Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter

Inbillad bakfylla

Jag vaknade konstigt sårbar för femton, tjugo minuter sedan. Min hjärna beter sig som om jag vore bakfull, en väldigt konstig och obehaglig känsla som såklart slungar mig bakåt i tiden. Hur många år sedan är det jag slutade dricka alkohol? Skulle gissa på sju vilket är lång tid. Så varför känns min själ fylld av bakfylleångest?

Extra surt att vakna upp till det här efter en dag som igår. Min lördag var mer eller mindre fantastisk. Jag gick upp strax efter åtta. Läste en stund, skrev en stund (har precis kommit igång med skrivandet igen) och vid elva packade Sofia och jag in hundarna i bilen, slog igång min ❤️-lista på Spotify och åkte mot Garphyttans nationalpark.

Det var vårt första besök där och vi kunde båda snabbt konstatera att det är favoriten av den nationalparker/naturreservat vi hittills besökt sedan Sofia skaffade körkort.

Vi valde den längsta vägen, en tre kilometer lång vandring i oerhört kuperad terräng. Jag slog igång min FitBit under vandringen och i genomsnitt låg min puls på 129 och som högst nådde den 166! Och jag vet precis när det var. Vi hade vandrat uppåt bra länge och det kändes lite som att jag skulle dö om jag inte omedelbart skulle få vatten. Såklart hade vi vatten med oss, men båda flaskorna låg kvar i bilen. Sofia och jag är experter på att låta latheten vinna över smartheten.
Men det var underbart att få pressa på kroppen och använda muskler jag nog inte visste att jag hade.

Kiba var överlycklig. Skuttade istället för att gå och vägrade ta de torrare omvägarna för att istället kliva rakt ned i lera och vatten. Vid ett tillfälle blev han rädd för en trädstam som låg bredvid stigen och Sofia fick kämpa på ett tag innan han vågade ta sig förbi och vid ett annat tillfälle vågade han inte röra sig medan ett gäng vuxna och barn passerade. Men förutom det verkade han mest lycklig och framåt under vandringen.

Och Kami, som älskar att hoppa upp på stenar för att få en matbit, passade på att kastade sig upp på diverse stubbar och stockar längs vägen, vilket nästan alltid slutade med att han snabbt gled ned i backen med en jävla fart igen, eftersom det var så blött ute 😉

Bild från en utsiktsplats
Försökte mig på att ta en selfie med Kami men det gick inte så bra 😉

Igår var också november månads fuskdag och jag funderar på om det är det, kolhydratsorgien, som ligger bakom dagens ”bakfylleångest.” Vi åt pizza och chips och jag var uppe två gånger inatt för att hinna få i mig det jag köpt innan morgonen.
Ändå ångrar jag det inte. Att ha en dag per månad då jag får fuska hjälper massor. Det gör det enklare att inte sukta efter skitmat månadens resterande dagar.

Idag är städning och fotboll på schemat. Både ÖSK och Spurs har matcher idag och innan det sätter igång ska vi städa. Sofia ska dammsuga hela lägenheten medan jag ska ta hand om att torka golven. Trodde igår att jag skulle vakna upp med helvetisk träningsvärk idag men det är mest i vaderna som gårdagen känns av.
Men nu ska jag passa på att läsa lite innan det är dags att sätta igång med städningen. Och väcka Sofia. Det är ett helvete att försöka få upp henne om helgerna.

bullet journal/filofax, DBT & dylikt, Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Det bästa är att bara acceptera

Idag är en sådan dag jag får livnära mig på saltshots, soffliggande och sömn. Vissa morgnar är jag så matt i kroppen att det är ansträngande bara att gå några få steg, och precis en sådan dag är det idag.

Igår gick jag upp strax innan åtta, tränade – som planerat – och tog en dusch! Och somnade sedan om igen.
Väldigt typiskt mig, men jag lyckades iallafall träna och duscha när jag är hemma själv.
Och idag är pulsen hög bara av att jag sitter vid mitt skrivbord. Det kommer jävligt olägligt också. Planen är att Sofia och jag ska både dammsuga och skura golven. Vi har redan skjutit på det alldeles för länge.

Troligtvis kommer jag hamna i soffan så fort jag bloggat klart och det kommer säkert inte dröja särskilt lång tid innan jag somnar. Men det är okej. Det får vara så. Att försöka fajtas utmattningen är lönlöst.

Det förflutna, Exponering, Färdigheter, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Schizotypal PS, Social ångest, Svårigheter

Läkarbesök avklarat

Drygt en timme innan läkartiden igår började jag bli nervös, men nervositeten var så svag att den knappt märktes.
Det påverkade mig inte ens speciellt mycket att ta mig in på Karla. Det jobbigaste var nog när jag skulle anmäla mig i kassan, sådant gör mig alltid obekväm, men även det gick bra och jag betalade själv med kort.

