En perfekt start

Vilken fantastiskt morgon jag hade idag. Solen sken in i vardagsrummet och jag låg i soffan och läste, bredvid två solande hundar, till ljudet av kvittrande fåglar som hördes extra bra eftersom balkongdörren var öppen. Det är rätt oslagbart.

Måste ju också nämna min frukost bestående av tre LCHF-bullar och ett glas mjölk 😍 Jag lyckades inte få bullarna att faktiskt se ut som bullar, men vad spelar det för roll när de mättade mitt kanelbullebehov? Receptet finns här för den som vill testa.

Men nog om det. Jag är redo att sätta igång dagen. Planen är att redigera kapitel 23 och 24 idag och förhoppningsvis hinner jag göra det innan mamma och jag ska till Karla och träffa M. Det känns som att det kommer bli en bra vecka det här, fastän gårdagen fotbollsmässigt var riktigt jävla urkass.

Jag måste ha bullar

Jag är väldigt glad att det är fredag idag. Den här helgen drar Allsvenskan igång och helvete vad jag har längtat. Och min plan är att jag ska baka lite. Testa både Zucchinikaka och kanelbullar.
Kanelbullar är typ det bästa som finns och det finns LCHF-varianter, men eftersom så mycket av LCHF-bak smakar skit enligt mig har jag dragit mig för att testa bullarna. Men nu går det inte längre. Jag måste ha bullar.
Och zucchinikakan. Jag hoppas den kommer vara god så jag har någonting annat än Kesokaka att göra när det bjuds hit folk.

Klockan är snart halv tre och jag har precis lekt lite med odjuren. De brukar ligga och sova så bra medan jag skriver, fram till klockan tre. Då brukar de börjar röra på sig och pocka på min uppmärksamhet. Iallafall Kiba. Han brukar stirra på mig från fåtöljen i mitt craftroom och tillslut hämtar han en leksak som han lägger framför sig medan han fortsätter titta bedjande på mig.
Så därför tänkte jag idag testa en stunds aktivering mitt i skrivandet för att se ifall det kommer göra det möjligt för mig att skriva tills fyra, då det är dags för eftermiddagspromenaden.

Det är väl bara att hålla tummarna.

Två väldigt olika hundar

Sovrumsfönstret, tidigt imorse.

Det är en skön känsla att vakna glad. Ännu skönare att vakna och längta efter att komma igång med dagen. Just nu håller jag på för fullt med redigeringen av Starkare tillsammans och känner knappt att jag har tid att blogga just för att jag vill fortsätta redigera.
Samtidigt vill jag inte bli klar med andra utkastet. Då är det meningen att jag ska tvinga Sofia och mina föräldrar att läsa igenom den och komma med konstruktiv kritik och det slog mig att de kanske kommer tycka att det är riktigt jävla urkasst. Seriöst. Hur jobbigt vore inte det?
Jag pratade lite med mamma om det och hon svarade typ ja, det kanske vi kommer. Inte direkt den där lugnande kommentaren jag behövt 😉 Det blir liksom annorlunda när det är familj som ska läsa. Tycker de det är kasst är det mycket värre än om en främling skulle göra det.

Nä. Fyfan.

Är nyss hemkommen från förmiddagspromenaden och nu sitter jag vid mitt skrivbord och hundarna har lagt sig till ro, så som de alltid gör numer när jag börjar skriva.

Det var otroligt skönt ute. Blåste lite men vinden kändes nästan varm. Kiba var som vanligt nästan maniskt fokuserad på att leta upp harpluttar och emellanåt känns det som jag ska tappa tålamodet totalt. Jag vill inte dra med honom i kopplet. Försöker locka honom med kommandon, glada utrop och mat. Men hundfan bryr sig inte! Ibland kommer han, men oftast stannar han inte ens upp. Det är som att hörseln helt stängs av.

Kami å andra sidan är alert och glad och lyssnar på minsta ord eller rörelse från mig. Hoppar upp på stenar och sätter sig och väntar på att få en godbit. Ofta hinner han hoppa upp innan jag ens sagt till honom och sedan sitter han där och tittar på mig med sina stora, vackra ögon. Kami vill jobba medan Kiba bara vill vara ifred och mofsa i sig de där äckliga bajspluttarna.

Men nu ska jag skriva. Försöka hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att gå ut igen.

När jag är mig själv

Vincent på fotbollen i lördags

Jag är mig själv igen. Det är ganska fantastiskt, att det jag numera definierar mig själv som är pigg och glad och produktiv. Kreativ. Minns den tiden då självskadorna och min Borderline-diagnos var det jag definierade mig själv som/med. Den självskadande, självhatande, kaotiska ångesthoran. Bara att använda det gamla uttrycket ångesthora ökar pulsen.

Den här veckan har jag strukturerat upp noga. För ett tag sedan gav jag upp skrivandet av Kollektivet (kommer fortsätta på den senare) och började istället bearbeta den allra första boken, Starkare tillsammans. Idag ska jag enligt planen bearbeta kapitel 12 och 13 och läsa igenom kapitel 14-16.
Annat som står på listan är dammsuga, borsta tänderna och borsta Kami.
Det är då jag mår som allra bäst; när jag har en väl bearbetat plan inför varje dag och som jag sedan kan bocka av allteftersom.

Det är lika bra att sätta igång 🙂

Det går åt rätt håll, för oss båda

Kiba mår mycket bättre! Korven han bajsade under förmiddagspromenaden var bara lite småkletig. Inget blod och det var det inte igår heller. Dessutom praktiskt taget tvingade han mig att leka med honom tidigare idag. Även det ett tecken på att det går åt rätt håll. Och just det, han dricker självmant 🙂

Jag börjar också må bättre. Energin återkommer så sakteliga även om jag är långt ifrån återställd. Idag jobbar Sofia till sju och det är otroligt många timmar jag har framför mig att klara av.

Men med tanke på att båda hundarna är mycket lugnare här känns det som att det kanske inte kan bli för jobbigt ändå. Jag tror till och med jag ska testa att bada fastän Sofia inte är hemma. Och det, det är stort. Enormt.
Kiba är inte särskilt jobbig innan hon kommer hem, men Kami, han är på helspänn från när vi kommer in från eftermiddagspromenaden tills han hör hennes nyckel i dörren. Har svårt att koppla av och skäller till på minsta lilla. Det där ljusa, skärande skallet.

Hursom. Nu ska jag börja arbeta med boken. Hoppas på att värken i bakhuvudet ska släppa och att mattheten i kroppen även den ska ge med sig.