Det är inte lätt när psyket vill annat än vad jag själv vill

Födelsedagspuss. Kami fyllde 12 härom dagen ❤️

Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.

Men ärligt. Jag är så jävla slut.

Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll.
Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så.
Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.

Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar.
Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.

Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.

Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.

På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.

Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.

Så ja. Jag är slutkörd.

Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.

Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.

Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.

Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det.
Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.

Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.

Blommande syrener

Jag har fyra kapitel och epilogen kvar att redigera, sedan är jag klar med andra utkastet av Starkare tillsammans. Det är en konstig känsla. Att jag nästan nått fram. Och ännu konstigare är det att jag faktiskt känner mig stolt. Att jag just nu gillar vad jag har skrivit. Just det kan förstås ändras väldigt fort, men just nu njuter jag av de positiva känslor det fyller mig med.

Jag känner mig lite sårig idag dock. Lite instabil. Mer sårbar. Kanske är det tablettmissen. Kanske något annat. Just nu tycker jag inte att det spelar någon roll vad som ligger till grund för det. Det viktiga är att jag tar hand om sårbarheterna- och mig själv – och ser till att lyssna till både kroppen och sinnet.

Planen idag blir med andra ord att ta det lite lugnare än igår. Jag ska plocka in sängkläderna som nu är torra, skriva på boken och – kanske – städa lite på övervåningen.

En stund innan jag skulle ut med hundarna på första promenaden kände jag ett obehag inför att vara utomhus som jag inte upplevt på ganska länge och det gjorde mig förvånad. Tanken på att vistas utomhus kändes nästintill omöjlig och vetskapen att jag kommer behöva ta två promenader idag gjorde inte saken bättre. Jag kunde inte bestämma mig för var och hur jag skulle gå och även det ökade på obehaget.
Jag gillar att ha saker inplanerade i förväg.

Så fort jag tagit mig ut i trapphuset lättade det dock och när jag väl kom ut var obehagskänslan borta. Helt plötsligt var det inte längre jobbigt. Snarare tvärtom. Jag tog med mig hundarna bort till postlådan på Tengvallsgatan och postade brevet jag skrev klart igår och stannade till och luktade på några syrener längs vägen. När jag var liten och bodde i Hovsta hade vi en syrenbuske och jag minns att jag aldrig kunde få nog av doften och att jag brukade knipsa av små bitar som jag satte i vatten och det är fortfarande en av mina absoluta favoritdofter. Syren och sandelträ, ingenting luktar bättre.

Och att känna doften av den blommande syrenen piggade upp mig litegrann. Jag orkade gå lite längre än tänkt med hundarna och nu när jag är hemma igen är jag nöjd och glad att jag trots allt lyckades ta en lite längre promenad med dem.

Och nu är jag redo att fortsätta redigerandet av boken. Spendera några timmar med det och sedan ska jag antingen glo på Real Housewives of Dallas och handarbeta, eller påbörja ett nytt brev. Jag tar det som det kommer.

P.S. SPURS ÄR VIDARE TILL FINALEN AV CHAMPIONS LEAGUE!!! 😃😃😃😃

Överväldigad men kapabel

Jag känner mig lite överväldigad och det visar sig i att jag är slutkörd, har svårt att tänka och lätt får ångest.
Annat vore konstigt efter veckan som jag haft. En släkting som hamnat på sjukhus utomlands och Sofias föräldrars hund som blivit skadad.

Hela fredagen var jag slutkörd och energilös. Orkade inte mycket mer än att sitta i soffan och glo på teven och tanken på att spendera kvällen i Hästhagen var allt annat än lockande. Ändå åkte jag dit och i efterhand är jag väldigt glad för att jag gjorde det.

Vi hade väldigt mysigt. Mamma och pappa skötte grillen, hundarna chillade och Kenny spelade massa skum musik i telefonen. Både Kiba och Kami var lugna och tysta förutom när Kenny kom farandes efter oss andra, men att vänta sig något annat än glada (och skärande) skall när nya personer ansluter sig vore bara lönlöst och idiotiskt.

