Rädslan brukade vara förlamande

På något sätt har jag lyckats glömma hur rädd jag var innan flytten. Emellanåt var jag livrädd. Så rädd att det kändes som att det bästa bara vore att ge upp. Att sluta kämpa.
Igår bläddrade jag igenom min dagbok och läste en anteckning som jag skrev bara dagar innan flytten och jag tyckte att det var lite intressant att läsa, såhär i efterhand.

Måndag, okt 22 2018

Det är inte särskilt kul detta med att flytta. Att min ångest pissar ned stämningen för Sofia som är så glad för sin första, riktiga flytt någonsin. Kvällarna är hemska. Vidriga. Försöker fantisera mig bort och det fungerar okej. Ändå smyger de sig in. Katastroftankarna som säger mig att jag alltid kommer vara såhär rädd – för nästan allt – och då är det svårt att inte hamna i självmordstankar. Inte så att jag vill dö, det är nog det sista jag vill, men om rädslan aldrig försvinner. Om jag inte kan känna mig trygg i mitt eget hem. Hur länge kommer jag då orka?

Jag är rädd för att vara rädd överallt i nya lägenheten. Att inte våga göra någonting. Inte våga vara någonstans alls. Här har jag mitt kök med hörnet jag brukade krypa in i, och hamna i fosterställning. Vissa gånger i flera timmar.

Det är många år sedan det sist hände. Och ändå… Min logiska sida vet att den känslomässiga sidan bara överdriver allting. Att allt som behövs är tid. Tid att vänja mig vid det nya. Känslorna skriker att det är katastrof. Katastrofläge. Nya grannarna kommer vara tusen gånger värre än granntanten här som sätter så mycket skräck i mig. Hundarna kommer inte finna någon ro på nya stället och Kami kommer skälla nätterna igenom. Jag kommer halka i trappan när jag springer i panik för att gömma mig. Män med vakande ögon och dörrklockan bara ringer och ringer.

Någonstans mitt i allting finns min visshet. Det kommer bli tufft att ställa om, absolut. Men det kommer också bli fantastiskt. En drömlägenhet. Ljus och stor, med dubbel kyl och frys, diskmaskin, ett stort sovrum och ett eget arbetsrum. En nystart bort från allt det sjuka som varit här, i min sunkiga lilla lägenhet på bottenvåningen. Jag måste ge mig själv tid och jag behöver ge mig själv en chans att faktiskt njuta. Vi har drömt om det här så länge. Fantiserat men aldrig riktigt vågat tro på att vi en dag skulle få vår alldeles egna etagetrea. Det är en dröm som slår in och vi förtjänar det båda två. Efter snart tio år tillsammans ska en av våra högsta, gemensamma drömmar slå in. Det är helt fantastiskt. Samhain i lägenheten. Yule, jul och nyår. I en riktigt lägenhet. Ett hem att må bra i och känna stolthet över. Det kommer bli fantastiskt bara jag ger mig själv chansen att smälta allt. Vänja mig. Ta det lugnt. Och hundarna kommer må så jävla bra där.

Jag blir nästan lite gråtfärdig när jag läser det här. När jag blir påmind om hur jävla överjävligt mitt liv faktiskt har varit.
Jag skulle vilja sträcka mig tillbaka i tiden. Sträcka ut en hand till Mana, som satt den 22 oktober förra året och var så rädd för att inte våga leva. Och jag vill säga henne att hennes visshet hade rätt. Att det skulle bli bra. Bättre än bra. Och att det skulle gå mycket fortare än vad vissheten trodde.

Sanningen är den att jag nog aldrig känt mig tryggare än vad jag gör nu. Inte ens som barn och bodde med mina föräldrar. Den här lägenheten, och flytten, har gjort någonting med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Och vet ni vad? Jag är så jävla välförtjänt av det 😊

Blod, bajs och kalas

Farmor och Kiba ❤

Just precis nu är det rätt tufft. Jag har en ganska jobbig vecka bakom mig. Började med allergitabletter förra söndagen och spenderade tre dagar utan ork och nedstämd. Så jag slutade med tabletterna igen. Kände att det inte var värt det.

I fredags blev Kiba dålig i magen och i lördags började han bajsa blod. Antagligen är det tjocktarmsdiarré och vi har låtit honom vara utan mat i 12 timmar och nu äter han små små doser skonsam kost.
Han har ingen feber och allmäntillståndet är inte förändrat, men det tar ändå på en. Han dricker inte självmant och rädda som vi är för uttorkning har vi lockat honom med lite grädde i vattnet. Efter jobbet ska Sofia köpa Fortiflora och Canikura, som förhoppningsvis ska hjälpa honom bli bättre.
Det tar bara så lång tid. Jag har nyss torkat bort bajs och blod från köks- och hallgolven och inatt torkade Sofia bajs under sängen. Så länge allmäntillståndet är som vanligt och han inte har feber ska vi inte behöva oroa oss, men om Fortifloran och Canikuran inte kommer göra någon skillnad kommer vi bli tvungna att ta med honom till veterinären.

