Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.

Morgonmonster

Norrby stenar

Morgnar har blivit min fiende. Under alldeles för många månader har jag haft svårt att ta mig upp och det är sällan jag vaknar innan medicinalarmet vid tio om vardagarna. Så istället för att ha en långsam och lugn morgon med gott om tid för att komma över det värsta monstersymptomen jag alltid uppvisar när jag är nyvaken, tvingas jag skynda mig göra mig i ordning och ta mig ut med hundarna.
Om morgnarna känns allting tungt. Det känns menlöst och hopplöst och allt jag vill är att sova vidare. Skörheten är för stark för att inte få mig ur fattning.

Och även denna morgon har varit lika jobbig fastän jag har haft en så fin helg. Jag förstår inte. Nu, när klockan snart är tolv, börjar det kännas lite bättre men jag vet att morgondagen med största sannolikhet kommer bli precis lika jobbig som denna. Och det tar som fan på krafterna.

I torsdags skulle jag iväg till vårdcentralen för de årliga blodproven och jag var lite orolig dagarna innan att jag inte skulle ta mig iväg.
Men det gick! Kvart i åtta mötte jag mamma och tillsammans tog vi oss till Karla och hela proceduren var över mycket snabbare än någon av oss räknat med.

Imorgon har jag tid hos överläkaren på Karla och jag är tacksam som fan att det mötet inte är förrän klockan två för tro mig, det är allt annat än kul att behöva handskas med monstret jag är om morgnarna. Jag förstår dock inte vart tiden tagit vägen. Det känns inte som att det redan gått ett år sedan mitt förra möte.

Förutom läkarmöte imorgon är det också Mabon/höstdagjämningen och planen är att Sofia, jag och hundarna ska ta bilen någonstans och gå runt i naturen och njuta dagen till ära och min tanke är att orka göra omelettwraps som vi kan ha med oss och äta. Och på tal om att njuta av naturen, hur fina är inte de här bilderna som Sofia tog när vi var ute och vandrade längs Svartån i lördags?

Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer säga det många gånger igen; hösten är min tid.

Vacker natur och ett vinnande lag

Jag sitter vid datorn i ett försök att hålla mig från att sova middag. Kanske är det inte särskilt klokt. Kroppen är trött och så är min hjärna men samtidigt är jag trött på att sova bort så stor del av mina dagar. Jag älskar att sova, det är det bästa som finns, men även jag verkar ha någon sorts gräns.

För lite mer än tre veckor sedan tog Sofia körkort. Det var dagen innan min födelsedag (herregud, hur kan jag redan vara 35?!) och bättre present än så går nog inte att få. Helt plötsligt är vi inte så instängda längre och vi behöver inte längre andras hjälp för att ta oss till olika platser.

Igår lyckades jag av alla människor vara spontan. Sofia slutade jobbet vid halv två och åkte sedan till Willys för att veckohandla och jag tog med hundarna på en sväng och mötte sedan Sofia vid bilen, så vi kunde hjälpas åt med att få hem alla varor.
Och medan jag gick runt med hundarna och njöt av vädret insåg jag att det vore ett perfekt tillfälle att åka till Ånnaboda och gå runt sjön.

Sofia var först inte jättepepp på att ge sig iväg, trött som hon var efter att ha jobbat sedan sex på morgonen. Men så beslöt vi att hon skulle ta en tupplur och att vi skulle åka efter det. Och medan Sofia låg och sov ringde mamma och frågade om hon fick följa med. Så jävla kul 😀

Bara titta på Kami och hans bedårande lilla huvud
Kiba pendlade mellan att vara nyfiken på omgivningarna och rädd för främlingar som kom alldeles för nära

Det är bara 2,5 kilometer runt sjön men min kropp var darrig och matt när vi kom tillbaka till bilen och resten av kvällen låg jag däckad i soffan och frös. Men det var välgörande och precis vad jag behövde, att komma ut i naturen och tanka energi från allt det vackra runtomkring.

(Kvällen slutade ändå fantastiskt; ÖSK spöade Malmö FF med 3-2!)

Nog nu

Promenad i en brant backe som fick mig att känna mig som hundra år

Jag är inne i en jävligt ond cirkel. Visst har jag märkt av sårbarheter gällande mitt utseende och min kropp under sommaren som varit. Jag har haft problem att hitta kläder som inte får mig att dra in magen och sluta andas så fort jag får syn på en annan människa och jag har haft svårt att bara acceptera mig själv så som jag är.

Men idag blev jag varse just hur illa det faktiskt är.

Jag hade precis kissat och i badrummet på nedervåningen är badrumsspegeln rakt framför toan. Inte så att man behöver se sig själv sitta och skita, men när man ställer sig upp får man en väldigt bra syn av sig själv.
Och idag fastnade blicken på magen när jag drog upp trosorna och det var som att en stor jävla kör plötsligt överöste mig med ord och meningar som alla går ut på att jag är ett vidrigt äckel.

Hah. Med andra ord är det inte konstigt att jag är utmattad och helst sover eller läser mig bort till andra värdar.
Jag har helt tappat det.

Självföraktet hänger också samman med att jag inte följt LCHF sedan innan midsommar. Jag kan inte riktigt förklara hur det blivit så men mitt tydligaste minne av sommaren 2020 kommer helt säkert vara kolhydratskoma. Så fort jag äter kolhydrater sätter nattätandet igång och att vara vaken om nätterna för att glufsa i mig ännu mer kolhydrater ökar också på både utmattningen och självföraktet. Som den där natten förra veckan. Jag vaknade för tredje gången samma natt och åt upp de sista chipsen i påsen innan jag ostadigt tog mig nedför trappan och in i köket där jag fixade sex limpmackor med smör och ost och övervägde att även ta med ett äpple. Nej, mackorna får vara nog, lyckades jag säga till mig själv och skyndade sedan upp igen, där jag lade mig i sängen med de sex mackorna staplade på magen.

Jesus. Allt blir så tydligt när jag skriver ned det. Jag behöver börja reda upp mitt liv igen för såhär kan jag inte ha det. Jag kan inte gå runt och hata på mig själv samtidigt som alla kolhydrater påverkar både mig kropp och mitt psyke negativt.

Det är dags att ta tag i det här nu.

Mål att sträva efter:

  • Börja med liberal LCHF igen
  • Blogga regelbundet
  • Motionera regelbundet
  • Återgå till att skriva to do-listor i min Bullet Journal

En extra fin helg

Den här helgen har varit helt fantastisk, på riktigt.

I fredagskväll satt vi ute på balkongen och såg på Fosters och gick inte in förrän halv elva (och det var fortfarande skönt ute).

Igår tog Sofia och jag varsin hund i våra cykelkorgar och drog iväg till Sveaparken och mötte upp mina föräldrar, farmor och farfar och Kenny.

Jag minns inte när jag träffade farmor, farfar och Kenny senast och det var fint att spendera några timmar där ute och äta och umgås.

Lika skönt var det såklart att komma hem igen och vi spenderade många timmar på balkongen tillsammans.

Idag har jag varit där ute nästan hela dagen. Skönast var när jag lade mig ned i soffan och solade med bara himlen och solen över mig.

Men också kvällspromenaden vi tog tillsammans för en stund sedan var sådär magiskt fin som de bara är på sommaren.

Så ja, det känns lite sorgligt att helgen är över.