Färdigheter, Kreativitet, Mentala sårbarheter, Ritat/målat, Svårigheter, Vardagligt

Att hela tiden krascha

Jag försöker, tänker jag. Försöker förmå mig själv att må bättre. Kanske är det i sig ett problem. Att fokusera på att försöka må bättre istället för att gå in i mig själv för att försöka ta reda på vad jag skulle må bra av att göra.

Passiv är jag också. Passiv på ett produktivt sätt, vilket innebär att jag spenderar alldeles för många timmar varje dag vid mitt skrivbord, där jag ritar blommor och lyssnar på poddar om mord. Jag är helt fast och även om sysslan i sig är en positiv syssla, så är all tid jag lägger på det, och bara det, negativ. Jag vet av erfarenhet att jag mår som bäst de dagar jag gör lite olika grejer. Tar hand om lägenheten och läser och skriver brev och kluddar lite.
Det är bara så svårt att dra bort mig själv från ritandet och poddarna. Och det är typiskt mig att bli fast sådär. När det bara är en enda sak jag vill göra, eller tror mig vilja göra, och allt annat känns mer eller mindre omöjligt att ta sig an.

I flera dagar har jag planerat att återuppta bearbetningen av trean (den tredje boken jag skrivit klart ett första utkast av. Jag är just nu uppe i fem) men så fort jag tänkt ta fram datorn har jag på något sätt fått mig själv att tro att det är bättre att bara fortsätta rita. Att jag ens sitter vid datorn just nu är fan ett under i sig.

Så vad ska jag göra? Det är enkelt. Börja använda min bullet journal igen. Jag hade en fantastisk rutin innan jag blev utmattad och sedan sjuk. En stabil morgonrutin som bland annat bestod av både stretching och lite träning, och en ännu stabilare kvällsrutin. Varje dag gjorde jag sakerna som stod uppskrivna i min bujo och jag började må bättre och bättre. Men så kraschade jag och de där rutinerna är svåra som fan att återuppta.
Dessutom är jag rädd. Rädd att det ska vara för mycket för mig att göra alla de där sakerna jag gör när jag mår som bäst. När jag städar något varje dag, sköter matlagningen och sysselsätter mig sådant jag gillar. Tar längre promenader med hundarna. För varje gång jag uppnått det där ideala läget, den ideala vardagen, då har jag kraschat av utmattning. Varenda gång. Och det är klart som fan att det gör mig rädd.

Det är inte som att det är överdrivet mycket saker jag gör. Om det exempelvis är dammsugning som står på schemat så tar jag bara ena våningen, medan Sofia tar den andra. Jag är noga med att inte göra för långa to do-listor eftersom min energinivå ligger långt under vad jag skulle gissa är normen. Och ändå kraschar jag och allt börjar om från början.

Det är frustrerande. Framför allt att inte orka ta hand om lägenheten som jag vill. När den är städad och saker undanplockade, då mår jag som bäst. Det ger min hjärna och själ lugn och ro. På något sätt skulle jag behöva komma fram till var den där gränsen går. Komma fram till exakt hur mycket sysslor som är lagom för mig, och min energinivå, men det suger ju om jag ska bli tvungen att välja mellan att ta hand om lägenheten eller ta hand om mig själv, eftersom båda är viktiga saker.
Så det är väl bara att fortsätta hoppas att jag en dag ska lära mig så pass mycket om mig själv att jag lyckas undvika krascherna.

Exponering, Färdigheter, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter, Vardagligt

Det ska inte vara såhär

En bild, tagen av Sofias pappa, som jag klarar av att lägga upp just för att jag är så dold och gömd bakom solbrillor och vinterkläder

Jag är ett vrak. Ett självförintande vrak till människa som gör det så jävla svårt för mig själv. Svårt och oerhört utmattande.

Jag mådde bra efter skogspromenaden i helgen. Det kändes som att jag lyckats få liv i mig själv och effekten av det visade sig tydligt igår, då jag var produktiv. Ovanligt produktiv för att vara en helgdag.
Och just därför blev det väl ännu mer av en chock än vad det annars skulle vara, att jag reagerade så starkt på att gå ut.

Hur ska jag förklara? Det är vår. De där dagarna när en går från vinterkläder till vårkläder och likaså vårkläder till sommarkläder är alltid lite svåra för mig. Ofta stirrar jag ut på andra människor för att se hur de är klädda, för att på så sätt inte känna mig som ett klappmongo om jag kom ut klädd helt annorlunda. Och att ta av mig plagg, oavsett hur väl klädd jag är under, får mig att känna mig naken.
Herregud. Allting är egentligen så fånigt och ändå är det så svårt.