Blodproverna jag tog i torsdags kom tillbaka bra, fastän jag ätit så mycket skit under sommaren. Men så länge jag fortsätter hålla mig från socker (har nu varit sockerfri i två år och nio månader!) verkar kroppen inte ta så mycket stryk av den andra skiten jag stoppar i mig.
Läkaren testade också mitt blodtryck och även det var helt okej och hjärtat bankar på som det ska. Så jag är nöjd.

För kanske två månader sedan var det en kväll som jag plötsligt började höra röster, något som förvånade mig mycket eftersom det är många år sedan jag hade problem med hörselhallucinationer. Rösterna var påträngande och jag hade svårt att somna, men sedan dess har jag inte hör dem igen och därför har jag inte oroat mig. Ändå bestämde jag mig för att ta upp det med läkaren och hon hade samma inställning som jag; så länge det inte händer oftare och blir mer påträngande behöver jag inte bry mig om det. Det är skönt som satan när en överläkare på psyk håller med mig i mina teorier 😉

Vi pratade också om det här med träning. Min kropp mår inte bra eftersom jag de senaste tjugo åren eller så spenderat större delen av mina dagar i soffan, sittandes eller liggandes, och vetskapen om att jag behöver börja träna har legat som ett ok över mig. Varje gång jag börjat har det alltid slutat med en krasch. Jag är värdelöst på att låta förändringar ta tid.
Men nu är iallafall tanken att jag ska träna cirka trettio minuter en dag i veckan. Inte mycket alls, men betydligt bättre än så som det är nu. Sedan när jag känner mig redo ska jag sakta öka upp till två gånger per vecka. Jag vet inte vad som är mitt mål. Om jag vill träna tre dagar per vecka eller fem, men jag tänker att det är något som får visa sig. Det viktiga just nu är att få till det iallafall en gång per vecka.
Jag ska också försöka snusa mindre, något jag börjat med nu. Har lagt undan tolv snus som jag planerar att klara mig på idag och sedan får jag se hur mycket jag kommer lyckas dra ned. Sluta helt tänker jag inte ens försöka med för jag vill inte, och jag vet sedan jag slutade med cigg och med benso och med socker att det inte är någon idé för mig att försöka sluta med något jag inte vill sluta med.

Trots att jag inte var så nervös igår är jag ändå väldigt trött idag. Behöver ge min hjärna en paus och det tänker jag göra genom att fixa med min Bullet Journal och lyssna på Haveristerna. Och kanske sova någon timme innan eftermiddagspromenaden.

Familj, Högtider, Karla, Mentala sårbarheter, Psyk, Svårigheter, Vardagligt, Wicca

Morgonmonster

Norrby stenar

Morgnar har blivit min fiende. Under alldeles för många månader har jag haft svårt att ta mig upp och det är sällan jag vaknar innan medicinalarmet vid tio om vardagarna. Så istället för att ha en långsam och lugn morgon med gott om tid för att komma över det värsta monstersymptomen jag alltid uppvisar när jag är nyvaken, tvingas jag skynda mig göra mig i ordning och ta mig ut med hundarna.
Om morgnarna känns allting tungt. Det känns menlöst och hopplöst och allt jag vill är att sova vidare. Skörheten är för stark för att inte få mig ur fattning.

Och även denna morgon har varit lika jobbig fastän jag har haft en så fin helg. Jag förstår inte. Nu, när klockan snart är tolv, börjar det kännas lite bättre men jag vet att morgondagen med största sannolikhet kommer bli precis lika jobbig som denna. Och det tar som fan på krafterna.

I torsdags skulle jag iväg till vårdcentralen för de årliga blodproven och jag var lite orolig dagarna innan att jag inte skulle ta mig iväg.
Men det gick! Kvart i åtta mötte jag mamma och tillsammans tog vi oss till Karla och hela proceduren var över mycket snabbare än någon av oss räknat med.

Imorgon har jag tid hos överläkaren på Karla och jag är tacksam som fan att det mötet inte är förrän klockan två för tro mig, det är allt annat än kul att behöva handskas med monstret jag är om morgnarna. Jag förstår dock inte vart tiden tagit vägen. Det känns inte som att det redan gått ett år sedan mitt förra möte.

Förutom läkarmöte imorgon är det också Mabon/höstdagjämningen och planen är att Sofia, jag och hundarna ska ta bilen någonstans och gå runt i naturen och njuta dagen till ära och min tanke är att orka göra omelettwraps som vi kan ha med oss och äta. Och på tal om att njuta av naturen, hur fina är inte de här bilderna som Sofia tog när vi var ute och vandrade längs Svartån i lördags?

Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer säga det många gånger igen; hösten är min tid.