När vi kom hem igen tog jag ett bad och sedan satt Sofia och jag ute på balkongen och mös.
Det är riktigt trivsamt där ute nu, trots det hemska nätet. Och Kiba gillar att vara där lika mycket som han gjorde på förra och när han får chansen smyger han ut och lägger sig i fåtöljen.

Igår tvingade jag upp mig själv redan vid nio så jag skulle hinna få i mig några koppar kaffe innan mamma och pappa hämtade upp mig.
Vi åkte till vackra Lanna för fotbollscupen Vincent var med i och blev mötta av en överlycklig Vincent som gjort mål i första matchen och en lika glad Natta.

Självfallet var det väldigt mycket folk där och det kändes skönt att jag kunde gömma mig lite bakom solbrillorna. Vad jag inte räknat med var att matcherna faktiskt skulle vara spännande, men det var de. Att se alla dessa minismå ÖSK-spelare var helt bedårande. Säkert det sötaste jag någonsin sett, och småpluttarna var förvånansvärt bra.
Det var dock synd att inte Sofia kunde följa med.

När jag skulle åka hem igen med mina föräldrar och Vincent blev han förkrossande ledsen, en ledsamhet som aldrig tycktes ge med sig, och det är bland det absolut jobbigaste jag någonsin varit med om. Att se honom så olycklig och att inte kunna hjälpa honom. Det var vedervärdigt och resten av dagen och kvällen hade jag en fruktansvärt stark ångest.
Jag är jävla glad att jag själv inte har barn för mina känslor skulle inte palla med det. Jag skulle gå sönder om och om igen.

Idag är Sofia i Karlskoga för att fira sin mamma och planen sedan innan var att mina föräldrar skulle ta Kiba så att jag bara skulle ha Kami att fokusera på. Det är mycket enklare att bara ha en hund att göra med när jag är såhär slutkörd.

Men med den där ångesten igår kändes det inget bra. Jag kände mig elak mot Kiba fastän jag vet att han skulle ha det bra ute i solen i Hästhagen.
Hela kvällen försökte jag bestämma mig för vad jag skulle göra men ingenting kändes bra. Tillslut beslöt jag mig för att helt enkelt vara i Hästhagen jag med, fastän det skulle krävas att jag promenerade hela vägen dit. Något som kändes ganska omöjligt med tanke på hur slut jag var.

Strax innan nio imorse tog jag mig upp och ganska snabbt beslöt jag mig för att trots allt stanna hemma, tillsammans med båda hundarna. Att vara själv med dem i den här lägenheten är inte alls som det var i den förra. Både de och jag är betydligt lugnare och är det någonstans jag kan tanka energi så är det här.

Vi har varit ute på en mysig förmiddagspromenad och Kiba ligger nu ute på balkongen medan Kami är hos mig i soffan. När jag är klar här är planen att sätta mig inne i mitt craftroom och skriva brev och vid tre planerar jag att småtitta lite på matchen mellan Hammarby och Djurgården.

Imorgon ska mamma och jag ned till vallen och se ÖSK möta Kalmar och sedan kommer resten av veckan fokuseras på energitankning. Även om jag är överväldigad är jag, numer, iallafall kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter och det är en lärdom som gett mig livet tillbaka.

Krävande veckor

De senaste veckorna har varit jobbiga. Jobbiga som fan faktiskt. Men också lite fina. Allt började med en vedervärdig huvudvärk som gjorde det omöjligt för mig att göra annat än ligga i soffan och längta efter bättre tider. Så fort jag gjorde något, rörde mig det minsta, började det värka som fan.

Och att inte kunna skriva gjorde mig galen. När rutiner bryts blir jag ångestfylld och rastlös och det mesta känns overkligt.

