Fortsatt slut

Vi ska på fotboll idag, Sofia och jag. Fotbollsdejt som jag alltid kallar det när det är vi två som ska på match. Trots att vi ligger näst sist och det gått så förbannat dåligt den här säsongen är jag ändå pepp att gå. Sofia säger att ÖSK kommer vinna idag och jag hoppas att hon har rätt. Det behövs lite positiva fotbollsrelaterade händelser.

Matchen är inte förrän sju ikväll och tur är väl det för jag kommer definitivt behöva sova några timmar om jag ska orka. För första gången sedan Kibas död tog jag en kortare förmiddagspromenad (dock längre än promenaderna blev under Kibas sista tid). Det fanns ingen ork, alls, men Kami verkar lika nöjd för det. Nu har han lagt sig i sin bädd i mitt rum och det dröjer nog inte länge förrän han somnar.
Idag är en sådan dag då det är ansträngande bara att andas och händerna känns uppsvällda. Hjärnan har tagit semester och kroppen är kallsvettig. Förhoppningsvis blir det bättre när jag sovit men oavsett tänker jag inte missa matchen.

Allt tar för mycket energi

Det blev mycket tårar igår kväll. Efter utmattande dammsugning och hjärtskärande fotboll (jo, hjärtskärande är precis rätt ord att använda) och ett tvångsbad så brast det. Och verkade omöjligt att sluta.

”Är det Kiba?” ville Sofia veta efter att hon upptäckt mig och jag antar det. Sorgen efter Kiba men också den där förbannade depressionen jag aldrig hinner ta mig ur innan nästa smäll kommer.

Det suger att jag har så svårt att distrahera mig med läsning. Det är ett under att det gick så bra innan Kibas avlivning. Men nu. Det är svårt. Försöker distrahera mig med feelgood men de två jag läser – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och Klubben för lyckliga slut – får mig fan inte att må bra. Klumpen i magen växer bara när jag läser i dem. Och helst av allt vill jag sova efter som precis allt tar så mycket energi. Göra kaffe (varför finns det inget kvar i termosen att värma upp?!), fixa frukost.

Och jag kan ju inte skriva där här inlägget utan att komma in på ÖSK. Just nu önskar jag att jag aldrig fastnat för fotboll. Det är på riktigt smärtsamt att se dem kämpa, slåss för allt de är värda, utan resultat. Det känns hopplöst och jag vet inte om jag vågar hoppas att de kommer lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan för det kommer göra så jävla ont om de åker ut. Innan jag fastnade insåg jag inte hur emotionellt det faktiskt är att älska ett lag såhär. Det rör upp så otroligt mycket känslor. På onsdag spelar de hemma igen (och tackolov slipper jag se förbannade Oscar Jansson, vars existens numera tycks ta fram det allra sämsta hos mig, på plan) och jag ska gå med Sofia. Göra mitt allra bästa för att stötta det där laget jag älskar så mycket och hoppas på det bästa.

Och nu. Nu får jag sova.

Utmattad av overklighet

Jag är ett kaos av upp och ned. På flera sätt känns det lite som att gå tillbaka i tiden, till den jag var innan och under DBT. Det här kaotiska upp och ned:andet är inte längre något jag är van vid.

Vissa stunder känns det outhärdligt. Tårarna rinner och jag gråter utan att helt förstå varför. Jag har ju hela tiden vetat att hundarna med största sannolikhet skulle dö innan mig och ändå är det så svårt att hantera förlusten av min Kibaklump.

Overklighetskänslorna gör mig utmattad. Jag går så kroppen gör ont, skrattar och ler åt Kami och njuter av kroppens rörelser. Sover och vilar. Dricker kaffe och är oftast för trött för att orka äta. Kan knappt läsa och undviker att tänka efter.

De senaste dagarna har fokus legat på att fixa till mitt craft room.

Det blir bra. Mer än bra faktiskt och ändå får jag så grava overklighetskänslor av förändringen att det känns kvävande. Allting känns så nytt. Så annorlunda. Min vardag har förändrats nu när det bara är Kami och jag om dagarna och vissa stunder kan jag inte sluta dansa och sjunga. Andra känns det outhärdligt.

