra veckan blir jag stundvis skräckslagen i min tro att de helt plötsligt kommer komma hit och ringa på dörren. Och dörringning är bland det mest ångestframkallande som finns i mitt liv.

    Idag jobbar Sofia till sju. Gårdagen var också jobbigt och då jobbade hon till halv sex och efter det åkte jag och handlade med mamma och pappa. Idag kommer hon vara borta ännu längre och stundvis känns det som att jag ska falla sönder och gå i bitar. För jag förstår inte riktigt hur jag ska orka. Jag vill bara försvinna från allt och vakna upp när jag kan känna ro igen.

    Mår dock lite bättre nu när jag fått skriva av mig. Under promenaden med hundarna var jag så inne i rädslan och ångesten att jag inte kunde tänka klart. Nu kan jag återigen säga till mig själv att andas och ta det lugnt och jag ska göra mitt bästa för att få dagen att gå, på ett bra och produktivt sätt.

    IMG_8156.JPG

    Enligt städschemat är det sovrummet som ska städas och jag ska även bädda rent sängen och förutom det ska jag vattna blommor, plocka in disken och tvätta. Resten av tiden tänker jag mysa ned mig i soffan med hundarna och sticka och virka och se på Outlander (för femte eller sjätte gången). Blir det jobbigare igen tänker jag försöka mig på att spela Sims. Det om något brukar hjälpa när jag behöver fly för en stund.

    Jag är så jävla redo

    Min lördag var så jävla bra. Rätt fantastisk faktiskt. Vad jag gjorde? Jag gick på min första fotbollsmatch någonsin (det kan hända att jag följt med mina föräldrar någon gång som barn men det är inget jag minns).

    När jag vaknade i lördags ville jag – såklart – ställa in. Tvingade mig att ta ett bad för första gången på en dryg vecka och vid ett slog jag på Viasat och glodde på Tottenhams match mot Liverpool. Försökte koppla av och tänka bort prövningen som väntade och det funkade väl sådär. Vad som dock var förvånande var att jag kände pirr i magen. Upphetsning.

    Mamma hämtade mig strax efter tre och vi åkte hem till henne och pappa och tog det lite lugnt innan vi skulle dra. Vi hade bra platser men ändå oroade jag mig för att jag inte skulle se ordentligt. Att det skulle bli omöjligt att hänga med.

    IMG_6572.JPG

    Att gå in och få biljetten scannad kändes hemskt, men så fort vi steg in på arenan fick jag syn på Michael Omoh på plan (en av mina favoriter i ÖSK) och det kändes som ett bra omen. Jag gick bakom mina föräldrar förbi klacken, någonting som borde ha varit jobbigt sett till den problematik jag har. Alla dessa män, sportsnubbar till på köpet, men jag kände mig glad och nästan rofylld och sket i alla runtom. Jag hade blicken på planen där spelarna höll till och kände mig som en tonårstjej som för första gången får se sin idol på riktigt. Det var rätt skumt faktiskt, hur glad jag verkligen kände mig.

    Första halvlek var rätt kass. Spelarna var fega och tycktes ta fikapauser lite hela tiden, men jag satt ändå och flinade som ett fån. Kunde inte förstå att jag faktiskt satt där på läktaren, mitt bland alla dessa människor! Det var en sådan jävla seger!

    IMG_5511.JPG

    Och när ÖSK sedan vann var lyckan total. Jag gapade och skrek och ville helst inte lämna min plats. Jag ville sitta kvar och supa in känslan av dubbel seger.

    Jag var hemma lagom tills Manchester Uniteds match började vid halv sju och så fort jag slagit mig ned i soffan insåg jag precis hur slutkörd jag var – men det var värt det. Så jävla värt det! För det var första gången på några veckor som jag känt mig glad.

     

    September har inte varit lätt för mig. För mycket stress och utmattningen ledde till att nedstämdheten tog över och de två sista veckorna har jag inte haft lust med någonting alls. Inte ens läsning har intresserat mig och de få gånger jag försökt mig på att läsa har jag inte orkat mer än ett par sidor. Koncentrationen fanns inte där.

    Men besiktningen av lägenheten är avklarad (och jag blev inte skyldig ett öre!) och för en vecka sedan var det visning. Så nu kan jag fokusera på att samla energi inför flytten som närmar sig med stormsteg och det känns som att jag äntligen, lite smått, börjar inse att vi faktiskt fick lägenheten. Att Sofia, jag och hundarna ska bo i en stor, fin trea på 86,5 kvm, med diskmaskin, stor kyl och frys, två våningar och ett rum bara för mig. Ett rum för mina böcker och alla andra attiraljer jag använder mig av i mitt skapande. Hon som bor där nu har gått med på att låta oss flytta in tidigare och vi ska hämta nyckeln den 25e oktober och sedan flytta in två dagar senare. Äntligen kommer jag bo i ett hem jag kan känna stolthet över. Jag kommer lämna den här sunkiga lilla lägenheten bakom mig, med alla minnen och upplevelser jag har här.

