Jag förtjänar det här

Jag ringde upp mina föräldrar i tisdags eller onsdagskväll bara för att berätta att jag var lycklig. Hela dagen vandrade jag runt som i ett rus, sprudlande, skrattande, sjungande, dansande. Obehaget var minimalt och jag tänkte att det nog skulle göra dem gott att få höra mig uttrycka min lycka.

”Jag tror aldrig jag hört dig säga det,” sade mamma och kanske är det så. Självfallet har jag haft perioder som varit bra, men jag kan inte minnas att jag någonsin mått så bra som jag gör just nu.

Om jag vetat vilket lyft det skulle bli för mitt psyke att lämna gamla lägenheten då skulle jag ha sagt till läkarna att skriva ut det på recept. Att vistas, nästan alla dygnets timmar, på en plats som dels är risig och ständigt i kaos och där jag dels har alldeles för många, fruktansvärda och jobbiga och vidriga minnen, – det är klart som fan att det påverkar psyket negativt! Att nu få spendera min tid i ett hem som är fint och luftigt och vackert, i ett hem jag verkligen trivs i, det är fan precis vad jag behövde. Och jag förtjänar det så jävla mycket!

För ett år sedan var jag fast i en djup depression. Sigrids död gjorde knappats depressionen något bättre och jag minns hur förtvivlad jag var för att jag inte kände minsta lilla positiva känsla gällande julen. Jag var fast i en depression och frågade mig själv varje dag varför jag fortsatte leva. Varför jag inte bara gav upp och lät mig själv finna den där ron jag tror kommer när en dör.

Men på något sätt (framför allt med hjälp av Sofia, mina föräldrar och hundarna) klarade jag av att ta mig vidare. En läkare på Karla skrev ut vitaminer och melatonin och Lergigan och i januari hoppade jag på LCHF. Och sakta började det vända för mig.

Det här året, 2018, har helat mig. Jag minns att jag sommaren 2010 sade att det var sommaren jag började leva istället för att överleva, men det är först nu, åtta år senare, som jag börjat hitta rätt. Och Gudomen och världen tycks vara på min sida.

Jag är så glad. Och tacksam. Tacksam att jag får bo här, med Sofia som är den finaste människan jag vet, och våra hundar som är både fantastiska och fullständigt hopplösa. Jag är tacksam att jag äntligen får säga till mina föräldrar att jag mår bra, att det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Tacksam att jag börjar känna mig trygg i mig själv och också känner stolthet över vad jag tagit mig igenom och stolthet över den jag är idag. Tacksam att Lahti har flyttat närmre så det är lättare att träffa henne och tacksam att jag får leva.

Nu, när jag är stark och orkar, då lägger jag i en högre växel. Utmanar mig själv mer och är mer aktiv. Att jag orkar och kan ta hand om mitt hem, det är en lyx. När Sofia kommer hem från jobbet och jag säger att jag städat badrummet och toaletten, som exempel, det är en lyx.

Och jag tar tillvara på varenda minut, passar på att bygga mig starkare inför nästa dipp, som jag vet kommer att komma men inte behöver bli lila djup om jag byggt upp mig själv tillräckligt innan.

Äntligen hemma

Igår var kämpigt men idag har jag mått bättre. Mitt craft room är mer eller mindre klart och lägenheten känns som hemma. Allting här känns så rätt. Trodde det skulle vara skumt att gå förbi gamla lägenheten, där jag ändå bodde drygt 12&1/2 år, men det gör inte det. Det känns bara skönt att slippa gå in där.

Kami har haft svårt att koppla av efter förmiddagspromenaderna. Han har legat i soffan och glott ut mot ytterdörren och väntat på att Sofia ska komma hem, men idag fann han äntligen ro på en gång.

Vi har haft en mysig dag tillsammans. Jag har stickat på en filt till Kami och sett på Bachelor och i pauserna har jag fixat med mitt rum. Och Sofia slutade redan kvart över tre idag så vi hann kramas och vara lyckliga över lägenheten tillsammans innan jag drog och veckohandlade med mamma och pappa.

Lite nervös inför morgondagen är jag. Klockan tre ska Sofia och Kami vara hos veterinären. Flera gånger den sista tiden har Kami börjat halta. I någon vecka efteråt har han brutits runt under promenaderna och bara släppts ned för att kunna kissa och bajsa och sedan har han varit bra igen. Men i lördags hände det för tredje gången och nu behöver vi få veta vad som är fel.

Jag misstänker att det är artros, men oroar mig såklart för att det ska vara någonting annat. Viktigast är dock att de hittar felet så han kan få den hjälp han behöver.

Mamma, pappa och jag ska dra en sväng till kyrkogården och mormors grav. Jag har ställt ett foto av mormor på mitt altare (såsom bild på Alma och Siggan) men det känns ändå bra att komma iväg till graven. Och sedan på kvällen kommer Lahti hit för att se idol med oss. Själv är jag mer sugen på att se matchen mellan PSG och Lille som är vid samma tid, men det vet jag att de andra två inte kommer gå med på.

Förhoppningsvis blir det en fin dag och kväll och jag hoppas vi kommer få bra besked från veterinären. Det är så jävla jobbigt när någon av hundarna inte mår bra.

