Jag är fullt kapabel att ta hand om mina sårbarheter

De här hundarna, de är så välgörande för mitt psyke. Jag är precis hemkommen från vår förmiddagspromenad och eftersom jag varit väldigt trött den här veckan var jag extra noga med att vara mindful. Det är inte direkt svårt under den här årstiden när naturen är mer magisk än någonsin.

Kiba, den lilla tokstollen, fick mig att skratta. En stadsbuss stannade en bit framför oss och bland de som gick av var det två äldre kvinnor. Kiba satte sig och vägrade gå, ögonen konstant fästa på kvinnorna, och han vägrade gå vidare förrän de hade uppmärksammat honom. Han satt där och glodde och kvinnorna, som varit inne i ett samtal, fick syn på hans tittande ögon, skrattade och hälsade på honom.
Det är så typiskt honom att göra så, vilket är idiotiskt eftersom han tycker främlingar är läskiga. När okända brukar se honom i ögonen, och ännu mer när de talar till honom, morrar han och reser ragg.
Men inte denna gång. Han bara stirrade, dock med svansen nere, och så lyckades jag få honom med mig tillslut.

I måndags träffade jag överläkaren på Karla. Jag träffar henne en gång per år för en check up, och inför det var jag tvungen att ta massa blodprover, vilket jag gjorde med mamma förra veckan.
Testerna kom tillbaka fullt normala och det var skönt att kunna fokusera på de framsteg jag gör och även långsiktiga mål jag har.
Jag gillar henne. Hon är inte alls sådär stel och nedlåtande som psykläkare så ofta är. Dessutom frågade hon mig om ärren på kroppen. Pratade om det på ett lättsamt sätt som tar död på tabut kring självskadebeteende.
Hon är helt enkelt en fantastisk person, på helt rätt plats. Alla patienter som får träffa henne borde vara tacksamma.

Men nu är jag som sagt väldigt trött och har därför inte lyckats vara lika aktiv och produktiv som jag varit innan vilket faktiskt är bra. Jag behöver ju jobba på det, på att acceptera att jag inte alltid orkar.
Det är svårt och nu när det är fredag börjar jag tröttna. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om tvätt och städning och att jag helst bara läser när Sofia är hemma. Men jag vet ju att det kommer vända, tids nog. Det enda jag kan göra är att stå ut och acceptera och egentligen borde jag vara glad, för jag mår trots allt rätt så bra. Och jag är kapabel att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Allt blir lättare när jag tycker om mig själv

Det är inte ofta jag tar mig upp innan tio på helgerna. Vanligtvis sover jag tills mobilen börjar tjuta för att det är dags för morgonmedicin och då brukar jag irriterat släpa mig upp, mer en zombie än en människa, instabil på trötta ben nedför trappan som aldrig är brantare än när jag är nyvaken, och vidare till vardagsrummet där jag har dosetten.

Idag vaknade jag av mig själv vid nio, antagligen för att min kropp börjat vänja sig vid att gå upp runt den tiden. De senaste två veckorna har jag under vardagarna jobbat på att ta mig upp just klockan nio och idag kände jag mig glad och redo att gå upp när ögonen slogs upp.

Satt en stund och pysslade med min bujo och sedan fick jag äntligen börjar läsa i You had me at hello av Mhairi McFarlane. Jag fick den tidigare i veckan och ville börja läsa den genast men tvingade mig själv att bli klar med En shopaholic i Hollywood först. Shit, vilken långdragen och onödig bok att läsa.

Nu är klockan halv elva och jag är påklädd (svarta tajta jeans och en svart- och vitrandig tröja) och ska passa på att skriva en liten stund innan det är dags att fixa frukost.

Sofia ligger fortfarande halvsovandes i sängen och planen är att jag ska få upp henne vid elva och efter det steka kesoplättar till frukost. Halv ett ska vi ta hundarna och promenera hem till mina föräldrar. Pappa ska vara hundvakt medan Sofia, mamma och jag ska på matchen mellan ÖSK och Sundsvall och jag är precis lika taggad som jag brukar vara inför en match.

Det känns bra att vara jag. Ganska enkelt för ovanlighetens skull och jag har insett hur mycket lättare livet blir när jag inte känner ett ständigt förakt och äckel inför mig själv. Istället för att känna mig som en uppsvullen klump med grisögon trivs jag faktiskt i min kropp och i mitt jag. Det är lyx. En lyx jag absolut tänker ta vara på.

Allt känns bara fint

Alltså, vilken fantastisk dag det blev igår! Till och med bättre än vad jag trott och hoppats på.

Vi träffade Natta och Vincent utanför Coop så Sofia kunde hämta ut mitt bokpaket och köpa ett paket med Kinderägg till Vincent och Vincent passade på att skrämma slag på mig med att klättra som en galning i ett träd.

Det var fint att se glittret i Vincents ögon när jag berättade för honom att han fick beställa vad han ville inne på donken. Han såg snabbt ut en stor chokladkaka som han ville ha och jag imponerade lite på mig själv när jag stod på mig och sade att han var tvungen att äta riktig mat också. Inte hade jag tänkt att erbjudandet att få beställa vad en vill på donken kunde innebära att bara äta efterrätt.
Men jag stod på mig (antagligen för första gången i mitt liv när det kommer till lillgrabben 😉) och han verkade inte ha något emot maten som kom med hans Happy Meal 😆

Och min mage klarade tackolov av att äta en cheeseburgare och massa pommes 👌🏼

Vivallakullarna visade sig vara betydligt större än jag räknat med. Att gå runt där blev ett bra träningspass för en otränad jävel som mig. Utsikten var fantastisk när jag väl kommit till ro med den höga höjden.

