Jag är bara tacksam

Jag är bara väldigt tacksam. Tacksam att jag har månen ovan mig, som en fin påminnelse om att jag aldrig är ensam.

Tacksam att jag får bo i den här fina lägenheten, med en flickvän som ger de varmaste kramarna och alltid får mig att känna mig trygg, och med två galna, fantastiska och trötta gamla gringubbar till hundar.

Jag är tacksam för att vara vid liv och tacksam för min tro, som alltid hjälper mig framåt. Som hjälper mig att känna mig hemma i den här väldigt skumma världen.

Och jag är tacksam för maj månad då naturen fullkomligen exploderar

Vore fint med lite mer energi

Har varit allmänt trött och håglös idag. Håglös kanske är fel ord att använda. Jag har helt enkelt varit så trött att jag inte klarat av att hålla mig vaken.

Tog mig upp en stund efter nio och började läsa och tänkte att jag nog var lite piggare än igår. Pratade lite med pappa och gick sedan ut med hundarna i regnet och när jag kom in igen kändes det som att både kroppen och hjärnan var på väg att lägga av.
Ringde upp mamma (vi talar alltid i telefon efter förmiddagspromenaden) och försökte hålla mig vaken men så fort vi sagt hejdå tillät jag mig själv att sova.

Och sov gjorde jag i tre timmar. Vaknade lika trött som jag var innan tuppluren men lyckades ändå hålla mig vaken med hjälp av läsning tills det var dags för eftermiddagspromenaden.

Sofia kom hem runt halv fem och jag satte mig en stund på övervåningen och lyssnade på podd och pusslade. Satt där i över två timmar och efteråt kändes jag lite klarare i huvudet. Hur nu det är möjligt. Men pussel är bra för mig. Iallafall när det går bra. Går framåt 😉

Har nu precis tagit min kvällsmedicin och Sofia är ute med hundarna. Tänker inte försöka hålla mig vaken längre. Tänker inte ens ta med en bok upp till sängen. Nej, det är dags för mig att smörja in mina ögon och sussa sött och hoppas på mer energi imorgon. Det kommer sannerligen behövas eftersom jag ska iväg och handla då.

Blä.

Inte mycket som lockar mer än en bra bok

Det är inte ofta jag smackar upp en bild på mig själv såhär. Kanske förut. Innan seborré och när jag fortfarande orkade och kunde sminka mig (jag kan ju såklart, fysiskt, sminka mig, men mina torra ögon flippar direkt).
Bilden togs i lördags, mitt under readathon, och jag mådde toppen och satt ute på balkongen och allmänt njöt. Med andra ord en bild som har en positiv innebörd för mig, fastän mitt eget nylle tar upp en stor del av den 😉

Precis inkommen efter regnig eftermiddagspromenad och nu ligger Kiba och stirrar på mig från fåtöljen i mitt rum. Tanken är att jag ska försöka göra något annat än läsa tills Sofia kommer hem. Nu när det går är det oerhört svårt att låta bli. Allt annat känns så tråkigt i jämförelse. Alltså, att ligga ned i soffan, med filtar kuddar och hundar, och läsa bort tiden. Det är svårslaget.

Sofia jobbar helvetestimmar idag. 6-19. Mycket tid för mig att läsa, men stackars henne. Kan inte ens föreställa mig hur slut en så lång arbetsdag måste göra henne.
Min tanke är att jag ska skriva brev när jag blivit klar här, men jag måste erkänna att det låter jävligt lockande att fortsätta läsa några timmar.

Jag är bra på att skjuta upp saker

Jag har tänkt länge att det är dags för mig att skriva ett blogginlägg. Senast jag skrev här var i oktober och jag var alldeles i början av en jobbig period som skulle hålla i sig till årsskiftet.
Sedan, så fort 2020 tog sin början, var det som att allt det jobbiga och negativa släppte. Ändå orkade jag inte skriva. Slå på datorn. Formulera meningar.

