Irriterande ungjävlar och en fantastisk natur

IMG_2134.jpg

Dagens förmiddagspromenad var magisk. En sådan där skön promenad då jag lyckades släppa all oro och fokuserade på att plocka fina saker från naturen att dekorera mitt altare med till Mabon. Pinnen ska dock inte vara på altaret, det är altaret alldeles för litet för, utan den är till för mitt tacksamhetsträd. Och titta på den; den är som skapad att användas till ett litet miniträd 🙂

Dock förstördes promenaden litegrann av några ungar som orienterade i parken. Ungar runt åtta år som tydligen inte har något som helst vett när det gäller hundar. Först var det tre, fyra killar som kom springandes och skrikandes rakt emot oss. Eftersom de tackolov kom framifrån hann jag hålla hundarna kort och Kami försökte inte ens kasta sig mot dem, fastän barnen passerade oss på båda sidor, inte mer än två meter ifrån oss.
Men sedan, en liten stund senare, kom ett gäng flickor rusande alldeles bakom oss. De var inte ens en meter ifrån oss när jag märkte dem (och jag har stenkoll på allt som pågår runtom oss när jag är ute med hundarna), på båda sidor, och de skrämde slag på Kiba och jag muttrade ett irriterat men hurrni och önskade att jag hade styrka nog att faktiskt säga till dem. För det de gjorde är inte okej någonstans. Hade mina hundar huggit hade jag åkt på det, jag hade fått skiten. Inte ungjävlarna som inte fått lära sig vett runt hundar. Till och med Vincent, som är en vild och galen liten unge, hade fan så mycket mer vett när han var halva deras ålder. Jag blir bara så jävla förbannad på alla dessa föräldrar som inte lär sina barn att visa djur respekt. Vet inte hur många gånger småbarn och deras föräldrar smugit sig på mig från ingenstans och räknat med att mina hundar vill hälsa på deras små änglar. Herregud, Kami hatar barn! Han hatar barn mer än vad han hatar vita, små ettriga hundar som beter sig precis som han själv. Och det är okej. Hundar måste inte tycka om barn!

IMG_2122.JPG

Men nog om det. I måndags (eller var det i tisdags?) träffade Sofia och jag Lahti och Nino för en spontan promenad tillsammans. Jag som överlag avskyr spontana saker gillar våra spontana promenader. En stund utomhus i det allra bästa sällskapet, det ger mig alltid energi. Och bilden här ovan, på mig, Nino, Kiba och Kami gör mig så jävla lycklig att titta på. För jag minns hur lycklig jag var när fotot togs.

Den här veckan har jag mått mycket bättre igen. Jag har fått tillbaka energi och kan känna glädje och vilja att göra saker. På tisdag ska jag se ÖSK spela igen och blir pirrig i magen så fort jag tänker på det och jag får lyckokickar när jag tänker tillbaka till matchen vi var på i lördags. Vem hade kunnat tro att fotboll skulle fylla mig med så mycket glädje?

Idag ska jag mest rita och glo på serier. Jag ska också dekorera mitt altare, baka fröknäcke och se på Idol och The Affair med Sofia. Och imorgon är det fredag, Sofia slutar redan vid ett och om jag har tur ska vi träffa Lahti.

Jag är så jävla redo

Min lördag var så jävla bra. Rätt fantastisk faktiskt. Vad jag gjorde? Jag gick på min första fotbollsmatch någonsin (det kan hända att jag följt med mina föräldrar någon gång som barn men det är inget jag minns).

När jag vaknade i lördags ville jag – såklart – ställa in. Tvingade mig att ta ett bad för första gången på en dryg vecka och vid ett slog jag på Viasat och glodde på Tottenhams match mot Liverpool. Försökte koppla av och tänka bort prövningen som väntade och det funkade väl sådär. Vad som dock var förvånande var att jag kände pirr i magen. Upphetsning.

Mamma hämtade mig strax efter tre och vi åkte hem till henne och pappa och tog det lite lugnt innan vi skulle dra. Vi hade bra platser men ändå oroade jag mig för att jag inte skulle se ordentligt. Att det skulle bli omöjligt att hänga med.

IMG_6572.JPG

Att gå in och få biljetten scannad kändes hemskt, men så fort vi steg in på arenan fick jag syn på Michael Omoh på plan (en av mina favoriter i ÖSK) och det kändes som ett bra omen. Jag gick bakom mina föräldrar förbi klacken, någonting som borde ha varit jobbigt sett till den problematik jag har. Alla dessa män, sportsnubbar till på köpet, men jag kände mig glad och nästan rofylld och sket i alla runtom. Jag hade blicken på planen där spelarna höll till och kände mig som en tonårstjej som för första gången får se sin idol på riktigt. Det var rätt skumt faktiskt, hur glad jag verkligen kände mig.

