När det vänder

Lite kvällsläsning på balkongen innan åskan kom

Jag är helt klart på väg åt rätt håll igen. Igår pratade jag och Sofia om hur fort jag numera tappar tålamodet när jag mår sämre. Det känns som att det ändrats väldigt fort. Jag har gått från att spendera månader eller år nere i djupa dalar och nu blir jag irriterad så fort jag har några dagar som är lite sämre. Det går fort att vänja sig vid det nya. Det nya liv jag just nu lever.

Efter handlingen igår satt Sofia och jag en stund på balkongen och som så ofta annars började jag prata om Sigrid. Jag tänker fortfarande på henne väldigt ofta och jag sade till Sofia att jag önskade att hon också fått nå hit, där jag är idag. Inte att hon skulle leva mitt liv, såklart inte, men att hon också fått finna den här ron. Nått till en plats där livet är mer bra än dåligt. Jag har haft mycket tur i all min otur och jag önskar att jag kunnat ge bort en del av min tur, så kanske hon också hade funnits här idag.

Hur som. Jag mår lite bättre igen. Eller betydligt bättre. Igår pendlade energin mellan en trea och en fyra och idag känns det, hittills, som att jag är på en ganska stabil fyra. Igår både skrev jag och tvättade. Idag planerar jag att fortsätta skriva, plocka in den rena tvätten och sätta igång en ny maskin och kanske försöka påbörja ett brev.
När det vänder, och jag börjar må bättre igen, vill jag helst gasa på och inte stanna upp, men det leder alltid till att jag kraschar. Men jag försöker bättra mig. Försöker tänka efter och göra kloka val och jag tycker själv att det ändå går väldigt bra.

Igår kväll kom åskan på besök. Ett åskoväder som varade i några timmar och jag tycker alltid att det känns renande efteråt. Hundarna var lugna större delen av tiden. De hör inte lika bra längre och det var inte förrän de där riktigt höga smällarna kom som de blev rädda.
Jag låg skönt tillbakalutad i soffan och läste i Underground railroad och bara njöt av att finnas till.

Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt idag med, att njuta.

Jag kan inte göra annat än försöka acceptera läget

En mysig stund på kvällen

Jag är så trött att allting gör mig gråtfärdig. Igår låg energinivån på en ganska stadig etta (vilket var ett helvete när jag skulle ut med hundarna) och jag spenderade nästan hela dagen i soffan. Försökte acceptera läget. Det finns inte mycket annat att göra.

Idag pendlar energin mellan en tvåa och en trea och jag ska försöka att iallafall jobba lite på boken. Kanske variera boken med soffhäng.
Det blir en lång dag idag. Två promenader och sedan veckohandling. Och imorgon jobbar Sofia till sju och på fredag har hon stängning.

Det är nästan lite skrattretande. Det brukar bli såhär när jag redan innan är trött. Men den här helgen ska jag fan i mig inte göra någonting annat än vila. Och laga mat. Resten får bli lidandes men det behövs om jag ska lyckas få energi nog att sköta min vardag igen. Det finns ju ingenting jag hellre vill. Städa, arbeta, vara aktiv och produktiv. Låta livet rulla på.

Det är inte lätt när psyket vill annat än vad jag själv vill

Födelsedagspuss. Kami fyllde 12 härom dagen ❤️

Jag är sådär trött att det känns som att jag ska börja gråta när som helst. Tog mig ut med hundarna lite tidigare än vanligt och ansträngde mig för att inte fastna i negativa tankegångar, som jag ofta gör när jag mår dåligt och är ute med hundarna. Ältandet kommer liksom nästan av sig själv.

Men ärligt. Jag är så jävla slut.

Förra veckan tog ut sin rätt på mig. Onsdagen var intensiv med många promenader och sedan veckohandling på kvällen och torsdagen var ännu värre. Lika många promenader och sedan skulle pappa vara hundvakt medan mamma och jag gick på fotboll.
Det är alltid känsligt för mig att lämna över hundarna till någon annan. Föreställ er den värsta hönsmamman och jag är värre än så.
Att pappa kom tio minuter för sent gjorde inte saken bättre och när jag väl var på väg att möta mamma var ångesten skyhög.

Sedan är det ju så att det här med att gå på fotboll blivit något av en svårighet efter alla dessa hemmamatcher med storklubbar och deras supportrar.
Där och då började jag dissociera och när jag vaknade i fredags började vad som skulle bli en fruktansvärt utmattande dag.