Inte som planerat

Är lite småbitter. Hann vara pigg och glad i ungefär en vecka innan jag blev sjuk. Såklart. Så självklart. Livslusten som började komma tillbaka har nu mer eller mindre försvunnit igen och som alltid när jag är sjuk får jag för mig att det aldrig kommer vända igen.

Mabon i söndags blev inte alls den där mysiga dagen jag planerat för. Istället blev det soffliggande och svimkänslor när jag försökte göra någonting. Sofia är sjuk hon med. Vi ligger i varsin del av soffan och gnäller ikapp.
Och eftersom jag är sjuk blir det ingen match för mig idag. Det känns surt som fan. Har längtat efter det här sedan förra matchen vi var på, men jag ska göra det bästa av situationen. Iallafall försöka. Nedbäddad i soffan med något gott att äta på. Och eftersom jag ser matchen på teve kommer jag hinna se hela Uniteds match som börjar vid nio. Alltid något.

Så mycket att vara tacksam för

Jag blir lycklig av att titta på mitt höstklädda altare. Ännu lyckligare blir jag när jag tänker på att jag snart kommer bo stort nog för att ha plats med ett ”riktigt” altare. Ett altare som kommer rymma allt det där som jag vill att det ska rymma och som jag kan slå mig ned framför och meditera.

Jag blir också lycklig när jag tänker på att det imorgon är fredag och Sofia slutar tidigt. Massa idol på kvällen och under resten av helgen kommer det bli en jävla massa fotboll.

På lördag behöver vi ta tag i att begrava Juno. Hon ligger fortfarande i frysen och det känns fan inte bra.

På Söndag är det äntligen Mabon och vi ska fira med pannkakor till frukost, rostbiff till middag och saffranskryddad ostkaka till efterrätt. Och sedan, nästa högtid – som är Samhain – kommer jag fira i nya, fina lägenheten.

Det kan inte bli mycket bättre än så 😊

Irriterande ungjävlar och en fantastisk natur

IMG_2134.jpg

Dagens förmiddagspromenad var magisk. En sådan där skön promenad då jag lyckades släppa all oro och fokuserade på att plocka fina saker från naturen att dekorera mitt altare med till Mabon. Pinnen ska dock inte vara på altaret, det är altaret alldeles för litet för, utan den är till för mitt tacksamhetsträd. Och titta på den; den är som skapad att användas till ett litet miniträd 🙂

Dock förstördes promenaden litegrann av några ungar som orienterade i parken. Ungar runt åtta år som tydligen inte har något som helst vett när det gäller hundar. Först var det tre, fyra killar som kom springandes och skrikandes rakt emot oss. Eftersom de tackolov kom framifrån hann jag hålla hundarna kort och Kami försökte inte ens kasta sig mot dem, fastän barnen passerade oss på båda sidor, inte mer än två meter ifrån oss.
Men sedan, en liten stund senare, kom ett gäng flickor rusande alldeles bakom oss. De var inte ens en meter ifrån oss när jag märkte dem (och jag har stenkoll på allt som pågår runtom oss när jag är ute med hundarna), på båda sidor, och de skrämde slag på Kiba och jag muttrade ett irriterat men hurrni och önskade att jag hade styrka nog att faktiskt säga till dem. För det de gjorde är inte okej någonstans. Hade mina hundar huggit hade jag åkt på det, jag hade fått skiten. Inte ungjävlarna som inte fått lära sig vett runt hundar. Till och med Vincent, som är en vild och galen liten unge, hade fan så mycket mer vett när han var halva deras ålder. Jag blir bara så jävla förbannad på alla dessa föräldrar som inte lär sina barn att visa djur respekt. Vet inte hur många gånger småbarn och deras föräldrar smugit sig på mig från ingenstans och räknat med att mina hundar vill hälsa på deras små änglar. Herregud, Kami hatar barn! Han hatar barn mer än vad han hatar vita, små ettriga hundar som beter sig precis som han själv. Och det är okej. Hundar måste inte tycka om barn!

IMG_2122.JPG

Men nog om det. I måndags (eller var det i tisdags?) träffade Sofia och jag Lahti och Nino för en spontan promenad tillsammans. Jag som överlag avskyr spontana saker gillar våra spontana promenader. En stund utomhus i det allra bästa sällskapet, det ger mig alltid energi. Och bilden här ovan, på mig, Nino, Kiba och Kami gör mig så jävla lycklig att titta på. För jag minns hur lycklig jag var när fotot togs.

Den här veckan har jag mått mycket bättre igen. Jag har fått tillbaka energi och kan känna glädje och vilja att göra saker. På tisdag ska jag se ÖSK spela igen och blir pirrig i magen så fort jag tänker på det och jag får lyckokickar när jag tänker tillbaka till matchen vi var på i lördags. Vem hade kunnat tro att fotboll skulle fylla mig med så mycket glädje?

Idag ska jag mest rita och glo på serier. Jag ska också dekorera mitt altare, baka fröknäcke och se på Idol och The Affair med Sofia. Och imorgon är det fredag, Sofia slutar redan vid ett och om jag har tur ska vi träffa Lahti.