Från dåligt till bra

Den här dagen började relativt kasst men blev desto bättre. Sov till tio imorse. Försökte ta mig upp från åtta men det gick bara inte. Hann varken äta något eller dricka kaffe innan jag skulle ut med hundarna och väl där ute var jag lite skakig efter gårdagen. Men trots det, trots att jag var extra nojig där ute, lyckades jag mata hundarna utomhus. Det tar dem 5, 10 minuter att nosa upp all mat och det är en lång tid att stå ute i en park där det känns som att strålkastarljusen lyser över mig.

Inne igen drack jag kaffe och spenderade tiden fram till eftermiddagspromenaden med att skriva brev. Strax efter fyra fick jag ett mejl från ÖBO om att lägenheten tyvärr tilldelats någon med högre köpoäng. Knappast en chock, men helt klart en besvikelse. Jag vet inte hur många gånger jag kommer tvingas gå igenom den här långa och stressande processen innan vi får en lägenhet.

Hursom. Gick ut med hundarna och mötte upp Lahti vid bäcken och tillsammans gick vi och mötte Sofia som kom cyklandes efter jobbet.

Vi stannade till vid en kulle och lät hundarna äta och insåg att det var så skönt ute att vi ville sitta i parken en stund. Vi köpte Pepsi max, ost och jordnötter i affären och satte oss sedan i parken och pratade, lyssnade på Eminem och hade det allmänt skönt. Det var länge sedan jag log så mycket som jag gjort idag.

IMG_0794

IMG_0806

Motvilligt tog vi oss in igen vid sju och jag lyckades få mig själv att träna. Det känns så jävla bra att jag äntligen kommit igång igen. Tanken är att jag ska träna på torsdag igen och kanske tar jag ett extra pass på söndag. Det känns så jävla bra efteråt och allt som ger positiva känslor behöver jag mer av i mitt liv.

Nu ska jag joina de andra i vardagsrummet och passa på att tjöta lite mer med Lahti innan hon somnar. Hon har varit dyngtrött sedan vi gick in från parken och att hon fortfarande är vaken är fan ett under.

#sometimeslifeisgreat

Gubben i busken

IMG_8162.JPG

Det är så jävla typiskt. Idag kände jag mig ostadigare, mentalt, än på väldigt länge när jag gick ut med hundarna. Det kändes som att ångesten stod tydligt över hela min uppenbarelse och till viss del hoppades jag att det skulle vara så. En stor tydlig skylt som skulle hålla andra människor på avstånd.

Mycket människor ute i det fina vädret och jag gick med lugna och långsamma steg för att försöka hålla både pulsen och ångesten nere. Hade precis börjat kasta ut mat till Kiba och Kami på gräset när någon ropade hallå bakom mig.
Bakom busken dök en man upp.
”Kan du komma hit?”
Genast blev påslaget extremt. Jag ville fly. Skita i hundarnas mat och springa därifrån. Vad fan ville han mig?
”Nej, jag håller på och matar hundarna,” svarade jag och fick något otydligt till svar.
Trodde att han skulle gå, lämna mig ifred, och eftersom han inte sade någonting trodde jag såklart att det var så. Men när jag kikade upp stod han fortfarande gömd därbakom och tittade.

Jag tror inte det är möjligt att beskriva den ångest och skräck jag kände då. Bad till Gudomen om och om igen. Snälla, få bort honom härifrån. Bara få bort honom härifrån. Ta bort honom. Om och om igen.

Men han stod kvar.

Paniken i huvudet var total. Jag måste dö, jag kan inte leva. Totalt ologiska saker. Jag vill skära mig. Tankar som dyker upp då och då, fastän det gått många år sedan jag hade mitt sista återfall. Jag ringer mamma och ber henne komma hit. Gamla tankar och beteenden som var min vardag under tiden jag gick i DBT.

