Blod, bajs och kalas

Farmor och Kiba ❤

Just precis nu är det rätt tufft. Jag har en ganska jobbig vecka bakom mig. Började med allergitabletter förra söndagen och spenderade tre dagar utan ork och nedstämd. Så jag slutade med tabletterna igen. Kände att det inte var värt det.

I fredags blev Kiba dålig i magen och i lördags började han bajsa blod. Antagligen är det tjocktarmsdiarré och vi har låtit honom vara utan mat i 12 timmar och nu äter han små små doser skonsam kost.
Han har ingen feber och allmäntillståndet är inte förändrat, men det tar ändå på en. Han dricker inte självmant och rädda som vi är för uttorkning har vi lockat honom med lite grädde i vattnet. Efter jobbet ska Sofia köpa Fortiflora och Canikura, som förhoppningsvis ska hjälpa honom bli bättre.
Det tar bara så lång tid. Jag har nyss torkat bort bajs och blod från köks- och hallgolven och inatt torkade Sofia bajs under sängen. Så länge allmäntillståndet är som vanligt och han inte har feber ska vi inte behöva oroa oss, men om Fortifloran och Canikuran inte kommer göra någon skillnad kommer vi bli tvungna att ta med honom till veterinären.

Igår var det kalas för Sofia och det vet väl alla vid det här laget att jag inte är något stort fan av stora sammankomster.
Innan alla kom hit kändes det som att jag skulle brista. Var uppe i sovrummet och bäddade sängen och kastade en blick på mitt altare. Insåg att det skulle vara en bra idé att tända altarljusen, en rökelse och meditera lite.

Efteråt var jag lugnare. Kunde plocka fram fat och skedar och fika och allt annat och satt sedan stel som en pinne i soffan och väntade medan Sofia och hundarna var ute och mötte gästerna.

Det funkade ju. Hade till och med trevligt. Men efteråt var jag förstörd. Fullkomligt slut på energi låg jag i soffan och orkade inte göra någonting.
Såg Farmenfinalen med Sofia och längtade efter sängen och vid nio spelade PSG och jag hade svårt att hänga med för det enda jag kunde tänka på vad hur trött jag var.

Så.
En ny vecka, som börjar med bajs och blod och fruktansvärd trötthet. Men jag ska göra det bästa jag kan av situationen. Jobba med boken och läsa och försöka tanka energi. Helt enkelt ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Och håll tummarna för att medicinen kommer hjälpa Kiba. Med hans rädsla är det aldrig en positiv upplevelse att behöva besöka veterinären.

Det är fascinerande

Såhär brukar det se ut när jag skriver

Det är på riktigt redan söndag. Swoosh, så var ännu en vecka förbi och jag fattar fortfarande inte hur det kan gå så förbannat fort.

Har skrivit väldigt mycket under veckan som gått. 86.059 ord är skrivna på bok nummer två (kallar den kort och gott Amanda. Den första gav jag det vackra namnet Det där). Har bara ett par kapitel kvar, sedan är det dags, även för den, att ta sig några månaders tupplur innan bearbetningen börjar. Tycker det är alldeles för tidigt att uppta arbetet med Det där och kommer därför skriva en tredje. Orden fortsätter spruta ur mig och mitt liv har aldrig känts så fullkomligt tidigare så jag tänker fortsätta. Njuta så länge det går.

Vi fick besök igår. Lahti och Frida kom hit för att käka och se på Mellon. Inte för att jag hängde med mycket i det som pågick på teven. Har svårt att fokusera på människor och teve samtidigt och det var såklart viktigare att vara deltagande där än att be alla knipa käft så jag kunde hänga med i musiken men ändå var alldeles för kass för att få min uppmärksamhet.

Det var andra gången jag träffade Frida, och jag och nya människor är ingen stor hit. Ändå kändes det mycket lättare än första gången vi sågs och det är någonting med hennes aura som gör det lättare för mig att bara vara mig själv. Jag känner inte att jag måste förställa mig och tänka igenom allting sjuttio miljoner gånger innan jag yttrar orden högt.