Jag hade skyhög ångest och massa overklighetskänslor. Sofia slutade tidigt men skulle iväg och träffa en vän med Lahti och med andra ord blev det många promenader igen och eftermiddagspromenaden blev lika hemsk som de ofta brukade bli när jag mådde som sämst.

Det fina vädret gjorde att det var mycket folk, och framför allt mycket barn, ute. Jag gick sakta. Kändes som jag sniglade mig fram. Försökte hålla mig närvarande men lyckades inte vara där. Jag försvann in i den där andra verkligheten som brukade vara en stor del av mitt gamla liv.

På lördagen (Kamis tolfte födelsedag ❤️) åkte Sofia upp på stan för att handla hundmat och lite födelsedagslyx och senare den eftermiddagen åkte hon hem till Lahti för att mata hennes katter och råttor och med andra ord blev det en jävla massa tid ensam för mig. Och när jag är ensam blir det alltid extra ansträngande att bara leva.

Min tanke var att försöka ta det lugnt men fönstren behövde tvättas och i söndags skulle vi laga mat för den kommande veckan. Vi har lärt oss att det inte funkar att skjuta upp på den där matlagningen. Då slutar det med att vi äter snabbmat vilket leder till att både min mage och mitt psyke kraschar.

Så ja. Jag är slutkörd.

Dessutom kan jag inte sluta stressa upp mig inför vad som väntar; i juni ska Sofia iväg på student och hon ska ut med jobbet och i juli blir det bröllop.

Jag gillar inte att skriva om det. Skäms för att mitt psyke ställer till det. Men samtidigt behöver jag både prata och skriva om det. Gör jag inte det leder det istället till en kraschlandning. Det blir alltid betydligt jobbigare när Sofia är borta sent på kvällarna. Nu när det är ljust om kvällarna går det iallafall bra att ta ut hundarna på promenader, men eftersom de båda skäller som satan när hon kommer hem måste jag ta mig ut för att möta henne. Vilket innebär att bege mig ut i trappuppgången sen kväll/natt och det skrämmer mig så förbannat jävla mycket.

Jag är rädd att allt det här som väntar kommer innebära att jag helt enkelt kommer sova bort Sofias semester som börjar i juli. Det är det sista jag vill.

Och jag hatar att jag strular till det så jävla mycket. Att jag inte kan vara enklare. Att det innebär bekymmer för Sofia för att mitt psyke strular till det.
Jag hamnar lätt i självförakt och invalideringar, säger mig själv att jag är en hemsk och jobbig flickvän, och det är inte enkelt att handskas med de negativa tankarna när jag redan innan är sårbar.

Så ja, det är väldigt mycket just nu. Jag vill helst bara sova men ska göra mitt bästa för att ändå hålla mig någorlunda aktiv. Just nu ligger energinivån på en tvåa av tio och jag förstår knappt hur jag ska lyckas få i mig lite kaffe.

Introvert skulle jag vara oavsett

Idag förvånade jag mig själv.

Jag hade precis kommit ut med hundarna och lät dem nosa i parken när M från Karla kom cyklandes med en annan person. Hon såg inte mig och jag, som vanligtvis gör allt jag kan för att inte bli igenkänd, ropade hennes namn och vinkade.
Och jag är ganska säker på att hon blev lika förvånad som jag.

Efteråt fick jag såklart ångest. Analyserade hur min röst låtit när jag ropat hennes namn och gick även igenom mitt sätt att vinka. Helt sinnes.

Men det är så jag funkar. Jag vet det. Minsta lilla sociala ”utsvävning” och ångesten kommer med en smäll.

När jag fortsatte gå frågade jag mig själv varför jag ropat på henne. Alltid annars när jag får syn på människor jag är bekant med gör jag allt i min makt för att den personen inte ska se mig just för att det är så förbannat vedervärdigt med sociala interaktioner.
Men med M så ville jag hälsa. Jag blev glad av att se henne och hann inte ens stoppa mig själv innan jag ropat hennes namn.

Ett bra tag har jag funderat på att kontakta terapeut K från DBT. Jag vet att hon vill att jag ska höra av mig ibland och berätta hur det är. Det är något vi pratade om innan jag slutade i boostern.

Innan DBT var slut minns jag att vi satt och pratade om att jag ville hitta på någon aktivitet som jag och pappa kunde ägna oss åt tillsammans. Mamma och jag är bättre på det där med att hitta på saker.
Jag sade till terapeut K att det enda jag kunde komma på var fotboll, men att jag inte hade minsta lilla intresse av det. Bara tanken på att se en match gjorde mig uttråkad.