Önskade att hundarna aldrig skulle bli klara med matsökandet. Vad skulle jag göra när de letat klart? Mannen stod fortfarande kvar efter flera minuter och jag vet inte om han verkligen suckade eller om det är en efterkonstruktion av min hjärna.
Jag kunde ju inte bara gå. Inte när han stod där och glodde på oss. Dessutom var jag rädd att han var arg på mig för att jag sagt nej. Att säga nej till människor är något av det svåraste jag vet.

Och hur skulle jag göra. Gå fram till busken? Eller gå runt hela skiten för att komma fram till honom? Vad ville han av mig? Varför fanns det ingen annan människa han kunde tala med. Det var ju mycket folk ute.

Så märkte jag att hundarna började bli klara. Kiba gick över till Kamis sida och Kami till Kibas. Det är så de brukar göra när deras egen mat tagit slut.
Och då hörde jag en bil starta och tittade mot busken. Och mannen var borta! Stod handfallen en stund ändå, visste inte om jag vågade gå. Kanske skulle han bara flytta på bilen och sedan komma tillbaka igen.

Men så såg jag att den sakta åkte iväg och jag började försiktigt lämna platsen. Fortfarande skräckslagen. Fortfarande överväldigad av ångest. Och spyfärdig. Resten av promenaden kändes som ett helvete. Rädd att mannen skulle dyka upp igen. Och nu sitter jag inne, hemma i mitt kök. Orolig och angstig och uppriven. Det är så jävla typiskt att sånt här inträffar när jag har det extra jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma ned igen. Om jag kanske skulle försöka spela Sims igen fastän jag har tröttnat. Eller kämpa mig blodig för att lyckas göra någonting mer vettigt. Som att skriva brev eller handarbeta. Allting känns bara så jävla svårt. Och utmattningen efter det här påslaget kommer bli brutalt.

Fin vårkväll

Nu känns det som att det räcker med exponering i några veckor. Det känns som att gårdagen var en vild fest, med litervis av alkohol, och sänggång först vid fem.
Riktigt så var det ju inte, men fortfarande utmattande.

Jag tror att jag dissocierade större delen av tiden innan det var dags att gå till Hästhagen. Helt säker är jag inte, men någonting var iallafall inte som det skulle vara. Jag var fast i soffan med en virkning och reality-tv och förvånade mig själv när jag ändå lyckades ta några kort på min Habitat Cardigan jag gjorde klart härom dagen. (Hade tänkt ta med den till Hästhagen och ta bilder ute i skogen, men eftersom det var för varmt för att ha den på mig och jag inte orkade släpa med mig en stor, klumpig kofta struntade jag i det).

IMG_1157IMG_8359IMG_3256IMG_8452

Strax innan fem började vi promenera mot Hästhagen och det var en rask och skön promenad, om än lite stressig. Kami blev hysteriskt glad när vi närmade oss och blev väl inte så jätteglad när vi inte lät honom komma fram till Vincent för att hälsa.

Vi lät hundarna äta nästan direkt när vi kommit fram. Sofia, Kiba och Vincent höll sig framför husvagnen och jag och Kami gick lite till sidan. En för mig främmande man kom såklart fram till mig och Kami och började prata. Han ville hälsa på Kami och tycktes inte alltid förstå vad jag sade och det kändes som världens långsammaste minuter innan han gick därifrån. Hela tiden bad jag inom mig att mamma eller pappa skulle komma över till oss, rädda mig från samtalet, men ingen undsättning kom och mitt påslag var starkt.

KyQdNsROSj2hTJtPAM%W9wfullsizeoutput_18da

Vincent ville få igång Kiba med lite lek. Vi testade bollar, leksaker och pinnar men han var inte intresserad. Istället ville han fortsätta leta mat fastän han redan ätit upp allt.
Vincent, som älskar hundar, tyckte att Kiba var skittråkig och jag föreslog att vi efter maten skulle försöka igen, men denna gång skulle Vincent få kasta matbitar till honom.
Vincent tyckte att det var en bra idé och frågade om vi inte skulle ta en promenad också och han fick mig att lova att vi skulle göra det (och lovar man honom nåt måste man hålla det, det lärde jag mig under helgen i Lysekil när jag försökte komma undan löftet att vi skulle leka pirater ;))