Ett bevis för det fick jag när jag lade mig i sängen för att sova. Efter att ha varit social med personer som inte är Sofia eller mina föräldrar eller Lahti, brukar jag älta vad jag sagt, hur jag betett mig, vad jag gjort. Och det är förbannat dränerande och ångestframkallande.
Istället kunde jag slappna av och planera lite inför nästa bok jag ska skriva (kallar den för Kollektivet) och somnade lugnt efter en stund.

Idag är jag trött dock men inte alls så utslagen som jag skulle ha kunnat vara. Sofia och jag ska laga mat för den kommande veckan och senare spelar United mot Arsenal (ännu en plus till Frida är att jag äntligen har någon jag kan prata om United med utan att bli lite halvt idiotförklarad. Farsan avskyr dem, kanske till och med mer än vad jag av någon anledning avskyr Chelsea).
Och ikväll är det Farmen.

Jag mår fortsatt bra. Det var lite fascinerande, igår, att inse vilken skillnad det är på mig att umgås med andra när jag mår bra. Jag orkar anstränga mig mycket mer, på ett helt annat sätt, och jag är så mycket mer närvarande.

Den kommande veckan tänker jag fortsätta på samma bana. Skriva. Skulle behöva ta mig tid att skriva brev, ligger så jävla långt efter, men så fort Sofia inte är hemma blir det där suget överväldigande.
Men det är okej. Mer än okej. Fantastiskt. För två år sedan såg jag ingen mening med livet. Jag var fast i ännu en av raden av djupa depressioner. Förstod inte hur jag skulle orka överleva.
Och idag mår jag bättre än någonsin. Det är fantastiskt hur livet kan förändras.

Ibland är jag ändå förjävla kompetent

Det är måndag igen och om det inte vore för att helgen som gått varit väldigt bra, hade jag skrivit äntligen. Måndagar är inte längre någonting att bäva. De innebär inte en lång vecka med en herrans massa tomma timmar att fylla. Nu har jag mitt skrivande och dagarna passerar fortare än någonsin. För fort. Jag hinner nästan inte med.

I fredags hade jag min efterlängtade läskomafredag. Har inte haft det sedan innan flytten och jag tror det har att göra med att jag behövt tid att bo in mig. Tid att vänja mig vid allt det nya.
Jag läste massor i Dvalan av Camilla Grebe och var sur när jag strax innan tolv var för trött för att fortsätta.

I lördags var det fullt upp. Jag gick upp strax efter åtta för att hinna skriva lite och skrev till 10:40 (även om jag sagt till mig själv att jag bara skulle skriva till 10:00). Sofia dammsög och jag skurade golvet. Vid halv två var det en match med Spurs som jag inte tänkte missa och när den var över började vi laga mat. Vi har börjat laga all mat för den kommande veckan på söndagarna men eftersom vi hade ÖSK-dejten igår bestämde vi oss för att ta det på lördagen istället.
Fyra rätter senare kunde vi börja med våran serietittarlördag som innebar en massa avsnitt av Outlander. 

När jag vaknade igår var jag helt jävla slut. Kroppen var matt och trött och snön öste ned utanför. Under några timmar velade jag fram och tillbaka om matchen. Jag ville inte missa den, att se ÖSK spela är bland det bästa jag vet, men kroppen var slut och att gå massor i ovädret var allt annat än lockande.

Jag försökte tänka smart. Kroppen behövde vila, alltså borde jag stanna hemma och se matchen från teven istället.
Å andra sidan ger det mig en enorm kick att vara där, alltså borde jag gå. Pratade med Sofia och pratade med pappa och tillslut bestämdes det att min älskade farfar skulle komma och hämta oss.

Hundarna har det bra hos farmor och farfar och jag kunde släppa kontrollen och fokusera helt på matchen. Redan när vi närmar oss, och hör musiken från insidan och folk som står i kö för att komma in, börjar det spritta i kroppen. Alla dessa människor skrämmer mig inte. Okej, jag vågar inte vara mig själv och kan inte slappna av helt, men jag är inte särskilt rädd. Jag log till och med åt gubben som skannade mitt årskort.

Det allra bästa är nästan när ÖSK-låten, Elden inuti, börjar spelas. Innan jag fastnade för fotboll minns jag att pappa spelade låten för mig och det märktes tydligt hur mycket han älskar den. Entusiasmen. Och mamma hade berättat att hon näsan blir tårögd när den spelas inför en match och hon står samlad med de andra supportrarna.
Jag tyckte mest det var fånigt. Lite överdrivet kanske. Hur kunde en sport mana fram så starka känslor?

