En tid för att bygga upp mig själv på nytt

Sofias semester är äntligen igång och samma sak går nog att säga om mig. Jag försöker iallafall. Helgen i sig var ganska tuff. I lördagskväll hade jag en huvudvärk utan dess like. En värk som bara blev värre när jag låg ned för att försöka sova. Så jag stoppade i mig två Lergigan och försökte andas mig igenom blixtarna och lyckades tids nog somna.

Eftersom jag tagit tabletterna var jag igår seg och trött och svag. Det blev en ganska jobbig dag och jag var så rädd att värken skulle komma tillbaka att jag hela tiden tycktes spänna mig.

Men jag tog mig, såklart, igenom det. Och nu ska jag göra mitt allra bästa för att bygga upp mig själv på nytt.

Förvånande nog tog jag mig upp klockan nio precis som planerat. Tog med yogamattan ned till vardagsrummet och ägnade mig åt femton minuters morgonyoga och några minuters stretching av nacken innan jag fick dricka kaffe.

Bäddade sängen, sminkade mig och läste tills det var dags att gå ut med hundarna och nu har jag precis kommit tillbaka. Ögonen är trötta, precis som kroppen, men jag är ändå väldigt nöjd med mig själv. Jag ska göra mitt bästa för att bygga upp mig själv under dessa fyra veckor då Sofia är ledig från jobbet.

På lördag är det dags för bröllop. Sofias lillebror Johan ska gifta sig med sin Cissi och jag ska vara med under själva ceremonin. Mer än så klarar jag inte, men ceremonin ska jag göra allt jag kan för att klara av.
Så fort någon pratar om lördagen smäller ångesten dock till. Jag vet att jag kommer bli utmattad av att vara där och sedan kommer den där lilla detaljen att jag inte har en aning om när Sofia kommer komma hem.
Med andra ord kommer det bli en otroligt ansträngande dag, men sedan har jag tre veckor på mig att vila upp mig om så skulle behövas.

För jag vill ju vara med. Ingen tvekan om saken.

Hönsmatte gånger hundra

Det har varit en jobbig vecka. Eller veckor snarare och gårdagen blev inte lättare för att Kami var hos veterinären.

Sofia gick dit med honom innan jobbet och sedan hämtade jag och pappa upp honom på eftermiddagen. Han fick sina tänder fixade och som den hönsmatte jag är kunde jag såklart inte koppla av. På torsdagskvällen satt jag och gosade och pratade med honom som att han skulle till veterinären för att avlivas och medan han var där borta gjorde jag mitt bästa för att hålla tankarna på annat.

Det var mycket tystare och lugnare än annars, när bara Kiba fanns där. En hund istället för två, som triggar varandra att skälla, och jag spenderade en väldigt stor del av dagen i tystnad. På många sätt var det en skön dag och jag klarade av att läsa.
Men fy satan vad jag saknade den där ettriga lilla jäveln.

När Sofia hörde av sig och sade att han var redo att hämtas ringde jag upp pappa och satt som på nålar medan han åt och väntade på det där samtalet om att han och mamma var på väg.

I bilen var jag inte riktigt närvarande. Var orolig som satan och nervositeten bara ökade när vi lämnade mamma och Kiba och gick in till kliniken.

Sedan, när kvinnan i receptionen gick iväg för att hämta honom, kände jag mig som en mamma som inte träffat sitt barn på veckor. Hökögonen var framme och jag trodde att varenda människa som dök upp var hon som kom bärandes på min håriga lilla boll.

Och så kom hon med lillkillen. Han såg omtöcknad och lite förvirrad ut men viftade på svansen när han fick syn på mig och pappa och började pipa och pussades och jag tog upp honom i min famn och ville aldrig släppa honom igen.

Kvinnan sade något lättsamt som att Kami inte varit så glad på dem och jag log och nickade och tror att jag fick fram att han inte gillar människor särskilt mycket. Han är verkligen sin mattes hund.

Fyra tänder blev han av med denna gång och han har bara elva kvar. Inga huggtänder alls. I en vecka ska han äta blötmat och få smärtstillande medicin.