Jag har alltid svårt att koppla av när vi äter ute i Hästhagen. För mycket fokus ligger på hundarna och jag stressar lätt upp mig och äter aldrig mer än det absolut nödvändigaste.
När vi ätit klart och det var dags för efterrätt blev Vincent sprallig. Jag gjorde LCHF-chokladbollar igår förmiddag eftersom jag ville testa dem på personer som inte äter LCHF, för att ta reda på om det är lika gott i deras ögon som i våra. Och de blev helt klart godkända. Jag hade 10 chokladbollar med mig och vi alla, utom pappa som undviker fett, åt varsin och Vincent proppade i sig resterande sex. Jag förstår inte hur det gick till. Efter tre chokladbollar är jag själv proppmätt men den där lilla magen rymmer väldigt mycket mer än vad som verkar möjligt.

Sedan blev det dags för promenaden. Kami och Sofia stannade kvar med mina föräldrar och jag, Vincent och Kiba tog en sväng genom skogen och ut över ängen. Och Kiba fick chansen att vara lös.
Det var fantastiskt. Rofyllt. Kiba var jätteduktig och vi stannade en stund en stund och lekte apport. Det var underbart ❤

fullsizeoutput_18c8

IMG_0575

IMG_0572

Promenaden hemåt kändes som att den varade i timmar. Hundarna stannade konstant för att äta av gräset längs med ån, men det gjorde ingenting. Vi strosade (det verkar ha blivit mitt nya favoritord) hemåt, talandes och drömmandes och fantiserandes om hur livet kommer bli i framtiden när vi bor i en fin etagetrea.

Så det blev en fin kväll med många fina minnen även om jag idag känner mig rätt urlakad och bortkommen. Planen för helgen var att spendera så mycket tid som möjligt på balkongen, läsandes, men idag känns det som en alldeles för stor exponering och ansträngning. Låter jag känslorna vinna skulle jag spendera dagen i sängen med mina böcker, men jag ska försöka gå emot dem. Sitta ute iallafall en stund och i eftermiddag ska Sofia och jag ta ut hundarna tillsammans och fortsätta njuta av vårvädret.

Välkommen våren

IMG_3800.JPG

Jag är rätt instabil just nu. I helgen var jag ett grinigt monster utan att förstå varför och de senaste dagarna har overklighetskänslorna varit påtagliga. Jag vet inte vad som ligger till grund för dessa sårbarheter. Vet inte vad de kommer ifrån.
Men idag har jag ändå kunnat vara glad trots overklighetskänslorna. Det är Ostara och våren är officiellt här. Under promenaderna under dagen har jag varit extra mindful på vårtecken och sånt. Kvittrande fåglar, smältande snö.

IMG_0130.jpg

IMG_0142.JPG

Förutom det har jag inte gjort något speciellt för att det är Ostara. Från början hade jag tänkt bjuda hit mina föräldrar på middag, men det var innan jag insåg att de skulle vara i Spanien.

Jag har dock varit produktiv idag. Läste två och en halv timme imorse och det är mäktigt att se hur mycket lugnare jag blir under dagen när jag hunnit läsa några timmar innan det är dags att ta itu med allt det vardagliga.
Jag har också skrivit klart ett brev, vattnat blommorna och tvättat två maskiner med tvätt. Och just det, jag lyckades ta ut soporna imorse.

Och därav tror jag glädjen kommer. Att jag orkat och lyckats. Men nu är jag trött och huvudet fyllt med geggig dimma. Har försökt jobba lite med boken men det funkar inte riktigt när hjärnan inte vill vara med. Istället ska jag kolla upp recept på något gott att göra till ikväll och sedan läsa. Eller sticka och glo på Degrassi. Vilket som innebär iallafall avkoppling för hjärnan och det är precis vad jag behöver just nu.