Under förmiddagspromenaden tvingade jag mig själv om och om igen att vara mindful. Vad ser jag för vårtecken? Vad luktar det? Vad hör jag? Mindfulness blandat med en fruktansvärt nedvärderande talare i mitt huvud (Jag vill inte säga röst, eftersom det vore jävligt missvisande. Nej, jag hörde inga röster, och tur är väl det). Det är som att mitt inre jag gör sitt allra bästa för att fullständigt förinta mig. Mest går det ut på att jag helt enkelt måste dölja mig och visst går det an när där är kallt och jag kan gömma mig i min stora, svarta vinterkappa. Men nu, när det är för varmt för bylsiga vinterkläder…

På något sätt lyckades jag få mig själv att gå lite längre på eftermiddagen och jag försökte tala lugnande till mig själv precis som jag var uppmärksam på vad jag per automatik sade till mig själv för att på så vis kunna bryta de tankarna. Dessa automatiska tankar som blivit en sanning i min skalle.
Såhär i efterhand, när jag sitter inne på mitt rum med omvärlden som ett avlägset brus i bakgrunden, har jag svårt att förstå vad som verkligen hände där ute. Fastän jag nyss var mitt i det är det så ofattbart, så svårt att förstå. Hur jag kan bli så pass knäckt utan att någonting egentligen händer. Fast det är fel. Det händer visst saker, inne i min skalle, och jävligt mycket saker.
Jag vet inte under hur lång tid det här har pågått för jag har helt enkelt inte varit uppmärksam. Jag vet att förra sommaren var jobbig. Hur jag skämdes över att vara klädd i sommarkläder. Jag ville inte att någon skulle se minsta lilla av min kropp.

Men sedan då? Hur länge har jag låtit dessa automatiska tankar diktera min verklighet? Det är som att jag intalat mig själv att jag är för ful för att få vistas bland andra människor. Att någon som ser ut som jag borde hållas undangömd för omvärldens trevnad. Jag har fastnat i ett ytligt ältande som jag skäms för att erkänna, eftersom jag hatar att vara ytlig. Såhär jävla fixerad vid mitt yttre. Som en osäker tonåring. Jag är för gammal för att bete mig såhär och ändå är det precis vad jag gör.

Jag vet inte. Det är svårt att greppa mina egna tankar. Det går så fort, och har så stark påverkan, och jag antar att den här extra isoleringen som Corona innebär inte är bra för mig. Tidigare exponerades jag genom att gå på matcher, som ett exempel. Jag har länge levt väldigt isolerat i jämförelse med vad jag antar är normen, men med Corona har det blivit ännu mer, och jag tror att min rädsla för andra människor faktiskt är större än vad den nog någonsin varit, för jag har inte mycket kontakt med andra människor. Jag veckohandlar ju inte ens längre, sedan Sofia skaffade sitt körkort, och det klart att de påverkar mig. Tydligen betydligt mer än vad jag själv insett. Förutom Sofia träffar jag ytterst sällan andra människor.

Jag fattar ju att det inte är bra och nu är det dags för mig att komma på en plan för hur jag ska hantera det här. Nu när jag äntligen börjar förstå vad som är fel, det är ju först då jag kan börjar göra någonting åt det.

Familj, Färdigheter, Fotboll, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En tung vinter

Det har varit en ganska jobbig början på året för mig. Mycket upp och ned och främst massa tupplurar.

Men så lyckades jag börja vända det litegrann. Sakta, sakta, men stabilt. Gjorde saker. Både kreativa och mer praktiska saker. Mådde bättre och bättre och kände mig stark och klartänkt och tog beslut om att sluta med LCHF. Det har överlag varit fantastiskt för mig med LCHF men jag bestämde att jag ska få börja äta långsamma kolhydrater, för jag lyckas inte längre få till en varierad kost med LCHF. Det har varit för många fuskdagar och för mycket trånande efter havregrynsgröt.

Och kanske var det koständringen, kanske någonting annat, men jag kraschade lite. Blev så jävla utmattad. När det var som allra värst tog jag tre tupplurar på en dag.

Och sedan blev jag såklart sjuk.

Så. Det är kämpigt nu. Jag är kraftlös och nedstämd. Otroligt folkilsk och låter grinig för att jag inte har orken att anstränga mig. Och hjärnan. Den är som en dimma. På en halv sekund glömmer jag bort vad jag håller på med och koncentrationen är inte den bästa. Inte alls.

Men igår tvingade jag ut mig själv. Det var fint väder, äntligen, och Sofia och jag beslöt oss för att ta oss ut i skogen. Ingen av oss kände för det på vägen dit men jag blev lugn så fort jag steg ur bilen och nöjt insåg att naturreservatet jag letar upp var precis så avlägset och folktomt som jag hoppats. Problemet var bara att vi gick bort oss. Såklart.

Men det var skönt. Främst att se Kibas lycka. Hans konstanta skuttande och springande. Han har inte mått helt bra den sista tiden och nu får han smärtstillande varje dag och mår betydligt bättre, men han är ändå inte riktigt sig själv. Och det har varit tärande.

Det blev en betydligt längre runda än planerat och sista biten fick Sofia bära på Kami, något som aldrig hänt tidigare. Men det var skönt. Blev en fin dag. Precis vad jag behövde efter den här långa och ganska tunga vintern.