Älskade lilla hund. Jag är så glad att allting gick bra. Och nu har Sofia fyra veckors semester ❤️ Fyra sköna veckor att tanka energi och umgås med min fantastiska fina lilla familj. Hon och Kiba ska åka iväg till djuraffären i Vivalla om en stund. Kolla om de kan hitta en munkorg till Kiba. Han är så besatt av att äta harpluttar sedan kastreringen att promenaderna inte är det minsta kul längre. De är bara jobbiga och frustrerande.

Vad Kami och jag ska göra? Förmodligen ligga i soffan. Jag med en bok och Kami vilandes på min mage.

Det kommer bli fint det.

Det brister

Jag lyckas knappt hålla ihop mig själv.

I fredags spelade ÖSK hemma och jag klarade inte av att gå dit. Fastän det var fixat med både skjuts och hundvakt klarade jag inte av det.
Pappa fick tala mig igenom processen när jag skulle bestämma mig. Innan jag visste om jag skulle försöka tvinga mig själv eller inte. Fastän han var på jobbet och hade fullt med varor att leverera till kunder hade han tid att både lyssna och komma med råd. Att jag haft tur när det kommer till föräldrar, det är jag väl medveten om ❤

När jag väl bestämt att jag trots allt skulle stanna hemma blev det lite lättare att andas. Jag såg matchen på teve med Sofia, och drack alkoholfri öl, och matchen i sig visade sig vara en smärre katastrof. Ändå kändes det skit att inte vara där, på plats.

Lördagen var lättare men så igår blev det riktigt tufft igen och idag har jag svårt att hålla mig samman. Var nyss ute med hundarna och försökte vara mindful och andas djupt och tala lugnande till mig själv. Utan de färdigheterna skulle jag absolut ha mått sämre nu, men ändå… Det här måendet stressar sönder mig. Dels för att jag är så känslig att jag knappt klarar av människor som inte är Sofia, men främst för att hennes semester börjar om en vecka och jag vill inte pissa ned hennes ledighet med att må såhär.

Allting är obekvämt som fan. Testade massa kläder innan jag tillslut valde en mjuk tröja och tajts. Men BH:n håller på att göra mig galen. Den känns äcklig och jobbig mot huden men nästan lika obekvämt skulle det vara utan, med jobbiga bröst som sladdrar och slänger och svettas och tar plats.

Jag behöver distrahera mig och tänker testa att se på realityprogram och spela Simcity. Och andas.

Resten för jag lösa sedan.

Bräcklig

Jag mår inte så bra. Riktigt jävla kasst faktiskt. Någonting hände förra helgen, jag vet inte vad, och sedan dess har jag fått kämpa. Kämpa så in i helvete.

I torsdags missade jag morgonmedicinen, såklart, vilket bara förvärrade min redan kvävande situation.

Jag vet inte vad som händer, bara att jag känner mig liten och bräcklig och otrygg så fort Sofia inte finns i min närhet.

Jag ska försöka sova nu. Sova och förhoppningsvis inte vakna förrän imorgon och sedan, sedan får jag ta dagen som den kommer. Ge mig själv en paus. En chans att hitta tillbaka igen.

Jag kan inte göra annat än försöka acceptera läget

En mysig stund på kvällen

Jag är så trött att allting gör mig gråtfärdig. Igår låg energinivån på en ganska stadig etta (vilket var ett helvete när jag skulle ut med hundarna) och jag spenderade nästan hela dagen i soffan. Försökte acceptera läget. Det finns inte mycket annat att göra.

Idag pendlar energin mellan en tvåa och en trea och jag ska försöka att iallafall jobba lite på boken. Kanske variera boken med soffhäng.
Det blir en lång dag idag. Två promenader och sedan veckohandling. Och imorgon jobbar Sofia till sju och på fredag har hon stängning.

Det är nästan lite skrattretande. Det brukar bli såhär när jag redan innan är trött. Men den här helgen ska jag fan i mig inte göra någonting annat än vila. Och laga mat. Resten får bli lidandes men det behövs om jag ska lyckas få energi nog att sköta min vardag igen. Det finns ju ingenting jag hellre vill. Städa, arbeta, vara aktiv och produktiv. Låta livet rulla på.