Igår var det kalas för Sofia och det vet väl alla vid det här laget att jag inte är något stort fan av stora sammankomster.
Innan alla kom hit kändes det som att jag skulle brista. Var uppe i sovrummet och bäddade sängen och kastade en blick på mitt altare. Insåg att det skulle vara en bra idé att tända altarljusen, en rökelse och meditera lite.

Efteråt var jag lugnare. Kunde plocka fram fat och skedar och fika och allt annat och satt sedan stel som en pinne i soffan och väntade medan Sofia och hundarna var ute och mötte gästerna.

Det funkade ju. Hade till och med trevligt. Men efteråt var jag förstörd. Fullkomligt slut på energi låg jag i soffan och orkade inte göra någonting.
Såg Farmenfinalen med Sofia och längtade efter sängen och vid nio spelade PSG och jag hade svårt att hänga med för det enda jag kunde tänka på vad hur trött jag var.

Så.
En ny vecka, som börjar med bajs och blod och fruktansvärd trötthet. Men jag ska göra det bästa jag kan av situationen. Jobba med boken och läsa och försöka tanka energi. Helt enkelt ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Och håll tummarna för att medicinen kommer hjälpa Kiba. Med hans rädsla är det aldrig en positiv upplevelse att behöva besöka veterinären.

Yule och jul

IMG_2936.jpg

Klockan är precis 11:17 och jag blev precis klar med städningen av toaletterna. Seriöst, vem hade kunnat tro att jag kan vara produktiv så jävla tidigt på dagen? För mig är det fortfarande bara morgon.

Årets Yule är på väg att passera. Själva vintersolståndet som var i fredags orkade jag inte fira annat än genom att säga hej solen, men det försöker jag ta igen nu. Sofia och jag har spenderat 23e och 24e ensamma och det har varit riktigt fint. För några år sedan skulle jag gått sönder av att vara ensam med Sofia under julafton, men nu, – det kändes bara fint.

Den 23e spelade vi Bingolotto precis som vi gjort de senaste åren. Som vanligt vann vi nada, inte ens en liten nyårslott, men mysigt var det ändå. Vi käkade julmat, såg lite fotboll och spelade Monopol också.

Och julafton ❤

IMG_2940.JPG

En riktigt iskall morgonpromenad med alldeles för glada hundar.

 

IMG_3810.JPG

Har försökt hitta glögg som är både alkoholfri och sockerfri men tydligen måste jag välja mellan att fortsätta vara nykter eller sockerfri. Så tillslut provade jag att göra egen glögg som förvånande nog blev förvånansvärt bra. Så nu kan jag dricka glögg hela dagarna om jag skulle känna för det.

 

IMG_2945.jpg

Älskade Sofia, som ville dölja tallriken för att det såg så fult ut när hon ätit (ja, hon är jävligt knäpp den där).

 

IMG_2947.jpg

Julfin Kami som absolut inte ville ha glittret runt sig.

 

IMG_2952.jpg

Och Kiba, han blev sur för att han inte fick någon ostbit som belöning för posandet.

 

IMG_2955.jpg

Förutom att äta och göra en jävla massa kesokakor till idag spelade vi också Vem vet mest, glodde på Bonde söker fru från förra året och avslutade dagen med kola och Solsidan-filmen och lite stickning.
Efteråt lade jag mig i sängen och läste i Pappaklausulen som Sofia gett mig i julklapp och den är så jävla fint skriven att jag inte ville sova.

 

Idag blir det fullt hus. Sofias föräldrar och mormor, mina föräldrar, min bror och farmor och farfar. Det kommer bli fint, men jag vet också att jag kommer få betala för det i efterhand. Jag kommer bli slutkörd och sova alldeles för mycket och säkerligen också ha ångest för att jag sover bort dagarna.
Men det ska jag försöka att inte fokusera på just nu. Nu, och när alla är här, ska jag försöka njuta till fullo och uppskatta våra fina familjer.

Sofia började precis dammsuga och jag ska väl börja klä på mig. Och läsa. Läsa för att tanka energi ❤

Jag förtjänar det här

Jag ringde upp mina föräldrar i tisdags eller onsdagskväll bara för att berätta att jag var lycklig. Hela dagen vandrade jag runt som i ett rus, sprudlande, skrattande, sjungande, dansande. Obehaget var minimalt och jag tänkte att det nog skulle göra dem gott att få höra mig uttrycka min lycka.

