Äldre och – förhoppningsvis – visare

Sofia var inne i mitt craft room och ändrade text på lightboxen medan jag var på fotboll

Jag har haft en så fin helg. En helg fylld med glädje, skratt, allvar, kärlek och allt däremellan.

I fredags blev det läsning och handarbetande och serietittande. I lördags hade vi fullt upp med att dammsuga hela lägenheten och laga mat inför den kommande veckan. Ändå hann jag med att se Spurs möta City i en match som slutade 2-2 och så lite serier med Sofia efter det.

Igår vaknade jag på väldigt bra humör. ÖSK mötte Häcken hemma och att sitta där på Behrn Arena och se ÖSK spela, det är mitt happy place. Visserligen förlorade ÖSK och det kändes, och känns, pissigt, men jag hade mysigt med mamma och i halvlek kom Vincent och massa andra småttingar in på planen för ett ärevarv.
Jag trotsade sociala ångesten och ropade Vincents namn, högt, två gånger men inte hörde han det. Det var ändå fint att se honom. Glädjen och spralligheten.

Efter matchen kom mamma, pappa, farmor och farfar över. Det var inte meningen att jag skulle ha något firande hemma. Nästa söndag ska vi alla till Karlskoga och grilla med Sofias föräldrar, mormor, Johan och Cissi och jag tyckte det var perfekt att kombinera det med firandet. Ett bra sätt att komma enkelt undan.
Men eftersom både mina föräldrar och farmor och farfar hade en hel del paket och det kändes onödigt att dra med allting till Karlskoga, kom de över för lite glass och kaffe.

Jag fick så fina saker. Inte en enda bok eller ett ynkaste garnnystan önskade jag mig. Bara saker till lägenheten, som den fina vita lyktan som syns på bild ovan. Bortskämd och glad och det var mysigt att få krama på farmor och farfar en stund. Och så är jag nu ägare till världens snyggaste tröja. Den var från början pappas men efter en del tjat gick han med på att ge mig den i present 😀 Risken är väl att jag aldrig kommer ha någon annan tröja på mig.

Så jag är nöjd och glad och försöker smälta hur snabbt åren har gått och att jag bara har sex år kvar till 40. Men jag gillar det här. Jag gillar att åldras. Växa som människa och komma till nya insikter. Gråa strån i håret och slappare hud. Det är fint det, att faktiskt få leva.

Annonser

Ibland klarar jag av att hantera ändringar

Det är fredag och om några timmar har Sofia redan jobbat två veckor efter semestern. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid hur snabbt tiden går och hur ska jag kunna det när det känns som att jag inte hinner med? Poff, så har ännu en vecka gått.

Just nu mår jag bra. Känner den där ron igen. På söndag fyller jag år och ÖSK har hemmamatch. Sedan jag fick veta att de skulle spela hemma på min födelsedag har jag varit inställd på att Sofia och jag skulle gå tillsammans och sedan käka på Max.
Men inget blir som planerat och jag är faktiskt helt okej med det. Max är jag inte alls sugen på nu sedan jag är igång med LCHF på riktigt igen.
Och Vincent, som den här veckan gått i ÖSK:s fotbollsskola, ska in på planen på söndag och avtackas och det är ju klart som sjutton att hans farmor ska vara där.

Så med andra ord blir det jag och mamma och jag är redan beredd på att börja böla när jag få se Vincent på planen. Det är ju en fantastisk mix – ÖSK och min brorson. Kan det bli bättre?

Istället för att mysa på matchen med Sofia ska vi försöka ha en mysig helg (som dock inkluderar både matlagning och dammsugning). Det känns rätt sjukt att jag blir 34. När jag får höra om folk från mitt förflutna, runt min ålder, som skaffat barn blir jag alltid lika paff. Tänker Shit vad unga föräldrar de kommer vara. Men så kommer jag på att jag inte alls är 17 år längre.

Helt sjukt.

Men nu – skriva. Och sedan massa PLL och lite handarbete.

Deras validering är som en helande salva

Det går fort när det gäller mig. Det vet jag ju sedan gammalt, och att ens jämföra de så kallade humörsvängningarna jag har nu med hur det brukade vara, – alltså, nej, det går inte.

Förra veckan var en bra och fin vecka. Min mood-tracker i min Bullet Journal är väldigt lila vilket innebär att jag haft riktigt fina dagar. Och det fortsatte så. Lördag och Söndag. Jag mådde bra. Åkte ut till mormor och morfars grav med mamma i lördags, då det var exakt fem år sedan mormor dog. Och efter det besökte vi min moster och hennes man så jag kunde gå husesyn efter deras flytt.

Men så blev det söndag kväll och jag stod i duschen och plötsligt small det till. Små saker som människor sagt och som satt sig som små taggar i mitt inre utan att jag hunnit reflektera över det.

När jag var tonåring hade folk för vana att förklara för mig att det jag tyckte, det var fel. Det var föräldrar, släktingar, skolkamrater, vänner, lärare. Olika saker, men alltid med samma slutsats – jag tyckte fel.

Och det där sitter kvar i mig. När människor säger någonting till mig, som gör mig illa till mods, så håller jag käften. Jag önskar att jag kunde säga till, förklara vad som gjorde mig upprörd och varför, men det går inte. För jag är livrädd för ångesten som kommer efter. Ångesten som jag vet kommer efter.
För det känns fortfarande som att jag har fel att tycka och tänka som jag gör. När jag blir lite, lite sårbar, så försvagas min självkänsla och mitt självförtroende så extremt att jag inte klarar av att stå upp för mig själv.

