bullet journal/filofax, Hjärta, Kiba och Kami, Kreativitet, Vardagligt

Nedfrusen men fantastisk

Precis såhär ser en stor del av mina dagar ut – i fåtöljen med bok och två hundar som absolut måste vara nära, nära

Här sitter jag, framför datorn, påpälsad och frusen som satan. Den här lägenheten alltså. Vi har bott här i lite mer än två år nu och jag är fortfarande inte van vid hur kallt det blir under höst/vinter/tidig vår. Jag, som annars svettas så fort jag råkar andas, sitter med vantar och halsduk och filt över axlarna. Fingrarna är stelfrusna.

Men nog med gnäll. Jag mår bra. Som ”bevis” infogar jag en bild från den här månadens mood tracker i min Bullet Journal. Blå symboliserar halvdana dagar, medan grön är bra och lila fantastiskt och som ni ser har jag haft tre fantastiska dagar denna månad, hittills. Det i sig är tamejfan fantastiskt.

Jag har börjat skriva igen. Under två veckor har jag kastat mig in i mitt eget historieskapande och när jag inte skriver läser jag mest. Och ser litegrann på teve med Sofia. Men mest skriva och läsa och jag älskar det. Att blanda produktiv kreativitet med total avkoppling. Skulle dock gärna tagit en lång skogspromenad i helgen också men inte i det här vädret. Varken Sofia eller jag har tillräckligt bra skor för att vandra runt i en blöt skog och det kommer nog dröja tills vi har råd att köpa det till oss båda.

Iallafall. Jag mår bra. Men nu känns kroppen så stelfrusen att jag tänker sätta mig i fåtöljen med täcke och läsa en stund. Får hoppas att fingrarna snart kommer tina.

bullet journal/filofax, DBT & dylikt, Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Kreativitet, Litteratur, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

En kick av att lyckas vara kompetent

Jag är så jävla kompetent! Nästan så jag börjar fnissa när jag skriver det. Att jag är kompetent. Det skulle jag aldrig trott var möjligt för tio år sedan. Kanske inte ens fem. Men möjligt är det och den här stoltheten jag känner gör fan underverk för mitt psyke.

Vad är det då jag gjort? Jag antar att jag helt och fullt accepterat. Det är nog nyckeln.
I onsdags tog jag mig inte upp på morgonen. Jag försökte, så in i helvete, men först när klockan var elva och jag visste att det var dags att ta ut hundarna lyckades jag ta mig upp.

Jag hade mycket att göra och fastän hela kroppen värkte och energinivån var låg såg jag ändå till att göra allt. Tills jag låg ned i soffan, medan chili con carnen småputtrade på spisen, och värken i kroppen vägrade ge med sig.
Är jag sjuk? undrade jag. Eller är det psykiskt?
Jag hatar att inte veta och försökte tänka efter. Känna efter, men ibland är det omöjligt att veta om det är psykiskt eller fysiskt.

Med hjälp av Sofia tog jag ändå beslutet att strunta i morgonträningen på torsdagen. Det kändes piss. Alltid när jag måste ställa in saker jag planerat känns det som att jag smiter och så kändes det även nu.
Men jag försökte tala allvar med mig själv. Lät mig själv sova ut på torsdagsmorgonen och beslöt mig för att skippa alla saker jag skrivit ned i min to do-lista i min Bujo.
Någonstans började jag inse att det nog trots allt är mentalt. Så social som jag varit de senaste veckorna, det har jag nog inte varit sedan skoltiden. Helgen som var träffade jag Inger, Sofias föräldrar, Daniel och Mimmi och helgen innan det hade vi spelkväll med Johan och Cissi. Dessutom insåg jag att to-do-listorna i min Bullet Journal växt extremt de senaste veckorna.

Den sjunde oktober hade jag sex saker på listan, den 21 oktober var det 13 saker. Klart som fan att kroppen klappar ihop.