Ett stycke trött blandras

Idag skiner solen igenom molnen och jag njuter av tystnaden blandat med fågelkvitter. Ska fokusera ännu mer på att bygga upp mig själv igen men också på att lyssna på kroppen och själen. I fredags mådde jag skit. Hade ångest och overklighetskänslor och sade till Sofia att jag kände mig så jävla värdelös. Idag ska jag dricka kaffe, läsa, epilera benen och se på fotboll. Försöka finna någon form av acceptans och lugn. Njuta av det som är istället för att gräva med mig i negativa tankar gällande min egen eventuella värdelöshet. Vara tacksam. Gosa med hundar och min människa. Det är en plan jag kan stå bakom.

Exponering, Familj, Färdigheter, Hjärta, Känslopåslag, Mentala sårbarheter, Social ångest, Svårigheter

För många intryck för att hänga med

Idag är jag s l u t k ö r d. Redo att somna om innan jag ens vaknat.

Igår var jag ”social.” Jag sätter det inom citationstecken för särskilt social var jag inte. Sofia och jag drog till Karlskoga för korvgrillning med en stor del av hennes familj. Hundarna var hos mamma och pappa och jag var fruktansvärt sårbar från att jag vaknade på morgonen. Drack kaffe och läste, med öronproppar och enorma hörselskydd för att stänga ute så mycket ljud som möjligt. Jag vet själv att jag blir avståndstagande och kan upplevas som kall när jag är i det där läget, vilket bara beror på att jag lägger all kraft jag har på att inte flippa.

I bilen på väg dit fick jag välja musik och Manson är alltid till en stor hjälp när jag behöver komma i någon typ av form inför någonting ansträngande.

Problemet är att det är omöjligt för mig att vara social när vi är så många tillsammans. Det blir för mycket. Människor och intryck överallt och jag kan omöjligt greppa vad som pågår. Istället för att ägna mig åt självförakt och självhat accepterade jag situationen. Varför? För att de känner mig tillräckligt mycket för att veta att mitt beteende inte handlar om ointresse eller dryghet. De vet hurdan jag är och jag tror faktiskt att de alla accepterar det. Fan vad lyxigt att vara omgiven av det ändå ♥️

En stund gick jag ifrån de andra. Satte mig på en stor sten i solen och njöt av att existera. Ljuden av prat och barnspring i bakgrunden. Det var fint.

När det bara var Sofia och jag, hennes föräldrar + Johan och Cissi och deras lilla bebbe kvar var jag dock för slutkörd att faktiskt kunna engagera mig i de andra. Jag var för trött i både hjärnan och kroppen för att lyckas vara social och när vi kom hem igen kändes det som att jag skulle falla död ned i soffan eller något. Fokuserade på sådant som ger mig energi, som att läsa, men blicken var suddig och det var svårt att fokusera, men gick ändå okej.

För mig funkar det mycket bättre att ses i små grupper. Då kan jag delta. Men det var ändå fint att se alla. Och att komma ut. Äta varm korv och lyssna till barnens roliga konversationer.

Det förflutna, Familj, Känslopåslag, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Tuff summering av året

Jag vaknade med ångest idag. Ångest och en ovilja att gå upp. Så jag fortsatte sova tills hundarna tröttnade på mig och jag var tvungen att ta mig samman. Även fast de var ute sent inatt har de inget tålamod alls när maten inte serveras vid samma tidpunkter som vanligt.

De senaste tre åren har jag gjort en summering av mitt år i min bullet journal och det var inte så jättekul denna gång.
Men innan jag satte mig ned för summeringen tog jag ett bad. Tidigare under dagen hade jag bestämt mig för att lufsa runt i pyjamas och med äckligt hår, eftersom vi ändå bara skulle vara hemma och spela bingo lotto och mildra Kibas raketångest. Men så sade jag till mig själv att anstränga mig lite. Så jag fixade håret och sminkade mig och när jag såg mig i spegeln hamnade humöret på botten. För att jag kände mig om möjligt ännu fulare efter att ha fixat till mig än vad jag gjorde innan.

Och så var det dags för den där summeringen då och fy fan. Mycket har varit bra det här året. Framför allt att jag numera känner noll oro och rädsla när jag är hemma själv. Det är en seger jag aldrig trott att jag skulle kunna vinna.
Men satan vad jag hatat på mitt eget yttre det här året. Jag brukade göra det för många år sedan, när jag överlag kände mig som en vedervärdig människa och därför ville göra mig så ”fin” som möjligt för att slippa känna mig ful.
Men jag trodde att jag växt ifrån det där. Att jag mognat och slutat lägga energi på skitsaker.

Tydligen inte. Nästan hela det här året har varit fyllt av det där självföraktet som kommer av att jag känner mig fet, ful och äcklig och självföraktet bli knappast bättre av att den här ytligheten får mig att känna mig som världens största fån, tönt och idiot som låter den här idiotin ta så stor plats.

Så. 2021. Hur ska jag göra för att komma ifrån det här? Jag har ingen jävla aning men någonting måste jag göra för mitt värde sitter för helvete inte i min utsida. På något sätt ska jag nå acceptans och ta död på den här ilskan och föraktet mot mig själv.
Och förutom det har jag skrivit ned två saker till att jobba på detta år:

  • Bli starkare fysiskt (träna regelbundet)
  • Göra någonting vettigt av mitt skrivande