Men för helvete, nu är det jag som blir tårögd. Som stolt står upp och sjunger med i texten och nästan exploderar när spelarna kommer in på planen. Det är så mäktigt. Och låten är ju helt jävla fantastisk!

Jag hade Sofia på ena sidan och en gammal man på den andra. Han påminde lite om farfar med sina kommentarer. När ÖSK gjorde självmål sade han någonting till mig och jag stelnade genast till. Hade inte hört vad han sade och sade va? samtidigt som jag dömde sönder mig själv.
Han mumlade fram samma sak igen, men jag kunde fan inte tyda vad han sade. Förstod att jag skulle svara ja eller nej och insåg att jag svarat fel på hans fråga.

De närmsta kanske tio minutrarna hade jag svårt att fokusera på matchen. Jag var fast i mitt eget huvud och fast i mina negativa tankegångar. Fortsatte döma sönder och ville inte sitta kvar. Förbannade litegrann att jag vågade mig ut bland människor. Risken finns ju alltid att någon kommer tilltala mig och då är det ofta kört. Oavsett. Jag hittar alltid saker att racka ned på mig själv för.

Men på något sätt kunde jag vända det negativa självpratet och sade mig själv att gubben säkert inte ens mindes vad vi pratat om och att han definitivt inte satt och analyserade vad som sagts så som jag gjorde. Att det som pågått under några sekunder mellan oss två inte var någonting ovanligt för honom. Han hade sagt något till en annan fotbollsälskare och det var det.
Alltså kunde jag också släppa det vilket jag gjorde ganska bra ändå. Visst, jag kom tillbaka till det korta utväxlandet av ord några gånger, och jag var nervös att han skulle tilltala mig igen. Men jag kunde engagera mig i matchen igen och det var en stor vinst.

Synd bara att de sista tio, femton minutrarna av matchen var en frustrerande uppvisning i hur man misslyckas. Jag vet inte vad som hände med ÖSK. Det kändes som att de gav fan i att fortsätta kämpa. De, som ledde med 3-1 ett tag, verkade ge upp när IFK Göteborg kvitterade till 3-2 och att matchen slutade 3-3 är fan ett under. Jag var tvärsäker att de skulle göra iallafall ett mål till och jag vet inte om det var jag eller gubben bredvid som var argast.

Men nog om det nu. Klockan är strax tolv och det är på tiden att jag börjar skriva nu. Ska hämta en kopp kaffe och sedan är jag redo att försvinna några timmar. Hundarna ligger och sover. Kiba i fåtöljen vi fått från Sofias föräldrar och Kami i en hundbädd jag sytt av en gammal tröja för några år sedan.

Strålande sol och strålande inre

Morgonmys i mattes knä

Jag ska alldeles strax börja skriva men först behöver jag skriva av mig i bloggen.

Har precis varit ute med djuren. Som vanligt hade jag svårt att komma upp imorse och vaknade inte förrän strax innan tio. Fastän jag mår bra sover jag alldeles för länge på morgonen men jag tänker att det är okej. Så länge de långa sovmorgnarna inte får mig att må dåligt får det vara okej. Det skadar ingen. Kiba och Kami sover på, precis som jag, och jag missar aldrig förmiddagspromenaden vid elva.

Innan vi skulle ut idag låg Kami i mitt knä med ansiktet vänt mot solen. Jag småbävar lite inför sommaren. När solen skiner blir det stekande hett här inne, redan nu. Om det är såhär varmt i februari, hur kommer det då vara i juli? Å andra sidan kan jag alltid gå upp, eller in i mitt craftroom, där solen inte ligger på på samma sätt. Men nu, nu njuter jag ändå. Sol och värme och kvittrande fåglar.

I måndags insåg jag att jag inte har någon vår/höstjacka och insåg att jag skulle behöva ta mig iväg till Myrorna och försöka hitta något jag skulle ha råd med. Av en slump tog jag upp det med pappa, som sade att han hade en han aldrig använder och som han kunde ta med till mig.
Igår fick jag jackan efter vi varit och veckohandlat och när jag kom in provade jag den och hoppades att den inte skulle vara för liten.
Jackan sitter fan perfekt! Jag får plats med tjocktröja under om det behövs och jackan är snygg. Vilken jävla lyx. Lägger hellre de pengar jag har på garn eller böcker eller pennor.