Så. Istället för att sjunka ned i självförakt och nedstämdhet accepterade jag att jag just nu behöver lyssna på min kropp och ta de lugnt.
Så det är precis vad jag gjorde igår. Spenderade större delen av dagen i soffan. När Sofia var hemma glodde vi på flera avsnitt av dr Phil tillsammans och till kvällen hade jag till och med kraft nog att sticka lite.

Jag är fortfarande slut. Kroppen gör inte ont som i onsdags och jag ser en ljusning, men tills krafterna återvänt ska jag tillåta mig själv att ta det lugnt. Bara göra det allra viktigaste på listorna – så som att borsta tänderna – och spendera resten av tiden med att tanka energi. I morgon är det Readathon och det kommer väldigt lägligt. 24 timmar då det enda jag behöver fokusera på är läsning. Och idag, och ikväll, ska jag bara mysa runt med Sofia. Ta en tupplur tillsammans när hon slutat jobbet (hon slutar halv ett) och ikväll ska vi beställa mat och se på Idol.

Att det kan ge en sådan kick att vara kompetent. Jag vet inte om jag var medveten om det. Visst, det känns fortfarande piss med träningen. Det skulle ha blivit min fjärde torsdag med träning, men bara för att det inte blev något igår betyder det inte att jag behöver börja om från ruta ett. Det är bara ett avbrott, precis så som livet alltid funkar. Och om några veckor har jag planerat in att öka träningen till två gånger i veckan men om den här utmattningen blir mer långvarig än jag just nu tror, ja, då får jag väl skjuta upp på det och helt enkelt fortsätta träna en gång per vecka.

Ingen katastrof har inträffat.

Familj, Hjärta, Kiba och Kami, Vardagligt

Det här med bilar alltså…

De senaste dagarna har inte varit så jättekul. I fredags pajade bilen och fastän det inte är ett stort fel, och trots att det inte kommer kosta alltför mycket att åtgärda, har jag hanterat det skitdåligt. Nej förresten, det är fel. Jag har inte hanterat det dåligt, men mina känslor har betett sig som jag skulle kunna föreställa mig att de skulle ha gjort för fem år sedan. Jag har tagit det skithårt och haft en stark känsla av instängdhet. Det har känts lite som att allt det här med Sofias körkort bara varit en dröm. Att jag – vi – nu är tillbaka till hur det brukade vara. Löjligt som fan och jag vet att jag inte borde invalidera mig själv såhär, men ibland förtjänar jag det nästan 😛

Innan bilen hann paja åkte Sofia, jag och hundarna till Oset för en mysig fredagspromenad. En fin belöning efter att vi dammsugit och skurat golven hemma.

Missa inte Sofias ansikte i glaset

Och tur var väl det att vi hann med promenaden innan Pernille bestämde sig för att strejka för annars skulle jag säkert ha tagit det här ännu sämre.

Hur som helst ska bilen lämnas in idag och hämtas imorgon. Med andra ord borde jag kunna pusta ut. Snart är hon redo för turer ut i friheten igen. Och jag behöver tackolov inte börja veckohandla med mina föräldrar igen!

Familj, Färdigheter, Kiba och Kami, Mentala sårbarheter, Svårigheter, Vardagligt

Det bästa är att bara acceptera

Idag är en sådan dag jag får livnära mig på saltshots, soffliggande och sömn. Vissa morgnar är jag så matt i kroppen att det är ansträngande bara att gå några få steg, och precis en sådan dag är det idag.

Igår gick jag upp strax innan åtta, tränade – som planerat – och tog en dusch! Och somnade sedan om igen.
Väldigt typiskt mig, men jag lyckades iallafall träna och duscha när jag är hemma själv.
Och idag är pulsen hög bara av att jag sitter vid mitt skrivbord. Det kommer jävligt olägligt också. Planen är att Sofia och jag ska både dammsuga och skura golven. Vi har redan skjutit på det alldeles för länge.

Troligtvis kommer jag hamna i soffan så fort jag bloggat klart och det kommer säkert inte dröja särskilt lång tid innan jag somnar. Men det är okej. Det får vara så. Att försöka fajtas utmattningen är lönlöst.

Det förflutna, Färdigheter, Högtider, Karla, Psyk, Vardagligt, Wicca

Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.