Och det klart att en person som jag, som är otroligt känslig, reagerar på saker som sägs omkring mig. För i den vanliga världen, världen som inte består av Sofia och mina föräldrar, där har de inte den kunskap som de andra tre har gällande mig och sådana som mig. De har inte gått kortare DBT kurser för att förstå och de har heller inte fått diskutera sådant med mig. För att jag inte klarar det. För att jag, återigen, alltid känner att jag har fel. Och för att jag också känner mig krävande. Även det har med mitt förflutna att göra.

Så idag är jag sårbar och ledsen och vill inte alls ha med omvärlden att göra. ÖSK har match ikväll och tackolov är det bortamatch för jag vill verkligen inte lämna min sköna bubbla. Jag är alldeles för skör för det.

Vad jag ska göra för att ta hand om mig själv? Jobba med boken. Läsa. Sticka och se på serier. Skriva dagbok. Och det kanske viktigaste, och som jag är allra sämst på – jag ska tala. Berätta hur jag känner. Vad och varför jag reagerar som jag gör. Prata med Sofia och pappa och mamma och bli bemött med den där fantastiska valilderingen jag vet att de alla kommer bemöta mig med och som alltid fungerar som en helande salva mot en sönderskuren hud.

Ro i kroppen

Jag känner en ro i kroppen som till stor del kommer av hur det ser ut här hemma. Det är rent och undanplockat och ljust och innan vi lämnade helveteshålet för den här lägenheten förstod jag inte hur stor inverkan mitt boende faktiskt hade på mitt psyke.

Jag är inne i köket och fixar kaffe eller steker pannkakor eller gör granola, och istället för att låta allt blir stående när jag är klar, ser jag till att lämna köket lika fint som det var innan jag började.
Jag klarar det inte alltid. Långt ifrån. Ibland tycks det vara omöjligt att ens bara ställa in ett glas i diskmaskinen.
Men just nu går det och det underlättas av att det är så undanplockat.

Jag ser de vita väggarna omkring mig och känner att jag kan andas. Inga slarvigt rödmålade väggar med avskavda fläckar här och där. Inga tapeter uppsatta på 80-talet, avskavda och skitiga och – på somliga ställen – även ritade på. För att inte glömma blodfläckarna som inte gått att få bort helt och hållet.

Jag trivs här och jag mår bra av att vara hemma. Mår bra av att pula omkring. Damma lite. Torka av ett bord. Vattna blommorna. Nynna för mig själv.

Och det känns okej att Sofia jobbar igen. Det gör det, för det är skönt att få sakna henne. Idag ska hon sluta tre eller halv fyra och jag ska ta med mig hundarna och möta henne på vägen. Och innan dess ska jag fortsätta arbeta med bok nummer fyra, handarbeta lite och glo på något avsnitt av Pretty Little Liars.

Maskande jävla töntar

Mamma och jag, finklädda i ÖSK:s färger

Vilken match det var igår! Mamma var hyper medan jag var ganska lugn. Kände mig trygg med ÖSK och säker på att de inte skulle förlora. När Blåvitt gjorde första målet kändes det surt, men ÖSK spelade förbannat mycket bättre och jag var var fortfarande säker att de skulle komma igång.
Och så blev det 2-0 till göteborgarna och mamma gav upp helt.
”De har fortfarande en chans,” sade jag till henne men det kändes inte som att hon trodde på mig.

Sedan small det till. Jag som dittills varit nervös men ändå chill började gapa och skrika och var så förbannad att jag ville springa ned på plan och säga åt domaren att för i helvete skärpa till sig. De blåvita spelarna började maska så in i helvete. En av dem fick gult kort, men resten, de fortsatte den uppenbara maskningen och ÖSK:supportrarna höll på att fullkomligt explodera.

Så gjorde Jake Larsson 2-1 i 82:a minuten och glädjen kunde inte bli större. De blåvita fortsatte maska och helvete vad ”skadade” flera av dem plötsligt blev. Jag var så förbannad att jag hade svårt att sitta still, samtidigt som ÖSK krigade på och gav allt och i 94:e minuten kom kvitteringen till 2-2 och Örebroarna jublade medan göteborgarna höll sig väldigt tysta.

Men det som hände igår, med det fula spelandet från IFK Göteborg, gav mig en bitter smak i munnen. Det är första gången jag blivit förbannad på ett lag. Det är så jävla osportsligt. Vi lär barn att det är fel att fuska men dessa vuxna snubbar, de verkar ju inte ens skämmas över sitt bedrövliga beteende? Seriöst alltså.

Men jag var ändå glad när vi lämnade vallen. Glad för poängen och att ÖSK nu ligger på plats åtta. Det var inte länge sedan de kämpade runt i botten.

Och jag är glad att jag utsätter mig själv det här. En arena med tusentals främlingar varav många gapar och skriker. Det är så värt det. Värt obehaget och exponeringen. För inte mycket slår känslan när ÖSK presterar bra eller känslan när vi alla ställer oss upp och sjunger tillsammans medan lagen går in på planen. Det ger en känsla av tillhörighet jag hade behövt som ung.