Just nu är jag på väg att återhämta mig från en helvetes utmattning. Hela förra veckan var något av en katastrof energimässigt. 2 av 10 på skalan.
Vad som ligger bakom det vet jag inte säkert. Kanske är det allergi. Kanske Corona. Kanske att jag varit rätt social på sistone.
Kanske är det en mix av alla tre.
Det viktiga är hur som helst att det sakta, sakta börjar vända. Igår eftermiddag var jag överlycklig för att jag orkat laga mat på egen hand och idag har jag lyckats ta en längre promenad med hundarna. Det viktiga just nu är att inte stressa och försöka göra för mycket. Då kommer energin börja sina igen och det är fan inte lätt att hålla humöret uppe när en blir skakig i hela kroppen bara av att gå ned från övervåningen.

För kanske en månad sedan bestämde jag mig för att ta tag i mitt problem med att jag inte klarar av att läsa när jag är ensam hemma. Det här året är planen att jag ska våga leva mer och då främst klara av att göra saker, ofta hemma, när jag är ensam. Som att läsa, duscha, spendera tid på övervåningen, dammsuga.

Jag har inte klarat av att läsa när jag är själv sedan hundarna var små (med ett kortare uppehåll då jag lyckades spendera någon halvtimme här och där med att läsa). Så jag trodde att det skulle ta lång tid för mig att vänja mig. Det konstiga är att det gick bra från första början. Så pass bra att jag spenderar större delen av min ensamma tid med att läsa, i tystnad. Hundarna ligger vid mig eller på mig och timmarna rinner iväg. Jag är avslappnad och lugn och inte alls lika slut när Sofia kommer hem från jobbet.
Så jag är jävligt nöjd med hur bra det gått. Att klara av att läsa underlättar min vardags enormt och få saker ger mig så mycket nöje som en riktigt bra bok kombinerat med hundmys.

Negativa tankemönster är svåra att bryta

De senaste veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Flera gånger har jag tänkt att jag behöver blogga eller skriva dagbok för att få ur mig vad jag känner, men orken har inte funnits där. Kanske inte heller förmågan att förvandla tankar till nedskrivna ord.

Varningssignal efter varningssignal har avlöst varandra. Overklighetskänslor. Ångest. Nedstämdhet. Förlamande rädsla. Att inte kunna lita på mina sinnen. Ältande. Paranoia.

Varje morgon vaknade jag med en stark känsla av hopplöshet inför allt som skulle åstadkommas under dagen. Vad det var? En eller två promenader med hundarna och att fördriva tiden tills Sofia kom hem från jobbet. Inte så mycket att bli överväldigad av, men ändå blev jag det, och det var först i söndags det kändes lite lättare att komma upp.

Jag har inte haft viljan att göra någonting. Inte kunnat fokusera. För det mesta har jag stirrat mig blind på papper som jag kluddrat på. Försökt mig på olika zentangle-mönster i ett hopp om att bli så fast i mönstret att dagens minuter inte längre skulle kännas som timmar.

Ganska tidigt insåg jag att jag klandrade mig själv för att jag ännu en gång fallit. Jag sade till mig själv att jag inte ansträngde mig tillräckligt och även tankar om att jag gjort något för att förtjäna att må som jag gjorde dök upp. Sådana tankar hade jag ofta som tonåring och under första året i DBT. Jag var övertygad om att jag gjort något, i detta liv eller ett tidigare, för att förtjäna att må som jag mådde.
Självklander leder inte till någonting bra men att förändra tankar är svårt. Svårt som satan.

Jag har kämpat som fa-an för att må bättre. Kämpat istället för att acceptera och jag vet att det kommer ta tid att komma upp igen. Jag är trött och instabil, men sinnet är inte längre lika tungt och igår kunde jag till och med känna lite glädje.

Så det är på väg att vända nu och jag ska göra vad jag kan för att inte pressa på mig själv för mycket. Det får ta tid och jag är värd att ta hand om mig själv. Jag är inte till någon nytta vare sig för mig själv eller någon annan när jag vägrar ta hand om mig själv och hjälpa mig själv att må bättre igen.