Det är helt okej

Mitt väldigt kaotiska skrivbord

Sitter inne i mitt rum, lyssnar på Mansons senaste skiva och gör mitt allra bästa för att hålla mig chill. Klockan två ska jag vara på Karla och inför sådana möten behöver jag göra mitt allra bästa för att hålla mig lugn. Inte för att det är särskilt svårt idag. Eller numera för den delen. Förut, då innebar sådana här störningar i min inrutade vardag alltid kaos och ångest. Kaos som skulle få mitt skrivbord att verka välstädat i jämförelse.
Det är viktigt att jag påminner mig om det vid sådana här tillfällen då jag är lugn men bitter. Bitter för att jag inte får stanna hemma och följa mina rutiner. Fast jag är inte bara bitter. Jag ser faktiskt fram emot besöket.

Det är Mabon idag och planen var att vi (Sofia, jag och pälsmonstren) skulle åka till något naturreservat, promenera och äta omelettwraps. Jag var duktig nog igår och passade på att göra omelettwraps samtidigt som jag fixade middag. Men imorse fick Sofia meddelande från jobbet om att en arbetskamrat är sjuk och därför jobbar hon idag till stängning istället för att sluta vid fyra.

Det märktes så tydligt att Sofia hade dåligt samvete fastän jag sade att det är lugnt. Jag förstår det. Förut skulle jag gjort allt jag kunde för att övertyga henne om att jag inte var besviken och samtidigt brista lite inombords. Men idag är det okej. Jag är tacksam att jag har en flickvän som ställer upp för andra utan problem och Mabon blir inte sämre bara för att jag inte kommer ut i naturen. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer ta igen det senare.

Så. Jag mår överlag bra. Att gå på läkarbesök kändes först som ett värdelöst sätt att spendera en del av Mabon, men egentligen, finns det något bättre sätt att fira en högtid på än att ta hand om sin hälsa? Knappast.

Morgonmonster

Norrby stenar

Morgnar har blivit min fiende. Under alldeles för många månader har jag haft svårt att ta mig upp och det är sällan jag vaknar innan medicinalarmet vid tio om vardagarna. Så istället för att ha en långsam och lugn morgon med gott om tid för att komma över det värsta monstersymptomen jag alltid uppvisar när jag är nyvaken, tvingas jag skynda mig göra mig i ordning och ta mig ut med hundarna.
Om morgnarna känns allting tungt. Det känns menlöst och hopplöst och allt jag vill är att sova vidare. Skörheten är för stark för att inte få mig ur fattning.

Och även denna morgon har varit lika jobbig fastän jag har haft en så fin helg. Jag förstår inte. Nu, när klockan snart är tolv, börjar det kännas lite bättre men jag vet att morgondagen med största sannolikhet kommer bli precis lika jobbig som denna. Och det tar som fan på krafterna.

I torsdags skulle jag iväg till vårdcentralen för de årliga blodproven och jag var lite orolig dagarna innan att jag inte skulle ta mig iväg.
Men det gick! Kvart i åtta mötte jag mamma och tillsammans tog vi oss till Karla och hela proceduren var över mycket snabbare än någon av oss räknat med.

Imorgon har jag tid hos överläkaren på Karla och jag är tacksam som fan att det mötet inte är förrän klockan två för tro mig, det är allt annat än kul att behöva handskas med monstret jag är om morgnarna. Jag förstår dock inte vart tiden tagit vägen. Det känns inte som att det redan gått ett år sedan mitt förra möte.

Förutom läkarmöte imorgon är det också Mabon/höstdagjämningen och planen är att Sofia, jag och hundarna ska ta bilen någonstans och gå runt i naturen och njuta dagen till ära och min tanke är att orka göra omelettwraps som vi kan ha med oss och äta. Och på tal om att njuta av naturen, hur fina är inte de här bilderna som Sofia tog när vi var ute och vandrade längs Svartån i lördags?

Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer säga det många gånger igen; hösten är min tid.

Jag är bara tacksam

Jag är bara väldigt tacksam. Tacksam att jag har månen ovan mig, som en fin påminnelse om att jag aldrig är ensam.

Tacksam att jag får bo i den här fina lägenheten, med en flickvän som ger de varmaste kramarna och alltid får mig att känna mig trygg, och med två galna, fantastiska och trötta gamla gringubbar till hundar.

Jag är tacksam för att vara vid liv och tacksam för min tro, som alltid hjälper mig framåt. Som hjälper mig att känna mig hemma i den här väldigt skumma världen.