Jag kan det här. Vet vad jag ska göra. Ändå är det svårt och jobbigt att stå ut. Idag är det tre veckor sedan han slutade andas. Tre dimmiga och jobbiga och konstiga och annorlunda veckor. Jag vill bara ha vardag igen. En känsla av normalitet. Jag vill finna ro i mig själv igen.

Mitt fokus den här helgen blir att bli klar med mitt craft room och att städa resten av lägenheten med Sofia. Ett städat hem gör det lättare för mig att andas. Jag ska fortsätta dansa till Kings of Leon och fälla tårar när det känns tungt. Skriva dagbok och sluta fly från smärtan. Att fly leder bara till ökad ångest.

Skogspromenad och mys i Karlskoga

Dags för mig att vakna till liv. Klockan är halv tio och ute kvittrar fåglarna för fullt. Solen skiner mellan molnen och det är lugnt och stilla på utsidan, vilket är precis vad jag behöver. Det har varit några intensiva dagar med en mindre krasch igår och nu behöver jag hela mig själv på något sätt.

I fredags cyklade mamma och jag till Karlslund och vandrade runt i flera timmar. Kami var otroligt duktig och pinnade på utan problem. Nu när jag kan ta riktigt promenader igen inser jag hur mycket jag faktiskt saknat det under tiden Kiba var dålig. Det är något både befriande och lugnande med att promenera och ännu mer fantastiskt när det sker i skogen.

Vissa blev skitigare än andra.

I lördags åkte vi till Karlskoga för grillning med Sofias och mina föräldrar. Det är alltid fint när våra familjer träffas och det kändes som att mina föräldrar bröt upp alldeles för tidigt. Men Sofia, jag och Kami stannade kvar längre och mös ute på altanen.

Igår var jag bakis. Socialt bakis. Sov tills klockan närmade sig ett och mådde dåligt resten av dagen. Så som det ofta blir efter en social tillställning.

På något sätt lyckades jag bada och fixade även klart Kibas urna. Den blev så mycket finare med ett lager färg och lite text i svart. Läste lite, målade blomkrukor och försökte planera upp veckan som kommer.

Ikväll ska mamma och jag på match och trots mitt svajiga inre är jag pepp och längtar. Det är alltid fantastiskt att gå på match och se ÖSK spela, även om resultatet långt ifrån alltid blir som jag vill. Men det är bra för mig att komma ut bland människor och att uppleva atmosfären på plats är alltid helt jävla magiskt.

Tills dess ska jag försöka tanka energi. Promenera med Kami, läsa, jobba på boken (#sexan), laga mat. Älska sönder Kings of Leon. Handarbeta.

Det blir fint.

Aska

Vi ska hämta hem Kibas aska idag. Veterinären hörde av sig till Sofia redan i måndags men eftersom hon jobbade sent både då och igår är det först idag vi kan åka dit. Är det därför jag sovit så dåligt inatt? Jag vet inte hur många gånger jag vaknat. Varannan timme? Varje?

Jag mår pyton.

Tänk att jag aldrig kommer få klappa den där lena pälsen igen. Aldrig hålla hans tass i min hand, pussa honom i nacken, dra med naglarna över hans huvud.

Överlag har jag ändå mått ganska bra veckans två första dagar. Jag har gått långt och mycket, lyckats läsa ut några böcker och tvätta några maskiner tvätt. Kami är för det mesta lugn men blir hysterisk när Sofia eller jag lämnar honom. Och hans glädje när Sofia kommer hem från jobbet är ganska extrem. Sött, men extremt. Svansen rör sig som en manisk visp och han vägrar sluta pussas.

Nu ska jag dricka mitt kaffe och ge mig själv chansen att vakna till innan det är dags att gå ut med Kami. Längtar efter att komma ut. Känna kroppen arbeta, se på naturen som varje dag blir allt vackrare såhär års och njuta av närheten till Kami. Samspelet mellan oss.