    Vi har börjat rensa ur köksskåpen. De två som är utrensade gömde så mycket skit. En rabattkupong på Rusta som gick ut 2009. Destillerat vatten som gick ut 2008. En bok jag skrev på innan Sofia och jag blev tillsammans. Vi hittade till och med ett rakblad jag gömt i en ljuslykta och det påverkade mig starkt. Trodde inte att det fanns några gömda rakblad kvar och det var tufft att se det. Att för en stund slungas tillbaka i det gamla. Min första tanken var att det såg så rent och vasst ut. Att det vore ett perfekt blad att sätta mot huden.
    Sofia plockade snabbt upp det ur lyktan och slängde och jag kunde pusta ut igen.

    Vardagsrummet där mitt ex hittade mig i en blodig pöl efter att han varit ute med sina vänner. Badrummet där jag försökte hänga mig. Badkaret där Sofia hittade mig i blodigt vatten. Köket där jag brukade gömma mig i hörnet, i formen av en köttbulle, när jag gömde mig för allt som satte skräck i mig. De uniformerade. Hallucinationer. Nojjor.

    Det är så mycket tragik jag kommer lämna bakom mig i och med flytten och det känns som att jag får en välbehövlig nystart. Kan inte helt lämna det gamla bakom mig när jag hela tiden vistas i samma rum, under samma tak.
    Det känns så jävla bra att äntligen få komma härifrån och på riktigt lämna det gamla bakom mig. Bakom oss.

    IMG_2067.JPG

    Jag har inte råd att klappa ihop nu

    IMG_2083.JPG

    Jag har hela tiden vetat att en flytt skulle innebära otroligt mycket stress och ångest för mig och än så länge har inte motsatsen bevisats.

    I måndags åkte vi till ÖBOs kontor för att skriva på kontraktet och säga upp den här lägenheten. Det var fruktansvärt. I bilen på väg dit ville jag skrika, ropa till pappa att stanna bilen så jag kunde fly. Sofia tog min hand på vägen in i byggnaden och det var fruktansvärt att stiga in i den där stora, öppna omgivningen. För öppet för mig att finna någon som helst ro. För tyst för att våga andas normalt. Det var relativt tomt på folk där inne, men ändå kändes det som att jag hade en stor, fet strålkastare riktad mot mig och en text över huvudet där det stod Observera! Psykfall på vift. Brukar inte vistas bland oss vanligt folk så håll koll på henne om ni vill få er ett skratt. 

    Tisdagen minns jag inte mycket av och igår kom mamma hit. Jag ville inte. Allt som bryter min normala vardag innebär obehag och ångest och en jävla massa energi som rinner ur mig. Men vi hade saker att göra, myndigheter och dylikt att kontakta, och innan hon for hem till sig igen skurade hon rent en dörr.

    Allt det här konstanta fokuset på flytten och allt som måste göras gör att ångesten är hög och pulsen likaså. Jag är hemma hela dagarna. Har inget annat som tar mitt fokus från flytten om jag inte sätter allt mitt fokus på just det, på att distrahera mig. Och det är ett jävla massa snackande och planerande. Jag fattar ju att det behövs, men det är minst lika viktigt att jag får de pauser jag behöver för att inte klappa ihop. Har inte råd med det nu. Om jag kraschar kommer jag inte orka någonting tillslut.

    Jag måste bli bättre på det här. Säga ifrån när jag inte orkar tänka på flytten och kräva att få den respekten att bli tagen på allvar. Lämna rummet om jag behöver det när Sofia pratar i telefon om flytten. Sådana saker. Jag måste ta det på allvar för just nu känns det som att jag kommer brista när som helst. Tydligt ser jag framför mig allt som behöver göras och när jag ägnar mig åt sådant som är livsviktigt för min mentala hälsa, då känner jag mig dålig. Skäller på mig själv för att jag ägnar mig åt sådant när jag har annat, mycket viktigare saker, att ägna mig åt.

    Stopp! 

    Nu behöver jag en paus. Se någonting bra och pyssla med min bullet journal eller sticka klart ett par sockor. Stänga ute all stress. Planera och prata och diskutera allt som rör flytten om några timmar. Nu behöver jag semester.

    Ett avbrott från min burlika tillvaro

    Mina händer är svullna och svåranvända, så som de ofta blir när jag är utmattad. För utmattad är jag. Sitter stilla i soffan och ändå ligger pulsen på 101.

    Det var fint att träffa M igår. Sista dagen för högkostnadskortet så nu blir jag tvungen att betala igen. Vilket innebär att proceduren vid receptionen när jag ska anmäla mig kommer bli betydligt svårare. Innan har jag bara lagt fram mitt id och högkostnadskortet på disken, en bra och väl utarbetad plan att finna ro i, men nu behöver jag finna ut en ny och bra rutin.

    Det är meningen att jag ska handla idag men det är tveksamt om jag verkligen kommer orka. I värsta fall får Sofia ta det istället, men jag vill inte. Den där veckohandlingen är bra för mig. Både att vistas på en plats där det finns massa andra människor, att ta en paus från min instängda, burlika tillvaro, med ett avbrott i verkligheten. Men det är också bra för att det stärker mig, att se vad jag faktiskt klarar av.

    Tyvärr blev det ingen morgonläsning idag. Morgonläsningen som stabiliserar mig och ger mig en mer stabil grund att stå på resten av tiden då jag är ensam. Vaknade sent och fixade kaffe och frukost och nu är jag så trött att det känns som ett nästintill omöjligt projekt att både klä på mig och borsta tänderna. Och sedan en promenad på det…

    Men jag mår ändå okej, i huvudet. Det känns okej att vara jag.