Och jag är tacksam för maj månad då naturen fullkomligen exploderar

Jag mår som bäst när jag lyckas hålla igång

Från mitt altare

Jag tror klockan var runt tre igår när jag insåg att jag inte tagit min morgonmedicin. Med andra ord tog jag tabletterna fem timmar för sent och minsta lilla ruckning på tiden brukar ha vidriga följer. Än så länge känner jag dock ingenting. Jag mår bra. Är glad. Hade en fantastisk dag igår och det smittar av sig. När jag vaknat till imorse kände jag mig redo och glad och nästan sprallig inför att påbörja dagen 🙂

Jag var produktiv och aktiv igår. Redigerade klart några kapitel, påbörjade ett brev, bäddade rent sängen och dammsög övervåningen. Klippte Kibas klor, läste i Wicca for one och Annabelle, tvättade och plockade in tvätt. Och jag genomförde hela kvällsrutinen som innebär tandtråd, tandborstning och munskölj. Tvätt av ansiktet och nattkräm och så sprutade jag hårbotten med vattenblandad vinäger (för min seborré).

Idag har jag också en hel del uppskrivet som jag ska försöka göra. Ska sätta igång ännu en maskin med tvätt – denna gång med de skitiga sängkläderna – och plocka in den torra tvätten. Tömma diskmaskinen och städa köket. Skriva matlista och handlingslapp. Och så ska jag såklart fortsätta skriva. Både på boken och brevet. Sofia jobbar till stängning idag så jag har en hel del tid att fylla och det känns som att idag kommer vara ännu en sådan dag som bara flyger iväg.

Rädslan brukade vara förlamande

På något sätt har jag lyckats glömma hur rädd jag var innan flytten. Emellanåt var jag livrädd. Så rädd att det kändes som att det bästa bara vore att ge upp. Att sluta kämpa.
Igår bläddrade jag igenom min dagbok och läste en anteckning som jag skrev bara dagar innan flytten och jag tyckte att det var lite intressant att läsa, såhär i efterhand.

Måndag, okt 22 2018

Det är inte särskilt kul detta med att flytta. Att min ångest pissar ned stämningen för Sofia som är så glad för sin första, riktiga flytt någonsin. Kvällarna är hemska. Vidriga. Försöker fantisera mig bort och det fungerar okej. Ändå smyger de sig in. Katastroftankarna som säger mig att jag alltid kommer vara såhär rädd – för nästan allt – och då är det svårt att inte hamna i självmordstankar. Inte så att jag vill dö, det är nog det sista jag vill, men om rädslan aldrig försvinner. Om jag inte kan känna mig trygg i mitt eget hem. Hur länge kommer jag då orka?

Jag är rädd för att vara rädd överallt i nya lägenheten. Att inte våga göra någonting. Inte våga vara någonstans alls. Här har jag mitt kök med hörnet jag brukade krypa in i, och hamna i fosterställning. Vissa gånger i flera timmar.

Det är många år sedan det sist hände. Och ändå… Min logiska sida vet att den känslomässiga sidan bara överdriver allting. Att allt som behövs är tid. Tid att vänja mig vid det nya. Känslorna skriker att det är katastrof. Katastrofläge. Nya grannarna kommer vara tusen gånger värre än granntanten här som sätter så mycket skräck i mig. Hundarna kommer inte finna någon ro på nya stället och Kami kommer skälla nätterna igenom. Jag kommer halka i trappan när jag springer i panik för att gömma mig. Män med vakande ögon och dörrklockan bara ringer och ringer.

Någonstans mitt i allting finns min visshet. Det kommer bli tufft att ställa om, absolut. Men det kommer också bli fantastiskt. En drömlägenhet. Ljus och stor, med dubbel kyl och frys, diskmaskin, ett stort sovrum och ett eget arbetsrum. En nystart bort från allt det sjuka som varit här, i min sunkiga lilla lägenhet på bottenvåningen. Jag måste ge mig själv tid och jag behöver ge mig själv en chans att faktiskt njuta. Vi har drömt om det här så länge. Fantiserat men aldrig riktigt vågat tro på att vi en dag skulle få vår alldeles egna etagetrea. Det är en dröm som slår in och vi förtjänar det båda två. Efter snart tio år tillsammans ska en av våra högsta, gemensamma drömmar slå in. Det är helt fantastiskt. Samhain i lägenheten. Yule, jul och nyår. I en riktigt lägenhet. Ett hem att må bra i och känna stolthet över. Det kommer bli fantastiskt bara jag ger mig själv chansen att smälta allt. Vänja mig. Ta det lugnt. Och hundarna kommer må så jävla bra där.

Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag läser det här. När jag blir påmind om hur jävla överjävligt mitt liv faktiskt har varit.
Jag skulle vilja sträcka mig tillbaka i tiden. Sträcka ut en hand till Mana, som satt den 22 oktober förra året och var så rädd för att inte våga leva. Och jag vill säga henne att hennes visshet hade rätt. Att det skulle bli bra. Bättre än bra. Och att det skulle gå mycket fortare än vad vissheten trodde.

Sanningen är den att jag nog aldrig känt mig tryggare än vad jag gör nu. Inte ens som barn och bodde med mina föräldrar. Den här lägenheten, och flytten, har gjort någonting med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Och vet ni vad? Jag är så jävla välförtjänt av det 😊