På fredagen samma vecka blev Sofia sjuk. Sjukare än hon någonsin varit under de tio år vi varit tillsammans och som alltid när hon är sjuk får jag en jävla massa overklighetskänslor. Det är otroligt frustrerande. Istället för att vara omhändertagande blir jag ett vrak. Och att behöva ta en massa extra promenader gjorde mig utmattad.

På måndagen gick jag på match med mamma och ÖSK förlorade, vilket påverkade mig alldeles för mycket.

Och sedan blev jag sjuk.

Det är nästan skrattretande. Mitt immunförsvar är helt åt helvete och dessutom hör jag till den skaran som blir jättehängig av minsta lilla. Pappa är sådan som kan jobba sig igenom allt. Lite feber hindrar inte honom från att fortsätta vara aktiv. Och jag är hans totala motsats.
Det har gått två veckor nu och jag är fortfarande inte helt återställd, även om det börjar närma sig.

I fredags spelade ÖSK hemma mot AIK och det tänkte jag inte missa. Gick dit med Sofia och de mer än 11.000 personerna i publiken visade sig bli överväldigande för mig. Förvånat insåg jag i första halvlek att jag dissocierade. Något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Jag minns inte ens när jag senast gjorde det.
Jag försökte ta mig ur det. Sade till mig själv att hålla fokus på Almebäck på planen, valde ut en spelare för att jag tänkte att det skulle vara lättare än att fokusera på hela matchen.
Men det gick inte. Jag var helt enkelt inte med.

ÖSK vann med 2-1, och nu i efterhand är jag överlycklig, men där och då var jag för fast i dissociationen för att kunna känna någonting. Jag ville helst bara lägga mig och sova.

På lördagen tvingade jag mig själv att gå ut en stund, med Sofia och hundarna. Eftersom båda varit sjuka och allmänt slutkörda har vi levt på kolhydratrik mat de senaste veckorna (vilket gör mig trött och trög och huvudet värker) och vi satt i gräset en stund innan vi beställde pizza och gick hem igen.

Vi fixade också till balkongen. Hönsnät för att hindra hundarna från att hoppa ut (vilket är ganska icke troligt, men vi är nojjiga hundägare och det känns bäst med nät), och vi har även lagt ut trätrallen från förra ägaren och det var som att lägga ett enormt pussel.

På söndagen kom Lahti hit och det var fantastiskt att få träffa henne. Hon är ju en av få personer jag kan träffa utan att energin dras ur mig.
Ett bra tag satt vi i rad i soffan och spelade samma beroendeframkallande mobilspel samtidigt som vi pratade. Det är liksom så enkelt. Okrävande. Underbart.

Igår lyckades jag städa mitt craftroom och mamma och jag drog till Rusta och köpte lite saker till balkongen och det börjar kännas trivsamt där ute. Jag har svårt att acceptera det där nätet dock. Balkongen skulle vara så mycket finare utan det, men det är värt det. Nu kan vi låta balkongdörren stå öppen även om vi själva inte är i närheten. Och det är värt massor.

Idag är huvudvärken värre igen, men jag har tagit en ipren och hoppas att det kommer lätta, för planen är att jag idag äntligen ska börja jobba med boken igen. Som jag längtat! Jag vill bara att allt ska återgå till det normala. Ha en vardag som rullar på igen.

Motvind

Idag är en sådan dag då andra människor gör bäst i alla hålla sig borta från mig. Så länge jag kan minnas har jag haft perioder då jag inte klarar av andra människor, och jag antar att de aldrig kommer försvinna. Däremot varar de inte alls lika länge numer. Brukar inte vara mer än ett par dagar, tror jag. Och av någon anledning klarar jag ändå alltid av att vara med Sofia. Troligtvis för att hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv och alltid tycks veta vad jag behöver innan jag själv nått samma insikt.