Första halvlek var rätt kass. Spelarna var fega och tycktes ta fikapauser lite hela tiden, men jag satt ändå och flinade som ett fån. Kunde inte förstå att jag faktiskt satt där på läktaren, mitt bland alla dessa människor! Det var en sådan jävla seger!

IMG_5511.JPG

Och när ÖSK sedan vann var lyckan total. Jag gapade och skrek och ville helst inte lämna min plats. Jag ville sitta kvar och supa in känslan av dubbel seger.

Jag var hemma lagom tills Manchester Uniteds match började vid halv sju och så fort jag slagit mig ned i soffan insåg jag precis hur slutkörd jag var – men det var värt det. Så jävla värt det! För det var första gången på några veckor som jag känt mig glad.

 

September har inte varit lätt för mig. För mycket stress och utmattningen ledde till att nedstämdheten tog över och de två sista veckorna har jag inte haft lust med någonting alls. Inte ens läsning har intresserat mig och de få gånger jag försökt mig på att läsa har jag inte orkat mer än ett par sidor. Koncentrationen fanns inte där.

Men besiktningen av lägenheten är avklarad (och jag blev inte skyldig ett öre!) och för en vecka sedan var det visning. Så nu kan jag fokusera på att samla energi inför flytten som närmar sig med stormsteg och det känns som att jag äntligen, lite smått, börjar inse att vi faktiskt fick lägenheten. Att Sofia, jag och hundarna ska bo i en stor, fin trea på 86,5 kvm, med diskmaskin, stor kyl och frys, två våningar och ett rum bara för mig. Ett rum för mina böcker och alla andra attiraljer jag använder mig av i mitt skapande. Hon som bor där nu har gått med på att låta oss flytta in tidigare och vi ska hämta nyckeln den 25e oktober och sedan flytta in två dagar senare. Äntligen kommer jag bo i ett hem jag kan känna stolthet över. Jag kommer lämna den här sunkiga lilla lägenheten bakom mig, med alla minnen och upplevelser jag har här.

Vi har börjat rensa ur köksskåpen. De två som är utrensade gömde så mycket skit. En rabattkupong på Rusta som gick ut 2009. Destillerat vatten som gick ut 2008. En bok jag skrev på innan Sofia och jag blev tillsammans. Vi hittade till och med ett rakblad jag gömt i en ljuslykta och det påverkade mig starkt. Trodde inte att det fanns några gömda rakblad kvar och det var tufft att se det. Att för en stund slungas tillbaka i det gamla. Min första tanken var att det såg så rent och vasst ut. Att det vore ett perfekt blad att sätta mot huden.
Sofia plockade snabbt upp det ur lyktan och slängde och jag kunde pusta ut igen.

Vardagsrummet där mitt ex hittade mig i en blodig pöl efter att han varit ute med sina vänner. Badrummet där jag försökte hänga mig. Badkaret där Sofia hittade mig i blodigt vatten. Köket där jag brukade gömma mig i hörnet, i formen av en köttbulle, när jag gömde mig för allt som satte skräck i mig. De uniformerade. Hallucinationer. Nojjor.

Det är så mycket tragik jag kommer lämna bakom mig i och med flytten och det känns som att jag får en välbehövlig nystart. Kan inte helt lämna det gamla bakom mig när jag hela tiden vistas i samma rum, under samma tak.
Det känns så jävla bra att äntligen få komma härifrån och på riktigt lämna det gamla bakom mig. Bakom oss.

IMG_2067.JPG

Jag har inte råd att klappa ihop nu

IMG_2083.JPG

Jag har hela tiden vetat att en flytt skulle innebära otroligt mycket stress och ångest för mig och än så länge har inte motsatsen bevisats.

I måndags åkte vi till ÖBOs kontor för att skriva på kontraktet och säga upp den här lägenheten. Det var fruktansvärt. I bilen på väg dit ville jag skrika, ropa till pappa att stanna bilen så jag kunde fly. Sofia tog min hand på vägen in i byggnaden och det var fruktansvärt att stiga in i den där stora, öppna omgivningen. För öppet för mig att finna någon som helst ro. För tyst för att våga andas normalt. Det var relativt tomt på folk där inne, men ändå kändes det som att jag hade en stor, fet strålkastare riktad mot mig och en text över huvudet där det stod Observera! Psykfall på vift. Brukar inte vistas bland oss vanligt folk så håll koll på henne om ni vill få er ett skratt. 

Tisdagen minns jag inte mycket av och igår kom mamma hit. Jag ville inte. Allt som bryter min normala vardag innebär obehag och ångest och en jävla massa energi som rinner ur mig. Men vi hade saker att göra, myndigheter och dylikt att kontakta, och innan hon for hem till sig igen skurade hon rent en dörr.