Därför skulle det vara kul att skicka ett sms och berätta om hur galen jag blivit i fotboll. Att jag gått på matcher med både pappa, mamma och Sofia och att jag även skaffat årskort. Och att jag i vintras satt kvar en hel halvlek ensam och tittade.
För det är framsteg jag vet att hon skulle vilja höra om.

Men så fan heller. Jag klarar det inte. Det spelar ingen roll hur logisk jag försöker vara, obehaget blir för stort. Kanske kommer det bli lättare i framtiden. Det känns som att mycket börjar lossna för mig. Bli lättare. Precis som jag börjar bli bättre på att veta vad jag vill göra och vad jag inte vill göra, istället för att bara tvinga mig själv att göra saker antingen för att det är bra exponering eller för att det är vad som ”väntas” av mig.

Mamma ska till Vincents skola idag. Det är öppet hus och kommer bland annat finnas en hoppborg där och när jag talade med pappa i telefon tidigare idag frågade han mig om jag inte var lite avundsjuk.

Och nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Kanske om det bara hade varit Vincent och jag där men tanken på att vara omgiven av massa skrikande barn är inte lockande alls. Jag vet att det hade varit ett bra exponeringstillfälle, men vad som är viktigare är att det inte är någonting jag vill.

Jag behöver inte exponera mig för sådana situationer. Jag ska aldrig ha barn själv och behöver därför inte utsätta mig för situationer överfyllda av ungar. Dessutom gjorde jag ju det när det var cup och Vincents lag spelade fotboll.

Det känns bra och stärkande att jag börjar lära mig ta vettiga beslut. Att jag lär känna mig själv och inte längre ser alla mina ”negativa” drag som någonting sjukt eller stört. Jag är helt enkelt förbannat introvert och det har ingenting med min sociala ångest att göra. Introvert skulle jag vara oavsett om jag utvecklat mina problem eller inte.

Blommande syrener

Jag har fyra kapitel och epilogen kvar att redigera, sedan är jag klar med andra utkastet av Starkare tillsammans. Det är en konstig känsla. Att jag nästan nått fram. Och ännu konstigare är det att jag faktiskt känner mig stolt. Att jag just nu gillar vad jag har skrivit. Just det kan förstås ändras väldigt fort, men just nu njuter jag av de positiva känslor det fyller mig med.

Jag känner mig lite sårig idag dock. Lite instabil. Mer sårbar. Kanske är det tablettmissen. Kanske något annat. Just nu tycker jag inte att det spelar någon roll vad som ligger till grund för det. Det viktiga är att jag tar hand om sårbarheterna- och mig själv – och ser till att lyssna till både kroppen och sinnet.

Planen idag blir med andra ord att ta det lite lugnare än igår. Jag ska plocka in sängkläderna som nu är torra, skriva på boken och – kanske – städa lite på övervåningen.

En stund innan jag skulle ut med hundarna på första promenaden kände jag ett obehag inför att vara utomhus som jag inte upplevt på ganska länge och det gjorde mig förvånad. Tanken på att vistas utomhus kändes nästintill omöjlig och vetskapen att jag kommer behöva ta två promenader idag gjorde inte saken bättre. Jag kunde inte bestämma mig för var och hur jag skulle gå och även det ökade på obehaget.
Jag gillar att ha saker inplanerade i förväg.

Så fort jag tagit mig ut i trapphuset lättade det dock och när jag väl kom ut var obehagskänslan borta. Helt plötsligt var det inte längre jobbigt. Snarare tvärtom. Jag tog med mig hundarna bort till postlådan på Tengvallsgatan och postade brevet jag skrev klart igår och stannade till och luktade på några syrener längs vägen. När jag var liten och bodde i Hovsta hade vi en syrenbuske och jag minns att jag aldrig kunde få nog av doften och att jag brukade knipsa av små bitar som jag satte i vatten och det är fortfarande en av mina absoluta favoritdofter. Syren och sandelträ, ingenting luktar bättre.

Och att känna doften av den blommande syrenen piggade upp mig litegrann. Jag orkade gå lite längre än tänkt med hundarna och nu när jag är hemma igen är jag nöjd och glad att jag trots allt lyckades ta en lite längre promenad med dem.

Och nu är jag redo att fortsätta redigerandet av boken. Spendera några timmar med det och sedan ska jag antingen glo på Real Housewives of Dallas och handarbeta, eller påbörja ett nytt brev. Jag tar det som det kommer.

P.S. SPURS ÄR VIDARE TILL FINALEN AV CHAMPIONS LEAGUE!!! 😃😃😃😃