Jag vet inte vad som är fel. Eller jo, det gör jag väl. Problemet är att jag inte vet varför. Sedan i tisdags har jag haft en fruktansvärd huvudvärk som gjort det omöjligt för mig att skriva. Inga tabletter har hjälpt och jag har spenderat de senaste tre dagarna i soffan. Att inte kunna skriva och följa mina rutiner skapar oro och en känsla av missnöje. Och att ha huvudvärk utan att veta vad det beror på, det är skitjobbigt. Jag vill ha kontroll. Veta när det kommer ta slut så jag har någonting att se fram emot. Nu får jag istället för mig att värken kommer vara för evigt.

Värken i skallen var dock inte fullt lika intensiv igår. Istället var jag utmattad. Hundarna var tackolov lugna och vi spenderade större delen av dagen i soffan. Sofia jobbade till sju och när hon kom hem vid halv åtta låg vi alla tre och mös till norska Farmen.

Utmattningen skulle kunna bero på en sak som hände i onsdags när jag var ute med hundarna.
Jag har alltid stenkoll på vad som händer runtom mig. Stenkoll. En kille som gav mig skumma vibbar (vilket lika gärna kan bero på mina diagnoser som på energier) gick förbi oss när vi var på väg bort till gräsplan vid Rostaskolan. Jag minns att jag tänkte att det var skönt att han gick åt motsatt håll, för jag är alltid lite smånojjig när jag är i den där skogsdungeliknande grejen.

Men så vände han och började istället gå åt samma håll som oss. Precis innan skogsdungen saktade jag ned så jag kunde hålla koll och helt plötsligt stannade han. Han gjorde ingenting. Tittade inte på något. Bara stannade och stod helt still så vi blev tvungna att gå om honom.

Kiba var för besatt av att leta harpluttar att han inte märkte av mitt påslag, men Kami, han blev min spegelbild och vände sig hela tiden om för att kolla mot snubben som såklart började gå sakta strax efter att vi gått förbi.
Jag låtsades titta mot Kami för att hålla lite koll. Se om han närmade sig. Var som uppslukad av den där förbannade rädslan.

Vi kom ut ur dungen och jag stannade. Lät hundarna nosa harpluttar länge så att snubben hann komma en bra bit före. Och inte förrän han var trettio, fyrtio meter bort började jag gå igen.

Det som hände kan lika gärna vara ett påhitt av min hjärna som ett faktiskt skumt beteende av snubben. Jag vet inte och det spelar heller ingen roll. Den där skräcken jag kände var lika stark, oavsett om det var ett verkligt hot eller inte.
Och klart som fan att jag blev trött efter det.

Sedan är det grejen med sommartid. Jag orkade inte hålla på och ställa om mina medicintider när det ändrades till sommartid och all medicin jag tar, tar jag numer en timme senare? (Tidigare? Jag har fan ingen koll). Och det påverkar säkert också.

Och så har jag ju glömt nämna att jag ätit en jävla massa ostbågar den här veckan. Tror det blev fyra kvällar i rad och jag vet sedan tidigare att jag går ned mig när jag äter massa kolhydrater. Jag vet inte om det är därför jag är nere just nu, kanske behövs mer kolhydrater än så.

Så ja, jag mår inte särskilt bra. Och jag hatar att inte kunna peka på vad som är orsaken. Att inte veta.
Kasst mår jag iallafall. Är trött och håglös och ingenting känns roligt. Och alltid när jag hamnar i en dipp får jag för mig att det kommer vara så för alltid. Att jag aldrig kommer må bra igen.

Vad jag behöver göra är att ta hand om mig själv. Lättare sagt än gjort, men jag tror jag ska återvända till soffan och fortsätta glo på norska Farmen och fästa trådarna till en tröja jag virkat till mig själv.
Sofia slutar redan vid ett och att bara ha henne i närheten kommer göra att det känns bättre. Och imorgon är det Readathon. Just nu ser jag inte fram emot det, men det kommer göra mig gott.