Pappa är lika mycket lejonmamma som mamma

Jag ligger i sängen. Dricker te och lyssnar på NINs skiva Pretty hate machine, en skiva jag lyssnade sönder under tiden jag gick i gymnasiet. Det är lite som att slungas tillbaka i tiden samtidigt som det är tryggt, känns tryggt. Tryggheten jag brukade känna i mitt tonårsrum, tapetserat med affischer med Marilyn Manson och rakblad undangömda i böcker.

Jag gick sönder litegrann, förut, på vårdcentralen. Eller snarare efter, när jag kom hem och väl kunde andas igen. Då brast det. Totalt.

Kolla på min kallelse.

Det är inte jag som hittar på att det står Besöket avser: Remiss från Psykiatriska rehab för uppföljning av avvikande provsvar. Vilket i mina ögon innebär att jag skulle dit för att prata om mina avvikande provsvar. Varför kan de inte bara skriva EXAKT vad fan det är de menar?!

Istället blev jag inslungad i en vägg och även pappa drogs med i det.

För det första hade läkaren två läkarstudenter med sig. Min sociala ångest ville skrika. Sedan tog hon med oss in i ett undersökningsrum och sade åt mig att ta av mig mina ytterkläder.

Jag tog av mig jackan, jackan vars dragkedja inte går att dra ned helt och jag därför måste åla mig i och ur. Tog av mig jackan och lade ifrån mig halsduk och telefon men kunde sedan inte hålla käft. Frågade vad det var frågan om, jag var där för att prata om mina provsvar, inte undersökas och definitivt inte undersökas med två läkarstudenter tittandes på mig.

Jag kände mig som en mindre vetande idiot när hon förklarade att det inte kunde vara någon uppföljning utan fler tester. Att hon inte riktigt kunde ge mig några svar.

Jag blev tillsagd att sätta mig på sängen, en säng som var så hög att benen inte nådde ned och fick mig att känna mig som ett barn. Och runt mig var det fyra stolar. En stol för läkaren, två till läkarstudenterna och så en för min pappa. Fattar ni? Alla satt liksom runt mig. Runt mig! Finns det någonting värre för en person med social ångest?

Jag gick med på att kolla blodtrycket och ville skrika ut mitt självförakt och mitt äckel medan jag tog av mig min tjocka kofta och blottade två feta, svettiga armar och ett linne som troligtvis var blött av svett.

Pappa var så bra. Han var lika mycket lejonmamma som mamma. Om inte mer. Han ställde på och han försökte förklara och läkaren började ta det lugnare med mig men för mig kändes det aldrig ärligt. Jag fick känslan av att jag var en besvärlig patient som tog upp onödigt mycket tid.

Hela tiden satt jag och stirrade rakt framför mig. Märkte att jag hela tiden slutade andas och de andetag jag tog var korta och ytliga. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte dra ned luften i lungorna, det gick bara inte. Och kroppen blev ryckig och stötig, så som den brukar bli i liknande situationer. Jag känner mig aldrig mer som ett psykfall, och ett missfoster, än vad jag gör när jag måste vistas bland allmänheten, i situationer som så tydligt visar att mina beteenden är allt annat än normala.

Så jag måste tillbaka för att ta de där blodproven. Det var vidrigt att göra det i höstas och jag hade inte räknat med att behöva göra det än. Att hela tiden träffa nya människor i vården som inte jobbar på psykiatriska enheter är bland det mest förnedrande jag vet. Bland det allra vidrigaste jag vet. Främlingar att träffa och exponera mig inför. Och såklart fick jag den gamla vanliga frågan om vad jag gör om dagarna, en fråga som är fruktansvärd för en sådan som mig som inte kan jobba. Den får mig alltid att känna mig så menlös och liten.

Och svar gällande mina provsvar fick jag väl inte direkt. Istället fick jag en mental påse över huvudet och så fort jag kom hem och in i köket hamnade jag på köket i en pöl av tårar. Och nu är jag så slut och ögonen så grusiga efter all gråt att jag inte kan göra mycket annat än ligga i sängen och längta efter att få sova.