Vincent – och även Sofia och Natta – älskade den enorma rutschkanan som mest satte skräck i mig. De sprang upp om och om igen för att åka nedför den branta kanan och Sofia tjatade på mig att jag skulle åka jag med. Bara tanken gjorde mig skakis men tillslut gjorde jag det fan! Med Sofias hand i min och – antagligen – skrikande av skräck.
Men jag gjorde det iallafall.

En av höjdpunkterna var helt klart när Natta och Vincent lekte Zombie och Natta jagade honom igenom en av lekparkerna. Och när Sofia snurrade runt i en gigantisk menskopp och skrek som en rädd gammal tant på nittio bast.

Det var helt enkelt helt fantastiska timmar, med tre av de finaste människorna jag vet. Jag var slutkörd när vi kom hem, och orkade inte engagera mig riktigt i matchen mellan England och Kosovo, men det var det värt.

Och dagen idag har också varit otroligt fin hittills. Jag gillar hur det positiva sprider sig och växer sig större och större.
Jag började morgonen med att dricka kaffe och läsa i Bullet Journal-boken som anlände igår.

Och efter det blev det en fin morgonpromenad med hundarna i vackra omgivningar.
Nu ska jag släktforska en stund innan jag börjar skriva. Sofia har stängning idag så jag kommer också ha tid att påbörja ett brev ❤️

Strålande måste ändå vara dagens ord

Idag är jag på strålande humör. Det där med att beskriva humör som just strålande är väl inte riktigt min grej, egentligen, men humöret idag kan fan inte beskrivas på annat sätt. Varför? Sofia och jag ska på dejt. Dejt med Natta och Vincent. Eftersom vi inte kunde vara med och fira hans födelsedag förra veckan ska vi istället göra det idag. Med McDonalds (jag hoppas min mage inte kommer krascha) och lek i Vivalla. Det finns en ny lekpark där som Sofia besökt med jobbet och som hon tror att Vincent kommer gilla.
Så det blir finfint.
Dessutom har jag fått två brev idag och brev piggar alltid upp.

Sofia slutar vid tre idag och jag ska passa på att skriva så mycket jag kan och hinner tills hon kommer hem. Och just ja, ett bokpaket från Adlibris finns också att hämta ut, vilket bara gör min dag ännu bättre.

Det är strålande, helt enkelt.

Hösten är min årstid

Det finns sådana där magiska morgnar då jag vaknar innan mobilen piper om morgonmedicin och jag vill hålla mig vaken och denna morgon är precis just så.
Det är inte konstigt. Veckan som gått har varit otroligt bra och fin. Jag har utmanat mig själv och ägnat mig åt olika saker och livet har rullat på bra.

Helger brukar alltid vara lite svåra för mig. Sofia tar över ansvaret för hundarna och ofta går jag runt i pyjamas hela dagarna och försöker samla energi för den kommande veckan.

Jag har jobbat på boken, skrivit brev, ritat, stickat, tagit hand om mig själv och vår fina lägenhet och gjort allt jag skrivit upp i min Bullet Journal att jag skulle göra.

I torsdags gick jag till Karla för möte med M och det var första gången jag tog mig dit på egen hand. När jag sade till mamma att vi skulle ses där blev hon förvånad och chockad och verkade först ha svårt att tro på vad hon hörde, men för mig kändes det som en självklarhet. Visst kändes det lite jobbigt, men framför allt kändes det onödigt att hon först skulle behöva ta sig hit för att sedan gå till Karla med mig.

Och att träffa M var fint det med. Jag fick en chans att prata om mina framsteg och berätta om hur problemlösningsorienterad jag varit den senaste tiden. Som att jag löste hur jag ska lyckas ta mig till läkaren den 23:e och även hur jag ska fixa att ta blodproverna som ska tas innan dess.
Det rullar helt enkelt på.

På fredagskvällen ringde mamma upp mig efter en lång dag av jobb och berättade att hon kände sig stolt över mig när vi var hos M. Det där är stort för mig. Att höra att min mamma är stolt. Under alla år då jag känt mig som en hemsk dotter som bara bjudit på besvikelser och komplikationer. Nu fick jag höra att min mamma är stolt över mig och hur bra jag är på att förklara och beskriva känslor.

Igår gick jag upp först när mobilen väckte mig för att det var medicindags och sedan fixade jag frukost till mig och Sofia. Vi satt vid köksbordet och åt och efter det tog jag ett bad och tog på mig riktiga kläder.

Spenderade någon timme med att skriva efter det. Egentligen var planen att vi skulle dammsuga och skura lägenheten men det gjorde vi redan i fredags och därför tyckte jag att jag var värd att få lite skrivtid även på helgen.

På eftermiddagen tog vi en längre promenad med hundarna och väl hemma igen fick jag njuta av Englands match mot Bulgarien, medan Sofia tog en dusch.

Lagom till att matchen var slut kom Malin och Frida och jag var pepp innan de dök upp. Kände för ovanlighetens skull för att vara social.
Jag satte igång glassmaskinen och klippte sedan Malins hår och sedan blev det hemmagjord chokladglass, mysprat och fotboll igen.

Matchen var inte den roligaste men

umgänget var fint och jag kände mig avslappnad och som mig själv och det var fint.
Innan de drog hem igen, söta som socker i sina cykelhjälmar, tvingade jag upp dem till sovrummet för att visa hur det ser ut. Efter snart ett år i lägenheten börjar sovrummet äntligen kännas riktigt bra. Det är som att nya bitar ständigt faller på plats och nu är det bara hallen där uppe som ekar tomt och känns tråkigt och livlöst.

Sofia sover ännu och jag tänker låta henne sova en stund till. Planen för dagen är långpromenad och att laga mat för den kommande veckan och ikväll är det dags för Sveriges match mot Norge och helvete vad jag längtar!