Allt det här konstanta fokuset på flytten och allt som måste göras gör att ångesten är hög och pulsen likaså. Jag är hemma hela dagarna. Har inget annat som tar mitt fokus från flytten om jag inte sätter allt mitt fokus på just det, på att distrahera mig. Och det är ett jävla massa snackande och planerande. Jag fattar ju att det behövs, men det är minst lika viktigt att jag får de pauser jag behöver för att inte klappa ihop. Har inte råd med det nu. Om jag kraschar kommer jag inte orka någonting tillslut.

Jag måste bli bättre på det här. Säga ifrån när jag inte orkar tänka på flytten och kräva att få den respekten att bli tagen på allvar. Lämna rummet om jag behöver det när Sofia pratar i telefon om flytten. Sådana saker. Jag måste ta det på allvar för just nu känns det som att jag kommer brista när som helst. Tydligt ser jag framför mig allt som behöver göras och när jag ägnar mig åt sådant som är livsviktigt för min mentala hälsa, då känner jag mig dålig. Skäller på mig själv för att jag ägnar mig åt sådant när jag har annat, mycket viktigare saker, att ägna mig åt.

Stopp! 

Nu behöver jag en paus. Se någonting bra och pyssla med min bullet journal eller sticka klart ett par sockor. Stänga ute all stress. Planera och prata och diskutera allt som rör flytten om några timmar. Nu behöver jag semester.

Ett avbrott från min burlika tillvaro

Mina händer är svullna och svåranvända, så som de ofta blir när jag är utmattad. För utmattad är jag. Sitter stilla i soffan och ändå ligger pulsen på 101.

Det var fint att träffa M igår. Sista dagen för högkostnadskortet så nu blir jag tvungen att betala igen. Vilket innebär att proceduren vid receptionen när jag ska anmäla mig kommer bli betydligt svårare. Innan har jag bara lagt fram mitt id och högkostnadskortet på disken, en bra och väl utarbetad plan att finna ro i, men nu behöver jag finna ut en ny och bra rutin.

Det är meningen att jag ska handla idag men det är tveksamt om jag verkligen kommer orka. I värsta fall får Sofia ta det istället, men jag vill inte. Den där veckohandlingen är bra för mig. Både att vistas på en plats där det finns massa andra människor, att ta en paus från min instängda, burlika tillvaro, med ett avbrott i verkligheten. Men det är också bra för att det stärker mig, att se vad jag faktiskt klarar av.

Tyvärr blev det ingen morgonläsning idag. Morgonläsningen som stabiliserar mig och ger mig en mer stabil grund att stå på resten av tiden då jag är ensam. Vaknade sent och fixade kaffe och frukost och nu är jag så trött att det känns som ett nästintill omöjligt projekt att både klä på mig och borsta tänderna. Och sedan en promenad på det…

Men jag mår ändå okej, i huvudet. Det känns okej att vara jag.

Från dåligt till bra

Den här dagen började relativt kasst men blev desto bättre. Sov till tio imorse. Försökte ta mig upp från åtta men det gick bara inte. Hann varken äta något eller dricka kaffe innan jag skulle ut med hundarna och väl där ute var jag lite skakig efter gårdagen. Men trots det, trots att jag var extra nojig där ute, lyckades jag mata hundarna utomhus. Det tar dem 5, 10 minuter att nosa upp all mat och det är en lång tid att stå ute i en park där det känns som att strålkastarljusen lyser över mig.

Inne igen drack jag kaffe och spenderade tiden fram till eftermiddagspromenaden med att skriva brev. Strax efter fyra fick jag ett mejl från ÖBO om att lägenheten tyvärr tilldelats någon med högre köpoäng. Knappast en chock, men helt klart en besvikelse. Jag vet inte hur många gånger jag kommer tvingas gå igenom den här långa och stressande processen innan vi får en lägenhet.

Hursom. Gick ut med hundarna och mötte upp Lahti vid bäcken och tillsammans gick vi och mötte Sofia som kom cyklandes efter jobbet.

Vi stannade till vid en kulle och lät hundarna äta och insåg att det var så skönt ute att vi ville sitta i parken en stund. Vi köpte Pepsi max, ost och jordnötter i affären och satte oss sedan i parken och pratade, lyssnade på Eminem och hade det allmänt skönt. Det var länge sedan jag log så mycket som jag gjort idag.

IMG_0794

IMG_0806

Motvilligt tog vi oss in igen vid sju och jag lyckades få mig själv att träna. Det känns så jävla bra att jag äntligen kommit igång igen. Tanken är att jag ska träna på torsdag igen och kanske tar jag ett extra pass på söndag. Det känns så jävla bra efteråt och allt som ger positiva känslor behöver jag mer av i mitt liv.

Nu ska jag joina de andra i vardagsrummet och passa på att tjöta lite mer med Lahti innan hon somnar. Hon har varit dyngtrött sedan vi gick in från parken och att hon fortfarande är vaken är fan ett under.

#sometimeslifeisgreat