Det var skönt att komma ut. Hundarna njuter lika mycket som mig och vi tog en långsam promenad runt parken.
Idag jobbar Sofia till sju och sådana dagar är alltid mer ansträngande. Idag ser jag ändå fram emot det litegrann. Jag kan spendera så väldigt många timmar med att skriva. Ska försöka ta en längre promenad på eftermiddagen och aktivera hundarna med lite godissök så de är trötta och nöjda när jag kommer in igen. Ge mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna skriva.

Grejen med tiden efter eftermiddagspromenaden är att hundarna (framför allt Kami) inte kopplar av lika lätt. De vet med sig att Sofia brukar komma hem efter andra promenaden och skäller mer. Här finns inte så mycket att skälla på. Portdörren hörs inte längre från lägenheten och för det mesta är det dödstyst i trappuppgången. Med andra ord blir det inte alls lika mycket skäll som tidigare.
Men jag har ändå svårt att koppla av. Blir angstig och panikig när de skäller, rädd för att grannarna ska bli arga av oljudet. Jag vet att jag förstorar det hela i mitt huvud. Hundar skäller och det är helt okej. Grannarna är ju knappast knäpptysta själva och barn är högljudda. Det finns inget som säger att andras ljud är okej medan det som kommer från mig, eller snarare hundarna, inte är det. Men det är samma gamla visa som vanligt. Jag som är rädd för att få skäll.

Jag är ändå medveten om det och det är ett viktigt första steg. Först när jag är medveten om problemet kan jag börja jobba med det. Och jag kan tänka mer logiskt än känsloinriktat.

Nåväl, nu har jag inte tid med det här längre. Boken kallar.

Jag njuter av de små sakerna

Det går väldigt bra just nu. Knappt så jag vågar skriva det för tänk om allt vänder då.

Äh.

Farmor frågade idag mamma hur det var med mig och jag svarade toppen, helt utan ironi, för just nu är livet toppen. Jag skriver om dagarna och slappar på kvällarna. Pusslar, glor på Farmen med Sofia, myser med djuren.

Skrivandet har kommit tillbaka till mig. Så som det var när jag var tonåring och ingenting kunde slå det. Det bokstavligen sprutar ur mig och timmarna som går känns som några få minuter. Boken jag började på för några veckor sedan är klar. Första utkastet alltså. Nu låter jag den ligga och vila i några månader, jobbar på en ny bok, och börjar med bearbetningen när jag fått lite distans.

Det är tur att jag har hundarna så jag tar mig ut. Annars skulle jag nog skriva hela dagarna tills Sofia kommer hem och jag vet väl vid det här laget hur illa det påverkar mig att stanna inne.

På fredag är det läskomafredag, på lördag serietittarlördag och på söndag blir det ÖSK-dejt. Sofia och jag ska gå tillsammans och farmor och farfar ska ta hundarna. Det blir perfekt. Gå med hundarna till dem och sedan vidare till matchen och efteråt hämtar vi hundarna och promenerar hem.

Jag njuter. Så mycket av mitt liv handlar om njutning sedan flytten. Nu när jag verkligen bott in mig och känner mig hemma i denna stora lägenhet uppskattar jag de små detaljerna i hemmet ännu mer. Som tulpanerna som står bredvid teven på det vita, blanka tevebordet. Pusslet som växer fram på mitt pusselbord. Den friska luften som strömmar in från den öppna balkongen. Att noga dammsuga golvet. Plocka undan efter mig.

Ibland, ganska ofta faktiskt, går jag förbi gamla lägenheten och så fort jag tänker på att gå in där igen får jag en stark, både kroppslig och mental, reaktion. En blandning av skräck och ångest och lättnad att jag inte längre bor där. Jag känner mig inte längre instängd. Det känns inte som att jag fördriver dagarna i ett livlöst rum som börjar få slut på luft.

Det är obeskrivligt det jag känner men för att förenkla det säger jag såhär; jag är helt enkelt lycklig. Och otroligt tacksam.