”Jag tror aldrig jag hört dig säga det,” sade mamma och kanske är det så. Självfallet har jag haft perioder som varit bra, men jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra som jag gör just nu.

Om jag vetat vilket lyft det skulle bli för mitt psyke att lämna gamla lägenheten då skulle jag ha sagt till läkarna att skriva ut det på recept. Att vistas, nästan alla dygnets timmar, på en plats som dels är risig och ständigt i kaos och där jag dels har alldeles för många, fruktansvärda och jobbiga och vidriga minnen, – det är klart som fan att det påverkar psyket negativt! Att nu få spendera min tid i ett hem som är fint och luftigt och vackert, i ett hem jag verkligen trivs i, det är fan precis vad jag behövde. Och jag förtjänar det så jävla mycket!

För ett år sedan var jag fast i en djup depression. Sigrids död gjorde knappats depressionen något bättre och jag minns hur förtvivlad jag var för att jag inte kände minsta lilla positiva känsla gällande julen. Jag var fast i en depression och frågade mig själv varje dag varför jag fortsatte leva. Varför jag inte bara gav upp och lät mig själv finna den där ron jag tror kommer när en dör.

Men på något sätt (framför allt med hjälp av Sofia, mina föräldrar och hundarna) klarade jag av att ta mig vidare. En läkare på Karla skrev ut vitaminer och melatonin och Lergigan och i januari hoppade jag på LCHF. Och sakta började det vända för mig.

Det här året, 2018, har helat mig. Jag minns att jag sommaren 2010 sade att det var sommaren jag började leva istället för att överleva, men det är först nu, åtta år senare, som jag börjat hitta rätt. Och Gudomen och världen tycks vara på min sida.

Jag är så glad. Och tacksam. Tacksam att jag får bo här, med Sofia som är den finaste människan jag vet, och våra hundar som är både fantastiska och fullständigt hopplösa. Jag är tacksam att jag äntligen får säga till mina föräldrar att jag mår bra, att det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Tacksam att jag börjar känna mig trygg i mig själv och också känner stolthet över vad jag tagit mig igenom och stolthet över den jag är idag. Tacksam att Lahti har flyttat närmre så det är lättare att träffa henne och tacksam att jag får leva.

Nu, när jag är stark och orkar, då lägger jag i en högre växel. Utmanar mig själv mer och är mer aktiv. Att jag orkar och kan ta hand om mitt hem, det är en lyx. När Sofia kommer hem från jobbet och jag säger att jag städat badrummet och toaletten, som exempel, det är en lyx.

Och jag tar tillvara på varenda minut, passar på att bygga mig starkare inför nästa dipp, som jag vet kommer att komma men inte behöver bli lila djup om jag byggt upp mig själv tillräckligt innan.

Äntligen hemma

Igår var kämpigt men idag har jag mått bättre. Mitt craft room är mer eller mindre klart och lägenheten känns som hemma. Allting här känns så rätt. Trodde det skulle vara skumt att gå förbi gamla lägenheten, där jag ändå bodde drygt 12&1/2 år, men det gör inte det. Det känns bara skönt att slippa gå in där.

Kami har haft svårt att koppla av efter förmiddagspromenaderna. Han har legat i soffan och glott ut mot ytterdörren och väntat på att Sofia ska komma hem, men idag fann han äntligen ro på en gång.

Vi har haft en mysig dag tillsammans. Jag har stickat på en filt till Kami och sett på Bachelor och i pauserna har jag fixat med mitt rum. Och Sofia slutade redan kvart över tre idag så vi hann kramas och vara lyckliga över lägenheten tillsammans innan jag drog och veckohandlade med mamma och pappa.

Lite nervös inför morgondagen är jag. Klockan tre ska Sofia och Kami vara hos veterinären. Flera gånger den sista tiden har Kami börjat halta. I någon vecka efteråt har han brutits runt under promenaderna och bara släppts ned för att kunna kissa och bajsa och sedan har han varit bra igen. Men i lördags hände det för tredje gången och nu behöver vi få veta vad som är fel.

Jag misstänker att det är artros, men oroar mig såklart för att det ska vara någonting annat. Viktigast är dock att de hittar felet så han kan få den hjälp han behöver.

Mamma, pappa och jag ska dra en sväng till kyrkogården och mormors grav. Jag har ställt ett foto av mormor på mitt altare (såsom bild på Alma och Siggan) men det känns ändå bra att komma iväg till graven. Och sedan på kvällen kommer Lahti hit för att se idol med oss. Själv är jag mer sugen på att se matchen mellan PSG och Lille som är vid samma tid, men det vet jag att de andra två inte kommer gå med på.

Förhoppningsvis blir det en fin dag och kväll och jag hoppas vi kommer få bra besked från veterinären. Det är så jävla jobbigt när någon av hundarna inte mår bra.