Kärlek i form av bilder

Min hjärna är för trött för att jag ska kunna jobba med boken. Istället har jag suttit ett bra tag framför datorn och gått igenom gamla bilder. Mest för att det är så många som behöver raderas och jag skjuter hela tiden upp det.
Att det skulle vara såhär roande hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Vissa bilder skjuter pilar av kärlek rakt in i mig och några av dem (kanske alldeles för många) ville jag lägga in här i bloggen.

Vincent. Vad finns egentligen att säga? 😍
Allra första gången Kiba och Vincent fick en chans att hälsa
De där bedjande ögonen 😍
Kami, som brukade smyga upp på vardagsrumsbordet i gamla lägenheten så fort solen var framme
När Theo valde skönaste liggstilen
Jag har alltid sagt att barn bör hållas kopplade på allmän plats 😉
En utslagen Kami efter att han tagit bort tandsten
Kolla munnen!
Min fina mormor ❤️
Kolla vad ung hon var 😘
Bara kärlek

Det går åt rätt håll, för oss båda

Kiba mår mycket bättre! Korven han bajsade under förmiddagspromenaden var bara lite småkletig. Inget blod och det var det inte igår heller. Dessutom praktiskt taget tvingade han mig att leka med honom tidigare idag. Även det ett tecken på att det går åt rätt håll. Och just det, han dricker självmant 🙂

Jag börjar också må bättre. Energin återkommer så sakteliga även om jag är långt ifrån återställd. Idag jobbar Sofia till sju och det är otroligt många timmar jag har framför mig att klara av.

Men med tanke på att båda hundarna är mycket lugnare här känns det som att det kanske inte kan bli för jobbigt ändå. Jag tror till och med jag ska testa att bada fastän Sofia inte är hemma. Och det, det är stort. Enormt.
Kiba är inte särskilt jobbig innan hon kommer hem, men Kami, han är på helspänn från när vi kommer in från eftermiddagspromenaden tills han hör hennes nyckel i dörren. Har svårt att koppla av och skäller till på minsta lilla. Det där ljusa, skärande skallet.

Hursom. Nu ska jag börja arbeta med boken. Hoppas på att värken i bakhuvudet ska släppa och att mattheten i kroppen även den ska ge med sig.

Jag saknar orken

Det känns som att jag skulle behöva en månad av sömn för att lyckas återvända dit jag var när för någon vecka sedan. Det är svårare att hantera den sociala baksmällan efter veckor då jag känt mig som en vanlig människa. En sådan som har ork att klara vardagen.

Inte blir jag mindre trött av problemen med Kiba heller. Sofia är mycket oroligare än vad jag är, men det tar ändå mer på krafterna än jag förstått.

Idag är jag matt och kraftlös och känner mig som en vandrande zombie igen. Längtar redan till kvällen då det är dags att sova igen, fastän jag allra mest längtar efter att orka.
Orka spruta ur mig ord, städa och plocka undan, handarbeta och se på serier. Vara närvarande.

Det är viktigt att jag hinner tanka energi till torsdag då Sofia jobbar till sju, men med tanke på tröttheten jag just nu känner känns det inte särskilt troligt.

Kiba verkar dock vara på väg åt rätt håll. Jag tänker inte jubla än, men det känns positivt.

Jag ska tvinga i mig kaffe och skriva. Lyssna på Scarling och försöka att inte stressa upp mig. Idag ska lägenheten dammsugas och jag behöver tvätta håret. Och budgeten ska finjusteras. Två saker som båda känns lika omöjliga.

Men jag bor iallafall förbannat fint 🙂

Blod, bajs och kalas

Farmor och Kiba ❤

Just precis nu är det rätt tufft. Jag har en ganska jobbig vecka bakom mig. Började med allergitabletter förra söndagen och spenderade tre dagar utan ork och nedstämd. Så jag slutade med tabletterna igen. Kände att det inte var värt det.

I fredags blev Kiba dålig i magen och i lördags började han bajsa blod. Antagligen är det tjocktarmsdiarré och vi har låtit honom vara utan mat i 12 timmar och nu äter han små små doser skonsam kost.
Han har ingen feber och allmäntillståndet är inte förändrat, men det tar ändå på en. Han dricker inte självmant och rädda som vi är för uttorkning har vi lockat honom med lite grädde i vattnet. Efter jobbet ska Sofia köpa Fortiflora och Canikura, som förhoppningsvis ska hjälpa honom bli bättre.
Det tar bara så lång tid. Jag har nyss torkat bort bajs och blod från köks- och hallgolven och inatt torkade Sofia bajs under sängen. Så länge allmäntillståndet är som vanligt och han inte har feber ska vi inte behöva oroa oss, men om Fortifloran och Canikuran inte kommer göra någon skillnad kommer vi bli tvungna att ta med honom till veterinären.

Igår var det kalas för Sofia och det vet väl alla vid det här laget att jag inte är något stort fan av stora sammankomster.
Innan alla kom hit kändes det som att jag skulle brista. Var uppe i sovrummet och bäddade sängen och kastade en blick på mitt altare. Insåg att det skulle vara en bra idé att tända altarljusen, en rökelse och meditera lite.

Efteråt var jag lugnare. Kunde plocka fram fat och skedar och fika och allt annat och satt sedan stel som en pinne i soffan och väntade medan Sofia och hundarna var ute och mötte gästerna.

Det funkade ju. Hade till och med trevligt. Men efteråt var jag förstörd. Fullkomligt slut på energi låg jag i soffan och orkade inte göra någonting.
Såg Farmenfinalen med Sofia och längtade efter sängen och vid nio spelade PSG och jag hade svårt att hänga med för det enda jag kunde tänka på vad hur trött jag var.

Så.
En ny vecka, som börjar med bajs och blod och fruktansvärd trötthet. Men jag ska göra det bästa jag kan av situationen. Jobba med boken och läsa och försöka tanka energi. Helt enkelt ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Och håll tummarna för att medicinen kommer hjälpa Kiba. Med hans rädsla är det aldrig en positiv upplevelse att behöva besöka veterinären.